Tre grekiska trådar: deckarförfattaren, inbördeskrigets efterbörd, de makedonsktalande (tågluffning 2020)

Text och bild: Per Nilson.

Bok om Grekland i det obemannade utomhusantikvariat som jag träffade på en kväll i Sofia, Bulgarien.Bok om Grekland i det obemannade utomhusantikvariat som jag träffade på en kväll i Sofia, Bulgarien.

Tre av inslagen i reseberättelsen Snö och sol i Florina - vårliga vindar vid Bosporen ska här behandlas mer utförligt:

Petros Markaris (1): När jag reser utomlands har jag för vana att läsa något skönlitterärt verk från det aktuella landet. Denna gång föll valet på deckarförfattaren Petros Markaris (och för Turkiets del på Elif Shafak och Orhan Pamuk).  

Inbördeskrigets efterbörd (2): Under och efter det grekiska inbördeskriget 1946-49 ägde en flyktingvåg till det kommunistiska Östeuropa rum. 

De makedonsktalande (3): En resa till Republiken Makedonien vintern 2018-2019 väckte frågor om den makedonsktalande minoriteten i det södra grannlandet. Strax efter hemkomsten trädde det så kallade Prespa-avtalet mellan Grekland och Makedonien i kraft, vilket bland annat innebar att namnet Republiken Nordmakedonien infördes. Den officiella beteckningen FYROM, liksom det grekiska epitetet ”Skopje-republiken”, hade tjänat ut. 

------

 1. Petros Markaris 

Först en presentation av författaren, därefter några ord om några av hans böcker.

Petros Markaris föddes i Istanbul 1937. Fadern var armenier och modern grekiska. 1949 sattes han i österrikiskt gymnasium i Istanbul eftersom fadern ansåg att det tyska språket hade framtiden för sig. I Wiederholungstäter skriver han: ”Det jag vet om litteratur och teater har jag den tyskspråkiga kulturen och ingen annan att tacka för.” (s. 43) Studier i ekonomi i Wien som dock aldrig avslutades. År 1964 slog han sig ner i Aten. Efter ett tiotal år som representant för cementfabriken Titan, ett arbete som inbegrep resor till länder i Nordafrika och arabvärlden, valde han en karriär som fri skribent. Han skrev egna teaterstycken men också manus åt Theo Angelopoulos, översatte Goethe (Faust) och Brecht till grekiska och skapade en egen teveserie. Med sina kriminalromaner som han började skriva från mitten av 1990-talet har han vunnit internationell framgång.  

Det fina med Markaris böcker är att han, oavsett genre, bjuder på inblickar i det grekiska samhället och landets moderna historia (också Istanbul får vara med på ett hörn). Av de sju böcker jag läst (i tysk översättning, utgivna på det schweiziska förlaget Diogenes) är tre kriminalromaner - med den i Aten verksamme kommissarien Charitos i huvudrollen; två består av berättelser (delvis om brott och delvis med Charitos), en är av det essäistiska slaget och en består av texter och tal om den grekiska ekonomiska krisen; av texterna har alla utom en tidigare publicerats i tyskspråkiga tidningar.

Den politiska kultur som växte fram efter militärjuntans fall 1974 och vars följder Grekland dras med än utgör kärnan i romanen Abrechnung (ʼUppgörelseʼ). De tidigare juntamotståndarna i  ”Generation Tekniska högskolan” hamnade i maktpositioner överallt i samhället men förvandlades till egoistiska privilegiekramare. Den nya generation som intog den politiska scenen på 1980-talet (partiet Pasok) identifierade sig med de upproriska studenterna och började snart kräva att få åtnjuta samma förmåner som ”Generation Tekniska högskolan”. Bokens baksidestext formulerar saken så här: ”Är gårdagens hjältar i Grekland ansvariga för dagens misär?”

Bland berättelserna i ʼOdysseus dödʼ har tre anknytning till Turkiet/Istanbul, eller Poli som grekerna kallar staden. Det område som idag är Turkiet har haft en stor grekisk befolkning sedan lång tid tillbaka - i Istanbul, Mindre Asien och längs Svarta havet. I titelberättelsen, ʼOdysseus dödʼ, möter berättarjaget i Aten en gammal grekisk man som flyttade från Poli 1965 men nu tänker återvända för att tillbringa sin sista tid på ett ålderdomshem för greker i Istanbul. Den gången var det Cypernkrisen (1964) som fick många greker att ge sig av från Turkiet. Andra utvandringsvågor inträffade i början av 1920-talet samt 1955 - den förra inom ramen för en befolkningsomflyttning mellan Grekland och Turkiet, den senare efter en turkisk våldsvåg mot greker och grekisk egendom i Istanbul. Omflyttningen 1923 medförde att en miljon kristna, mestadels greker, från Mindre Asien hamnade i Grekland medan 350 000 muslimer bytte den nordgrekiska regionen Makedonien mot Turkiet (källa: Nationalencyklopedin). (Omflyttningarna fortsatte under 1920-talet: Turkiet tog under detta decennium emot 500 000 muslimer från Grekland och tvångsdeporterade 1,5 miljoner grekisk-ortodoxa ur landet; källa: Nationalencyklopedin.)

Berättelsen ʼTre dagarʼ behandlar pogromen mot greker i Istanbul i september 1955 (även armenier och judar drabbades). Bakgrunden till våldsvågen var de starka spänningarna mellan Grekland och Turkiet i Cypern-frågan; den tändande gnistan var emellertid ett rykte som gjorde gällande att greker försökt spränga Atatürks, den turkiske landsfaderns, födelsehem i Thessaloniki i luften. Med säker hand, och med utmärkt kännedom om Istanbul och de rådande politiska förhållandena, leder Markaris läsaren genom dramat: från de kännbara anti-grekiska stämningarna den femte september till full storm den sjunde.

I berättelsen ʼÄlska din nästaʼ, för att nämna en som utspelar sig i dagens Grekland, får en socialt engagerad präst som delar ut kläder till behövande utanför kyrkan allt större problem med en hotfull ”kampkommitté” som inte delar prästens övertygelse att även en alban, bulgar, rumän eller asiat kan vara grekens nästa.      

