TJECKISKT: Vintern 34

Av Karel Čapek. Översättning: Karin Mossdal

Karel Čapek (1890-1938), av många ansedd som den allra största tjeckiska 1900-talsförfattaren, var också en flitig publicist. Denna artikel publicerades i tidskriften Přítomnost 1934.01.03 och därefter i boken Na břehu dnů, som är en samling av Čapeks tidningsprosa.

Kanske är det bara som det förefaller mig; men jag har ett starkt intryck av att något slags tystnad har inträtt. Det känns som om man viftade livligare och kraftfullare med pennan för några år sedan, att det proklamerades fler skiftande kulturprogram och andliga vägar av olika slag och att det över huvud taget fanns mer vilja att andligen ställa sig i spetsen och, som man säger, leda människor ut ur tidens förvirring. Underligt nog hände detta i en tid av (som vi nu ser) relativt välstånd och avsevärd trygghet. Idag är det värre i alla avseenden; idag handlar det inte bara om materiella ting utan också om att leda människors sinne, det handlar om tro, tillit, mod och liknande viatica, utan vilka det är svårt att gå vidare; nåväl, det verkar som om kulturen, intelligensen, den bildade och skapande anden har mycket lite att säga just under dessa svårare och ondare tider.

Det heter visserligen: inter arma silent Musae. Men låt oss hoppas att även muserna har utvecklats något under ett par tusen år och inte längre är eteriska varelser som förskrämt har tystnat bland de råa krigarna. Den tänkande anden är ingen liten fjäril som dyker upp bara under soliga morgnar och delikat gömmer sig under stormiga dagar. Tvärtom skulle man kunna säga att de latinska vapnens skrammel för länge sedan har tystnat, medan de antika muserna fortsätter att tala. Vad som än händer tystnar anden aldrig, utom när den ger upp sig själv. En ande som tiger är som en flod som tvekar att flyta; vi säger då att den är uttorkad. Redan av biologiska skäl kan vi anta att intelligens inte är någon lyx som livet har tillåtit sig av något slags lekfullhet och under speciellt gynnsamma villkor, utan att det snarare är ett verktyg som har skapats för att övervinna hinder och underlätta livets förlopp.

Den tänkande och insiktsfulla anden tiger aldrig, såvida den inte har givit upp tänkandet och insikten. Därmed är naturligtvis inte sagt att den ständigt står på tribunen och högtidligt predikar för församlade folkmassor. Den aktiva intelligensen är inte en magister som från katedern förklarar för eleverna vad de skall tänka, utan en man böjd över provröret, livet eller texten, sökande efter något slags kunskap. Låt oss först och främst säga oss att intelligentian inte är till för att leda utan för att vinna insikt, vidare för att lära de andra att vinna insikt och urskilja och slutligen för att inte tillåta sig själv eller andra att synda mot den heliga anden. Jaha, säger ni, det där var ju verkligen en predikan! Nåväl, för att inte predika eviga sanningar: Vi assisterar ett av världshistoriens största kultursammanbrott; ett helt folk, ett helt rike har mentalt accepterat tron på det djuriska, på ras och liknande dumheter; tänka sig, ett helt folk inklusive universitetslärare, präster, litteratörer, läkare och jurister. Tror ni att en sådan animalisk doktrin skulle kunna proklameras om varje bildad människa i detta högt bildade rike ryckte på axlarna och torrt sade att sådana primitiva idiotier befattar vi oss inte med? Här har skett inget mindre än ett oerhört förräderi från de intellektuellas sida, och det väcker en fasansfull föreställning om vad intelligentian är i stånd till. Man skulle kunna ge fler exempel, och inte bara från det landet. Överallt där våld begås mot den mänskliga kulturen finner vi en massa bildade människor som deltar i detta och samtidigt till och med svänger sig med ideologiska skäl. Det är inte en intelligentians kris eller maktlöshet utan dess tysta eller oerhört verksamma delaktighet i den moraliska och politiska förvirringen i dagens Europa.

