TYSKSPRÅKIGT/CENTRALEUROPEISKT: Franzos rådlös i två världars ingenmansland

Av Richard Swartz.

Rowohlts utgåva av "Die Juden von Barnow". Omslag av Peter Wippermann.Rowohlts utgåva av "Die Juden von Barnow". Omslag av Peter Wippermann.

Artikeln - ursprungligen publicerad i Svenska Dagbladet - återges här med författarens tillstånd

Med osentimental saklighet skildrade den oförtjänt bortglömde författaren Karl Emil Franzos (1848-1904) de östeuropeiska judarnas ghettoliv. Hans liv och verk kom att präglas av den judiska och den kristna världens svårigheter att mötas.

Karl Emil Franzos har i år varit död i hundra och nästan alla han skrev om i minst femtio. Helt bortglömd är han väl inte, men den publik som han en gång hade och som var stor, hade redan under hans livstid börjat överge honom. Med hans kvaliteter som konstnär hade det inget att göra. Under sina sista år skrev han mycket litet eller ingenting alls. Franzos mästerverk, romanen "Der Pojaz", kom ut första gången 1905. Då var han redan död.

Hur annorlunda hade inte allting börjat!

Redan med sin första bok, en samling litterära reportage från Franzos eget Galizien och Bukovina, hade han fått ett stort genombrott. Dessa reportage från vad författaren kallade "Halb-Asien" - mer i bekymrad omsorg än av förakt - är fortfarande mycket läsvärda i sin knappa, osentimentala saklighet. Redan fanns i Europa en stor läsekrets för skildringar av denna främmande värld från Tsarryssland och utkanterna av det habsburgska riket, men det nya hos Franzos var att han skildrade den utan exotiska avsikter. Det insmickrande och dekorativa var inte hans sak. Själv född i Czortków, en podolisk schtetl, visste han vad han skrev om.

Omgående var Franzos tillsammans med Leopold Sacher-Masoch etablerad som den kanske förste som förvandlade tidens populära skildringar av ghettot och judiskt liv i Östeuropa till litteratur. Den unge Egon Erwin Kisch beundrade hans resereportage och de bildade, huvudsakligen icke-judiska läsarna i Österrike och framför allt Tyskland, såg till att hans berättelser nådde stora upplagor. Franzos var flitig och tjänade stora pengar, en ovanlighet bland tidens författare. Också Sacher-Masoch blev rik. Men båda tävlade om samma publik och privat gick de varandra ur vägen. I Franzos brev och dagböcker nämns konkurrenten nästan aldrig.

Men andra tider skulle komma. Under 1880- och 90-talen blir den tidsanda som varit liberal och upplysningen försvuren alltmer patriotisk och tysknationell, därefter snart chauvinistisk och antisemitisk. Det får genast konsekvenser för både Franzos och Sacher-Masoch. Det finns inte längre någon efterfrågan på en litterär genre som behandlar östjudar eller andra folk man inte har annat än vaga föreställningar om. Sacher-Masoch tvingas alltmer desperat att försörja sig genom en nära nog oöverskådlig produktion av sensationella och delvis pornografiska verk, några av dem av stor litterär kvalitet ("Venus im Pelz" rymmer scener och iakttagelser som knappast står Guy de Maupassant efter). Men allt det judiska är försvunnet. Och snart sviker också publiken; 1886 förintar Dr Krafft-Ebing Sacher-Masoch genom att låna hans namn till en av doktorn upptäckt sexuell perversion. Alltsedan dess är väl den stackars konstnären mer förknippad med medicin än med litteratur.

Och Franzos? Han tystnar. Romanen "Der Pojaz" är färdig 1893, men blir liggande utan att tryckas; sannolikt därför att han tror att den skulle bekräfta fördomar och missbrukas av antisemiterna. Franzos är själv jude och ger aldrig upp sin judendom, fastän det inte är helt lätt att säga vad den skulle ha bestått av: hemma i Czortków låter fadern honom inte leka med andra judiska barn, man besöker nästan aldrig synagogan, håller sig i hemmet inte till Lagens föreskrifter och enligt vad han själv alltid påstod skulle han inte ha förstått jiddisch.

Ändå ser sig Franzos som både tysk och jude. Men just i den ordningen: sin liberalism trogen menar han att identitet är något man väljer och bekänner sig till, inte något som har med födsel att göra. För oss låter det kanske lika sympatiskt som naivt, även om det vore ännu värre - nämligen djupt orättvist - att bedöma honom i ljuset av vår egen tids erfarenheter.