Boken Wiederholungstäter (ʼÅterfallsförbrytareʼ), med underrubriken ʼEtt liv mellan Istanbul, Wien och Atenʼ, ger inblickar i författarens liv - hemorter och yrkesliv - men också en del tankar om deckargenren. Bäst tyckte jag om de avsnitt där Markaris skriver om sina hemorter, Aten och Istanbul. Platserna, historien och det personliga vävs skickligt samman.

Den inledande berättelsen i Balkan Blues, ʼEngelsmän, fransmän, portugiser...ʼ, skildrar ett kriminalfall som faller på kommissarie Charitos lott. Berättelsen utspelar sig i Aten sommaren 2004 när Grekland vann EM i fotboll. Samtidigt förbereder sig staden för de olympiska spelen senare under sommaren. Om fotbollen ramar in berättelsen så figurerar den nyuppförda olympiastadion i själva kriminalgåtan. Många av byggnadsarbetarna kommer från det fattiga grannlandet i väster, Albanien. Charitos rör sig kors och tvärs genom Atens centrum, gatorna nämns vid namn.

I berättelsen ʼTatjanas emancipationʼ handlar det om en grekisk familj från Odessa (Odissos på grekiska) som flyttar till Grekland och öppnar en rysk restaurang. Familjen får smaka på den ryska maffians hårdhänta metoder, dottern - Tatiana - på faderns.

Berättelserna ʼI förbigåendeʼ och ʼSonja och Varjaʼ förmedlar bilder av mänskligt och socialt mörker - behandlingen av fattiga fruktplockare från balkanländerna respektive prostitutionen i Aten. Sonja är bulgariska och Varja ryska.

I romanen Zahltag (ʼBetalningsdagʼ) ställs kommissarie Charitos inför en ”nationell skatteindrivare” som gör sig påmind genom hotbrev, odörtsgift och pilbåge. Der Spiegel skrev om romanen: ”Petros Markaris har skrivit ytterligare en kriminalroman om Greklandskrisen, mörk, ironisk och med många inblickar i den grekiska nationalkaraktären och svagheterna i det politiska systemet.”

Die Kinderfrau (ʼBarnflickanʼ) utspelar sig i Istanbul, dit kommissarie Charitos och hustru Adriana begett sig på en semesterresa. Dock begås ett mord i Drama (Grekland), av allt att döma av en nittioårig grekisk kvinna med rötterna i Istanbul (som ung arbetade hon där som barnflicka), varpå Charitos får rycka in. Även i Istanbul slår hon till och kommissariens tid tas alltmer i anspråk. Samarbetet med den turkiska polisen, och i synnerhet med kollegan Murat, blir allt tätare. Efter en något kylslagen inledning, och till och med ett gräl, förbättras relationen mellan de båda poliserna. Inblickarna i den grekiska befolkningsgruppens öden under 1900-talet i Istanbul och Turkiet är många. Numera utgör grekerna en mycket liten grupp i Istanbul, men de arkitektoniska spåren i stadsdelar som Fener, Samatya (grekiska: Psomathia), Beyoğlu (Pera) och Kurtuluş (Tatavla) vittnar om ett betydande förflutet.  

Finstere Zeiten (ʼMörka tiderʼ) innehåller, förutom ett förord och ett avslutande samtal med Markaris, fjorton texter om den grekiska ekonomiska krisen (två är tal som Markaris hållit, elva utgörs av artiklar publicerade i tyskspråkiga tidningar, medan en är skriven direkt för boken). Om boken skrev Wiener Zeitung: ”Obligatorisk läsning för alla som bättre vill förstå vad som ligger bakom den grekiska existenskrisen.” Här följer en kort sammanfattning av innehållet i några av dessa texter. 

ʼEn lång resa in i nattenʼ (förord, augusti 2013):

I början av krisen (2009) trodde många greker på premiärminister Papandreous ord att krisen skulle vara över efter två år. Markaris är kritisk mot den dåvarande Pasok-regeringen eftersom den inte sade hela sanningen till folket. Varje ny smärtsam sparåtgärd skulle vara den sista. Så blev inte fallet. Vid tiden för förordets tillkomst var arbetslösheten 27 procent och ungdomsarbetslösheten 60.

Orsakerna till krisen sträcker sig långt tillbaka i tiden: ”Den monstruösa statsapparat, som idag lamslår Grekland, är det slutliga resultatet av en utveckling som inleddes efter inbördeskriget i slutet av 40- och början av 50-talet.” Markaris vänder sig emot påståendet att alla greker är korrupta. Det är de politiska eliterna från tidig efterkrigstid fram till idag (2013) som - genom sin ”klient-mentalitet” - bär den huvudsakliga skulden för landets sammanbrott.

---

ʼFattigdomens kulturʼ (publicerad i Süddeutsche Zeitung, München, 30/12 2009):

Grekerna ser bankirerna som mycket trevliga medborgare när de beviljar lån för ett byggprojekt eller konsumtion men som spekulanter och hajar när de kräver tillbaka sina pengar. ”Den grekiska krisen är skapad här hemma, av oss greker själva, såväl av regeringarna (framför allt den senaste Karamanlis-regeringen) som av medborgarna.” Vidare: ”Vartannat barn som klarar sin studentexamen får av sin pappa inte en cykel utan en bil med det slående argumentet: ʼDet arma barnet måste ju byta två gånger på väg till universitetet.ʼ”

Såväl stat som medborgare är ovilliga att spara - en mentalitet som går tillbaka till början av 80-talet, då Grekland gick med i EG. Fram till dess var Grekland ett fattigt land som lärt sig leva, på ett anständigt sätt, med fattigdomen. Sparsamhet rådde. Markaris talar om en ”fattigdomens kultur”. Så kom 1981 och pengar började strömma in i landet. Grekerna behövde inte längre ”fattigdomens kultur” men var inte heller i stånd att utveckla ”en rikedomens kultur”. ”Under de här knappt trettio åren har den offentliga sektorn nästan tredubblats, eftersom den av flertalet regeringar inte har betraktats som offentlig service utan som en oklar skapelse där man efter behag kunde anställa människor i det enda syftet att vinna väljare.”

