TJECKISKT: Medaljongen

Av Viktor Dyk. Översättning: Per Nilson

Medaljongen

Det var över. Hans kropp kallnade. Det oroliga hjärtat hade upphört med sina slag; likt en klocka som stannat.

Hon genomfors av en lätt skälvning.

Hon var rädd för hans blånade läppar, som inte längre förmådde säga något. Hon var rädd för tystnaden vid bädden, där han legat i så många dagar och hallucinerat.

Tungt och nästan vacklande gick hon fram till det öppna fönstret.

Hon lutade sig framåt. Där nere larmade staden; vart och ett av dess ljud trängde in i rummet… Det var en vacker vårdag; i parkerna värmde sig säkert frusna åldringar och unga hjärtan erfor en ovanlig ljuvhet…

Kontrasten fick henne att känna en kvävande sorg; för ett ögonblick upplevde hon det som om djupet drog henne till sig. Hon grep tag i en stol. En lätt yrsel. Hon var alldeles utmattad och vårluften bedövade henne.

Här hade utspelats en ihärdig och obarmhärtig livskamp. Det hade krävts många dagar av svåra feberanfall för att ta död på den starke mannen som nu var ett lik. Han hade bjudit på segt motstånd. Bit för bit hade döden tagit honom i besittning, likt en erövrad fästning. Nu var det slut med honom. Han hade dukat under. Och alla omkring honom hade varit nära att göra detsamma.

De hade väntat på det. Länge. Efter två veckor sade doktor Řehák med rynkad panna: ”Var beredda på allt.” Men den väntade katastrofen tvekade. ”Besynnerlig motståndskraft hos organismen”, sade doktorn och skakade på huvudet.

Minnen blandade sig med nutid. Det hördes ett ljud… mummel av röster, en häftig snyftning. Ett besök? Hon kände sig så svag att hon inte ens var i stånd att känna smärta. Reaktionen infann sig. Hon sjönk ner i ett slags medvetslöshet – –

När hon vaknade förvånades hon över tystnaden. Hon tog sig samman. Hon mindes allt. Och plötsligt, utan att hon kunde säga hur, slog det henne: medaljongen.

Den döde låg här intill. Utan tvivel låg han där fortfarande. Skulle hon ha tillräckligt med kraft för att ta sig dit? Hon gav efter för en oförklarlig och dyster längtan. När allt kom omkring gjorde hon inte den döde förnär nu. Han skulle inte längre försvara sin skatt. Och fylld av skam i djupet av sin själ, med undanglidande och sänkt blick öppnade hon dörren – –

Ljudet hördes i tystnaden och hon blev förskräckt. Hon var alltså här… Den döde låg på sängen… Några steg och gärningen skulle vara utförd.

Hon gick fram till den döde – Hans ansikte skrämde henne; hon vände bort blicken. Men hon lyckades inte övervinna sin längtan – Slutligen hade hon det där föremålet som var förbundet med så många strider. Det var en önskan, alltför sent uppfylld. Och till ett högt pris – Nu när hon hade det skälvde hennes händer osäkert. Ingen kom och tog ifrån henne hennes byte. Den döde var verkligen död. Men bytet brände i hennes händer. Hon mindes allt som hänt tidigare.

Hon var änka när han lärde känna henne. I sina bästa år. Hennes förste man dog när de varit gifta i tre år. Det var ett resonemangsparti. Hon hade inte älskat sin man särskilt mycket. Men han var henne inte heller motbjudande. De samsades likt två människor som inte har någon anledning att tvista, de var varandra till lags snarare av bekvämlighet än av välvilja. När mannen dog klädde sig änkan i sorg och fortsatte att göra det under lagom lång tid. Den döde skulle utan tvivel ha gjort detsamma, med samma lugn i sinnet som hon.