Men redan de som bara är några decennier yngre än Franzos har en helt annan syn på assimileringen som möjlighet. Franz Kafka är ett bra exempel. Hans berättelse "Redogörelse framlagd för en akademi" låter sig läsas som en parabel över just assimilering och Kafkas slutsats är mer än dyster: ja, apan Rotpeter har i nästan allt blivit en människa lik. Men var det mödan värt? Och till vilken nytta? Den Rotpeter som står där inför oss i talarstolen har trots förvandlingen förblivit en främling; han vet att han inte är en av oss och att också vi förblivit honom främmande. För Franzos är den judiska - chassidiska och ortodoxa - världen full av obskurantism, vidskepelse och en aggressiv fundamentalism som försvaras med alla medel. I hans verk återkommer ideligen barnäktenskap, människor som inte kan läsa och skriva eller som inte uppfattar kärlek annat än som ett hot mot alltings ordning, där en gift kvinna som i hemlighet bevarar sitt vackra hår (i detta sällsynta fall: blonda hår) under sin scheitel i stället för att raka av det, riskerar att få sitt barn mördat som vedergällning. Det blir mördat. Denna judiska gemenskap är dikterad av tvång och klämd från alla sidor, utsatt för "polackens piska eller den undergörande rabbins giriga hand". Judarna förkvävs helt enkelt av den "utvärtes smäleken och den invärtes natten".

Och ghettots omvärld? Franzos har inga illusioner. Den består av försupna polska godsägare, armeniska köpmän, försupna rutenska bönder, diverse korrupta respektpersoner inom den habsburgska förvaltningen samt penninglånare (läs: ockrare) av alla här förekommande nationaliteter, inklusive den judiska. Tillvaron regleras enligt samma regler som hos en modern maffia; man har att välja på att köpa sig beskydd eller att gå under, i värsta fall bli ihjälslagen. Varje folkgrupp sköter sig själv enligt regler som ska bevara särarten och om vilka kejsaren i Wien inte har en aning, regler som har mer med ett homeriskt storhushåll än ett samhälle att göra. Ytterst är de dikterade av rädsla och kravet på underkastelse; den värld Franzos skildrar skulle lika gärna kunna vara gårdagens Sicilien eller dagens Rinkeby.

I denna statiska värld är den enda rörlighet som ur judisk synvinkel tillåts den som der Schnorrer står för, den kringvandrande judiske tiggare som är välkommen som vitsmakare, sångare och gemen komediant, men framför allt som den enda "levande tvåbenta tidningen". Gästfriheten och nyfikenheten kräver att han blir inbjuden. Först när han själv finner för gott drar han vidare. Men denna mobilitet är strängt ritualiserad; som paradox kunde man hävda att den snarare stärker än spränger sönder denna statiska värld. Franzos ville förstås bryta upp den i upplysningens namn. I hans verk sker detta försök alltid genom att någon börjar tala, läsa och skriva tyska eller tar en bok i sin hand. Böckerna är ofta skrivna av Schiller, Lessing eller Shakespeare. Just böcker eller icke-judiska människor för in rörlighet i den slutna ghettovärlden. Ur dess synvinkel låter sig avfallet från den definieras på samma sätt: förtappad är den som plötsligt visar sig kunna tyska, som gömmer undan världsliga böcker på detta språk eller som i likhet med Sender Glatteis, hjälten i "Der Pojaz", drömmer om ett yrke som schtetln inte har användning för. Sender Glatteis vill bli skådespelare. Där har vi den farliga rörligheten igen - ty skådespelare kan man bara bli vid teatern i Czernowitz. Visserligen en judisk teater, men där det spelas på tyska, i denna syndfulla stad där judarna redan sedan länge är rakade, lagt av kaftanen och klätt sig "tyskt".

