ÖSTERRIKISKT: Milo Dor - om en centraleuropeisk författares vägar: Budapest, Vojvodina, Wien

Av Per Nilson.

Milo Dor –
”en av de sista stora europeiska författarna vi hade i Österrike” (fotnot 1)
eller
Budapest, Vojvodina, Wien – om en centraleuropeisk författares vägar

Gossen Milutin Doroslovac.Gossen Milutin Doroslovac.

Milo Dor (foto:Christian Wachter)Milo Dor (foto:Christian Wachter)

Milo Dor.Milo Dor.

INNEHÅLL:

Inledning

Quote:
Vilken bok!
Kort biografi
Verk av Milo Dor; priser
Uttalanden om Milo Dor i samband med hans bortgång
Rajkov-sagan

Klaus Amann om Tote auf Urlaub
Intervju med Milo Dor i samband med hans åttioårsdag
____________________________________________________

Inledning

Vilken bok!

Namnet Milo Dor (1923-2005) stötte jag på första gången för några år sedan när jag läste Magris bok Donau. Som förläggare med intresse för central- och östeuropeisk litteratur är jag särskilt intresserad av författare från detta område som skriver på något av de språk jag behärskar. Tyska är ett sådant språk. Från tyska antikvariat beställde jag de tre böckerna Nichts als Erinnerung, Tote auf Urlaub och Die weiße Stadt. Jag har läst de två förstnämnda. Nichts als Erinnerung var mycket läsvärd men den imponerade inte på mig på samma sätt som Tote auf Urlaub. Böckerna utgör en trilogi och går under benämningen ”Rajkov-sagan”. Dor föddes 1923 i Budapest av serbiska föräldrar och växte upp i Vojvodina och i Belgrad. År 1943 förvisades han av nazisterna till Österrike. Där kom han att stanna fram till sin död 2005.

När jag väl börjat läsa Tote auf Urlaub dröjde det inte länge förrän jag kände att detta är en bra bok! Jag greps av innehållet och Dors sätt att berätta. Språket var enkelt och här fanns den täthet, koncentration, nerv och precision som får mitt hjärta att slå lite snabbare. Boken är full av episoder som skickligt knyts samman. Romanen bär det självupplevdas prägel. Jag tycker om böcker som jag lär mig något av. Tote auf Urlaub är som en historiebok. Man får veta mycket om förhållandena både i Jugoslavien (Serbien) och Österrike under andra världskriget. Läsaren kommer de olika personerna och miljöerna förunderligt nära, trots romanens starkt dokumentära form. Dor lyckades hålla mitt intresse vid liv ända till sista sidan (483). Många gånger är skildringen fruktansvärd, men det är inte Dors fel utan historiens. Mitt i allt elände finns här också en ömsinthet och medkänsla. Milo Dor skrev boken när han var 25 år gammal (det dröjde dock till 1952 innan något förlag ville ge ut boken), på ett främmande språk och i ett land dit han, på grund av sitt engagemang i motståndsrörelsen, förts av nazisterna 1943 för att utföra tvångsarbete. Vid det laget hade han redan fått utstå fångenskap och svår tortyr i Belgrad. I Tote auf Urlaub gör Milo Dor också upp räkningen med den kommunistiska rörelse han tillhört, med dess våldsanvändning och ideologiska förblindelse. Lepa är en ung kvinna i Belgrad som lämnat den kommunistiska ungdomsrörelsen för att sedan åter närma sig den men då blir utesluten. Hon är en röst för förnuft, mänsklighet och klarsynthet. Vid ett tillfälle samtalar hon med en kamrat, en övertygad kommunist. Denne säger: ”Var har du sett en revolution utan blodsutgjutelse? […] Hur många av oss har tyskarna dödat? Hur många har stupat i skogarna och i gatustrider? Hur många oskyldiga har Ustasjamännen mördat? Allt som allt nästan två miljoner, mer än tio procent av befolkningen.” Då utbrister Lepa: ”Men någon gång måste man sluta döda.” (s. 424) Det är också Lepa som trefaldigt ropar ”mördare” åt sina före detta kamrater efter det att en ung, oskyldig kvinna misshandlats ihjäl av en partifunktionär under ett förhör. Ryssen Nikolaj är en annan person som är svår att glömma. Stor och stark som en björn, leende blå ögon och en blond kalufs. Han sitter i samma fängelse som Mladen i Wien. Han är en godmodig person, alltid beredd att hjälpa. En dag dyker den unterscharführer som orsakat Nikolaj så mycket lidande oväntat upp i fängelset – som fånge! Varför han fallit i onåd är oklart. En tjeckisk medfånge uppmanar Nikolaj att hämnas. Nikolaj går fram till den nyanlände fången och när alla tror att slaget ska komma öppnar sig Nikolajs knutna nävar; han tar fram en cigarett ur fickan och ger den till unterscharführern. ”’Jag kan inte’, sade han. ’Han är bara en stackars fånge, precis som vi.’ Den lille tjecken försökte hetsa honom men Nikolaj lyssnade inte längre på honom. Nästa dag skickades han till koncentrationslägret Mauthausen.” (s. 420)

Denna presentation av Milo Dor innehåller, förutom inledningen, ytterligare två delar: utdrag ur den föreläsning som Klaus Amann höll vid ett Milo Dor-symposium i Paris 2003 samt en intervju som gjordes av Dieter Scherr i samband med Milo Dors åttioårsdag. Amanns föreläsning har titeln ”Milo Dors Roman Tote auf Urlaub und die österreichische Literatur über den Zweiten Weltkrieg” (Milo Dors roman Tote auf Urlaub och den österrikiska litteraturen om andra världskriget). Jag har valt ut några avsnitt som uteslutande behandlar Tote auf Urlaub och översatt dem.

Kort biografi

Milo Dor föddes 1923 i Budapest som Milutin Doroslovac. Föräldrarna var serber. Fadern var kirurg , modern innehade en skönhetssalong. Dor växte upp i den jugoslaviska delen av Banatet och i Bačka (vilka tillsammans med Srem utgör Vojvodina) och därefter i Belgrad. Där gick han på gymnasiet. Som elev var han medlem i det kommunistiska ungdomsförbundet. År 1940 relegerades han från skolan efter att ha organiserat en skolstrejk. Den 6 april 1941 anföll tyskarna Jugoslavien. Under den tyska ockupationen var Dor aktiv i den jugoslaviska motståndsrörelsen. År 1942 arresterades han; därefter följde fängelse- och lägervistelser. År 1943 deporterades han av tyskarna till Wien för att där utföra tvångsarbete. År 1944 arresterades han åter. Efter kriget stannade Dor i Österrike. Fram till 1949 studerade han teatervetenskap och romanska språk vid Wiens universitet. Samtidigt var han verksam som journalist; han skrev på tyska. Från och med 1951 var han medlem av den litterära gruppen Gruppe 47. Från och med femtiotalet skrev han en rad kriminalromaner tillsammans med Reinhard Federmann, bland annat thrillern Internationell zon, den enda av Dors böcker som utgivits på svenska. Dor gifte sig för andra gången 1955. Efter hustruns död 2002 levde han ensam, huvudsakligen i Wien men också i Rovinj på den kroatiska halvön Istrien. Milo Dors son, Milan Dor, är österrikisk filmmakare.
Källa: http://de.wikipedia.org/wiki/Milo----_Dor (med flera)

Verk av Milo Dor; priser

Milo Dor skrev romaner, berättelser, hörspel, många tevefilmer, reseberättelser, essäer samt översatte. I artikeln om Milo Dor i uppslagsverket Wikipedia (på nätet) finns en lista över böcker av Dor. Den omfattar 38 verk. Flera av dem skrev han tillsammans med Reinhard Federmann. Flera av titlarna skvallrar om Dors intresseområden: erfarenheterna av kriget, livet i Jugoslavien och Österrike, Centraleuropas historia: Romeo und Julia in Wien; Der politische Witz; Meine Reisen nach Wien; Die Schüsse von Sarajewo; Leb wohl, Jugoslawien; Grenzüberschreitungen. En av böckerna, Roman über Milo Dor, innehåller förutom texter av Dor också bidrag av fyra serbiska författare: Aleksandar Tišma, Bogdan Bogdanović, Dragan Velikić och Andrej Ivanji. Initiativet till boken togs av de fyra serbiska författarna som ville hedra Dor – eller ”den sista fungerande jugoslaviska institutionen” som han kallas i boken – inför hans åttioårsdag. Milo Dor skrev också för barn och ungdom: Das Pferd auf dem Balkon och Der Mann, der fliegen konnte.

Milo Dor står som utgivare av ett antal böcker som innehåller bidrag av olika författare, till exempel Die Verbannten. Eine Anthologie; Gemordete Literatur. Dichter der Russischen Revolution (tillsammans med R. Federmann); Ein Orden für Argil. Jugoslawien in Erzählungen seiner besten Zeitgenössischen Autoren.

Milo Dor var en flitig översättare. Inte sällan arbetade han tillsammans med någon. I Wikipedias lista över Dors översättningar finns sju verk som Milo Dor har översatt tillsammans med Reinhard Federmann (i två av dem har även en tredje översättare varit inblandad). I listan nämns ytterligare tre personer som Dor samarbetat med. I samtliga fall är det fråga om översättningar till tyska. Dor har översatt ett verk från engelskan (Stephen Crane; i samarbete med en annan översättare) och ett från franskan (Georges Simenon; tillsammans med en annan översättare). Vidare har han översatt fem romaner av den kroatiske författaren Miroslav Krleža; fyra verk av Ivo Andrić (i tre av fyra fall i samarbete med andra översättare); två verk av Isaak Babel (tillsammans med en annan översättare); ett verk vardera av Bogdan Bogdanović, Ivo Brean, Ildi Ivanji, Dušan Kovaćević, Branislav Nušić, Jovan Sekelj, Stanislav Vinaver samt Milovan Vitežović; tre verk av Vasko Popa (varav ett i samarbete med en annan översättare).

Milo Dor var medlem av österrikiska penklubben. Tillsammans med Hilde Spiel grundade han 1971 IG Autoren Autorinnen, en intresseförening för österrikiska författare; under flera år var han dess ordförande.

Milo Dor erhöll bland annat följande priser:
1962: der Österreichische Staatspreis für Literatur
1972: der Anton-Wildgans-Preis
1977: der Literaturpreis der Stadt Wien
1980: der Österreichische Würdigungspreis
1983: das Österreichische Ehrenkreuz für Wissenschaft und Kunst
1989: der Österreichische Staatspreis für Verdienste um die Österreichische Kultur im Ausland
1990: Ehrenpreis des Österreichischen Buchhandels für Toleranz in Denken und Handeln
1998: der Andreas-Gryphius-Preis
2001: der Bruno-Kreisky-Preis
2003: das Große Silberne Ehrenkreuz für Verdienste um die Republik Österreich

Källor: http://de.wikipedia.org/wiki/Milo_Dor samt http://www.omvs.at (med flera).

