TJECKISKT: Varför jag inte är kommunist

Av Karel Čapek. Översättning: Karin Mossdal

Karel Čapek (1890-1938), av många ansedd som den allra största tjeckiska 1900-talsförfattaren, var också en flitig publicist. Följande artikel publicerades i tidskriften Přítomnost 1924.12.04 och därefter i essäsamlingen O věcech obecných čili Zóon polítikon, 1932.

Denna fråga dök helt plötsligt upp bland några personer som var inriktade på vad som helst utom att egentligen diskutera politik. Säkert är att ingen av de närvarande skulle ha tagit upp frågan "varför jag inte är agrar" eller "varför jag inte är nationaldemokrat". Att inte vara agrar innebär ingen bestämd åsikt eller trosåskådning; men att inte vara kommunist innebär att vara icke-kommunist; att inte vara kommunist är inte bara en negation, det är ett bestämt credo.

För mig personligen innebär denna fråga en lättnad; för jag har känt ett stort behov inte av att polemisera mot kommunismen utan av att försvara mig inför mig själv för att jag inte är kommunist och förklara varför jag inte kan vara det. Det skulle ha varit lättare för mig om jag hade varit det. Jag skulle ha levt i tron att jag bidrog så kraftfullt som det någonsin gick till att förbättra världen; jag skulle ha ansett att jag stod på de fattigas sida mot de rika, på de hungrigas sida mot penningpungarna; jag skulle ha vetat vad jag skulle tycka om det ena och det andra, vad jag skulle hata och vad jag inte behövde bry mig om. I stället är jag som en naken i törnet: med bara händer, inte skyddad av någon doktrin, med en stark förnimmelse av min oförmåga att hjälpa världen och ofta utan att veta hur jag skall skydda mitt samvete. Om mitt hjärta är på de fattigas sida, varför i all världen är jag då inte kommunist?
Eftersom jag står på de fattigas sida.

*

Jag har sett nöd så skriande och outsäglig att jag har känt avsmak för allt vad jag själv är. Var jag än har varit har jag sprungit från palats och museer för att se på de fattigas liv i den förnedrande rollen som rådlös åskådare. Det räcker inte att titta på och det räcker inte att ha medkänsla; jag borde leva deras liv, men jag är rädd för döden. Denna lusiga, omänskliga nöd bärs inte på något partis sköld; in i dessa hemska hålor, där det varken finns en spik att hänga sig i eller en smutsig trasa att lägga under sig, skriker kommunismen från påtagligt avstånd: det är samhällsordningen som bär skulden till detta; om två år, om tjugo år kommer revolutionens fana att vaja, och sedan -

Vad menar ni, om två år, om tjugo år? Hur kan ni så lättvindigt tillåta att man skall leva så i två månaders kyla till, i två veckor till, i två dagar till? Bourgeoisien, som inte kan eller vill hjälpa här, är mig främmande; men lika främmande är kommunismen, som i stället för hjälp kommer bärande med revolutionsfanan. Kommunismens sista ord är härska, inte rädda; dess stora slagord är makt, inte hjälp. Fattigdom, hunger och arbetslöshet är för den inte en outhärdlig smärta och skam utan en välkommen reserv av mörka krafter, en jäsande massa av raseri och avsky. "Det är samhällsordningen som bär skulden till detta." Inte, vi bär alla skulden till detta, antingen vi står vid den mänskliga nöden med händerna i fickorna eller med revolutionens fana i handen.

Fattiga människor är inte en klass, de är just utklassade, utmönstrade och oorganiserade; de kommer aldrig till tronens trappsteg, vem som än sitter på den. De hungriga vill inte härska, de vill äta; vad nöden beträffar är det likgiltigt vem som härskar; det enda som betyder något är hur vi människor känner. Nöden är ingen institution eller klass, det är en olycka; när jag ser mig omkring efter en uppfordran till omedelbar mänsklig hjälp, finner jag klassmaktens kalla doktrin. Jag kan inte vara kommunist, eftersom dess moral inte är en hjälpens moral. Eftersom den predikar avskaffandet av samhällsordningen och inte avskaffandet av det samhälleliga missförhållande som nöden utgör. För om den över huvud taget vill hjälpa de fattiga, gör den det på ett villkor: först måste vi härska, och sedan blir det (kanske) er tur. Olyckligtvis är inte ens denna villkorsbehäftade räddning skriftligen garanterad.