Det finns dock en grupp vars kärna ännu är oförstörd: de mindre och medelstora företagen; sedan årtionden tillbaka har de ägnat sig åt produktivt arbete och återinvesterat i det slutkörda näringslivet. ”I motsats till den skrikande majoriteten som jämrar sig över den troliga förlusten av sina privilegier och alltid vill skicka räkningen till någon annan, ser den tysta minoriteten EU:s och Internationella valutafondens (IMF) ingripande som det enda hoppet att de äntligen ska kunna leva ett normalt liv.” 

---

ʼDe goda dagarna är förbiʼ (publicerad i die tageszeitung, Berlin, 3/4 2010):

Markaris lyfter fram de olympiska spelen 2004 som ursprung till den kris landet befinner sig i. Budgeten för spelen uppgick till 2,4 miljarder euro men den officiella kostnaden blev 11,5 miljarder, ett underskott som finansierades med lån. I samband med EG-inträdet 1981 började pengarna strömma in i landet i form av subventioner. Premiärminister Andreas Papandreou försökte vinna väljarnas gunst med hjälp av dessa medel. Han tillät att de gick till privilegierade och andra ändamål än dem som EG avsett. Det var början på ett klient-näringsliv med vars hjälp de regerande skulle kunna bli återvalda och som alla regeringar sedan dess har anammat. Varje regering såg till att ge plats åt sitt folk i statsapparaten som svällde till den grad att den inte längre var funktionsduglig.

I början av 2000-talet fick Grekland en miljardkredit från Deutsche Bank för köp av militär utrustning. (Bland de länder som sålt sådan till Grekland kan nämnas Tyskland, Frankrike och Ryssland.) Än (2010) har Grekland inte skurit ner på sina överdimensionerade satsningar på militär utrustning - det solida argumentet lyder: konflikt med Turkiet. Experterna från Europeiska Centralbanken, IMF och i synnerhet EU-kommissionär Olli Rehn har inte inkluderat sådana utgifter i de sparkrav man presenterat. Måhända vill de inte förarga vissa stater i eurozonen.

---

ʼDär allt är ʼsocialistisktʼʼ (publicerad i Die Wochenzeitung, Zürich, 27/5 2010):

Grekland är den enda staten i Europa där den reellt existerande socialismen lever kvar - uppbyggd av högerns regeringspartier. Med undantag för den tyska ockupationen 1940-44 har Grekland under åren 1936-1981 oavbrutet regerats av högern (Metaxas diktatur 1936-1940; konstitutionell monarki 1944-1967; militärjunta 1967-1974; demokratisk mitten-högerregering 1974-1981). ”Under dessa årtionden utövade högern, ständigt, sin makt åt två håll. Å ena sidan förföljde den obönhörligen sina motståndare, å andra sidan utdelade den privilegier åt de delar av befolkningen som lydigt följde den. Den byggde upp ett system av godtycke och beroende som stod de centralstyrda maktapparaterna av sovjetisk typ mycket närmare än den demokratiska rättsstaten. I synnerhet efter inbördeskriget (1946-1949) - det fördes med obarmhärtig terror av högern, understödd av Storbritannien och USA, och slutade med vänsterns nederlag - utövade, på den grekiska landsorten, högerns partibossar en liknande makt som partisekreterarna på landsorten i en folkrepublik.” Uppsamlingsplatsen för de privilegierade i detta system var statsapparaten. När socialisterna, Pasok, vann valet 1981 övertogs denna högerskapelse, dock i en socialistisk förpackning. Nu var det vänsterns tur att i stor skala befolka statsapparaten.

Typiskt för Grekland är de ”politiska dynastierna”. Efter militärdiktaturens fall 1974 och fram till dags dato (maj 2010) har, förutom under knappt tio år, premiärministern hetat Papandreou, Karamanlis eller Mitsotakis. Undantaget var Kostas Simitis. Markaris noterar: ”Den grekiska politiken har alltid värderat kortsiktiga ʼnationella intressenʼ högre än landets politiska och finansiella potential.”

---

ʼSparbanksbok för meddellösa grekerʼ (publicerad i die tageszeitung, Berlin, 23-24/7 2011):

Det är inte sant att alla greker är korrupta så som många utlänningar, framför allt tyskar, påstår. Sant är att de två regeringspartierna - Pasok och Ny Demokrati - under de senaste trettio åren har byggt upp ett jättelikt klientsystem, vilket inte bara har ödelagt staten utan också de delar av befolkningen som under de här trettio åren utgjorde drivkraften i samhälle och näringsliv.

I slutet av juni antog parlamentet i Aten ett sparpaket som EU och IMF drivit igenom.

Trots det enorma tryck som Trojkan - IMF, EU-kommissionen och Europeiska Centralbanken (ECB) - utövar, tar regeringen vid saneringen av statsapparaten endast små, obeslutsamma steg.

Också under de femton senaste krismånaderna visade sig regeringsapparaten oförmögen att få till stånd ett effektivt skattesystem och att sätta stopp för skattesmitandet. Demonstranterna på Syntagma-torget är fredliga men det finns våldsverkare som utnyttjar varje demonstration för att skapa kravaller. Stadsdelar utanför centrum förvandlas varje natt till slagfält - det går våldsamt till. Högerextrema jagar immigranter och olika immigrantgäng ger sig på varandra.

Sedan inbördeskriget är den grekiska politiska kulturen byggd på konfrontation.

---

ʼKris utan perspektivʼ (invigningstal vid bokmässan Buch-Wien, Wien,  9/11 2011):

Markaris citerar en dikt av Brecht, ”An die Nachgeborenen”, skriven kort före andra världskrigets utbrott. Den första citerade raden lyder: ”Wirklich, ich lebe in finsteren Zeiten!” (ʼVerkligen, jag lever i mörka tider!ʼ; nu vet vi varifrån bokens titel, Finstere Zeiten, är hämtad.) Vidare heter det i dikten: ”Der Lachende/ Hat die furchtbare Nachricht/ Nur noch nicht empfangen.” (ʼDen som skrattar har bara inte nåtts av den fruktansvärda nyheten änʼ). 

Greklands kris är inte bara finansiell utan också politisk och social. Ungdomsarbetslösheten har stigit till 43 procent och antalet självmord med 25 procent.