Uttalanden om Milo Dor i samband med hans bortgång

Den 5 december 2005 avled Milo Dor på ett sjukhus i Wien. Sommaren 2005 hade han en hjärtattack som han aldrig hämtade sig från.

Österrikes president, Heinz Fischer:
”… som serb var han också en engagerad österrikare och europé som genom sitt litterära och politiska arbete starkt bidragit till förståelsen av balkanländernas problem.”

Förbundskansler Schüssel:
”Som ung man deporterades Milo Dor från Belgrad till Wien och genom hans böcker har Österrike fått en förskräckande levande skildring av Jugoslaviens tragiska historia under åren av nationalsocialistisk ockupation. […] Milo Dor blev sedan en viktig förmedlare över språkgränserna och har med sin älskvärdhet byggt många broar mellan Österrike och Balkanländerna.”

Statssekreterare för konst och medier, Franz Morak:
”Den österrikiska litteraturen har förlorat sin mycket läste doyen och trognaste intresseföreträdare. Han hade ett oändligt stort hjärta för litteraturens alla bekymmer och har med sin djupa mänsklighet också trovärdigt verkat för tolerans och centraleuropeisk samlevnad.”

Ordföranden för de österrikiska socialdemokraterna, Alfred Gusenbauer:
”Med Milo Dor förlorar Österrike en stor europeisk författare, en förnuftets röst och en framstående personlighet.”

Sekreteraren för IG Autorinnen Autoren, Ruiss:
”…en av de sista stora europeiska författarna vi hade i Österrike. […] en stor integrerande kraft [för författarna i Österrike]”

Wiens borgmästare Michael Häupl och kulturborgarrådet Andreas Mailath-Pokorny betecknade Milo Dor som ”den centraleuropeiska litteraturens grandseigneur”.
”[Milo Dors verk räknades inom den tyskspråkiga litteraturen] till de mest betydelsefulla uppgörelserna med fascismen.” ”[Hans böcker utgör] ständiga förmaningar mot glömskan.” ”Med Milo Dor förlorar Europa en viktig företrädare för integration.”

Staden Wien beslutade att ge Milo Dor en ”Ehrengrab” på Wiens Zentralfriedhof.

Journalisten och författaren Karl-Markus Gauss i Die Presse 2005.12.06:
Gauss påminner om att Dor alltid höll nära kontakt med sitt hemland. I egenskap av översättare och litterär spejare har han gjort många jugoslaviska författare kända i det tyska språkområdet. När Jugoslavien härjades av ett blodigt inbördeskrig var hans lägenhet i Wien, där kroatiska, serbiska och bosniska författare kom och gick, något av ”den sista fungerande jugoslaviska institutionen”. Staden i hans liv var Wien – den stad dit han en gång deporterats. I många texter har han hyllat Wien som en stad med människor från olika länder. Dor bodde i VIII. Bezirk, där han kunde träffa på tjeckiska, ungerska, serbiska, grekiska, italienska och egyptiska wienare.

Gauss avslutar:
”I mars i år var jag med när Milo Dor gjorde ett gripande framträdande vid litteraturdagarna i Rauris. Han hade magrat och var märkbart svagare; i all anspråkslöshet hade han läst upp ett par gamla historier och trollbundit den till övervägande delen unga publiken med sin charm. Efteråt satt han länge i baren, var och en som vände sig till honom ägnade han sin koncentrerade uppmärksamhet och han unnade sig ett par cigarrer, vilket läkaren förbjudit honom. Det var en avskedsföreställning, var och en kände det; ett avsked, utfört med grandezza. Att Milo under de sista åren av sitt liv lät mig uppleva oförglömliga stunder av vänskap, kommer jag att vara stolt över så länge mina egna dagar varar.”

Rajkov-sagan

Tote auf Urlaub ingår alltså i trilogin som kallas Rajkov-sagan. Den första delen var Tote auf Urlaub (1952). År 1959 utkom Nichts als Erinnerung och 1969 Die weiße Stadt (Hamburg). Den förra utspelar sig i den jugoslaviska delen av Banatet före andra världskrigets utbrott, den senare i efterkrigstidens Wien. Huvudperson i alla tre böckerna är Mladen Rajkov – Milo Dors alter ego. Här följer en sammanfattning av vad Nichts als Erinnerung och Die weiße Stadt handlar om. Jag tar hjälp av förlagstexterna på skyddsomslagets flikar. Först Nichts als Erinnerung (Verlag Kremayr & Scheriau, Wien, 1973):

Milo Dor berättar om sin ungdom och sin hembygd. Ur en stor mängd ytterst färgrika och spännande episoder växer – nästan omärkligt – en roman om en välmående serbisk familj i Banatet fram; historien om dess glans och undergång. Det är det gamla Österrike och dess värld som fortfarande bestämmer över dessa människors liv och drömmar, trots att de sedan länge är medborgare i en annan stat. Här finns den gamle farfadern Slobodan, bankir och jordägare i Kerek och Jablonovo, som till slut förlorar allt och allt oftare griper efter slivovitsflaskan. Här finns hans bror Dragi, som utvandrar till Amerika där han skapar sig en förmögenhet, festar upp det på några veckor, spelar till sig en ny förmögenhet i sitt hemland och återvänder till Amerika för att där uppleva samma hemlöshet som tidigare. Här finns Slobodans son Sasja, före detta ryttmästare i det jugoslaviska kavalleriet och därefter, med hjälp av lånade pengar, ägare av ett stall med kapplöpningshästar. Och slutligen barnbarnet Mladen, som vill bli diktare. Han är den ende som har kontroll över sitt liv, som obehindrad av det förgångna tar sig an uppgiften att leva sitt eget liv. Över Milo Dors roman vilar ett förtrollande skimmer av främlingskap och svårmod, av humor och överseende ironi, av det förgångna och det oåterkalleliga.

Och Die weiße Stadt:

Vem är Mladen Rajkov, den torterade och deporterade hjälten i denna roman, antikvitetshandlaren och författaren för vilken det inte alltid går så som medborgaren skulle önska. Hans händelserika liv vittnar om en man som alltid råkar ut för äventyr: revolutionär verksamhet redan på skolbänken, deltagande i partisankampen, svåra erfarenheter i samband med förhör, fängelsestraff och straffarbete. Sina beskyddare förlorar han för det mesta innan de riktigt kan hjälpa honom, de störtas, fråntas sin makt eller arresteras rentav. Hur märkligt livet än utvecklar sig för denna enskilda man, så är det ändå fråga om en skildring av ett allmängiltigt öde i romanform. På så sätt blir inte bara varje kapitel, varje återblick, varje ”intervju” till en tidsbild som ligger nära verkligheten; också Rajkovs med- och motspelare – partisaner, kvinnor, vänner, journalister från tiden under och efter kriget – formas till karaktärer med sin egen prägel. Genom att smälta in egna upplevelser och erfarenheter i sin roman och belysa dem på olika sätt intar författaren en rörlig ståndpunkt i förhållande till de människor, saker och händelser han skildrar. På ett fascinerande sätt framträder inför läsarens ögon atmosfären i Budapest, Belgrad – Den vita staden – och Wien: en atmosfär med biklanger av revolution och Donaumonarki. Av personligt engagemang, personlig aktivitet, motstånd, arrestering, läger, tvångsarbete, frigivning och ett glädjelöst ’leva vidare’ skapas, på ett övertygande sätt, ett öde som nästan helt och hållet har uppstått och störtat samman under omständigheternas tryck. Vågen som spolade upp Mladen Rajkov på den småborgerliga tillvarons strand – ett rum åt gården i en antikvitetsaffär i ett gathörn i Wien – har dragit sig tillbaka: hans engagemang för krossade ideal efterfrågas inte lika mycket som hans talang att anpassa sig. Och han anpassar sig genom att genomskåda ideologierna som lett till krigets blodiga groteskerier och byta ut dem mot sin egen kritiska blicks omutlighet. Ett exemplariskt, ett genomsnittligt liv? Förvisso inte, men ett liv i vilket det förgångna århundradets omvälvningar – och inte bara de politiska och historiska omvälvningarna utan också förändringen av bilden av människan – övertygande speglas.

Det franska förlaget Editions Fayard har givit ut Rajkov-sagan på franska. Så här presenterar man La ville blanche (Die weiße Stadt) på sin hemsida: ”Mladen Rajkov, före detta kommunist som deporterats till Österrike, väljer att efter kriget stanna i Wien, där han blir antikvitetshandlare. I Jugoslavien förvandlas kommunistpartiet, som han tagit avstånd från, till det allenarådande partiet. För den jugoslaviska hemliga polisen är Mladen åter suspekt. En del av hans vänner som stannat kvar i Belgrad arresteras och kastas i fängelse, andra mördas. Runt honom kretsar, alltefter förflyttningarna i tid och rum, en stor mängd olika personer – författare, konstnärer, politiker med flera, men vi ska inte heller glömma kvinnorna som han känt under olika delar av sitt liv; liksom Rajkov är de indragna i en virvel av utfrågningar, sökande efter identitet och tvivel på densamma som det förefaller vara omöjligt att ta sig ur. Oförmögna att göra rent hus med det förflutna men också att fortsätta att tro på en ljus framtid – de har blivit en gången tids besvärande vittnen – förefaller de vara hänvisade till rollen som eviga oppositionella.
I sin egenskap av veritabel historisk och politisk fresk ger denna tredje del i Milo Dors trilogi (de föregående delarna är Un monde à la dérive och Morts en sursis) en subtil bild av efterkrigstidens Wien samt utforskar skarpsinnigt förhållandet mellan fiktionen och historien, individen och kollektivet, handlingarna och intentionerna, moralen och nödvändigheten.”

Slutligen ett par citat ur Karl-Markus Gauss’ bidrag vid ovan nämnda Milo Dor-seminarium i Paris 2003 (se fotnot 2). Gauss inleder med att citera ur Die weiße Stadt:
”’På den öde landsortsstationen väntar du på tåget som ska ta dig ut i stora världen. Din farfar har väckt dig mycket tidigt, så det är bara med möda du lyckas hålla dig upprätt på bänken i väntsalen. Sedan kommer tåget, väsande och sotigt, du stiger på, din farfar kysser dig till avsked… Du väntar en hel evighet, men tåget kör sakta, det blir också stående gång på gång, och när du kommit fram stiger du av på en landsortsstation som har samma gula fasad och är precis lika trist och öde som den som du startade resan från.’
Detta vackra och melankoliska avsnitt, som inte får saknas i någon samling med järnvägsprosa, är hämtat ur Milo Dors roman ’Die weiße Stadt’. Denna roman, som avslutar Rajkov-sagan och fortfarande underskattas av många, har den förtjänsten, jämte många andra, att den genom sin originalitet vad gäller formen gör det möjligt för författaren att varva handlingsförloppet med essäer, betraktelser, kommentarer, återblickar. De citerade meningarna utgör ett sådant mellanavsnitt, som Dor i detta fall betecknar som ett capriccio ’över väntandet’.” (s. 73-74; se fotnot 2)
På ett annat ställe skriver Gauss: ”Vissa romaner ståtar med ett slösande överdåd av bifigurer, som uppträder helt kort men ändå är tecknade med skärpa. I Die weiße Stadt gör ett stort antal sådana figurer, sedda med oerhört skarp blick och tecknade med få streck liksom i förbigående, sin oförglömliga entré.” (s. 77; se fotnot 2)

Klaus Amann om Tote auf Urlaub

I Milo Dor-symposiet i Paris 2003 deltog bland andra Klaus Amann, fil. dr och professor, föreståndare för Robert Musil-institutet vid universitetet i Klagenfurt. Amanns bidrag hade rubriken: ”Milo Dors Roman Tote auf Urlaub und die österreichische Litteratur über den Zweiten Weltkrieg.” De olika bidragen har givits ut i bokform (se fotnot 2). Nedan citeras några avsnitt ur Amanns föredrag som huvudsakligen behandlar Tote auf Urlaub.