Sedan lärde hennes andre man känna henne. De älskade varandra. Älskade de varandra? Han föreföll henne ofta kylig. Vad var anledningen till hans slutenhet? Hon hade en känsla av att han dolde något. En del av hans inre var stängd för henne med sju lås. Svartsjukan gjorde sig påmind. Vad gällde den? Hon visste inte säkert. Men allt fientligt, gåtfullt, främmande förkroppsligades i en enda föreställning: medaljongen. Han gömde den för henne. Hon fick aldrig öppna den. Det var en hemlighet. Utan tvivel älskade Karel henne nu och det fanns inget att dölja. Men varför fick hon då inte se dess insida? Varför kunde inte mannen skilja sig från den? Hennes antipati blev till skrock. Medaljongen var grunden till allt ont som inträffade. Den var en fiende, den införde något gåtfullt och lömskt dem emellan. Så många gånger hon hade kämpat om den! Förgäves. Vem är det, frågade hon. Han log men svarade inte. En kvinna? Ja. Hon bad att han skulle visa medaljongens insida för henne. Förgäves. Annars hade han svårt att neka henne något. Men här gjorde han det. Han log när hon bad, log när hon hotade. Alla hennes vapen var verkningslösa mot hans lugn och fasthet. Hon förde en uthållig kamp, med en svartsjuk kvinnas hela raffinemang. Till slut måste hon emellertid erkänna sig besegrad. Det var förgäves. Medaljongen förblev en hemlighet. Kampen fick mannens motstånd att hårdna. Hon såg att det skulle bli nödvändigt att ta till extrema åtgärder. Men det var hon rädd för; hon älskade Karel alltför mycket för att hon skulle förmå sig att vara grym mot honom. Därför tystnade hon. Om medaljongen talade man inte. Endast såret hade hon kvar, en känsla av förödmjukelse gentemot den hemliga fienden, som hon inte lyckats besegra och som intill denna stund försvarat sin plats i den älskade mannens hjärta. Vad den där rivalen var lycklig! Hon var död. Och ändå så levande. Hon hade kanske aldrig älskat Karel (hon hittade på en historia kring det, hon skapade en romantisk episod): och han är fortfarande hennes. Hon överlät honom åt henne. Av nåd.

Hur många gånger hade inte den där skuggan återvänt, hur många gånger hade hon inte med segerrik blick drabbat samman med okända äventyrerskor! Hon lever inte längre, sade Karel då allvarligt. Nåväl – invände hon på den tiden när hon ännu inte insett att hennes ansträngningar var utsiktslösa – varför hemlighålla henne, om hon var död… Det är barnsligt, upprepade han. Och han var inte barnslig? Han älskade ju henne, han sade ju att han älskade henne.

Han höll för hennes mun med sin energiska hand, med den andra omfamnade han henne. ”Mitt lilla barn”, sade han med leende ögon som gjorde henne kraftlös. ”Mitt lilla barn, du vet ju att du inte behöver vara rädd!” Och han böjde sig mot henne och sade tyst, med ens allvarlig: ”Du behöver väl inte önska det där, va? Tänk på att det är en amulett. Det skulle inte vara bra… Tro mig att det inte skulle vara bra.”

Nu hade hon medaljongen i handen. Hon kunde få se dragen hos den kvinna för vilken han i flera år hyst en diskret tillgivenhet och som han så svartsjukt skyddat från andras blickar. En otrevlig seger! Det var redan för sent att triumfera. Han hade beskyddat henne ända till sista andetaget. De fick inte ta henne ifrån honom. Hans hand sökte emellanåt ängsligt efter medaljongen. I mannens feberanfall riktades alla ömma och kärleksfulla ord – alltså älskade denne slutne och tystlåtne man henne! – till den okända som hon var så svartsjuk på. Han fantiserade om henne: det var verkligen fråga om ömheten hos en pojke som älskar för första gången. Hon kände sig undanskuffad. Henne hade han aldrig älskat så; för henne hade han bara ett leende eller ett barskt ord. Vart och ett av hans ord sårade henne. Åh, hon skulle kunna kväva den där demonen om den varit levande! Hon kramade krampaktigt sina händer vid den tanken. Åh, att få stilla allt hämndbegär och all bitterhet.

Hon fattade emellertid ett beslut.

Handen darrade fortfarande, men hon öppnade ändå porten till den oåtkomliga hemligheten. Kraften i hennes hat var emellertid starkare än vördnaden inför den döde. Nu skulle hon få se vem som berövat henne så mycken kärlek. Hon skulle få se!

Hon öppnade medaljongen.

Det var tyst. Bara klockan tickade och hennes hjärta bultade.

Hon stod där förstelnad.

Allt blod försvann från hennes ansikte. Handen stödde sig krampaktigt mot sängkanten.

En sådan matthet….

Medaljongen föll ner på golvet.

Det skramlande ljudet väckte henne ur dvalan. Hon skälvde till. Det kom en svag snyftning. Var det sorgen i hjärtat eller en kvinnas sårade stolthet? Hon sträckte ut armarna som om hon ville gripa tag i något. Hon krossades av en isande smärta. Ur hennes ögon som torkats ut av all gråt trängde några tårar.

– – Det var ett fotografi av henne, ett fotografi av henne när hon var arton år; dessa år var okända för honom – –

1906

Översättning från tjeckiskan av Per Nilson