TJECKISKT: Dockans död

Av Viktor Dyk. Översättning: Per Nilson

Nedanstående kortprosastycke, ”Dockans död”, är skrivet av Viktor Dyk. Om honom står följande att läsa i Nationalencyklopedin: ”[…] 1877-1931, tjeckisk författare, journalist och politiker. D. utvecklades från desillusionerad skeptiker till ett nationens spårkrör [sic!]. Han satt i fängelse 1916-17 p.g.a. sitt deltagande i tjeckernas frigörelsekamp. Hans poesi, påverkad av symbolismen, är stram, ironisk, ofta polemisk, med höga etiska krav. Till höjdpunkterna hör fyra patriotiska diktsamlingar (1915-22).”

I samband med att jag gav ut Josef Čapeks barnbok Hundens och kattens äventyr på svenska besökte jag författarens svärson och dotterdotter i Prag. De bor i den villa i vilken bröderna Čapek, Josef och Karel, bodde från och med 1925. Jag tillbringade en mycket trevlig eftermiddag och kväll i den del av huset som tillhört Josef. Jag blev vänligt mottagen inte bara av svärsonen och dotterdottern utan också av en rufsig och mycket charmig hund vid namn Dyk… (se artikel under "Möten med författare och böcker": Dyk - en litterär jycke i Prag).

Viktor Dyks mest kända berättelse är Krysař (’Råttfångaren’) och den räknas till höjdpunkterna i den tjeckiska 1900-talsprosan. Berättelsen anknyter fritt till den kända sagan ”Råttfångaren i Hameln”.

Per Nilson

Dockans död

Av Viktor Dyk

Dockan var mycket vacker, späd och vit och iklädd en rosa klänning. Hon hette Edda och kunde röra på huvudet och ögonen. Den var synlig från gatan där den satt i fönstret, och den väckte ofta barnens avund: så stor och vacker var den. Just därför brukade Otilka sitta hos henne i fönstret; hon gladde sig över att trots allt ha något som kunde väcka andras avund.

Om det inte hade varit för dockan, skulle Otilka ofta ha varit ledsen. Rummet var skumt och dystert; hon trivdes inte här. Solen sken inte in; mitt emot fanns ett högt hus. Och gatan var rak och otrivsam. Ja, Edda var i sanning det enda hon hade.

Två gånger måste hon förstås ta sig nedför de mörka trapporna och gå till skolan. Och det plågade alltid Otilka. Hon var rädd för människor och för skolan också. Där fanns ingen som ville leka med henne, ingen som ville ge henne en smekning; barnen lekte visserligen men hon tyckte inte om det. Det var frånstötande och råa lekar, och dessutom var barnen så frånstötande och elaka. De gladdes om de kunde tillfoga henne smärta; Otilka grät ofta. Allt berodde nog på illviljan hos en ond trollkarl som trollat bort henne till onda människor.

Inte heller modern erbjöd någon tröst, särskilt inte den senaste tiden. Tidigare hade hon ibland lekt med henne, berättat sagor och emellanåt skrattat; men nu var det som om hon varken hade tid eller ett leende över åt Otilka. Och ändå var de bara tre.
Fadern kom sällan hem. Han sade inte mycket och var bister. Han tog inte längre upp Otilka i knät och gungade henne. Hon var ju redan stor, sju år. Och ändå kände hon sig ibland rentav rädd när hon såg faderns bistra uppsyn.

Ibland grälade också han och modern, och då gjorde det så ont i Otilka, fastän hon inte förstod så bra vad det gick ut på. Det rörde sig om någon kvinna som Otilka inte kände och som nog var en mycket dålig person, att döma av moderns ord. På grund av henne var fadern så sällan hemma och så bister, på grund av henne grät och klagade modern. Ibland blev också båda arga och sade fula saker till varandra, och då darrade Otilka av skräck bakom sin gardin; också dockan blev uppskrämd. Till slut smällde fadern igen dörren och gick hemifrån; därefter blev allt ännu mycket mer ledsamt.