”[…] Om motstånd och förräderi, om död och slumpvis överlevnad, om terrorn från ockupanterna och deras hantlangare handlar också Milo Dors roman Tote auf Urlaub, som kom ut 1952.(17) Milo Dor, född 1923 i Budapest som son till en serbisk läkare, gick från och med 1933 på gymnasiet i Belgrad. År 1940 relegerades han av politiska skäl från skolan eftersom han ingick i ”den lokala kommittén för Jugoslaviens kommunistiska ungdomsförbund” (Mesni komitet SKOJ-a) och tillsammans med andra agiterat mot utbildningsministern, en Mussolini-anhängare, och organiserat en strejk. År 1941 avlade han studentexamen som privatist. Efter det att Belgrad ockuperats av tyska trupper anslöt han sig till motståndsrörelsen. Han arbetade med propaganda, tillverkade flygblad och delade ut dem, samlade in medicin åt partisanerna och deltog i sabotageaktioner; han var dock inte inblandad i den väpnade kampen, vilket förmodligen räddade hans liv när han greps våren 1942. Han torterades svårt flera gånger av serbiska specialpoliser, de tyska ockupanternas hantlangare, men avslöjade inget och internerades till slut i ett omskolningsläger för ungdomar som gripits som motståndskämpar (Smederevska Palanka). Detta betraktar han som ett resultat av föräldrarnas ingripanden och ansträngningar; de lade ner avsevärda summor på att ”köpa honom fri”.(18) Sommaren 1943 deporterades han som så kallad Fremdarbeiter [min kursivering] till Wien, där han i september 1944 ånyo hamnade i Gestapos fängelse. De ryska truppernas inmarsch i Wien räddade honom från att skickas till Mauthausen.(19) Då hade han just fyllt tjugotvå år.

I hans första bok Unterwegs – en volym med berättelser som kom ut i Wien 1947 och i vilken mycket av det som i romanen utvecklas till ett stort panorama antyds och skisseras, både vad gäller innehåll och struktur – heter det i en berättelse i vilken en överlevande minns bombningarna av Belgrad: ”… Vi får inte sjunka ner i livets glömska, så att dödens natt uppslukar oss.” (20) Det innebär också normalisering, att leva vidare som om ingenting hade hänt, att inte längre vilja befatta sig med det skulle inte endast vara att ge upp sig själv utan också att förråda sig själv och de gamla kamraterna. Detta är den poetologiska och tillika politiska kärnan i den självbiografiska romanen Tote auf Urlaub. Den för oss in i det nationalsocialistiska tyranniets inre rum, in i dess fängelser, källare, celler och läger, där misshandel, tortyr och mord äger rum. Den demonstrerar samtidigt också den människoförintande dogmatismen hos den doktrin, den stalinistiska, som över en natt avlöser den tidigare. När allt kommer omkring visar sig också funktionärer och partitrogna personer, när strategiska överväganden och politisk opportunism så bjuder, beredda att använda det nationalsocialistiska terror- och tortyrsystemet mot de egna, som instrument för sin lust att hämnas och bestraffa. Romanen påminner om motståndskämparna, om dem som hamnat mellan fronterna, som blivit skjutna som gisslan, som plågats till döds, om dem som inte längre kan avlägga vittnesmål. En av dessa dödsdömda, som i ett annat liv kanske skulle ha varit diktare, noterar i romanen följande mening: ”Livets historia skrivs med kropparna som vid slutet av akten inte mer kan resa sig för att buga inför publiken.” (s. 157) Med sina romanfigurer ger Milo Dor dessa namnlösa, skändade och söndertrasade kroppar sin historia och värdighet åter. Detta är hörnstenen i hans poetik. Några få år efter det att romanen kommit ut formulerar han i en essä, som handlar om författarens ansvar, denna intention som moralisk självförpliktelse: ”… närhelst jag sätter mig ner för att arbeta, ertappar jag mig själv med att tänka att jag egentligen skriver för mina gamla kamrater, vars ansikten jag inte längre kommer ihåg. Så för jag stumma dialoger med de döda och med de överlevande…”(21)

Vad Csokor* som utomstående över huvud taget inte kunde iaktta eller bara kände till genom hörsägen skildrar Milo Dor inifrån, han har känt det, bokstavligen, inpå bara huden. Textens protokollartade nykterhet och dokumentära exakthet ger intryck av distans, ja av kyla. Men bortsett från att det distanserade sättet att berätta enligt Milo Dors egen utsago var hans enda möjlighet att i skrift åter närma sig det han upplevt, och i synnerhet tortyren(22), är bådadera – distans och kyla – en förutsättning för att det skildrade ska vara trovärdigt och en förutsättning för en känslomässig delaktighet vid läsningen. Författaren undviker på så sätt konsekvent de tolkningsmönster som man ofta träffar på i femtiotalets skönlitteratur och som framställer kriget som något ödesbestämt och följaktligen också, när allt kommer omkring, oundvikligt. Ingen allegorisk symbolism, ingen existentiell metaforik, ingen moralisk kommentar, inget självmedlidande, inget sentiment lägger sig över återgivningen av händelseförloppet. Tote auf Urlaub är den första romanen i Österrike om motstånd och tortyr, och i denna egenskap utgör den en av de tidigaste och viktigaste litterära vittnesmålen på det tyska språket.(23) I den österrikiska litteraturen finns ingen förebild, ingen tradition, ingen modell för denna text. Milo Dor skrev den när han var tjugofem år och på ett språk som inte var hans modersmål. Med denna roman har han hittat ett framställningssätt som står i överensstämmelse med innehållet och i vilket hans erfarenhet och etiska grundhållning – möjligheten till förståelse och ett empatiskt deltagande vid läsningen – framträder. Man kan läsa den som en föregångare och litterär pendang till den omfångsrika och storartade självbiografisk-analytiska essän Die Tortur ur Jenseits von Schuld und Sühne av Jean Améry.(24) Det verkar till och med som att Jean Améry i sin essä Über Zwang und Unmöglichkeit, Jude zu sein, som ingår i samma volym som Die Tortur, visar Milo Dor sin högaktning när han på ett ställe talar om vad det för honom innebär att vara jude: sedan inlemmandet av Österrike i det stortyska riket har det inneburit ”ein Toter auf Urlaub [zu] sein, ein zu Ermordender, der nur durch Zufall noch nicht dort war, wohin er rechtens gehörte…”(25)

I korta, med skarpa snitt hopfogade scener, som först efterhand växer samman till en stor mosaik med många sammanhållande trådar skildrar romanen motståndskampens historia i Belgrad under åren 1941 till 1943 samt en av dess aktivister som grips, torteras och deporteras till Wien. Med hjälp av ett flätverk av närmare två dussin enskilda öden, som hela tiden korsar och överlappar varandra, lyckas Milo Dor, i olika skiftningar och nyanser, synliggöra den komplexa situationen med ockupation och kollaboration, motstånd och förräderi, hopp och hot, normalitet och undantagstillstånd. Huvudperson är den knappt tjugoårige Mladen Rajkov(26), som efter Hitler-Stalinpakten (23 augusti 1939) börjar tvivla på partiet och därför överges av detta. Han grips och torteras flera gånger, så svårt att han är nära att dö, av den serbiska specialpolisen som utför smutsjobbet åt Gestapo. Trots det förråder han inte någon av kamraterna. Efter det att en medfånge förrått honom och han blivit värdelös för polisen hamnar han i ett omskolningsläger för ungdomar och deporteras till slut som tvångsarbetare till Wien. På vägen till Wien ser han, för att bara återge en detalj ur denna skräckens manual, gång på gång liken efter avrättade partisaner hänga i telefonstolparna längs järnvägsspåret; i avskräckande syfte hade man låtit dem hänga där i flera dagar. ”Hela sträckan är en enda dödens allé” (s. 197), kommenterar en erfaren medresenär. ”Alla liken var barfota; skorna bars nu av deras bödlar.” (s. 199)

I Wien grips Rajkov på nytt och sätts i arbetsläger, där han bland annat genom en rysk medfånge får kännedom om den tyska arméns raseri i öst, i synnerhet gentemot ryska soldater och officerare som tagits till fånga. Den dag Wien befrias, den 12 april 1945, våldtar ryska soldater i hans närvaro en flicka som hjälpt honom i fängelset. I det ögonblicket vet han slutgiltigt att han inte kämpat ”för” utan ”mot någon” (s. 348) och att han i denna kamp mot Hitler haft rätt. Den omfångsrika romanens mosaikartade uppläggning – genom parallella handlingsförlopp och figurkonstellationer skapas ett finmaskigt nät – ger inte endast en differentierad bild av motståndets strategier, motstridigheter och ideologiska irrvägar, skildrade av en som tillhörde rörelsen, utan också en lika plastisk bild av motståndarsidan: de tyska ockupanterna och deras godtycklighet, brutalitet och obarmhärtighet och de serbiska bödelsdrängarna som utnyttjar sin kännedom om personer och förhållanden till att fullända sitt blodiga hantverk. De är skildrade i romanen med sina riktiga namn, vilket ledde till att, efter det att boken översatts till engelska, ”en av dem spårades upp i Canada och ställdes till svars”.(27)

Romanens sanningsenlighet ligger emellertid inte däri att bödelsdrängarna och mördarna bär samma namn i boken som i verkligheten, den ligger inte ens däri att – som Dors vän Ivan Ivanji berättar – ärren på Milo Dors kropp intygar att det som beskrivits är sant.(28) Romanens sanningsenlighet ligger i dess litterära form. I den exakta och övertygande beskrivningen av totalitär härskarmakt, dess strukturer och tekniker och i den giltiga och övertygande gestaltningen av karaktärerna och deras öden. De är sanna inte i bemärkelsen att deras individuella historiska och topografiska autenticitet eventuellt går att bevisa, utan på grund av att det är möjligt att lösgöra dem från detta, att frigöra dem från det specifikas tillfälligheter. Detta specifika, erfarenheterna, författarens ärr, de dödliga skador hans vänner ådrar sig, men också grymheterna och godtyckligheten hos nazisterna och deras medhjälpare, liksom också de egna kamraternas idealism och lömskhet – allt detta är läsbart och låter sig förmedlas i denna bok. Bara i den form som Milo Dor har skänkt det specifika får detta en allmängiltighet som angår oss alla. Vad rädsla, hets, förräderi, hopp, tillfällighet, förtvivlan, vänskap, mod, godtycklighet, tortyr, en tillvaro i ett av nazisterna ockuperat land och i sammanhang skapade och understödda av dem innebär: den konkreta innebörden, således, av det som vi endast har abstrakta begrepp för – det visar denna bok. Därför inordnar jag Tote auf Urlaub i en rad med böcker av Jorge Semprun, Robert Antelme, Boris Pahor eller Ruth Klüger. Milo Dors bok har den förtjänsten att den är den första i denna rad.