Jag vet att ni nu skakar på huvudet och undrar vad en sådan mer eller mindre ensam och socialt beroende intellektuell bör och kan göra; det räcker förvisso inte att med visserligen djup övertygelse men med svag röst protestera mot de lössläppta krafterna. Överlåt åt honom att avgöra vad han kan göra utöver detta; vad han bör göra är odisputabelt. Negativt uttryckt bör och får han inte svika sin intellektuella disciplin. Vi börjar alla känna att det är något konstigt och olösligt i motsättningarna mellan världsåskådningarna, generationerna, de politiska principerna och annat som skiljer oss åt. Inom samma nation är det som om vi talade olika språk och inte längre kunde förstå varandra. Nationerna emellan är det som om det inte existerade någon gemensam logik, några gemensamma begrepp eller ens en enda gemensam etisk norm. Det förefaller mig som om intelligentians anda och det som kallas kultur just här har svikit så fruktansvärt. Den anda som i sig själv definieras som universell har svikit. Den intelligens som i sig själv innebär motsatsen till all inskränkthet har svikit. Den kultur som alltifrån skolbänken grundar sig på världens alla andliga skatter, på världshistorien och världens vetande har svikit. Exaktare uttryckt, alltför många av dem som har fått sig dessa värden anförtrodda genom bildning, yrke och kall har svikit. Det är ingen tillfällighet att varje våldsregim först och främst vänder sig mot den fria intelligensen, att den rasande trycker ned denna inre öppenhet mot världen, denna universalitetens gudagåva, att den med våld begränsar eller inriktar anden: ett folk, ett system, en själviskhet skall du tjäna, annars sparkar vi dig med järnbeslagen stövel. Och det är tyvärr ingen tillfällighet att just de intellektuella med stor ideologisk iver hjälper denna andens förslavning eller prostitution. Som världen ser ut nu verkar det som om tre vägar skulle reserveras för intelligentian: medbrottslighet, feghet eller martyrskap.

Kanske finns det en fjärde väg: att inte svika sin andliga disciplin; att inte under några omständigheter, inte under några påtryckningar förneka den obegränsade och seende anden inom sig. Däri, och endast däri ligger andens speciella frihet och ädelhet; låt inte den berövas oss, för den är värd de svåraste offer. Kan vi därmed på något sätt hjälpa världen? Om jag visste att det inte gick, skulle jag vara lugn och sorgsen; men jag känner med fruktansvärd ångest att det ännu är möjligt att segra eller förlora. Än är det möjligt att trotsa världens fanatiska dårskap; än är det möjligt att inte predika utan göra sig förstådd på världens alla språk; än kan förnuftet vara gemensamt för alla, erfarenheten möjlig att dela, kunskapen giltig och de andens och samvetets lagar som förenar fria män. Ingen kulturens international utan bara kultur. Ingen ande ovanför partierna utan bara en ande som inte vill avvika från insiktens väg. Vi är inte domare i den stora process som äger rum; men i hederns namn får vi inte förbli enbart åskådare; vi måste vara sanna vittnen. Och det hänger på deras vittnesmål som ser mest och förmår undvika grova misstag hur denna process kommer att sluta. Vi får inte vara falska vittnen; vår ed är strängare och vårt inre ansvar större. Om intelligentian ljuger eller sviker är det ett svårare brott än de andras okunskap eller lögn.

Och vi skall inte intala oss att det inte är någon fara för vår del! Se det som det är, det hotar oss utifrån och det har börjat svikta både i vårt land och i vårt inre; under tidens tryck kan vi ge efter alltmer. Lägg därtill andens allmänna tillstånd: misstro, beklämning och besvikelse; idag skulle vilken politisk barbar eller gycklare som helst kunna förvrida huvudet på folket bara han gav dem skenbar trygghet eller hoppets massuggestion. Folk vill tro och springer till kyrkorna, de vill hoppas och lyssnar till charlataner; de vill finna den säkerhet som inte finns inom dem själva. Det är ett kaos som går att röra upp med vilket slagord som helst; men det är också ett kaos där det går att söka marken under fötterna. Att finna den skulle också betyda att finna sig själv och på denna mark möta andra.
Přítomnost 3.1.1934

Översättning: Karin Mossdal