Markaris delar in tiden efter militärdiktaturen fram till dags dato (2011) i tre perioder. 1975-80 var ”uppbrottets och de stora förhoppningarnas tid”. Efter EG-inträdet 1981 inföll ”de falska illusionernas tid”. Ungefär så här resonerade man: ”Vi tillhör den stora europeiska familjen, vi är rika, vi har råd med allt som vi fram till för bara några år sedan endast kunde drömma om.” Han skriver också: ”Över en natt kastade vi inte bara ʼfattigdomens kulturʼ överbord utan också dess värden jämte våra rötter och vårt ursprung, eftersom vi felaktigt trodde att dessa värden var del av vår fattigdom och vi inte längre behövde dem.” Idag befinner sig Grekland i ”den tragiska tillnyktringens tid”. Det största felet var att EU endast betraktades som en pengakista: det gemensamma ansvaret och solidariteten försummade vi, ja till och med ignorerade.

Grekland har antingen inte alls investerat, eller gjort det på ett felaktigt sätt, inte bara inom näringslivet utan också inom kulturen. Ett exempel: antalet stadsbibliotek i Grekland är högst 25 till antalet. Nu, under krisen, när litteraturen behövs, saknas stadsbiblioteken.

---

ʼI Aten slocknar ljusetʼ (publicerad i Die Zeit, Hamburg, 1/12 2011): 

Markaris delar in det grekiska samhället i fyra grupper. Den första är profitörerna: ”Utan de nya sparåtgärderna skulle allt förbli vid det gamla. Ty just de här profitörerna, byggföretagarna och inköparna [av medicinskt material och utrustning] på klinikerna, omhuldade en väl fungerande koalition med det aktuella regeringspartiet och dess ministrar. Alla i statsapparaten var medvetna om sammanflätningarna och deras kostnader för allmänheten - men alla teg. Inte bara för att partierna håvade in väldiga bidrag utan också eftersom de korrupta branscherna finansierade parlamentsledamöternas valkampanjer och säkrade välbetalda arbeten åt deras familjer.” Också bönderna ingår i gruppen; subventionerna från EG/EU tilldelades dem godtyckligt och utan prövning.

Den andra gruppen är de ”ärliga” eller ”martyrerna”: ägare till mindre och medelstora företag, deras anställda samt fria yrkesutövare såsom taxichaufförer eller tekniker. De arbetar hårt och betalar sina skatter. Det är den största av de fyra grupperna. Det värsta för de medelstora och mindre företagen är recessionen. Patissiongatan i Aten, medelklassens boulevard, kan tjäna som exempel. Den bristfälliga gatubelysningen var inget problem eftersom gatan lystes upp av skyltfönstren, men efter det att många affärer bommat igen ligger den försänkt i mörker. Medlemmarna i denna andra grupp präglas av modlöshet. Medan skattesmitarna inte betalar något eller mycket lite av de införda extraskatterna och solidaritetsavgifterna - eftersom många inte lämnar in någon självdeklaration eller ser till att större delen av deras inkomst försvinner - stryps de ärliga medborgarna.

Den tredje gruppen utgörs av ”Molochs”, vilket här kan översättas med ”omättligt vidunder”, och utgörs av den grekiska statsapparaten och dess företag. Två undergrupper finns: a) tjänstemän och funktionärer som arbetar inom offentlig sektor och statliga företag; b) fackföreningsfunktionärerna. Molochs-gruppen är det sittande regeringspartiets utomparlamentariska arm och garant för klientsystemet. ”Koalitionen med den för stunden regerande partiapparaten har inneburit en enorm förstärkning av fackföreningarnas makt inom den offentliga sektorn.” Molochos-gruppen består till största delen av partifolk. Systemet har sina rötter i tiden efter inbördeskriget och upphöjdes till partiprincip av Pasok när partiet kom till makten 1981. Därefter dröjde det inte länge förrän hela statsapparaten kontrollerades av Pasok-politiker och deras förbundna. Nästan varannan partimedlem belönades med en post inom statsapparaten.

Det utbredda skattesmitandet skulle inte ha varit möjligt utan skattemyndigheternas medverkan. De korrupta tjänstemännen belönas generöst för sin samarbetsvilja av dem som smiter från skatten. ”Den som har begripit att den ena parten är ute efter fördelar på den andres bekostnad, ser också i vilken hög grad det grekiska samhället lider brist på solidaritet. Det är de svaga som betalar priset för fackföreningarnas kamp mot regeringen och dess sparåtgärder. De blir fackföreningarnas gisslan.” Fackföreningarnas makt är dock begränsad till den offentliga sektorn, över de anställda i den privata sektorn har de inget inflytande.

Den fjärde och sista gruppen utgörs av dem som inte har några framtidsutsikter - de unga som inte får arbete, trots att många av dem är välutbildade.

---

ʼBara en finanskris?ʼ (tal vid Österrikiska föreningen för utrikespolitik, 29/2 2012):

Greklands införande av euron innebar tillgång till billiga eurolån: en hedonistisk konsumtionsvåg drog över landet. På sextiotalet var dock grekerna ett anständigt, sparsamt och hårt arbetande folk. Den kulturella kreativiteten blomstrade - det rådde en ”fattigdomens kultur”. ”Nu står fattigdomen åter för vår dörr, men de värden vi behöver för att leva i och med den, har vi tyvärr offrat för rikedomen.” Den fiktiva rikedomen, som Markaris också kallar den.

---

ʼEtt galet landʼ (publicerad i sonntaz - die tageszeitung, Berlin, 19/5 2012):

Efter valet den sjätte maj 2012 upplevde Markaris, och många med honom, det hårdaste slaget efter militärdiktaturens fall: ett nynazistiskt parti, Gyllene gryning, tog sig in i parlamentet med sju procent av rösterna. Valresultatet i sin helhet var av ett sådant slag att ingen regering kunde bildas. Därför beslutades om nyval i juni.

---

ʼFyrtio dagar som skakade världenʼ (skriven direkt för boken, daterad slutet av juni 2012):

Efter valet den 17 juni 2012 bildades en regeringskoalition bestående av Pasok, Ny Demokrati och Demokratiska vänsterpartiet (DIMAR). Den verkliga vinnaren var dock vänsterpartiet Syriza, som avancerade från mindre än fem procent av rösterna i valet 2009 till 16,5 procent i maj 2012 och 26,9 procent i juni 2012. I valkampanjen hade Syriza motsatt sig det så kallade memorandumet, överenskommelsen om reformer mellan Grekland å ena sidan och EU, IMF och ECB å den andra, som var förutsättningen för att Grekland skulle beviljas lån.