*

Fattiga människor är ingen massa. Tusen arbetare kan hjälpa en arbetare i hans kamp för tillvaron; men tusen fattiga kan inte hjälpa en fattig ens med en bit bröd. En fattig, hungrig, rådlös människa är alldeles ensam. Hennes liv är en historia för sig själv, oförenlig med andra; det är ett individuellt fall, för det är en olycka, även om det liknar andra fall i sin tröstlöshet. Vänd samhället upp och ned; de fattiga faller till botten igen och på sin höjd får de sällskap med några till.

Jag är inte på minsta sätt aristokrat, men jag tror inte på massans värde. För övrigt är det väl ingen som på allvar påstår att massorna kommer att härska; de är bara ett materiellt verktyg i strävan att uppnå vissa mål; de är helt enkelt politiskt material i en mycket hårdare och hänsynslösare bemärkelse än partimedlemmar av annan färg. Människan måste pressas in i något slags form för att bli massmaterial; hon måste ges en uniform av bestämt tyg eller bestämda idéer; tyvärr kan idéuniformen i regel inte tas av efter ett och ett halvt år. Jag skulle börja respektera kommunismen om den gick fram till arbetaren och ärligt sade: "Jag kräver något av dig, men jag lovar dig ingenting; jag kräver att du skall vara en bit, en enhet, ett material för mig, så som du är en bit och material i fabriken; du skall lyda och hålla tyst, så som du lyder och håller tyst i fabriken. För detta kommer du en gång när allt har förändrats att förbli det du är; du kommer att få det sämre eller bättre, jag kan ingenting garantera; världsordningen kommer varken att vara givmildare eller älskvärdare mot dig, men den kommer att vara rättvisare." - Jag tror att de flesta arbetare skulle bli mycket betänksamma inför detta erbjudande - och ändå skulle det vara ytterst hederligt, och vem vet om det av djupt moraliska skäl inte skulle vara mer godtagbart än alla hittillsvarande offerter.

Att mata en fattig människa med löften är att stjäla från henne. Kanske känns hennes liv lättare om man ger henne falska löften; men i praktiken är det idag som för hundra år sedan bättre med en fågel i handen än tio i härskarnas skog och bättre med eld i spisen än den röde hanen på palatsens tak, som vi för övrigt har betydligt mindre av än den kan tro som påtvingas klassmedvetande i stället för sina egna ögon; för så när som på några få undantag är vi vad gäller levnadsstandarden ett tämligen obemedlat folk, vilket man i regel glömmer att konstatera. Vanligtvis sägs det att den fattige inte har något att riskera; tvärtom, vad som än händer riskerar den fattige mest, för om han förlorar något, förlorar han den sista brödkanten; den fattiges brödkant experimenterar man inte med. Ingen revolution slår hårt bara mot ett litet antal människor utan mot flertalet; antingen det är krig eller valutakris eller något annat är det den fattige som råkar illa ut först och mest; det finns helt enkelt ingen gräns och botten för nöden. Det murknaste i världen är inte de rikas tak utan de fattigas; skaka om världen och gå sedan och titta efter vem som har blivit begravd.

Vad skall man då göra? Vad mig beträffar tröstar jag mig inte särskilt mycket med ordet "utveckling"; jag tror att nöden är det enda i världen som inte utvecklas utan bara kaotiskt växer. Men det går inte att skjuta upp frågan om de fattiga till någon kommande ordning; om de över huvud taget någonsin skall bli hjälpta måste man börja redan idag. Frågan är förstås om dagens värld har tillräckligt med moraliska medel för detta; kommunismen säger att den inte har det; nåväl, det är just denna negering som skiljer oss åt. Jag vill visserligen inte påstå att det finns tillräckligt många rättfärdiga i detta sociala Sodom; men i var och en av oss sodomiter finns ett litet stycke rättfärdighet, och jag tror att vi efter en längre tids ansträngning och mycket gestikulerande skulle kunna enas om en riktigt anständig rättvisa. Men kommunismen säger att vi inte kan enas; den tvivlar förmodligen över huvud taget på de flesta människors mänskliga kvalitet, men den saken får jag anledning att återkomma till. Dagens samhälle har inte rasat ihop när det har genomfört det ena eller andra till skydd för arbetslösa, gamla och sjuka; jag säger inte att det räcker, men det är viktigt både för de fattiga och för mig att åtminstone så mycket har gått att genomföra idag, genast och på stället utan upprörd väntan på det högtidliga ögonblick då revolutionens flagga skall vaja.