Milo Dor har i en intervju 1998 beklagat sig över att romanen knappast fick någon uppmärksamhet alls när den gavs ut i Österrike första gången. I recensioner ska han till och med ha anklagats för att vara pervers, för att ha hittat på tortyren. Detta motstånd – ”folk ville förtränga det” – hänger samman med den ”skeva” situationen i Österrike, att man genom Moskvadeklarationen från 1943 tilläts uppfatta sig som Hitlertysklands första offer – ”Följaktligen var inte österrikarna några nazister” – och att man med framgång använt detta inom politiken, måste stärka dem i deras tro. Å andra sidan har Österrike ”efter kriget aldrig helt lösgjort sig från nazitiden.” Republiken grundar sig på en lögn: ”Detta var vårt problem som författare: vi författare tog itu med det mycket grundligt, men fann inget gensvar och blev inte förstådda.” Under årtionden tegs de ihjäl.(29)

[…]

Också ur historisk synpunkt är romanen Tote auf Urlaub av Milo Dor en anmärkningsvärd prestation, just eftersom den inte tog ställning i troskriget vänster mot höger och höger mot vänster, som i Österrike också var ett förträngningens och den partiska tystnadens krig, och eftersom den oförvillat uttalade det som många inte ville höra. Författare och roman gick inte att använda varken av den gängse antikommunismen, som med förkärlek använde sig av de gamla nazisterna som specialister i frågor rörande kampen mot den så kallade bolsjevismen, eller av den återuppbyggnadsmentalitet som glömde det förgångna.(84) Genom att romanen leder tillbaka till denna historiska situations rötter, ger den också svar på den nedtystade förhistorien. Den visar vänster- och högerterrorns i princip identiska uttrycksformer som följd och konsekvens av det nationalsocialistiska angrepps- och förintelsekriget. Det är den nationalsocialistiska ockupationen, tyskarnas och österrikarnas uppträdande i de ockuperade länderna (och hemma) som har utlöst det stora mördandet. Lika anmärkningsvärt är att Milo Dor med sin roman formulerat en position som inte helt och hållet passar in i offerrollens kollektiva koncept. För trots att han tar klart avstånd från dogmatismen och grymheterna inom den kommunistiska motståndsrörelsen, vilka nästan kostat honom livet, ser han motståndet mot nationalsocialisterna som den enda meningsfulla och legitima hållningen. Mladen Rajkov tvingas åse hur en vän till honom dör i bombregnet påskdagen 1941, och detta blir för honom en händelse av central betydelse: ”Kan man inte göra något åt det här? Måste man verkligen dö som ett värnlöst djur, utan motstånd? –”(85) Hans svar på detta är att han inte vill dö som ett djur och att han är beredd att utstå tortyr och eventuellt döden för denna kamp. Boken slutar med vissheten att han gjort rätt i att bekämpa Hitler, trots den tortyr han fått utstå och trots kamraternas förräderi. Ett sådant svar var en provokation inte endast i Österrike under femtiotalet – den tredje delen av Rajkov-sagan, Die weiße Stadt (86), som till stora delar utspelar sig i efterkrigstidens Österrike, ger talrika belägg för detta – för vissa är det en provokation än i dag. Den motståndskamp som fördes av slovenerna i Kärnten ringaktas, genom uttalanden präglade av nazistisk jargong, inte endast av Kärntner Heimatdienst**; Kärntens sittande ministerpresident vägrar fortfarande att till de före detta partisanerna överlämna de Befreiungsmedaillen der Republik [min kursivering; ”Republikens befrielsemedaljer”] som den österrikiske presidenten tilldelat dem. Och än i dag har republiken inte kunnat besluta sig för om de österrikare som deserterade ur den tyska armén ska rehabiliteras.

Mot denna av politisk pragmatism föranledda bortvändhet från det förflutna, som nådde sin höjdpunkt när den österrikiska ”medansvarsklausulen” för nationalsocialisternas brott ströks ur texten till statsfördraget(87), står – ensamma och isolerade, måhända, men upprätt – de österrikiska författarnas och författarinnornas försök, och i synnerhet romaner, berättelser och essäer av Milo Dor som ägnar sig åt detta förflutna och talar om just det som man kunde se men som många inte ville höra talas om eftersom det med tämligen stor säkerhet föll under nämnda medansvarsklausul.(88) […]

Milo Dor, 80!
Intervju med Milo Dor med anledning av hans åttioårsdag

Med Milo Dor samtalade Dieter Scherr
Ur: ”Autorensolidarität. Börsenblatt österreichischer Autorinnen und Autoren”, Wien, 1/2003
Publiceras med artikelförfattarens välvilliga tillstånd.
[Översättning från tyskan av Per Nilson]

Det mest förvånansvärda med er åttioårsdag är väl också för er själv det faktum att den redan är här…

Dor: Jag förundras själv över att jag snart kommer att ha lyckats fullborda mitt åttionde levnadsår. Egentligen känner jag mig inte så gammal, det vill säga: ibland känner jag mig som en tjugoåring och ibland som en hundraåring. Så jag försöker helt enkelt hitta ett medelvärde. För en människa som överlevt Hitler och Stalin är alla åren därefter en ren skänk. Ibland känner jag mig som en Capitano di lungo corso, alltså som en kapten med många och långa färder bakom sig som försöker avlägga räkenskap för alla dessa färder och irrfärder. Jag kan bara hoppas att det ska ge något resultat.

När man ser tillbaka har ni haft många karriärer: Författare, kulturskribent och –funktionär (ett förskräckligt ord); Gruppe 47, Pen, Literarische Verwertungsgesellschaft och inte minst IG Autorinnen Autoren.

Dor: När jag var mycket ung kände jag mig som en revolutionär som ville omvandla världen och göra den bättre. Eftersom det är fullständigt omöjligt att göra hela mänskligheten lycklig, den låter sig egentligen inte lyckliggöras av uppbragta ynglingar, har jag inskränkt mig till att åtminstone kämpa för mina författarkollegers rättigheter, för att lindra deras nöd. Det var ett arbete som jag tyckte om, så mycket mer som det kröntes med framgång, eftersom det lyckades oss, därmed menar jag min kära vän Hilde Spiel, min generationskamrat Reinhard Federmann och många andra medkämpar, att i samarbete med förståelsefulla politiska tjänstemän få till stånd en rad lagar, däribland också den om en social fond för författarinnorna och författarna, vilken avsevärt förbättrat vår sociala ställning som samhälleliga outsiders. I detta arbete har jag aldrig känt mig som en ”funktionär”, utan alltid som en fri man som kämpar för de rättslösas rättigheter. Jag har inte förväntat mig någon personlig lön för mitt arbete och inte heller tagit emot någon, förutom tillfredsställelsen över att ha gjort något som var nödvändigt.

Inspiration till detta arbete fick jag från tyska kolleger som Heinrich Böll och Günter Grass, vilka under sextiotalet intensivt engagerade sig för de kvinnliga och manliga författarkollegernas rättigheter. Vi kom alla från Gruppe 47, som inledde en sedan länge nödvändig liberalisering av det otidsenliga andliga klimatet i Tyskland. Man kan lugnt säga att också vi lyckades, från sjuttiotalets början, att få till stånd en alldeles nödvändig förändring i Österrikes kulturliv, en förändring som inte ens vissa politiska bakslag kunde upphäva eftersom den öppna diskussionens anda redan blivit allmänt förhärskande.

Från första början, som sig bör, fanns läsandet. I Groß-Betschkerek i vinterträdgården…

Dor: Så vitt jag kan minnas, har jag i alla tider varit en ivrig läsare. Jag lärde mig läsa och skriva redan när jag var fem, så i första klass, som jag började när jag var sex, hade jag det hemskt långtråkigt; under lektionerna läste jag ur en bok som jag höll dold under bänken. Robinson Crusoe minns jag väl än i dag. Den ensamme mannens kamp för sin överlevnad gjorde stort intryck på mig. Av denna tidiga läsning minns jag särskilt James Fenimore Coopers Skinnstrumpa, liksom hans roman Den siste mohikanen. Dit hörde också indianlekarna i vilka olika roller delades ut. Jag ville alltid vara indian, eftersom de stackars indianerna enligt min mening var förtryckta. Snart började jag dock läsa vuxenböcker, som jag hittade i min farfars [morfars?] bibliotek. Brott och straff av Dostojevskij läste jag, med feberaktig iver skulle man kunna säga, när jag var tretton. Vid samma tid började jag intressera mig för lyrik och efter att ha läst klassikerna började jag snart, alltså när jag var fjorton femton år, att läsa de serbiska modernistiska poeterna, men också tyska expressionister och franska surrealister; de första dikterna jag skrev, i fjorton- femtonårsåldern, var därför surrealistiska. En tidskrift i Belgrad lät publicera en dikt av mig som jag skrev när jag var fjorton. Från den stunden skrev jag dikter varav de flesta publicerades inte endast i tidskrifter för unga människor utan också i litterära tidskrifter.

Ingick också tyskspråkiga böcker i er lektyr vid den här tiden?

Dor: Eftersom jag kunde tyska och franska läste jag också tyska och franska böcker, till övervägande delen dock lyrik eftersom jag, med rätta eller inte, ansåg mig vara en poet. Jag minns Trakl, liksom en volym kinesisk lyrik översatt till tyska av Klabund, och av fransmännen Baudelaire, Rimbaud och Mallarmé, men också André Breton och Paul Eluard.

Var era föräldrar samt mor-och farföräldrar lika hängivna läsare?

Dor: I min familj var rollerna underligt nog så fördelade att min farfar [morfar?] var en hängiven läsare men inte min farmor [mormor?]; min mor däremot var en ivrig läsare men inte min far. För inte så länge sedan råkade jag hitta en bok ur min farfars [morfars?] bibliotek, närmare bestämt den serbiska översättningen av Laurence Sternes fiktiva självbiografi Välborne herr Tristram Shandy: hans liv och meningar; den var full av min farfars [morfars?] marginalanteckningar. Farfar [morfar?] prenumererade också på litteraturtidskriften ”Letopis matice srpske” (”Den serbiska bikupans annaler”), som gavs ut av det äldsta serbiska kulturförbundet (grundat 1827, alltså under den österrikiska monarkin). I varje nummer publicerades också översättningar av samtida lyrik från andra länder – Italien, Frankrike, England och så vidare – så jag höll mig löpande informerad om de moderna strömningarna i den europeiska litteraturen.

