TYSKT: Folket drog i nödbromsen – om 'Slutspel. 1989 års revolution i DDR' av Ilko-Sascha Kowalczuk

Av Per Nilson.


Omslagsbilden visar människomassor vid protestdemonstrationen i Östberlin 4/11 1989 © Günter Gueffroy/picture alliance - dpa Report. Formgivning av omslaget: www.kunst-oder-reklame.de

Titel: Endspiel. Die Revolution von 1989 in der DDR
Författare: Ilko-Sascha Kowalczuk
Förlag, utgivningsår: C.H. Beck, 2009
Antal sidor: 602

Tjugoårsjubileer smäller högre än tjugoettårsjubileer. 1989 års omvälvande händelser i Europa uppmärksammades stort år 2009 och inte 2010, den vackra symmetrin till trots: 1968 –1989 – 2010. År 1989 kunde tjeckoslovakerna konstatera att den 21 år långa perioden av ”nattfrost” som inleddes med Pragvårens kväsande var över; år 2010 kunde tjeckoslovakerna, liksom östtyskarna, se tillbaka på 21 år av stora demokratiska landvinningar. Vilken historisk ”öststatshändelse” kommer vi att blicka tillbaka på i år? Förslagsvis på gränsstängningen i Berlin den 13 augusti 1961.

Lagom till 20-årsminnet av Berlinmurens fall utkom den tyske historikern Ilko-Sascha Kowalczuk (f. 1967) med boken Endspiel. Die Revolution von 1989 in der DDR (’Slutspel. 1989 års revolution i DDR’). Sedan flera år arbetar han som projektledare inom den myndighet som förvaltar och forskar kring den östtyska statssäkerhetstjänstens (Stasis) akter och dokument (myndighetens fullständiga namn: ”Bundesbeauftragte(r) für die Unterlagen des Staatssicherheitsdienstes der ehemaligen Deutschen Demokratischen Republik”; nuvarande Beauftragter – ombud – är Roland Jahn; liksom sina företrädare – Joachim Gauck och Marianne Birthler – har han ett förflutet i DDR:s oppositionsrörelser). Kowalczuk har studerat historia i Berlin och doktorerade vid universitetet i Potsdam 2002. Han har publicerat flera böcker om DDR:s historia. ’Slutspel. 1989 års revolution i DDR’ fick fina recensioner i de stora tyskspråkiga tidningarna. Man uppskattade författarens stora sakkunskap och den levande framställningen.

Min erfarenhet av DDR går tillbaka till 1982, då jag besökte landet för första gången. Omvälvningarna 1989 följde jag med intresse. Den tredje oktober 1990 upphörde landet där mina tyska vänner bodde att existera. Så gick åren. För några år sedan upptäckte jag ”youtube” och fann en stor mängd material om DDR och Vändpunkten (die Wende) 1989/1990. Under ett besök hos vänner i Mecklenburg-Vorpommern i februari i år hittade jag Kowalczuks bok i en bokhylla. Jag visste att jag måste läsa den. Här finns det samlat, tänkte jag. Bokslut DDR. Händelser som jag kände igen från youtube beskrivs i boken, till exempel Honeckers ord under statsbesöket i Västtyskland 1987 om att kapitalism och socialism låter sig förenas lika lite som eld och vatten (och ändå var DDR beroende av miljardlån från Västtyskland), eller den stora – av regimen tillåtna – manifestationen på Alexanderplatz i Östberlin den fjärde november 1989 då politbyråmedlemmen Schabowski försökte hålla tal men buades ut och vissångaren Kurt Demmler sjöng att ”irgendeiner ist immer dabei, von der ganzen leisen Polizei” (någon från den stora, tysta polisen är alltid med) eller att människor behöver säkerhet också i förhållande till säkerhetstjänsten (”Sicherheit vor der Sicherheit”).

Kowalczuks skildring av det östtyska samhället under åttiotalets senare hälft fram till de första fria valen i mars 1990 uppvisar både bredd och djup: regimen, oppositionen, kyrkan, mannen på gatan, den usla ekonomiska och ekologiska situationen, kulturlivets villkor, omfattningen av Stasis övervakning och dess metoder, det stora antalet ”inofficiella medarbetare” (medborgare som rapporterade åt Stasi), valet 1990 – allt behandlas ingående. Tonen är lätt personlig, författaren är inte rädd för att ta ställning och visa sina känslor men detta är aldrig överordnat den sakliga framställningen.

Fram träder bilden av ett samhälle i djupaste kris, med tilltagande desperation bland många människor, där staten i form av ett parti, SED, styrde och genomsyrade allt. Principen ”demokratisk centralism” tillämpades: makten låg hos centralkommitténs politbyrå och, allra ytterst, hos centralkommitténs generalsekreterare, Erich Honecker. Under andra halvan av åttiotalet vidgades klyftan alltmer mellan regimens stelbenta teori och den verklighet människorna levde i. I och med Gorbatjovs makttillträde 1985 började östtyskarna att röra på sig så smått. I all försiktighet vågade sig några ut på gatan, ofta i samband med fredsbön i någon kyrka. Ett exempel: i mars 1988 vandrade 100 till 120 personer från Nikolaikyrkan i Leipzig, där det hållits fredsbön, till Thomaskyrkan. Inga slagord, inga rop förekom. Under 1989 samlade sådana demonstrationer allt fler människor. I Leipzig var de särskilt omfattande. Allt fler människor ville lämna DDR. Många tog sin tillflykt till västtyska ambassader i Prag och Warszawa. Gång på gång uppträdde regimen på ett sätt som fick allt fler människor att vända sig bort från den. Sådana händelser var:

– förbudet hösten 1988 mot den tyskspråkiga utgåvan av den populära sovjetiska tidskriften Sputnik, vilket utlöste en proteststorm (i Sputnik kunde man läsa om reformerna i Sovjetunionen);

– Ceauşescus besök i DDR 1988 då han broderligt omfamnades av Honecker och tilldelades DDR:s högsta utmärkelse Karl Marx-orden (i DDR kände man väl till Ceauşescus brutalitet, liksom de ytterst svåra materiella förhållandena i landet);

– ”Ossietzky-affären”, där ett antal gymnasieelever blev mycket hårt ansatta efter det att de bland annat satt upp politiskt känsliga texter på skolans Speaker’s Corner, vilket gav upphov till en utbredd proteststorm i landet;

– valfusket vid kommunalvalen våren 1989.

I augusti beslutade Ungerns regering att låta alla DDR-medborgare som vistades i landet att resa till Österrike; den elfte september trädde beslutet i kraft. Under de första tre dagarna korsade 15 000 östtyskar den ungersk-österrikiska gränsen. I slutet av månaden uppgick de till 34 000. DDR-regimen tillät inte längre sina medborgare att resa till Ungern. Det var det huvudsakliga skälet till att den västtyska ambassaden i Prag, från och med den 24 september, blev tillflyktsort för östtyska medborgare som ville komma till väst. Två gånger lät DDR-regimen östtyska medborgare som flytt till den västtyska ambassaden i Prag att resa ut. Första gången var den 30 september. Den sanitära situationen på ambassadområdet var nästintill outhärdlig. Västtysklands utrikesminister Genscher begav sig till Prag och meddelade flyktingarna att de skulle få resa ut. En dramatisk och mycket känslosam händelse för de inblandade och för dem som följde det på teve. Cirka 4 700 östtyskar i Prag fick resa till Västtyskland, 809 östtyskar på den västtyska ambassaden i Warszawa likaså. I partiorganet Neues Deutschland kunde man läsa om dem som reste ut att de ”genom sitt beteende har förtrampat de moraliska värdena och själva uteslutit sig ur vårt samhälle. Därför bör man inte fälla några tårar över dem.” Den sista meningen, visade det sig senare, hade Honecker själv lagt till. Många människor var upprörda: hur kunde regimen visa en sådan hjärtlöshet?

Den andra oktober befann sig åter östtyskar på ambassaden i Prag, cirka 1 000 personer; den tredje oktober var de runt 6 000. Även dessa tilläts resa ut. Samtidigt beslutade DDR-regimen att stänga gränserna till Polen och Tjeckoslovakien. Östtyskar nekades att korsa gränsen till Tjeckoslovakien. Flera av dem återvände till Dresden. När nyheten kom att nya tåg med östtyska ambassadflyktingar skulle passera Dresden på väg till Västtyskland samlades många människor vid centralstationen (fjärde oktober). Många trodde att detta var sista chansen att komma ut från DDR. Oroligheter uppstod.

Under större delen av 1989 var människor rädda och regimen visade inga tecken på att ompröva sin politik eller gå befolkningen till mötes. Massflykten orsakade allvarliga problem på många håll i samhället, till exempel på sjukhusen. Den sjunde oktober firade ”SED-diktaturen” (en av Kowalczuks benämningar på regimen) sitt 40-årsjubileum. Bland gästerna: Ceauşescu. Samma dag och dagen därpå utsattes fredliga demonstranter i Berlin och Leipzig för polisens mycket brutala behandling. Så kom den nionde oktober – avgörandets dag. Många Leipzigbor väntades gå ut och manifestera efter måndagsbönen i kyrkorna. Så blev det också. Skulle demonstranterna mötas med samma brutalitet som under helgen? Sedan sommaren hade regimen i massmedia uttryckt sitt stöd för det kinesiska kommunistpartiets våldsingripande mot demonstranterna (”kontrarevolutionen”) på Himmelska fridens torg. Spänningen var enorm. Runt om i landet höll man andan. I Magdeburg, Dresden, Jena, Östberlin, Stralsund, Wismar och andra städer samlades man i kyrkor. När dagen var över var lättnaden oerhörd – ”den kinesiska lösningen” hade uteblivit. Den 18 oktober avsattes Honecker av politbyrån och efterträddes av Egon Krenz. Utvecklingen gick i ett rasande tempo. Den nionde november föll Berlinmuren. Den trettonde november utsågs Hans Modrow till premiärminister av det östtyska parlamentet. Den sjätte december avgick Krenz från sin post. I de första fria valen i DDR i mars 1990 fick de partier som förordade återförening tre fjärdedelars majoritet. Den tredje oktober 1990 återförenades Tyskland. ”Gripandet efter nödbromsen lyckades 1989/90”, fastslår Kowalczuk.

Hässleholm 2011.03.29