Att tro att fattigdomsproblemet är en uppgift för dagens och inte först för den kommande samhällsordningen är naturligtvis detsamma som att inte vara kommunist. Att tro att det är viktigare med en bit bröd och värme i spisen idag än en revolution om tjugo år, det är tecken på ett mycket okommunistiskt temperament.

*

Det konstigaste och mest omänskliga hos kommunismen är dess speciella dysterhet. Ju värre desto bättre; om en cyklist kör omkull en döv gumma är det ett bevis på samhällsordningens murkenhet; om en arbetare sticker fingret i maskinhjulen, är det inte hjulen som mosar sönder hans stackars finger utan borgarna, och till på köpet med blodtörstig vällust. Alla människor som av ett eller annat personligt skäl inte är kommunister har fäaktiga hjärtan, vämjeliga som bölder; det finns ingenting gott inom den rådande ordningen; allt är dåligt.

I en ballad säger Jiří Wolker: "Djupast i ditt hjärta, Fattige, ser jag hat." Det är ett förfärligt ord, men det märkliga är att det är alldeles fel. På botten av de fattigas hjärtan finns snarare en beundransvärd och underbar munterhet. Arbetaren vid maskinen har mycket lättare för att skämta än fabrikören eller fabrikschefen; byggnadsarbetarna har roligare än byggmästaren eller husägaren, och om det är någon i hemmet som sjunger är det avgjort snarare hembiträdet som skurar golvet än hennes matmor. Den så kallade proletären är av naturen benägen nästan för en glad och barnslig livsuppfattning; den kommunistiska pessimismen och dess svårmodiga hat har på ett konstlat sätt pumpats in i honom, och dessutom genom orena rör. Denna import av förtvivlad dysterhet kallas "uppfostran av massorna till revolutionärt tänkande" eller "stärkande av klassmedvetandet". Från den fattige, som har så lite, tar man också hans primitiva livsglädje; det är den första avbetalningen på den kommande bättre världen.

Kommunismens klimat är ogästvänligt och omänskligt; det finns ingen temperatur mellan den iskalla bourgeoisien och den revolutionära elden; det finns ingenting som proletären kan få hänge sig åt njutningsfullt och ostört. Det finns ingen middag eller kvällsmat här i världen; antingen är det den fattiges mögliga brödkant eller herrarnas frosseri. Det finns inte längre någon kärlek, det är antingen de rikas perversioner eller de fattigas barnalstrande. Borgaren andas in sin egen förruttnelse och arbetaren lungsoten; därmed tycks luften ha försvunnit. Jag vet inte om journalisterna och författarna har övertygat sig själva om denna absurda bild av världen eller om de medvetet ljuger; jag vet bara att den naiva och oerfarna människa som proletären i regel är lever i en fruktansvärt förvanskad värld, som verkligen inte är värd något annat än att ryckas upp med rötterna. Men eftersom en sådan värld bara är en fiktion, vore det hög tid att rycka upp denna dystra fiktion med rötterna, kanske genom någon revolutionär handling; då deltar jag med förtjusning. Det råder inget tvivel om att det i vår tåredal finns alltför mycken obeskrivlig olycka, ett övermått av lidande, relativt lite välstånd och mycket lite glädje; vad mig beträffar tror jag inte att jag skulle ha för vana att skildra världen särskilt rosenrött, men närhelst jag stöter på kommunismens omänskliga negativism och tragiskhet, skulle jag vilja skrika i förbittrad protest att det inte är sant och att det trots allt inte ser ut så. Jag har träffat mycket få människor som inte skulle förtjäna åtminstone en liten smula räddning; mycket få som en någorlunda sansad och rättskaffens Vår Herre skulle kunna regna eld och svavel över. Det finns mycket mer inskränkthet än verklig dålighet i världen; men det finns ändå för mycket sympati och tillit, vänlighet och god vilja för att man skulle kunna bryta staven över människornas värld. Jag tror inte på fullkomlighet vare sig hos dagens eller framtidens människa; världen blir inget himmelrike vare sig godvilligt eller genom revolution, inte ens om människosläktet utrotas. Men om vi på något sätt kunde samla ihop allt det goda som när allt kommer omkring finns i var och en av oss syndiga människovarelser, tror jag att det med hjälp av detta trots allt skulle kunna inrättas en mycket vänligare värld än den hittillsvarande. Kanske säger ni att detta är svagsint filantropi; ja, jag tillhör de idioter som tycker om människan, eftersom hon är människa.