Låt oss återvända till era första försök på lyrikens område…

Dor: Naturligtvis var mina första skrivförsök, vilket är fallet hos alla nybörjare, påverkade av de stora förebilderna, till exempel Rimbaud, men snart hittade jag en egen ton.

De första publiceringarna av det ni skrivit, har jag läst, gjordes i slutet av trettiotalet i skoltidningar. Vad var det för texter?

Dor: Min allra första dikt, som jag skrev när jag var tretton, var ett rent plagiat. Det var en kärleksdikt som jag tillägnade en flicka, men som tur var vågade jag inte visa henne den. Kanske skulle hon ha känt igen den verklige författaren.

Snart blev jag emellertid självständig, så att de flesta av mina dikter trycktes. Den serbiska slavisten Mirjana Andjelković har givit ut en samling med mina första dikter; den innehåller 39 dikter och var en gåva från ”Novi Sads litterära sällskap” i samband med min sextiofemårsdag 1988. Bland dem finns också några engagerade dikter av social karaktär, som jag skrivit under påverkan av Majakovskij och som är intressanta bara på grund av innehållet och inte på grund av kvalitén. Det är de sista dikterna jag har skrivit.

När jag år 1945 började skriva på tyska författade jag inte några fler dikter, men jag läser fortfarande gärna lyrik och översätter också dikter från serbiska och kroatiska som ett slags språklig övning. En riktig författare blev jag först när jag började skriva på tyska. Till en början hade jag svårigheter vid omställningen från serbiska till tyska. Men eftersom jag lärde mig tyska redan som barn, var detta snart övervunnet. I min familj talade man förutom serbiska också ungerska, tyska och rumänska, så jag var välbekant med alla de här språken, speciellt med tyskan på grund av min mormor som tillbringade en tid i ett katolskt internat som ung flicka. Hon var för övrigt grekiska.

Skrev ni redan då helst mitt i natten?

Dor: Under de första efterkrigsåren bodde jag som student som inneboende, men för värmens skull skrev jag under vintermånaderna ofta på kaféerna. När jag gifte mig 1947 bodde jag hos min första fru i en lägenhet med ett rum, kök och kammare: i kammaren kunde jag skriva på dagarna, alltid för hand. Eftersom lägenheten låg i den ryska sektorn och ryssarna ville arrestera mig – jag var före detta jugoslav och i deras ögon ”Titoagent”, fastän jag inte alls samarbetade med den sidan – måste vi lämna lägenheten. Lägenheten som bostadsförmedlingen tilldelade oss på grund av häktningsordern bestod endast av ett rum och kök, så jag vande mig vid att skriva i köket efter det att min fru och lille son gått och lagt sig för att sova. Det blev en vana för mig, så att jag fortfarande arbetar bäst om nätterna. Då stör ingen mig. Det är visserligen svårt att knattra på skrivmaskinen då, eftersom man då skulle störa de andra boende. Till en början skrev jag själv av mina manuskript på maskin och utförde därmed arbetet en andra gång. Nuförtiden dikterar jag mina manuskript för min sekreterare, som har arbetat för mig länge; hon har långsamt vant sig vid mitt sätt att tala. Hon skriver på datorn det som jag, nu som förr, har skrivit i skolhäften med en kulspetspenna av märket Parker. Jag är förmodligen en av de sista författarna som skriver för hand. Jag kan inte längre vänja mig vid något annat.

Förmiddagarna lämpar sig bäst för sömn…

Dor: Jag stiger upp klockan halv elva, fram till middagen äter jag frukost. Från och med middagstiden, ungefär, är jag här. Men nu på kvällen börjar jag långsamt komma igång. En vana. Det är en katastrof när jag måste vara någonstans tidigt på morgonen.

Kombinationen boende och skrivande, som är viktig för er, har ni flera gånger berört… Med Reinhard Federmann skrev ni emellertid också hela böcker på kaféet.

Dor: Också den första boken som jag skrev tillsammans med min vän Reinhard Federmann, nämligen thrillern Internationell zon, skrevs för hand, eftersom vi båda var trångbodda. Eftersom Reinhard Federmann hade en läsligare handstil än jag och dessutom vid den här tiden fortfarande behärskade tyskan något bättre än jag, skrev han hela romantexten på kafé Eisenbahnerheim vid Margaretengürtel, som vid den tiden var mycket rymligare än i dag. Det var ett mycket trevligt, stort kafé, som senare delades av; i främre delen finns nu en servering där man intar sin förtäring stående, men vårt bord och det stora biljardbordet fanns längre bak, där i hörnet kunde vi arbeta ostörda, underbart. Senare skrev vi ofta på skrivmaskin. Beträffande vårt samarbete har jag skrivit följande i min självbiografi ”Auf dem falschen Dampfer” [Paul Zsolnay Verlag, 1988]:

När jag nu, flera år efter hans död, skriver om Reinhard Federmann, som under många år inte bara var min vän utan som jag också har samarbetat med – när allt kommer omkring skrev eller gav vi ut, under en period av tio femton år, en hel rad böcker tillsammans – försöker jag göra mig en bild av vårt förhållande. Många välmenande men också vissa försmädliga personer frågar mig varför man skriver böcker tillsammans med någon annan. Det kan säkert låta besynnerligt men för oss föll det sig helt naturligt. Det hela började med en bitande minnesruna över en gammal grafiker och målare i Wien vid namn Wiener som begick självmord för att inte behöva dö av hunger. Han var visserligen inte något geni men absolut inte dålig heller. Vi brukade träffa på honom på olika tidningsredaktioner, där vi sökte arbete, bedjande om uppdrag. Hans etsningar och träsnitt trycktes då och då, men honoraren var så eländiga att de inte ens täckte en genomsnittlig rökares cigarettbehov. Den som inte hade något att avyttra ur det borgerliga förrådet och som på intet vis hade med den svarta marknaden att göra låg illa till. Den gamle grafikern hade uppenbarligen inte ärvt något och var inte heller skicklig nog att anpassa sig till de nya förhållandena, så han tog livet av sig i sin kalla, påvra ateljé.

Vår upprördhet riktade sig mot den i Österrike vanliga nedvärderingen av det andliga och konstnärliga arbetet; vårt skri, som trycktes i en studenttidskrift, fick dock inget gensvar. Vi publicerade där också ett gemensamt författat manifest för en engagerad litteratur och planerade att ge ut en egen tidskrift som skulle heta Don Quijote och som vi skulle finansiera med svartabörsaffärer. Eftersom vi båda uppenbarligen inte var några begåvade affärsmän, blev det inget av detta, och därför beslutade vi att skriva kriminalromaner efter amerikansk modell för att tjäna lite pengar. Det var mycket lättare att under ett avspänt samtal konstruera en handling och hitta på personer och situationer än att plåga sig med det på egen hand. Det var hela hemligheten med vårt samarbete. Dessutom förstod vi varandra mycket bra, vilket sker nästan automatiskt när det är fråga om två nedklassade individer som står utanför samhället.

Tillsammans med honom publicerade ni 1960 Das Gesicht unseres Jahrhunderts – också den ett slags kriminalroman…

Dor: Att Reinhard Federmann och jag engagerade oss starkt i den politiska utvecklingen efter andra världskriget framgår också av våra ”kriminalromaner”, som jag hellre skulle vilja beteckna som thrillers, eftersom de alla utspelar sig med ”efterkrigsordningen” som fond. Därför var det naturligt att vi kom på idén att skriva en historiebok över vårt århundrade, och därmed menar jag förstås det tjugonde århundradet, i ord och bild. Den här historien var ju verkligen spännande som en kriminalroman, med den skillnaden att här var det fråga om ett oräkneligt antal döda. Vi försökte utveckla ett slags kompass med vars hjälp våra läsare bättre skulle kunna ta sig fram genom det moras som vårt århundrade utgör. Det var en upprättelse för oss att vår bok, förutom den vid den här tiden mycket höga upplagan på 25 000 exemplar, användes som referensverk i redaktionerna på flertalet tyskspråkiga tidningar – och fortfarande används.

Hur resumerar ni de övriga fyrtio åren?

Dor: Ja, hur ska jag uttrycka mig, alltihop hänger samman: det tjugonde århundradet började egentligen först 1914, alltså med första världskriget, och alla olyckor som då inträffade var egentligen följder av första världskriget och antagonismen mellan stormakterna. Och alla, alla följder som vuxit fram ur detta, alltså nationalsocialismen och kommunismen, framför allt den stalinistiska och alla andra variationer är egentligen följder av första världskriget. Och det var naturligtvis det århundrade som såg de mest omfattande massmorden i en nations eller världsåskådnings namn. Religionskrig uppstod, och de varar än. Varje århundrade bär så att säga inom sig nästa århundrade och ger upphov till alla problem som sedan måste lösas, som återstår att bemästra, och händelserna från det föregående århundradet orsakar oss fortfarande lidande.

Er kollega Rezzori har skapat det träffande ordet ”epokeftersläpning”.

Dor: Epokeftersläpning, ja just det.

En gång hörde jag en historiker säga, och jag kan inte få det ur mitt huvud, att år 1914 rusade ett samhälle in i kriget, i grund och botten beroende på att man hade det långtråkigt.

Dor: Jag menar att det fanns tendenser redan då som samhället inte lade märke till. Först och främst: Vi har de stora rikena, fyra stora riken gick under i första världskriget, det österrikisk-ungerska riket, det ryska riket, det tyska riket och det osmanska riket, det bestod ju också fram till 1914. De gick alla sedan under, allt var en följd av 1800-talet och en följd av nationalismen, som uppstod först under 1800-talet, i början av 1800-talet. Dessförinnan fanns det ingen nationalism. Vid den tiden krävde också de små folken sina rättigheter, vilket aldrig riktigt tillgodosågs. Till exempel tänkte man i Österrike-Ungern inte alls på att lösa det nationella problemet; i Brünn [tjeckiska: Brno] krävde socialdemokraterna 1899, alltså ett år före sekelskiftet, autonomi för alla folk och folkgrupper i Österrike, men ingen tog det i beaktande och därför föll monarkin samman. Om man den gången hade löst problemen, skulle det förmodligen ha gått annorlunda. Men det fanns också antagonism mellan Tyskland och Ryssland, mellan Tyskland och Frankrike. Alla dessa stora stater hade sina anspråk. Tyskland ville ha kolonier, de kom för sent till den uppdelning av kolonierna som skett under tidigare århundraden. Dessa motsättningar var alltför starka, och det är högst intressant att österrikarna inte alls särskilt propsade på att starta kriget. Jag har studerat detta noggrant, eftersom jag skrivit en bok om attentatet i Sarajevo.