Den unge Franzos gick i gymnasiet i Czernowitz och hans strategi mot ghettot förblev livet igenom ett slags individuellt kultur- och assimileringsprogram där befrielsen skulle uppnås just över det tyska språket. Befrielsen föreställer han sig som fridsam. Massan och revolutionen förekommer inte i hans verk, hans inlevelse är alltid större än hans indignation. Så blir kärleken en större befriande kraft än politisk upplysning. Gång efter gång återvänder han till samma konstellation: en man och en kvinna, men ur olika världar, som förälskar sig och hur denna förälskelse tvingar dem ut i ett ingenmansland eftersom de nu uppfattas som ett hot mot den egna världens grundvalar. Någon äkta samlevnad mellan deras båda världar är inte möjlig. De existerar bredvid varandra, av tvång i stället för av övertygelse. I bästa fall klarar man av att någorlunda anständigt och strikt affärsmässigt leva så, sida vid sida. Men det våldsamma utbrottet ligger tätt under ytan och kärleken mellan till exempel en polack och en judinna kan utlösa det. En sådan kärlek blir i bok efter bok till det stora upproret, till exempel i "Moschko von Parma" (1880) eller i "Judith von Trachtenberg" (1890). Men Franzos konst är klokare än hans hjärtas övertygelser och detta gränsöverskridande uppror slutar alltid som tragedi, åtminstone som ett misslyckande. Han är ändå en diktare, inte en pamflettist eller etnograf, och hans konstnärliga gestaltning har sitt upphov i insikten att den emancipation över språk och kultur som han offentligt förespråkar egentligen är en omöjlighet. Denna aldrig uttalade insikt finns i hela hans verk som mild uppgivenhet och medkänsla med alla han skildrar. Deras öden är oftast förskräckliga. Vart ska man ta vägen med sin kärlek? De förälskade är utstötta och fågelfria. Var kan de börja ett nytt liv tillsammans? Någon som kanske inte ens kan läsa och skriva? Utan tillgång till annan transport än en hästskjuts? Hur långt kommer man då? Och i en tid då det knappast finns fabriker som erbjuder jobb? Eller avståndet från den ena världen till den andra blir för stort: i "Die Juden von Barnow" (1876) offrar en obildad judinna sin kärlek till en man därför att hon inser att hon skulle bli till en social belastning vid hans sida i det främmande Wien. Varje förflyttning hotar att förvandla en man till tiggare, till suput, en kvinna till piga eller hora. Statsmakten är av samma mening: den stämplar varje gränsöverskridande eller försök till utbrytning som "lösdriveri", denna förkastliga rörlighet som underminerar ordningen.

Hos Franzos slutar det alltid illa för judarna i deras möte med den kristna världen och dessa judar är nästan alltid kvinnor. De straffas hårt av sina egna därför att gemenskapens andliga oskuld måste bevaras, den som hotar att gå förlorad genom förbjuden läsning, förändrat utseende eller kärlek. Franzos såg hur denna värld var hotad av en växande, alltmer aggressiv antisemitism. Och av schtetlns egen fanatism: ty som de flesta sekter eller minoriteter försvarar man sig allt oftare med hjälp av nit och bokstavstro än med de reformer som Franzos så länge hoppades på. Först järnvägen skulle bryta upp denna statiska värld. Men ännu är vi inte där. Hos Franzos har vi inte kommit längre än till utstakning av sträckan mellan Lemberg och Czernowitz (i ”Leib Weihnachtskuchen und sein Kind” från 1896 ); en fruktträdgård får offras, ungefär som hos Tjechov, den nya tiden har förstås sitt pris. Men ännu ska det dröja åtskilliga år innan här går några tåg och järnvägsrälsen till Auschwitz/Birkenau är inte lagd, inte ens påtänkt. Inte ens Franzos hade i sin melankoliska uppgivenhet fantasi nog att tänka sig vad som skulle komma: hos honom dör man ännu genom att gå i floden. Eller Dnjestr svämmar över, floden river med sig broar och kajer, någon drunknar av en olyckshändelse. Sender Glatteis dör i sin egen säng. Den stora industriella döden är ännu otänkbar. Sender Glatteis, pajasen kallad, är bara några och tjugo när han dör. Han dör av lungsot, men egentligen av att han inte kan slita sig loss från sin värld och ingen plats finns för honom i den andra. Han drömmer om teatern. Men av det blir inte mycket mer än ett besök på hotell Moldavie i Czernowitz där ett resande teatersällskap i direktör Nadlers regi spelar ”Köpmannen i Venedig”. Av teaterdirektören får han en fribiljett och snart ska han till sin oerhörda häpnad få upptäcka vad som kan dölja sig bakom en sådan där purpurröd ridå längst fram i rummet (”Slutligen gick förhänget upp, märkvärdigt, alldeles som av sig självt, man såg inte att någon drog upp det. – En gata! ropade jag så högt att människorna vände sig om och började skratta”). Inte heller är han förberedd på teaterkonstens vidunderliga metamorfoser (” – Herre Gud! skrek jag i min häpnad. Det är ju direktören. Alla människor vände sig om och skrattade. – Vad är det att skratta åt? frågade jag. Det är verkligen direktören. – Sch, sch! tystade människorna.” ).

Bilder av rörande humor, men också av djupaste tragedi: av två världar som aldrig kan mötas.