Den där vita och vackra dockan, som hette Edda, var alltså verkligen det enda hon hade. Otilka satt med henne i fönstret och pratade tyst; hon var rädd för att tala högt, så svårmodigt var allting.

Edda lät sig också bli kysst, om än inte så ofta; hon rörde på huvudet och ögonen med bedårande lätthet. Och Otilka hörde henne också tala, alldeles tyst förstås; hon frågade dockan om hon tyckte om henne och denna svarade ”ja” mycket tydligt. Detta lycksaliga ”ja” var Otilkas hemlighet, det var bra att åtminstone någon tyckte om henne.

Ty modern och fadern lade inte längre märke till henne. Otilka visste inte varför men hon kände det. Kanske gick modern och fadern och tänkte på något helt annat. Otilka skulle gärna ha velat ta reda på det, men hon avskräcktes av deras ansiktsuttryck; det fanns inget annat att göra än att sitta bakom gardinen så att hon inte störde någon. Dessutom vistades föräldrarna ofta utanför hemmet; och var de hemma så var det som om de inte var hemma; åt Otilka hade de bara vresiga och tankspridda ord till övers.

Dagen då dockan dog var inte en dag som förebådade en sådan sorglig händelse. Det var en av de första vårdagarna; fönstren var öppna och genom dem trängde den ljumma och friska luften in i rummet. Där nere vimlade det av människor; och alla var i dag liksom mycket raskare och gladare än tidigare. Det enda som bedrövade Otilka var att ingen i dag lade märke till hennes docka; förmodligen var människorna sysselsatta med något som Otilka återigen inte förstod. Hon förstod egentligen inte någonting, förutom att Edda tyckte om henne. Och det var tillräckligt.

Just den här dagen grälade åter modern och fadern, och denna gång mycket värre än tidigare. Otilka kröp förskräckt ihop bakom gardinen, skrämd av deras hetsiga skrik och av våldsamheten i deras gester.

”Jag mötte dig när du gick med den där slampan.”
”Hon behagade dig, får jag hoppas?”
”Usling!”
”Pratmakare! Vad vill du egentligen? Du gifte dig med en tolv år yngre man – – Det kunde du ju ha vetat – –”

Sedan hördes ett vasst, frånstötande skratt; fadern gick sin väg efter att ha bugat hånfullt för modern.

Modern greps av raseri.

Hon sprang hetsigt omkring i rummet med ett vredgat uttryck i ansiktet; så vred hade Otilka aldrig sett henne förr; hennes händer var krampaktigt knutna, hon skälvde av vrede och utstötte obegripliga ord.

”Låt honom gå… Låt allt gå… Så kan det inte… Usling… Han går till slinkan. Må allt gå åt skogen – –”

Hon öppnade ett skåp och tog ut brev och ett smycke.

”Må de flyga sin kos… och den ringen, bort med den, den är från honom…! Den där dockan är också från honom, inte sant? Ge hit den –!”

Brutalt slet hon dockan ur famnen på den skälvande Otilka och i ett vansinnigt vredesutbrott kastade hon ner den på stenläggningen. Sedan sjönk hon utmattad ner på soffan.

Förlamad såg Otilka hur Edda flög genom luften… eller hann hon vända sig om efter henne –? – och slogs i bitar mot stenläggningens hårda och smutsiga stenar. Stackare, nu var det verkligen ute med henne; det var slut på hennes prakt och härlighet; hon dog i leran på gatan men i sista stund riktade hon ögonen, en döendes två olyckliga ögon, mot Otilka:

”Jag tycker ändå om dig!”

Den blicken sporrade Otilka, hon kunde inte motstå den. Från stolen steg hon upp i det öppna fönstret och efter ett ögonblicks tvekan och skräck följde hon efter dockan.

Människorna som råkade bevittna denna tragedi denna vårdag påstod att hon sträckte ut sina armar som om hon ville ta någon i sin famn…

Skrivet i början av 1902