Den gamle kejsaren tvekade…

Dor: Ja, kejsaren tvekade, samtidigt som det fanns hökar även hos oss. Men kejsar Wilhelm telegraferade varannan dag: ”Vad står på?”… Och Tyskland förklarade Ryssland krig innan Österrike förklarade krig; först när tyskarna marscherat mot Ryssland i tre eller fyra dagar förklarade också Österrike krig. En märklig situation! Jag har intresserat mig för det eftersom jag ville se hur något sådant uppstår, hur något sådant kan inträffa: att det i en fredlig eller halvt fredlig värld uppstår ett krig som praktiskt taget störtat denna värld i fördärvet. För allt som hände därefter var helt annorlunda jämfört med 1800-talet.

Och hur ska man nu uppfatta Det europeiska huset som det talats så mycket om, är inte separationen redan inprogrammerad där?

Dor: Detta har slagit mig (jag har talat om det ett par gånger under den senaste tiden, men gensvaret har varit klent): Jag anser att man nuförtiden uteslutande tänker på näringslivet, man talar för lite om kultur. Ändå hålls Europa samman snarare genom kulturen än genom andra saker. Det finns en uttalat europeisk kultur, som skiljer sig från andra kulturer! Om det talas det lite. Religionen har vi fått från Mellanöstern, från Palestina den monoteistiska religionen, den kristna religionen. Också skriften, sanskrit har vi fått från Mellanöstern. Allt detta har kommit hit via Grekland, Grekland är den europeiska kulturens vagga. Och sedan kom Rom och medeltidens humanism och Frankrike och så vidare. Utan italiensk renässans, utan de europeiska humanisterna, utan upplysningsmän, utan engelsmän, deras näringslivsutvecklare, ekonomer, utan tyska diktare, tyska filosofer, ryska diktare och spanska och så vidare – jag menar, allt detta är en enhet, enligt mitt sätt att se. Det finns inte en enda kultur bland de europeiska folken som vuxit fram ur sig själv, var och en har vuxit fram under inflytande från andra folk och uppstått genom inflytande från just denna gemensamma europeiska kultur. Det är bara fråga om små variationer, och varje etnolog kan med hjälp av folkdanser och folksånger bevisa och varje musiker förklara att dessa gemensamma rötter finns. Alltså kan man verkligen tala om en gemensam europeisk kultur, och detta skulle vara den ideologi, det murbruk så att säga, som kunde hålla samman det hela. Men om detta talas det mycket lite.

På det publicistiska området fanns det redan i början av sjuttiotalet ett lyckat uppbrott, magasinet ”Pannonia” som kom ut i Eisenstadt. Efter György Sebestyéns död rann projektet dock tyvärr ut i sanden.

Dor: Han var ju en övertygad europé! Centraleuropé och därmed europé. Jag vet inte, det råder just nu en tid av avvaktan. Jag vet inte vad man väntar på, i stället för att gå till kulturell offensiv.

Ett centralt tema i era verk är ”den stora apparaten”, har ”turbo-kapitalismen” redan blivit dess nya ansikte?

Dor: De ”stora” apparaterna, den demokratiskt utsmyckade kapitalismen såväl som den så kallade statssocialismen, har problemfritt utmynnat i det som med ett modeord kallas ”globalisering”. Med tanke på de enskildas vanmakt inför den ensamt härskande ”apparatens” övermakt tänker jag med vemod på den inställning jag hade som ung, ”anarkistens”. Jag skulle gärna vilja grunda ”De demokratiska anarkisternas förbund”, men det är knappast möjligt bland idel individualister. Som författare kan jag emellertid ifrågasätta de mångsidiga och mångfaldiga förtryckarapparaterna och på så sätt bekämpa dem i de enskildas namn. Vår största fiende är människornas likgiltighet; endast med tricks kan man förmå dem att läsa böcker av människor som tänker annorlunda, och det liknar cirkelns kvadratur. Jag hoppas att vår sak, jag menar den moderna upplysningens sak, ännu inte är förlorad.

I Rovinj, där ni har en bostad, finns den där berömda italienska inskriften…

Dor: Il riposo dei deserti. De förlorades, de landsförvisades tillflykt. Mottagandet av flyktingar har här en lång tradition, därför tycker jag om staden. Utanför staden, men fortfarande på mark som tillhörde kommunen lät min far bygga ett hus. Nu ligger det nästan mitt i centrum, eftersom staden brett ut sig enormt i alla riktningar. Nu befinner vi oss nästan mitt i Rovinj, på den tiden låg det i utkanten. Det är en stad som jag tycker om, sedan fyrtio år tillbaka tillbringar jag ett par månader om året där. Jag står knappt ut med att vänta på att det ska bli varmare.

Ni har ju haft väldigt mycket med kvinnliga och manliga författarkolleger att göra, ni förmår väl inte räkna upp dem alla?

Dor: Nej! Jag känner alla, framför allt alla ur min generation och de något yngre kvinnliga och manliga kollegerna. Också i Tyskland, genom Gruppe 47. Grass och jag är fortfarande vänner…

Här i ert arbetsrum hänger en stor etsning gjord av honom.

Dor: Det är en gåva från honom, med anledning av någon födelsedag.

Politiker har ni ju också upprepade gånger haft att göra med: är vänskapsförhållanden möjliga också med dem?

Dor: Nåväl, när det gäller politiker så är vänskapen med dem lättast när de inte sitter vid makten. Men då och då stöter man på undantag, sådana som man kan prata med, som också är intresserade av de musiska konsterna. De flesta är inbegripna i ett annat slags verksamhet än vi, det är ju stor skillnad mellan en politiker och en författare. En politiker måste förenkla allt, finna den gemensamma nämnaren, göra det till en paroll. Och vi måste differentiera, det är raka motsatsen. Och politikern måste vara omtyckt av alla, han vänder sig till alla, alltså till massan. Jag vänder mig till den enskilde som tar en bok i sin hand och läser. Vi författare kan inte heller sätta några massor i rörelse.

Elaka tungor säger att det fortfarande går ärligare till inom politiken än i konsten. Ni har ju också arbetat mycket inom teatern, om man betraktar konkurrenstänkandet mellan skådespelare…

Dor: Genom min ställning som outsider var jag kanske inte så insyltad i det där skvallret och de där kabalerna… Min generation var solidarisk, det var mycket viktigt och intressant. Jag vet inte hur det är i dag men hos oss fanns solidariteten där för det mesta. Vi hjälpte varandra, även om vi hade olika meningar eller tillhörde olika litterära riktningar. Om det var någon som behövde ett förlag eller en radiostation, så sa jag: ”Ja, gå till stationen Rot-Weiß-Rot och tala med den och den, och sedan kan du sälja det till dem”. Jag har också många gånger rekommenderat mina österrikiska kvinnliga och manliga kolleger i Tyskland, jag har hjälpt dem att få kontakt med redaktörer och förlag. Men också det omvända, mina kolleger hjälpte mig när jag åkte till Tyskland för första gången med två mark på fickan. Vi frågade inte så mycket efter vad vederbörande skrev eller hur han skrev, det viktiga var att det var en kollega och vän. Vi hjälpte varandra; jag tror att den här solidariteten lite grand har gått förlorad.

När det gäller Gruppe 47, skedde verkligen allt helt genom Hans Werner Richters förmedling?

Dor: Ja. Jag lärde känna honom genom Erich Kästner. Jag skrev på min roman Tote auf Urlaub, var färdig med hälften men hade slut på pengarna. Jag kunde inte fortsätta att skriva. Då åkte jag till Tyskland. Csokor – han var ordförande för Österrikiska PEN – skrev ett brev till Erich Kästner i vilket han bad denne att hjälpa mig. Erich Kästner var ordförande i Tyska PEN, och Csokor hade sagt att han sitter på Café Leopold på Leopoldstraße i München. Så jag liftade dit. Han hade gett mig två mark, Csokor. Jag gick dit till fots och där satt verkligen Kästner. Jag sa till honom att jag hade ett brev åt honom från Csokor. Han tittade inte ens på brevet, han öppnade genast plånboken och sa: ”Femtio mark, är det till någon hjälp?” Han var mycket kollegial, och vid ett senare tillfälle lånade han mig femtio mark igen. Det var mycket pengar på den tiden, pensionen där jag bodde kostade fem mark, äta kunde man göra för två mark. Jag bad honom att sammanföra mig med yngre kolleger. Han sammanförde mig med Hans Werner Richter som också var mycket kollegial och hjälpsam. Jag minns att jag på den tiden tog mig genom hela Tyskland ända till Hamburg, ett stafettlopp skulle man kunna säga, från redaktion till redaktion, från radiostation till radiostation, hela tiden med rekommendationer från vänner och kolleger. Så började jag få fotfäste i Tyskland. Senare gav jag tyvärr upp mina kontakter i Tyskland, vilket jag beklagar än i dag.

Richters kvaliteter låg snarare i hans roll som förmedlare?

Dor: Han var en intressant författare och har skrivit en verkligt storartad krigsroman, Die Geschlagenen, den står ju sig som dokument, och Sie fielen aus Gottes Hand, om flyktingarna från hela Europa. Han var en genial organisatör och en enande kraft och sammanförde alla. Det finns knappast ett enda respekterat namn i den tyska litteraturen, man eller kvinna, författare eller författarinna, som inte gått via Gruppe 47. Två nobelpristagare, Heinrich Böll och Günter Grass, sedan Peter Weiss, den berömde dramatikern med sitt stycke Marat, Uwe Johnson. Ingeborg Bachmann fick ett pris, Ilse Aichinger – för att nämna två österrikiskor.

Det var också till stor hjälp när det gällde att omgående hitta ett förlag?

Dor: Visst. Man hade uppläsningar där, där fanns förläggare eller deras lektörer och de köpte genast upp manuskripten. Det var ett slags börs där inte värdepapper utan manuskript bjöds ut till försäljning.

Om vi nu skulle gå över till de stora namnen i den jugoslaviska litteraturen. Finns det över huvud taget en sådan, eller var Tito den ende jugoslaven?

Dor: Ja alltså, man säger jugoslavisk litteratur. De tre stora under mellankrigstiden är Ivo Andrić, Miroslav Krleža, vilka jag översatte redan i min ungdom, och Miloš Črnjanski, den tredje. Alla tre var egentligen österrikare, fast Krleža var kroat, Črnjanski var serb och Ivo Andrić från Bosnien, en bosniak. Men de växte upp under dubbelmonarkin, började studera vid den här tiden eller slutade gymnasiet. Krleža var fänrik, Črnjanski var i Wien just när kriget bröt ut, han studerade där. Och Ivo Andrić doktorerade senare i Graz, efter första världskriget. Det är intressant att detta inflytande ännu var närvarande, alltså att denna kommunikation ännu fanns, också efter det att dubbelmonarkin fallit samman. Krleža har även senare behandlat Österrike-Ungern, i sina teaterpjäser…

Alla dessa människor kände ni?

Dor: Inte Črnjanski, han befann sig i London i exil, men Krleža var en vän till mig.

Črnjanski tog livet av sig när han var åttiofyra.