Den sista texten i boken är daterad mars 2013. Hur har det gått i valen därefter? Efter valet 2015 bildade Syriza regering tillsammans med Oberoende greker, ett parti långt ut på högerkanten. Ett mycket omaka par. I valet 2019 kom Ny Demokrati till makten. Premiärminister blev Kyriakos Mitsotakis - Grekland hade återigen en premiärminister sprungen ur en av de tre politiska dynastierna.

---

ʼEn vänskap i faraʼ (publicerad i Süddeutsche Zeitung, München, 9/10 2012):

Relationerna mellan Tyskland och Grekland har varit mycket goda sedan 1960-talet. Men: ”Trots den bästa vilja begriper jag mig inte på vissa tyska medier. Man kan kritisera grekerna, och för det mesta med rätta. Men vad uppnår man med hån, förnedring och förakt? [...] Å andra sidan kan jag inte förstå de grekiska medier som anklagar tyskarna för att vara nazister. Varför var tyskarna inga nazister när man tog emot dem med öppna armar, och är det först idag, fyrtio år senare, som de har blivit nazister?”

”Tyskarna å sin sida är stolta över vad de uppnått, och vill att övriga européer, i synnerhet sydeuropéerna, ska ta efter dem. De ser sig som en förebild och ignorerar därmed det faktum att länderna i syd har en helt annan kultur. Alltför länge har vi försummat förståelsen för den kulturella mångfalden i Europa och konfronteras nu med följderna.”

”Det råder inget tvivel, förhoppningsvis inte heller bland tyskarna, att grekerna lider svårt. Arbetslösheten uppgår till knappt 23 procent, ungdomsarbetslösheten ligger högre än 50 procent. Självmordstalen har ökat med 33 procent. Trots det fortsätter pensioner och löner att skäras ned, och nya skatter tillkommer hela tiden. Grekerna upplever en mycket svår tid.”

Intervjuer med Markaris, bland annat på tyska och engelska, finns på youtube.

------

 

2. Inbördeskrigets efterbörd

Begreppet Makedonien spelar en viktig roll i detta kapitel, så en kort historisk presentation kan vara på sin plats. Det första balkankriget (1912-13) slutade med att Turkiet fick lämna ifrån sig sina sista områden på Balkan, däribland Makedonien, till Balkanförbundet, det vill säga Grekland, Serbien, Montenegro och Bulgarien (av sin nuvarande europeiska del fick Turkiet endast behålla Istanbul och ett område norr om Marmarasjön; i freden efter det andra balkankriget, 1913, återfick dock Turkiet de europeiska områdena fram till Edirne). I det andra balkankriget (1913) slogs Grekland, Serbien och Bulgarien inbördes om Makedonien, vilket resulterade i att området delades mellan de tre länderna (Bulgarien fick dock nöja sig med en mindre, östlig del).  I alla tre delarna var olika kulturer och språk representerade. Den serbiska delen upphöjdes 1944 till delrepublik i Jugoslavien under namnet Makedonien. I den grekiska delen fördes en politik som gick ut på att stärka det grekiska på bekostnad av andra etniska grupper, framför allt de makedonsktalande slaverna. Makedonska namn på städer, byar och floder ändrades till grekiska. Så långt den historiska överblicken.

Den svarta tavlan, med text på grekiska och polska, flankerades av kolonner med joniska kapitäl och kröntes av ett triangelformigt gavelfält (tympanon). Texten berättade att mellan åren 1949 och 1950 kom 14 500 grekiska flyktingar till Polen. Grekerna i Zgorzelec blev en del av staden och bidrog till dess utveckling. Tavlan var uppsatt av Föreningen för greker i Polen, avdelningen i Zgorzelec (för foto av tavlan, se: http://kulturiost.se/oberlausitz-en-bildber%C3%A4ttelse). På annat håll i staden såg jag affischer som gjorde reklam för en internationell grekisk sångfestival. Året var 2014 och jag var på besök i Zgorzelec, den östra, numera polska, delen av Görlitz (som för övrigt är Tysklands östligaste stad).

När jag läste på inför tågluffningen till norra Grekland och Istanbul 2020 stötte jag återigen på historien om greker som under och efter inbördeskriget 1946-49 flydde landet och slog sig ner i olika länder i östblocket. I det följande ska jag ta hjälp av några olika texter som berättar denna historia.

Den första är ”Refugees of the Greek Civil War in Yugoslav Macedonia and the Contribution of ʼAegean Macedoniansʼ in its Nation Building Project” (av Georgios Limantzakis, Panteion-universitetet i Aten)*:

Under det grekiska inbördeskriget (1946-1949) - och i hög grad som ett resultat av det - lämnade, eller tvingades att göra det, ungefär 70 000 greker och makedonsktalande slaver Grekland och sökte sin tillflykt i grannlandet Jugoslavien och andra folkrepubliker i Östeuropa. Jugoslavien behandlade dem ofta inte som greker utan som ”egeiska makedonier” som flytt undan förföljelse på grund av sin identitet och inte på grund av sin ideologi. Denna felaktiga tolkning hotade ofta att utvecklas till en stor fråga i de bilaterala relationerna eftersom många av flyktingarna - genom att lansera flykten från Grekland som ett centralt inslag i det nya nationella makedonska narrativet - eftersträvade ett privilegierat förhållande till makthavarna i Belgrad och Skopje.

