Tips på böcker, filmer med mera

Av Per Nilson.

1. I hjärtat av Europa. Polen - minnen och tankar av Władysław Bartoszewski
Det är utmärkt att bokförlaget Atlas ger ut den här boken. Polen är vårt grannland och i denna bok får vi bekanta oss närmare med landets 1900-talshistoria. Den som låter oss göra det är Władysław Bartoszewski som var motståndsman under kriget. I början av fyrtiotalet hamnade han som politisk fånge i Auschwitz. Efter frisläppandet engagerade han sig i motståndsrörelsen. För sina insatser att rädda judar tilldelades han sedermera den israeliska utmärkelsen "Rättfärdig bland folken". Efter kriget kastades han åter i fängelse, denna gång av den polska stalinistiska kommunistregimen. Under en tid fick han dela cell med en hög nazist. Bartoszewski blev historiker och var också, efter kommunismens fall, polsk utrikesminister under en tid. Jag fylls av beundran inför människor som Bartoszewski. Han berättar lågmält. Han har varit med om fruktansvärda saker. Hur tacklar han allt detta? Han berättar att han får ta några piller varje dag. Mer än så säger han inte. Läsaren får goda inblickar i det underjordiska motståndsarbetet under andra världskriget. Med en motståndare som var fullständigt hänsynslös och hade stora resurser ställdes det naturligtvis enorma intellektuella krav på motståndsrörelsen. Och det krävdes ett oerhört mod. I boken berättas om människor som avslöjades och avrättades. En ung kvinna lämnade en avskedshälsning där hon lugnt förklarade att hon beklagar att hennes liv blev så kort men att hon inte ångrar någonting. Bartoszewski är katolik och troende. Han dröjer lite vid frågan hur det är möjligt att tro på Gud med tanke på all ondska i världen. Han säger på sitt enkla sätt att han helt enkelt är troende. För honom handlar det inte så mycket om dogmer, kärnan i tron är kärleken till nästan. Kärlek mitt i ondskan - det finns det mycket av i denna bok. Läs den!

2. Läs- och filmtips om DDR:
För den som intresserar sig för vad som hände i ett av länderna kring Östersjön fram till november 1989 rekommenderar jag varmt följande:

*Bodil Zaleskys dagboksanteckningar från hennes tid som utländsk lektor (svenska) i Greifswald, DDR, 1981-1982. Bodil har publicerat utdrag ur sina dagböcker på www.bodilzalesky.com/blog. Skriv in ”dagbok från Greifswald” i sökrutan så hittar du rätt.

*Den tyska filmen ”De andras liv”. Filmen handlar om den hemliga polisen, Stasi, och dem som denna myndighet var satt att övervaka. Det är en stark och kuslig film. Den vibrerar av liv, den har djup, nerv och precision. Jag kan naturligtvis inte bedöma hur sann filmen är, men den känns mycket trovärdig. Per Olov Enquist skrev i Expressen: "Inte på många år har jag sett en så enkel, gripande och tankeväckande film. Kan inte ha kostat mycket att göra. Borde tvångsvisas för svenska mainstreamregissörer."

*DDR-statens i praktiken sista skälvande minuter kan man följa på ”Youtube” (www.youtube.com; sök på ”Bornholmer Strasse” och klicka på filmen med rubriken "The opening of the Wall at Berlin Bornholmer Strasse 1989"). Det vi får bevittna i det cirka nio minuter långa reportaget är folkmassans möte med gränsvakterna på den östtyska sidan av gränsövergången Bornholmer Strasse i Berlin. De uniformerade gränsvakterna står där handfallna mitt emot människorna som kräver att gränsen ska öppnas. De hade ju hört nyheten – förmedlad av politbyråmedlemmen Schabowski - om öppnade gränser. Gränsvakterna har dock inte fått klartecken från högsta ort och öppnar därför inte gränsen. När det uppstår oro i folksamlingen ropar någon ”Inget våld”. Något våld uppstår heller aldrig. Till slut måste dock gränsvakterna öppna och de står där och ser strömmen av jublande människor gå över gränsen - fritt! Utan papper och tillstånd i handen, utan att göra sig skyldiga till brottet "Republikflucht" (republikflykt). Bornholmer Strasse var den första gränsövergång som öppnades. För alla som rest till och från DDR och upplevt gränskontrollerna, som hört passkontrollörerna på tåget ropa ”Passkontrolle der DDR”, som har varit med om att speglar rullas under bilen i sökandet efter eventuella flyktingar, som hört det smackande ljudet från passkontrollörernas stämplar, som hört hundarna skälla i gränsområdet, som sett vakttornen i Berlin - för alla dem är detta reportage i mitt tycke ett måste. Äntligen slut på fångenskapen för människorna i DDR! Språket i filmen är tyska men den är textad på engelska.