Dor: Nej, nej, han dog en naturlig död.

I Belgrad?

Dor: I Belgrad, ja. Han var över åttio.

Hans krigsupplevelser från första världskriget kunde han aldrig riktigt komma över, vilket man kan läsa i dagboken –

Dor: – i Čarnojevićs dagbok. Det är en mycket bra bok! En gång i tiden översatte jag början av boken för Pannonia, som vi redan talat om, och jag erbjöd boken till flera förlag, däribland också Suhrkamp Verlag. Jag fick inget svar den gången, först mycket senare utkom boken i en annan översättning på Suhrkamps Verlag.

Det är fantastiskt, den vackra modern som sover iförd handskar.

Dor: Ja, underbart. Det är en underbar bok, jag känner till den sedan gymnasietiden. En fullständig översättning skulle inte ha berett mig några problem, eftersom jag är hemma i båda språken.

Andra namn, till exempel poeten Oskar Davico…

Dor: Oskar Davico, ja han var en vän till mig. Tillsammans med min vän Federmann översatte jag hans roman ”Das Gedicht”, den kom ut på tyska under titeln Die Libelle på Aufbau Verlag. Också Krleža var en vän. Andrić kände jag, jag har översatt honom – långt innan han fick Nobelpriset. Nu har det kommit ut en nyutgåva med ett efterord skrivet av mig. Davico, född 1909, var en surrealist på sitt språk, han har sitt ursprung i surrealismen… Jag har översatt många av hans dikter. Också många av Vasko Popa, av honom gav jag också ut diktvolymer. Sammantaget har jag publicerat översättningar av några dussin serbiska men också kroatiska författare; jag borde samla ihop dem och skapa en personlig antologi så att säga, som inte gör några anspråk på att vara förebildlig eller så, utan snarare ett slags slumpmässig antologi. En samling dikter som jag under årens lopp översatt liksom en passant. Alldeles nyss har jag översatt dikter av Bora Cosić, en mycket bra människa som skriver mycket ironiskt – Die Rolle meiner Familie in der Weltrevolution och sådana saker. Han har åter börjat att skriva dikter (sedan sin ungdomstid skrev han inga fler dikter), de är mycket bra, skeptiska, pregnanta. En volym har redan översatts till tyska. Han har gett mig sin senaste volym, ur den kommer jag också att översätta en hel del. Det är liksom fingerövningar, språkliga färdighetsövningar.

Teaterpjäser har ni också översatt. Krleža för Steirischer Herbst [en kulturfestival].

Dor: Ja, Die Glembays och Leda har också spelats på Volkstheater i Wien. Galizien har spelats i Tyskland, i Graz också. Die Wolfsschlucht, en anarkistisk pjäs, expressionistisk, skriven omedelbart efter första världskriget, sattes upp i Braunschweig. Jag har översatt många pjäser och långt fler än hundra hörspel från serbiskan och kroatiskan. Jag har alltid angivit ”översatt från serbiskan” eller ”översatt från kroatiskan”, bara för att antyda att författaren är en serb, en kroat, inte för att jag anser att det är två olika språk.

I fjol gavs på Freie Bühne Wieden er bearbetning av Werfels Eine blaßblaue Frauenschrift.

Dor: Det var ursprungligen ett beställningsarbete jag fick för tio år sedan, avsett för Payerbach am Semmering, men det uppfördes inte där. Nu har pjäsen spelats, ett förvånansvärt bra uppförande.

Ni känner till Axel Cortis filmatisering?

Dor: Ja. Corti var en mycket stor regissör! – Som pjäs skrev jag den för en liten scen, därför kunde den spelas på Freie Bühne Wieden. Jag var tvungen att hitta på en ny figur, det är en pjäs som utspelar sig från morgon till kväll. Skådespelarna var mycket bra, det blev verkligen en mycket fin föreställning.

Ungerska!

Dor: Nej, inget. I ett samtal förstår jag med nöd och näppe vad det handlar om, men jag kan tyvärr inte ungerska. Mina föräldrar behärskade språket perfekt. Tyska. Ungerska.

Ungraren Sebestyén var en vän till er?

Dor: Alla var det, också Vajda, [Paul] Lendvai, alla ungrare, vi kände oss nära besläktade med varandra.

På Edition Roetzer har det kommit ut en fin bok skriven av er, den har säkert Sebestyén fått dra ur er…

Dor: Ja, ja. [Skratt] Ack, mina relationer till ungrarna! Där finns också en del pinsamheter. Jag tilldelades medaljen ”Pro Cultura Hungarica”, det var omedelbart efter kommunismens fall, runt 1989, 1990. Fru kulturattachén ringde mig och sa att de ville ge mig den där medaljen. Jag sa att det går inte, att jag inte gjort mig förtjänt av den, eftersom jag ännu aldrig gjort något för den ungerska kulturen. Jag kan inte ta emot den. Hon sa att hon inte kunde avstyra det, för ministerrådet hade redan beslutat om det. Herregud, tänkte jag och gick dit, det var rörande… som gammal budapestbo som inte kan ungerska. Jag bad om ursäkt för att jag måste tala tyska med mina landsmän, eftersom jag inte kan ungerska. Men jag har haft många ungerska vänner, också väldigt många ungerska böcker ur mina föräldrars bibliotek. De hade ungerska böcker, tyska böcker, serbokroatiska böcker. Min mor betraktade sig under hela livet som en äkta serbiska, ändå var hon till hälften grekiska, och under hela sitt liv talade hon bättre ungerska än serbiska, eftersom hon vuxit upp med detta språk. Hon talade alltid ungerska med sina systrar och också med min far för att jag inte skulle förstå vad de sade.

En stor ungrare var – det är sällsynt att någon upptäcks så sent – Sándor Márai…

Dor: Márai, ja, en plötslig upptäckt för några år sedan.

Honom kände ni sedan tidigare?

Dor: Till namnet, jag hade emellertid aldrig läst något av honom. Hans romaner har jag ännu inte läst, men väl hans självbiografiska böcker.

På Oberbaum Verlag har en vacker dagboksutgåva i flera band kommit ut, tryckt i Ungern. Dagbok, vore inte det en litterär form för er?

Dor: Nej! Dagböcker, alltså jag vet inte… Ni förstår, i dagböckerna är det mer förfalskning än i romanerna. Också i självbiografierna; en mycket svår sak. Men Márais dagböcker var skrivna på ett mycket ärligt sätt och ytterst intressanta.

Under årtionden befann han sig i exil med sin fru och adoptivson, i Italien, i USA. Hans böcker kom ut på ett mycket litet förlag i Kanada, ja till och med på eget förlag. Man undrar förstås vad de levde på. Alla de många flygresorna till Rom, New York, London… Att flyga kostade ju en förmögenhet på den tiden!

Dor: Kanske hade han rika släktingar. Eller så hade hans föräldrar investerat pengar i utlandet, i Schweiz eller i England eller i Frankrike, någonstans. Det kan hända, för något slags bakgrund måste han ha haft. Men han var också journalist, han arbetade som korrespondent för olika tidningar, och på den tiden betalade de bättre än i dag!

De riktigt stora pengarna tjänade emellertid hans förläggare i Toronto…

Dor: Förmodligen. Precis samma sak med Kertész; Rowohlt Verlag beslutade sig plötsligt för att spara och strök en del ur sin skönlitterära utgivning, däribland också Kertész, strax innan han fick Nobelpriset. Han övertogs av ett annat förlag, nu är nog ägarna till Rowohlt Verlag arga. Där ser man att litteratur à la longue dock lönar sig! Om man har tur.

Och Kiš? Hans far var också ungrare.

Dor: Danilo Kiš kände jag också. Redan tidigt erbjöd jag honom åt Hanser Verlag men de antog honom först när Kiš kommit ut i Frankrike. Det var precis likadant med Tišma, honom erbjöd jag också. För inte så länge sedan var jag tillsammans med Tišma i Novi Sad, i samband med att en bok presenterades, Roman über Milo Dor, den är sammanställd av en ung man från Werschetz [serbiska: Vrsac], den kommer nu ut på tyska på Otto Müller Verlag: I den kommer femton författare till tals, bland dem också Tišma. Det är ett collage av citat ur mina böcker, än talar de andra, än jag. Roman über Milo Dor, boken presenterades också i Belgrad, nu i oktober var jag där för första gången på tio år. I Belgrad och sedan i Novi Sad och i Zrenjanin, före detta Groß-Betschkerek…

Huset står fortfarande kvar?

Dor: Jag kände inte igen det, det har byggts så mycket där.

Och vinterträdgården?

Dor: Jag kunde inte ta mig in, det var en ny port där. Förmodligen har man byggt något där i trädgården, därför kunde jag inte känna igen något. Husen där ser alla likadana ut, envåningshus på Petöfigatan.

Hur såg den där vinterträdgården ut, ett slags glasad utbyggnad?

Dor: Ja, mycket fönsterglas. Och där fanns en trädgård, en stor trädgård, i vilken det nu förmodligen har byggts ett hus. Ingångarna från den tiden gick inte längre att känna igen, de gick helt enkelt inte att utröna. I oktober var jag återigen i staden och tittade förbi där. Det var mycket trevligt, jag medverkade med uppläsning i rådhuset, i kommunalfullmäktiges sammanträdessal. Borgmästaren, en ung man av ungersk härkomst, inledde sammankomsten, vilket gladde mig, med ord som… ”stadens store son” och liknande; de var mycket trevliga, mycket älskvärda, jag var rentav rörd.

Ni intresserar er mest för resor i Europa?

Dor: Jag har också varit i Amerika; för två år sedan skulle jag ha flugit till Japan, för att ge uppläsningar på universitet. På sextiotalet var jag i New York och i Princeton på universitetet. Det var fascinerande, å andra sedan blev jag där medveten europé, när jag kom tillbaka till det kalla Hamburg och sedan till Wien. Då kände jag att Europa var något annat.

Att ni har en viss svaghet för vänsteridéer går väl knappast att förneka, kan ni ändå se något positivt i vissa aspekter av Donaumonarkin? Förverkligades inte där, frånsett de understa och översta egenheterna i samhällspyramiden, också något av det som i dag går under den moderiktiga benämningen ”multikulturell”?

Dor: Ännu efter andra världskrigets slut kunde jag känna efterverkningarna av denna multinationella stat, eftersom det fortfarande fanns människor som hade känt till och upplevt allt detta. Däribland också författare som Franz Theodor Csokor, Alexander Sacher-Masoch, Alexander Lernet-Holenia. Nyligen frågade mig en ung kvinnlig reporter på ORF vad jag säger om det och det, med tanke på att jag kommer från en annan kultur… Jag trodde att jag skulle ramla av stolen! Hur kan hon år 2002 få för sig att räkna mig till en annan kultur?! Jag förklarade stillsamt för henne att jag i skolan undervisades om Aristoteles, att jag lärt mig franska, tyska, att jag läst Goethe och Victor Hugo och Charles Dickens och också ryska diktare och så vidare, att jag vuxit upp i den europeiska kulturen. Då bad hon om ursäkt. Medvetenheten om detta sammanhang, om samhörigheten har gått förlorad, fastän vi nu gått med i EU. Och det är synd. Å ena sidan talas det om globalisering, å andra sidan delar vi fortfarande in Europa i olika kulturer.