Efter Tysklands nederlag i andra världskriget återvände den grekiska exilregeringen till Grekland och försökte ta makten. Det gjorde också EAM-ELAS, en motståndsrörelse som kontrollerades av det grekiska kommunistpartiet. Maktkampen ledde till inbördeskrig. Vid mitten av 1948 begränsades EAM-ELAS närvaro till norra Grekland, däribland en betydande del av den makedonska landsbygden. I början av 1948 började motståndsrörelsens provisoriska regering att evakuera alla barn mellan två och fjorton år som befann sig på gerillakontrollerat område till angränsande folkrepubliker, huvudsakligen Jugoslavien och Albanien. Huvudargumentet var att föräldrarna obehindrat skulle kunna ägna sig åt kampen medan barnen togs om hand på den andra sidan gränsen. Mot slutet av 1948 intensifierades denna åtgärd och man räknar med att totalt cirka 20 000 - 30 000 barn inom de närmaste månaderna skickades över gränsen. Strömmen till Jugoslavien avtog snabbt efter brytningen mellan Stalin och Tito i augusti 1948; Tito beslutade att inställa all hjälp åt de grekiska kommunisterna så länge de fortsatte att stå på Stalins sida. Flertalet flyktingar hamnade nu i Albanien i stället (i de flesta fall fortsatte de därifrån till andra folkrepubliker). I samband med att DSE-armén (Greklands demokratiska armé) retirerade 1949 beräknas över 50 000 civila ha lämnat Grekland tillsammans med armén; dessa människor slog sig ner i olika folkrepubliker i Östeuropa. Mot slutet av kriget hade ett betydande antal politiska flyktingar från Grekland funnit ett nytt hem i Sovjetunionen och andra folkrepubliker, även om många av dem senare bytte land. En stor andel av dem valde att slå sig ner i olika delar av Jugoslavien.

Mot slutet av 1950-talet normaliserades de bilaterala relationerna mellan Grekland och Jugoslavien och många flyktingar försökte återvända till sina byar i Grekland medan andra emigrerade till Australien, Kanada eller USA. Jugoslavien var däremot inte särskilt villigt att släppa iväg dem.

Jugoslavien betecknade oftast de politiska flyktingarna från Grekland som ”egeiska makedonier”, varigenom en föreställning om ett enat Makedonien och ”förslavade bröder och systrar” i Grekland kom i dagen. (”Egeiska Makedonien” kallas den del av Makedonien som tillföll Grekland efter det andra balkankriget; ”Vardar-Makedonien” var den jugoslaviska och ”Pirin-Makedonien” den bulgariska delen.)

Från mitten av 1950-talet och framåt kunde mindre grupper av flyktingar (av grekisk nationalitet) återvända till Grekland. I början av 1980-talet beslutade Pasok-regeringen att alla flyktingar av grekisk nationalitet fick återvända och återfå sin jord, eller ersättning motsvarande dess värde. Flyktingar som tillhörde andra nationaliteter, till exempel makedonsktalande slaver, var undantagna, vare sig det var de själva som räknade sig som sådana eller det var den grekiska staten.

I boken Finstere Zeiten skriver Petros Markaris (s. 106): ”Kommunistpartiet bär ensamt skulden för inbördeskriget, vilket fullständigt ödelade landet som redan hade förblött genom den tyska ockupationen. Efter inbördeskriget faller skulden emellertid på segraren, alltså de nationella regeringarna. De eftersträvade ingen försoning utan fördjupade klyftan. Vänstersympatisörer förföljdes obarmhärtigt medan den regimvänliga delen av befolkningen och de som kämpat på nationalisternas sida belönades med små och stora privilegier.” På ett annat ställe i boken påminner han om att nationalisterna, understödda av Storbritannien och USA, förde inbördeskriget med obarmhärtig terror. (s. 32)

Om rätten att komma hem handlar en artikel i The Guardian, ”Bitterljuvt återvändande för det grekiska inbördeskrigets förlorade offer” av Helena Smith, daterad 17 oktober 2003 och tillgänglig på nätet**. I artikeln berättar Georgi Donevski, ett av de barn som sändes över gränsen till Jugoslavien under det grekiska inbördeskriget, om det under som inträffade när den grekiska regeringen meddelade att flyktingar av slavisk-makedonsk nationalitet, under en begränsad period 2003, skulle tillåtas besöka hembygden under 20 dagar. På natten den 30 mars 1948 vandrade Georgi Donevski, tillsammans med andra barn och ledda av en ”mor”, norrut mot Jugoslaviens sydligaste delrepublik, Makedonien.

Femtiofem år senare - år av påtvingad exil, fråntaget grekiskt medborgarskap och beslagtagen egendom - var stunden inne. Tillfrågad av den grekiske gränsvakten vad han hette, svarade han ”Georgi”. - ”Nej, ert grekiska namn!” - ”Jag tror det är Giorgos Antoniou men jag har inte använt det sedan jag lämnade ert land 1948.” - ”Födelseort?” - ”Boptchor.” - ”Det har aldrig funnits något Boptchor. Allt som finns är den grekiska byn Pimenikon.” Så fick Donevski ett visum till Pimenikon.

Från och med augusti 2003 har 600 makedonsktalande slaver, numera spridda över östblocket, Australien och Kanada gjort samma resa. Fram till och med oktober 2003 stod möjligheten öppen. 

Efter flykten från Grekland spreds Donevski och hans syskon för vinden: Georgi kom till Kroatien, två bröder hamnade i Uzbekistan, systrarna i Rumänien och föräldrarna i Polen. År 1978 återförenades de.

I artikeln berättas också om en 72-årig kvinna som var partisan under inbördeskriget och därefter varit bosatt i Bitola, i den sydligaste delen av Nordmakedonien. Hon mindes att hon som barn inte fick tala makedonska med sin mor eftersom det var ett ”smutsigt språk”. Hon har också tydliga minnen av att mormodern (farmodern?), som var närmare nittio än åttio, sattes i kvällsskola för att lära sig grekiska.

Misstankarna i Grekland mot de makedonsktalande i landet förstärktes under 1990-talet efter det att namnstriden mellan regeringarna i den självständiga Republiken Makedonien och Grekland inletts (sedan 2019 är det officiella namnet, godkänt av Grekland, ”Republiken Nordmakedonien”). Grekerna hyste farhågor att Republiken Makedonien gärna ville lägga beslag på den södra, grekiska delen av Makedonien med den så viktiga hamnstaden Thessaloniki. Föreställningen att de makedonsktalande under inbördeskriget var ute efter att skapa en autonom slavisk stat har bidragit till att det dröjt så länge innan flyktingarna till slut, om än under en mycket begränsad period, tilläts återvända.