Det är ju mycket lätt gjort att säga att skogen är svart; men inga träd i skogen är svarta, de är röda och gröna, eftersom det är vanliga tallar och granar. Det är mycket lätt att säga att samhället är dåligt; men ge er in där och sök efter i grunden dåliga människor. Försök att bedöma världen utan brutala generaliseringar; efter en stund finns inte ett spår kvar av era principer. Kommunismens förutsättning är konstruerad eller avsiktlig okunnighet om världen. Om någon säger att han hatar tyskar, skulle jag vilja säga åt honom att leva med dem; efter en månad skulle jag fråga om han hatar sin tyska hyresvärdinna, om han har lust att skära halsen av den germanske rädisförsäljaren eller strypa den teutoniska gumman som säljer tändstickor. En av det mänskliga intellektets mest omoraliska gåvor är generaliseringens gåva; i stället för att summera erfarenheterna försöker det helt enkelt ersätta dem. I de kommunistiska tidningarna finns ingenting annat att läsa om världen än att den är helt igenom eländig; för en människa för vilken inte inskränkthet är höjden av insikt är det lite för lite.

Hat, okunnighet, principiell misstro, det är kommunismens psykiska värld; en läkardiagnos skulle säga att det är patologisk negativism. Om människan blir till massa är hon kanske lättare mottaglig för denna smitta; men i det privata livet räcker inte detta. Ställ er en stund bredvid en tiggare i ett gathörn; lägg märke till vilka fotgängare som är kvickast att plocka fram en slant ur fickan; i sju fall av tio är det människor som själva befinner sig på fattigdomens gräns; de tre andra fallen är kvinnor. Av detta faktum skulle en kommunist sannolikt dra slutsatsen att borgaren har ett hårt hjärta; men jag drar en något vackrare slutsats, nämligen att proletären i regel har ett gott hjärta och i grunden är benägen för vänlighet, kärlek och offervillighet. Kommunismen med sitt klasshat och sin ilska vill göra denna människa till pöbel; en sådan förnedring förtjänar den fattige inte.

*

Dagens värld behöver inte hat, den behöver god vilja, tillmötesgående, endräkt och samarbete; den behöver ett vänligare moraliskt klimat; jag tror att det fortfarande skulle gå att göra underverk med lite vanlig kärlek och hjärtlighet. Jag försvarar dagens värld, inte för att det skulle vara de rikas värld, utan för att det samtidigt är de fattigas värld och deras som är mitt emellan, de som krossas mellan kapitalets och klassproletariatets kvarnstenar, de som idag klarar sig någorlunda och som räddar större delen av de mänskliga värdena. Jag känner på det hela taget inte de tio tusen rika och kan alltså inte döma dem; men jag har dömt den klass som kallas bourgeoisien så att man har förebrått mig för simpel pessimism. Jag säger detta för att ha desto större rätt att till en viss grad försvara dem vilkas fel och skuld jag förvisso inte är blind för. Proletariatet kan inte ersätta denna klass, men det kan gå in i den. Det finns ingen proletär kultur, trots all programmatisk svindel; idag finns på det hela taget varken någon etnografisk eller aristokratisk eller religiös kultur; det som återstår av kulturella värden finns inom medelklassen, den så kallade intelligenta klassen. Om proletariatet begärde sin del av denna tradition, om den sade: Ja, jag övertar dagens värld och kommer att förvalta den med alla de värden som finns där, då skulle vi kanske på försök kunna ta varann i hand; men om kommunismen först rusar fram och utan åtskillnad som onödigt skräp förkastar allt som den kallar borgerlig kultur, då går det inte; då börjar en någorlunda ansvarskännande människa noga överväga vad som därmed skulle förstöras.

*

Jag har redan sagt att verklig fattigdom inte är en institution utan en olycka. Vi kan störta all ordning över ända, men vi kan inte förhindra att en människa drabbas av olycka, att hon blir sjuk, får svälta och frysa, behöver en hjälpande hand. Hur vi än bär oss åt ålägger olyckan människan en moralisk uppgift, inte en social. Kommunismens tal är hårt; den talar inte om värden som medkänsla, tillmötesgående, hjälp och mänsklig solidaritet; den säger självmedvetet att den inte är sentimental. Men för mig är just detta det värsta, att den inte är sentimental, för jag är sentimental som vilket hembiträde som helst, som varje dombom, som varje hygglig människa; det är bara skurkar och demagoger som inte är sentimentala. Utan sentimentala skäl ger du inte din nästa ett glas vatten; förnuftsskäl får dig inte ens att hjälpa en människa upp när hon har halkat.