3. Schischyfosch och Sisyfos - en litterär och en musikalisk pärla
Först några varma ord om Wolfgang Borcherts novell "Schischyfosch eller min farbrors kypare". Det är en halsbrytande rolig, varm, humanistisk, frisk, osentimental och ojolmig berättelse om det goda som människor kan göra mot andra människor. Anbefalles å det varmaste. Novellen finns i "Utanför dörren. Fjorton prosastycken och ett drama" utgiven på Bokförlaget perenn. Bokens författare blev endast 26 år gammal. Fullständigt häpnadsväckande att en så pass ung människa kan skriva med sådan precision och insikt i det mänskliga psyket. Det är komik på hög nivå, en historia berättad med en mästares säkerhet. Och så var det Magnell. Lyssna på hans countrysvidare "sisyfos (ta mej hem)" från skivan "vallmoland". "Sisyfos" är den första låten på skivan. Några strofer: "och jag är väl inte rätt person att sporra/ dem som gräver guld i sodom och gomorra/ och som gråter fastän ögonen är torra/ om igen". Den andra låten heter "blues för amadeus". I denna sjunger Magnell om tre centraleuropeiska genier: Ludwig Wittgenstein, Sigmund Freud och Wolfgang Amadeus Mozart. Om Wittgenstein: "utan pappas pengar och support/ kan det stora lyftet bli för svårt/ och att ludwig wittgenstein var rik/ stämmer väl på ett sätt med logik/ men hela sin förmögenhet gav han faktiskt bort/ sen han kommit hem från kriget i en fångtransport". Och om Mozart: "amadeus gjorde klassiker, han dog i svart misär/ men en flik av himlen har han lämnat här". Även Magnell visar oss en flik av himlen ibland. Jag tänker på den svidande vackra låten "Tomma tunnor" (där några ord ur Pär Lagerkvists fantastiska dikt "Den väg du går allena" finns med) eller på "Johnnys bibliotek" med slutklämmen "kärleken är mjuk varför måste den bli sjuk så fort den börjar handla om sex". Läs och lyssna. Borchert och Magnell - två pärlor som relativt få upptäcker. Men de är inte mindre pärlor för det.

4. Verklighetens faster i Hässleholm - och diktens
Jag har två fastrar och båda bor i samma stad som jag, Hässleholm. I går pratade jag (född '66) med en av dem. Hon är född 1915 och berättade att i morgon (den 6 maj) skulle hennes far ha fyllt 134 år. Dennes far föddes 1833 och farfadern 1797 (farmodern 1799). Jag tycker det är mycket intressant att lyssna på min faster. Hon har ett kristallklart minne och håller reda på alla förfäderna. Ett av hennes intressen har varit att släktforska. Ibland svindlar tanken. Min farfars farfar och farmor blev gamla och farfar fick träffa båda. Min farfar hann alltså träffa personer som var födda på 1700-talet. Och så gällde det diktens hässleholmsfaster. Om henne kan man läsa i en av de bästa böcker som någonsin skrivits, i Harry Martinsons Vägen ut. Författarens unga alter ego, Martin Tomasson, "är återigen på vandring". Han har rymt från Sjöstaden och kan inte tänka sig att återvända dit. Han resonerar med sig själv: "En faster i Hässleholm får man köra med nu ett slag. Sedan vrider man väl uppåt landet. Alltid hittar man väl något länsmansaktigt som är hyggligt. Vädret är vackert. Sommaren fin." (s. 241-242 i Albert Bonniers pocketutgåva, Delfinserien, andra upplagan 1993.) Och nu kommer mitt boktips: läs Martinsons mirakulösa trilogi Nässlorna blomma, Vägen ut och Vägen till Klockrike. Det är fantastiska böcker som erbjuder bästa tänkbara näring åt själen. Jag minns att jag satt på färjan till Sassnitz, på väg till Prag, när det plötsligt gick upp för mig vilken fantastisk bok Vägen ut är. Bara det där med "Flyktens lianer". En annan gång satt jag i Ystad på färjeterminalen (jag skulle till Wrocław) och läste Vägen till Klockrike. Inledningen är magnifik: de två luffarna som tillverkar cigarrer, skildringen av bilderna på cigarrlådorna. En av luffarna stördes av att den nakna kvinnan doldes alltför mycket av växtlighet (vill jag minnas). Jag minns också att bönder ibland utnyttjade luffarnas behov av att få uppskattning och erkännande för ett väl utfört arbete. En gång tröttnade Bolle på en bonde som aldrig var nöjd utan hela tiden ökade på mängden arbete som skulle utföras. Bolle bestämde sig för att göra mer än han blivit ålagd för att därefter försvinna utan att tala om för bonden att jobbet var gjort. Jag minns också luffarna som sov någonstans (kalkbrott, tegelbruk?) där det antingen var fruktansvärt hett eller fruktansvärt kallt och hur de jagades därifrån av polisen. På Kafé Lwów i Wrocław läste jag ut boken. Den slutar med att Bolle drömmer om en regnskog i Sydamerika.