I artikeln uttalar sig talesmannen för den grekiska avdelningen av människorättsorganisationen Helsinki Monitor, Panayote Dimitras: ”Den grekiska identiteten är byggd på myten att varje grek talar grekiska och omfattar den ortodoxa tron. De här människorna [de makedonsktalande] raserar det.” 

Inbördeskrigets följder gör sig också påminda i journalisten och författaren Alexandra Pascalidous biografi. I sin bok Kaos - ett grekiskt krislexikon berättar hon kort om sin egen familjs historia. Morföräldrarna tillhörde den grekiska minoriteten vid Svarta havet men flyttade till Grekland. Farföräldrarna var greker som fördrivits från Trabzon vid Svarta havet. Farfadern försvann i inbördeskriget och fadern växte upp i Titos Belgrad. Sin blivande hustru, Pascalidous mor, träffade han i Bukarest där hennes familj återförenats med hjälp av Röda korset efter inbördeskriget. Föräldrarnas syskon utvandrade till olika länder. Alexandra Pascalidou föddes i Rumänien 1970 och tillbringade sina första år i Grekland innan hon i mitten av sjuttiotalet kom till Sverige tillsammans med sin familj.

---

Källor:

Nationalencyklopedin, ”Balkankrigen”

*Uppsats i boken Balkan Crossroads. Historical Dialogue between Scholars in Southeast Europe. Published by the Institute for the Study of Human Rights at Columbia University in the City of New York in cooperation with Panteion University in Athens and Ss. Cyril and Methodius University in Skopje (mars 2017); FINNS PÅ NÄTET!

**”Bittersweet return for Greek civil war´s lost victims”:

https://www.theguardian.com/world/2003/oct/17/greece

------

 

3. De makedonsktalande

Endast en grupp åtnjuter minoritetsstatus i Grekland: den muslimska i västra Thrakien som i sin tur består av tre undergrupper: de med turkiskt ursprung; pomaker (bulgarisktalande); romer. Minoritetsstatus innebär bland annat att turkiskan är tillåten som undervisningsspråk i skolorna. Övriga grupper - såsom makedonsktalande i norra Grekland, turkar, romer, albaner, arumäner, meglenorumäner (de båda senare ofta benämnda vlacher) med flera - räknas inte som etniska minoriteter.

Även i detta kapitel ska jag ta hjälp av olika texter för att belysa det aktuella ämnet. Först ut är en artikel i Slavica Helsingiensia (nummer 49), utgiven 2016 av Institutionen för moderna språk vid Helsingfors universitet*: 

Den grekiska avdelningen av organisationen Helsinki Monitor uppgav 1999 att lokala myndigheter har bekräftat att det finns 100 000 ”slavisktalande” medan forskare har uppskattat antalet till det dubbla. De som har en makedonsk nationell identitet kan uppskattas till 10 000 - 30 000.

De makedonsktalande slaverna bor främst i den norra delen av landet; de viktigaste städerna är Kastoria, Florina, Nestorion och Edessa. Många har mycket begränsade kunskaper i språket men deltar ändå i makedonska kulturella och politiska aktiviteter. För andra utgör makedonskan modersmålet samtidigt som de håller fast vid den grekiska identiteten - de vill inte associeras med Skopianoí, ”Skopje-folket”, som makedonierna i Grekland ofta kallas.

Det finns ett antal makedonska kulturföreningar i Grekland men de har svårt att bli officiellt erkända av de grekiska myndigheterna. Det finns ett makedonskt politiskt parti, ”Regnbågen”, med säte i Florina.

FN:s kommitté för mänskliga rättigheter har uttryckt oro över att garantierna rörande allas jämlika och verkliga utövande av den egna kulturen och religionen och användandet av det egna språket, inklusive dem som anser sig tillhöra etniska, religiösa eller språkliga minoriteter, är otillräckliga. Kommittén uttrycker också oro över bristen på statistiska data som visar landets etniska och kulturella sammansättning liksom användandet av modersmål och ofta talade språk.

Förekomsten av en makedonsk minoritet förnekas kategoriskt av den grekiska staten.

”Mångskiktade etniska identiteter i norra Grekland” är rubriken på en artikel i Neue Zürcher Zeitung, publicerad 18 oktober 2008**:

Artikelförfattaren har besökt några byar i den grekiska delen av Makedonien. Fram träder en rätt förvirrande bild. I byn Meliti hävdar en invånare att alla talar makedonska där, varpå han plötsligt tystnar och går vidare. Beteckningarna på språket varierar: ”makedonska”, ”slaviska” eller ”det lokala/det som är härifrån” (grekiska: dopika). I motsats till de greker som kom hit i samband med befolkningsutbytet med Turkiet 1923 och deras ättlingar utgör de makedonsktalande ”de lokala/de som är härifrån” (grekiska: dopioi). Nämnda befolkningsutbyte, då norra Grekland tog emot en miljon kristna från Mindre Asien och 400 000 muslimer flyttades över till Turkiet, förändrade radikalt den etniska sammansättningen i det grekiska Makedonien. De nyanlända hade ett utpräglat grekiskt nationalmedvetande och betraktades som väktare av den av Jugoslavien hotade statsgränsen i norr.

En äldre man betecknar sig som makedonier men lever i Grekland, något han inte vill ändra på. Med Republiken Makedonien har han inget att göra.

Några unga flickor berättar att föräldrarna talar makedonska där hemma, de förstår språket men talar själva helst grekiska.

En man i 90-årsåldern i byn Psarades kan makedonska men vill inte använda det i mötet med artikelförfattaren: han vill inte såra den stat han lever i. ”Vi lever i Grekland, alltså är vi greker, punkt slut.”

Några talade gärna om den etniska tillhörigheten, andra undvek ämnet. Dock sade alla att var och en var fri att välja språk. Någon rädsla att tala makedonska utanför byn hade de inte.

Länge såg Aten de slavisktalande invånarna i norra Grekland som hantlangare åt irredentiska krafter i Belgrad och Sofia. Äldre människor kan berätta om poliser som smög omkring utanför fönstren för att luska ut om någon talade makedonska. Makedonska geografiska namn byttes mot grekiska och alla som hade ett makedonskt namn tilldelades ett grekiskt. Situationen förbättrades dock i början av 1980-talet men skyltar med kyrillisk skrift förekommer inte heller idag.