*

Sedan har vi frågan om våldet. Jag är ingen gammal fröken som korsar sig inför ordet "våld"; jag erkänner att jag ibland skulle ha lust att klappa till en och annan som kommer med dåliga argument eller ljuger; tyvärr går det inte, för antingen är jag för svag mot honom eller också är han för svag för att kunna försvara sig. Som ni ser är jag inte precis någon slagskämpe; men om borgarna började ropa att de skulle hänga proletärerna, skulle jag säkert samla mig och skynda iväg för att hjälpa de hängda. En hygglig människa kan inte stå på dens sida som hotar; den som skriker om att skjuta och hänga upplöser det mänskliga samhället inte genom social omvälvning utan genom att bryta mot naturlig och enkel anständighet.

Jag kallas "relativist" på grund av det speciella och förmodligen ganska svåra intellektuella felet att jag försöker förstå allt; jag håller på med alla vetenskaper och all slags litteratur ända till negerberättelser och upptäcker med mystisk glädje att man med lite tålamod och enkelhet någorlunda kan förstå alla människor vilken hudfärg eller tro de än har. Det finns förmodligen något slags gemensam mänsklig logik och ett förråd av gemensamma mänskliga värden som kärlek, humor, matlust, optimism och många andra saker som man inte kan leva utan. Och jag grips ibland av fasa över att jag inte kan förstå kommunismen. Jag förstår dess ideal, men jag kan inte förstå dess metoder. Ibland är det som om den talade ett annat språk och som om dess tänkande lydde under andra lagar. Om ett folk tror att människor skall fördra varandra och ett annat att de skall äta upp varandra, är det en visserligen mycket pittoresk differens men ingalunda absolut grundläggande; men om kommunismen tror att det inte är allvarligare att under vissa omständigheter hänga och skjuta ihjäl människor än att trampa ihjäl kackerlackor, då är det något som jag inte kan förstå fastän man säger det på tjeckiska; jag har ett fruktansvärt intryck av kaos och känner verklig rädsla för att vi på det här sättet aldrig kan komma överens.

Jag tror än idag att det finns vissa enkla moraliska och förnuftsmässiga saker som människor känner igen varandra på. Kommunismens metod är ett brett anlagt försök att framkalla internationellt missförstånd; det är ett försök att splittra den mänskliga världen i bitar som inte hör ihop och inte har något att säga varandra. Det som är bra på den ena sidan kan och får inte vara bra på den andra; som om det inte på båda sidor funnes fysiologiskt och moraliskt likadana människor. Skicka till mig en kommunist av det mest ortodoxa slaget; om han inte slår ner mig på stället, hoppas jag kunna enas med honom personligen i en mängd frågor, naturligtvis såvida de inte har med kommunismen att göra. Men kommunisten är av princip oense med andra även om det som inte har med kommunismen att göra; tala med honom om mjältens funktion, och han säger att det är borgerlig vetenskap; på liknande sätt finns det borgerlig poesi, borgerlig romantik, borgerlig humanitet och så vidare. Styrkan i den övertygelse som man finner hos kommunister i fråga om varje detalj är nästan övermänsklig: inte för att denna övertygelse skulle vara så upplyftande, utan för att den inte till slut står dem upp i halsen. Eller det är kanske inte fråga om en stark övertygelse utan om ett slags rituell föreskrift eller när allt kommer omkring något rutinmässigt.

Men de jag verkligen beklagar är just proletärerna som på det här sättet blir direkt avskurna från den övriga bildade världen utan att den ersätts med något annat än den hänförande utsikten mot revolutionens fröjder. Kommunismen ställer upp en sluten kordong mellan dem och världen; och det är ni, intellektuella kommunister, som står med brokigt målade sköldar mellan dem och allt som är berett för dem som de nykomnas andel. Men än finns det plats för fredsduvor, om inte bland er, så ovanför era huvuden eller direkt från ovan.

*

Det känns lättare när jag har sagt åtminstone så mycket, även om det inte är allt; det känns som om jag hade biktat mig. Jag står inte i någon folkhop, och min strid med kommunismen är ingen principernas strid utan det personliga samvetets. Och om man kunde diskutera med samveten och inte med principer tror jag att det inte skulle vara omöjligt att åtminstone förstå varandra; och redan det skulle vara mycket.

Översättning: Karin Mossdal