Det makedonska regnbågspartiet med säte i Florina kräver rätt till etniskt självbestämmande, ett officiellt erkännande av den makedonska minoriteten från Aten samt kulturella rättigheter, framför allt rätten till undervisning på makedonska i grundskolorna.

Grekland ser namnet Makedonien som en del av det egna historiska och kulturella arvet - ett arv som går ända tillbaka till det antika kungariket Makedonien. En slavisk minoritet i det egna landet som kallar sig ”makedonsk” är därför, ur ett grekiskt perspektiv, otänkbart.

På fotot taget i Skopje den andra april 2019 är de lika som enäggstvillingar - den grekiske premiärministern Tsipras och hans makedonske kollega Zajev. Fotot återges i en artikel på den tyska utlandskanalen Deutsche Welles sajt från den 11 april 2019, ”Strid om den makedonska minoriteten i Grekland”***. När fotot togs hade Prespa-avtalet mellan Grekland och Republiken Nordmakedonien varit i kraft i knappt två månader. Avtalet innebar bland annat att Republiken Makedoniens namn hädanefter skulle vara Republiken Nordmakedonien. De leende premiärministrarna till trots - än är inte allt frid och fröjd. Artikeln berättar om en process i staden Serres i det grekiska Makedonien. Målet gällde bildandet av en lokal kulturförening som ville ägna sig åt slavisk-makedonska dansuppvisningar och sång på det makedonska språket. Ett av försvarets vittnen, en språkvetare, och åklagarsidans advokater kom ihop sig efter det att den förra förklarat att det grekiska ordet ”dopika” (det lokala) är synonymt med det makedonska språket, vilket inte föll åklagarsidan på läppen. Tillmälen utdelades. 

En man vid namn Nikos Sakellaris säger: ”Min farfar, farfars far och farfars farfar har inte kommit hit någonstans ifrån utan har alltid levt här.” Han minns den sommardag 1959 när beväpnade soldater kom till hans hemby. De samlade ihop människorna på bytorget och tvingade dem att svära på att de aldrig mer skulle använda sitt språk.

I artikeln nämns reaktionerna på en text som nyligen publicerades på BBC:s sajt, ”Greklands osynliga minoritet - de makedonska slaverna”. På sociala medier gick vågorna höga och Greklands ambassadör i London skrev ett brev till BBC i vilket mediebolaget anklagades för en felaktig användning av historiska fakta. Nämnda artikel ska avsluta denna genomgång.

I artikeln ”Greklands osynliga minoritet - de makedonska slaverna”**** berättar den 92-årige herr Fokas om sitt liv. Han understryker att han är etnisk makedonier och grekisk patriot. Artikelförfattaren hävdar att de flesta inte gärna talar med främmande människor om sin identitet. De makedonsktalande nämns inte i skolans läroböcker i historia. År 1936, när Fokas var nio år, förbjöd den grekiske diktatorn Metaxas användningen av det makedonska språket; makedonsktalande tvingades byta till grekiska namn. Fokas minns att tjuvlyssnande polismän var närvarande vid begravningar eller strök omkring utanför fönstren för att gripa dem som talade och sjöng på det förbjudna språket. Rättegångar, hot och misshandel förekom. Fokas mor arresterades och fick böta 250 drachmer, en ansenlig summa på den tiden.

De slavisktalande led mycket under Metaxas-tiden, säger Fokas. ”Tjugo personer från den här byn, överhuvuden i de stora familjerna, skickades i exil till ön Chios.” Han hävdar att makedonierna betalade ett högre pris för inbördeskriget än andra: ”Åtta personer från den här byn ställdes inför krigsrätt och avrättades, åtta från grannbyn och 23 från byn mittemot.” Fokas själv arresterades och tillbringade tre år på fängelseön Makronisos eftersom hans mor hjälpt sin svåger att fly genom takfönstret till ett kafé där han hållits gömd. Hemska saker skedde på ön, minns Fokas, men: ”Vi ska inte tala om det. Det är en förolämpning mot den grekiska civilisationen.”

Som musiker har Fokas son varit med om att arrangera en internationell musikfestival på torget i byn där han bor. Efter det att de utländska gästerna spelat brukade man ha en fest där det spelades makedonska sånger, dock inga nationalistiska eller separatistiska. 2008 års upplaga blev dock annorlunda. Just innan de utländska gästerna skulle anlända meddelade byns ledning att festivalen inte fick hållas på torget. I sista stund flyttades den till ett fält utanför byn. Varför? Fokas misstänker att de styrande ogillade att människor kunde lyssna till de makedonska sångerna i smyg från kaféborden runt torget. Till fältet skulle de inte gå - det skulle ha varit alltför iögonenfallande.

Prespa-avtalet har mött motstånd från nationalister både i Grekland och i Republiken Makedonien. Den grekiska högern har anklagat premiärminister Tsipras och hans vänsterparti, Syriza, för förräderi.      

---

Källor:

*Kapitel 3, ”Greece”, i artikeln ”Ethnic and linguistic minorities in the border region of Albania, Greece, and Macedonia: An overview of legal and societal status” ur: Slavica Helsingiensia 49: In Search of the Center and Periphery: Linguistic Attitudes, Minorities, and Landscapes in the Central Balkans (Redaktörer Maxim Makartsev och Max Wahlström; publicerad av Institutionen för moderna språk, Helsingfors universitet, 2016):

https://blogs.helsinki.fi/slavica-helsingiensia/files/2019/11/sh49.pdf

**”Vielschichtige ethnische Identitäten im Norden Griechenlands”, av Cyrill Steiger, publicerad i Neue Zürcher Zeitung 2008.10.18:

https://www.nzz.ch/vielschichtige_ethnische_identitaeten_im_norden_griechenlands-1.1127417

***”Streit um mazedonische Minderheit in Griechenland”, publicerad av Deutsche Welle (DW) 2019.04.11:

https://www.dw.com/de/streit-um-mazedonische-minderheit-in-griechenland/a-48283836 

 ****”Greece’s invisible minority - the Macedonian Slavs”, publicerad 2019.02.24 på BBC:s sajt:

https://www.bbc.com/news/stories-47258809