Och vad kommer nu att ges ut till er födelsedag? Jag har läst att något ska komma ut på Picus Verlag.

Dor: På Picus utkommer Grenzüberschreitungen, en volym med essäer. Och på Otto Müller Roman über Milo Dor, utgiven av Dragi Bugarčić. Och på Mandelbaum Verlag utkommer Memoiren eines Antihelden av min barndomsvän Jovan Sekelj (ungerska: Sekely) från Groß-Betschkerek, som tyvärr redan är död. När han var sjutton år flydde han från Banatet, som var ockuperat av tyskarna, till Bačka som hörde till Ungern, och därifrån vidare till Budapest och sin mormor [farmor?]. År 1944 infångades han av tyskarna och hamnade i olika läger. Han var jude, hans föräldrar gasades ihjäl. Han har berättat allt för mig, jag sa till honom att han borde skriva ner det, och resultatet publicerades sedan i en bra litteraturtidskrift i Belgrad som följetong i fyra delar. Jag har nu översatt det och skrivit ett förord och gudskelov hittat ett passande förlag, Mandelbaum Verlag. Han skulle också ha blivit åttio nu, om han varit i livet.

Har ni egentligen någonsin ändrat ert namn hos myndigheterna?

Dor: Det har min son gjort, men jag har alltid haft båda namnen. Pengar får jag som Dor, och pengar spenderar jag som Dor, endast skatten betalar jag som Doroslovac och sjukförsäkringen är också skriven på Doroslovac.

Och era vänner kallar er numera Milo.

Dor: Milo, ja naturligtvis.

Er son Milan är ju också verksam på det konstnärliga området.

Dor: Ja, han gör filmer. Vi har gjort en rad filmer tillsammans, spelfilmer och dokumentärer om olika städer och landskap, ”Auf der Suche nach der größeren Heimat”. Om norra Italien, Prag, Budapest, Istrien, Dubrovnik, Lombardiet, Venedig, Trieste, Toskana; herregud, jag kan inte räkna upp dem alla. Och naturligtvis också spelfilmer, som i år återutsänds i teve. Till exempel en som han har gjort efter romanen Internationell zon som jag skrev tillsammans med Reinhard Federmann. Federmann skulle också ha blivit åttio nu. ORF återutsänder det nu med anledning av min födelsedag.

Är ni en familje- och hemkär människa?

Dor: Min hustru dog för fyra år sedan, vi var tillsammans i 44 år. Min livskamrat, ni träffade henne tidigare, tar nu han hand om mig och hon intresserar sig också för litteratur, det gör livet enklare för mig, det måste jag ärligt säga. Annars skulle det förmodligen vara svårt, jag skulle förmodligen ha åldrats vid det här laget.

Boendet verkar inta en viktig plats i ert liv, och just den här våningen som vi befinner oss i har upprepade gånger varit ett tema i er litteratur.

Dor: Ja. Här har jag bott sedan 1955.

I en teveintervju såg man er i ett rum utan fönster, var det här?

Dor: Det var här, det finns en kammare utan fönster, men hela framsidan vetter åt trädgården. Och åt de två träden där som alltid är gröna; jag känner dem sedan de var helt små. Jag vet inte vad det är för slags träd. Jag kan inte utröna det. Det måste vara något slags sydländska träd, och någon har planterat dem där någon gång. Jag lade inte alls märke till det, plötsligt var de bara där. Jag var hos dem som bor där borta, ville ta reda på det i huset där, för den andra delen av trädgården tillhör huset mitt emot på Josefstädter Straße. Så jag var där, men de hade ingen aning; en man sa, ja, ja, hans fru är botaniker, han skulle fråga henne, men han har inte hört av sig. Uppenbarligen vet ingen vad träden heter, det är intressant.

Ert bibliotek är uppdelat på flera rum. Hur förhåller det sig med läsandet, är ni mer förtjust i att läsa planlöst, att sluka böcker än att läsa från första till sista sidan?

Dor: Jag läser väldigt mycket på det där planlösa sättet, slukar böcker, men jag läser också, jag läser väldigt mycket. Jag läser mycket gärna dikter, till exempel. Jag är förmodligen en av de sista läsarna av poesi. Ständigt och jämt. Jag läser essäer eller historiska böcker. Och jag läser kriminalromaner, så kallade romaner läser jag allt mer sällan.

Som läsare är ni alltså också en anhängare av kriminalromaner och westernböcker?

Dor: Ja. Det finns inte många som är bra, eller hur? Men man kan alltid göra upptäckter, just nu har jag upptäckt en italienare, Camilleri heter han, en sicilianare.

Brecht, dessutom Schnitzler… Herbert Lederer i vars teater ni ju också medverkat med uppläsningar, var den enda människan som kunde kunde vara ”brechtian” – och ändå var han en vän till Hans Weigel!

Dor: Med Weigel och Torberg har jag haft mina duster, de var så strikta. Så strikta mot Brecht. Jag uppskattar Brecht som diktare och dramatiker, men mer som diktare. Han har skrivit underbara dikter.

Att ge bort, att sortera ut böcker…

Dor: Det har jag alltid försökt göra, men min kära livskamrat är så fäst vid böckerna. Tidigare var jag ständigt tvungen att städa ut ordentligt, böckerna man inte behöver hopar sig; böcker som skickas till en eller som man köper, som man tittar i en gång… Böcker där man känner att man inte behöver titta i dem igen, dem kan jag ge bort. Det är naturligtvis alltid en smärtsam sak, men jag har inte tillräckligt med plats. Kriminalromanerna skänker jag bort när jag har läst dem, dem sparar jag inte.

Och av era egna böcker, har ni alla utgåvorna, alla översättningarna?

Dor: Det hoppas jag [skratt]. Jag är inte säker. Under lång tid saknade jag förstautgåvan av Tote auf Urlaub, men härförleden hittade jag den av en tillfällighet i ett antikvariat och köpte den.

Ni blev inte igenkänd där?

Dor: Jodå, han var mycket trevlig, mannen i antikvariatet, och han gav mig ett bra pris.

Den något märkliga manin kring förstautgåvorna som vissa samlare uppvisar, kan ni förstå den?

Dor: Nej! Nej, nej, en sådan samlare är jag inte. Jag har böcker som jag tycker om, böcker som tillhör världslitteraturen, av kvinnliga och manliga kolleger som jag uppskattar, som jag tycker om; dem har jag här. Men jag är inte en människa som längtar efter att äga.

Och dedicerade exemplar?

Dor: Det har jag också många av, ja. – Mitt första bibliotek! Jag var ungefär sexton år gammal när jag sålde min frimärkssamling och köpte böcker för pengarna. Och alla de böckerna brann upp, under kriget. Bland dem fanns fina böcker, också franska böcker och böcker om målare… Det var ett bibliotek som jag var fäst vid.

Brann upp?

Dor: Jag greps av specialpolisen i Belgrad, också Gestapo ville gripa mig, men de visste inte att jag redan var gripen, fastän specialpolisen tidigare arbetat för Gestapo. Men detta visste de inte. En rasande polisman hittade Freud och Marx i mitt bibliotek, han rev ner alltihop och trampade på det och brände sedan upp det nere på gården. Alla böckerna, hela biblioteket försvann.

Och de böckerna köpte ni sedan igen för att ha dem i ert kommande bibliotek?

Dor: Det biblioteket byggde jag aldrig riktigt upp igen. Under årens lopp har… – alltså, det finns böcker som jag behöver, helt enkelt, och som jag har behövt, de står här. Hur ska jag säga, jag skulle ha svårt att skilja mig från dem; jag kan inte föreställa mig att bo i ett hus utan bibliotek.

Har ni en personlig favorit bland era egna böcker?

Dor: Ja, jag vet inte, jag tycker om dem, ungefär som barn. De här böckerna har kommit till i olika situationer och under olika tider; barn som man inte längre har något inflytande över. En gång i tiden har man satt dem till världen, och nu lever de sitt eget liv. Jag har förundrats över att vissa har hållit sig vid liv så länge. Tote auf Urlaub har just nu, efter femtio år, utkommit både i Paris och Belgrad i nya översättningar. Och en spansk utgåva är på gång, för första gången efter femtio år. Det är mycket trevligt när en bok håller i femtio år.

Med tanke på böckernas långa livslängd är väl inkomsterna ganska ringa?

Dor: På böckerna går det inte alls att leva, inte heller om de översätts, det är fråga om fickpengar det man får. På böckerna kan knappast någon leva, inte heller mina rikare kolleger… Böll har skrivit väldigt mycket för radion, Grass har målat och sysslat med grafik, Martin Walser har gjort reklamfilmer och liknande. Tills de uppnådde stora upplagor som jag aldrig uppnått. Mina upplagor är inte dåliga men de är inte så stora att jag skulle kunna säga att jag skulle kunna leva på det fram till nästa bok, det har aldrig varit fallet. Det har hela tiden utkommit nya utgåvor, men upplagorna har inte varit så stora.

En pålitlig inkomstkälla är honoraren för uppläsningarna. Offentliga framträdanden, uppläsningar – är det egentligen något ni tyckt om att göra?

Dor: Uppläsningar, ja det har jag tyckt mycket om! De huvudsakliga inkomsterna kom dock från radion, det var på femtio-, sextio- och sjuttiotalen – också från teve, men det har så sakteliga fallit bort, eftersom alla har skurit ned. På den tiden producerade radiostationerna program som var en timme långa, med ordet i centrum. De finns ju inte längre, de har blivit allt färre, allt har krympt samman. Och teve producerar filmer som knappt är värda att nämnas. Under Bachers sista år producerades trettio filmer. Jag delade aldrig Bachers politiska åsikter, men han var en stor intendent och hyste respekt för människor som gjorde något. Och nu producerar man en enda film, om ens det. En sådan som jag är nu hänvisad till böcker, på vilka man inte kan leva, och till uppläsningar. Det gör jag gärna, också för barn, eftersom man har en direkt kontakt med publiken. Man ser hur människorna reagerar på det upplästa, man kan diskutera, stimulera dem.

Diskussion – den varan fick ni väl rätt mycket av som ordförande i IG Autorinnen Autoren?

Dor: Jag kan lugnt säga att jag är den som uppfann IG Autorinnen Autoren. Hilde Spiel sade på sin tid att jag skulle engagera mig mer inom PEN-klubben. Men jag var inte intresserad av de där litterära hyllningarna och firandet, jag var intresserad av författarnas sociala situation. Och därför grundade vi intresseföreningen. Jag minns att vid den första hearingen var också Kreisky, Broda, Schleinzer och andra politiker närvarande.

Stridigheterna mellan författarförsamlingen i Graz och PEN-klubben har ni heller aldrig varit inblandad i?

Dor: Nej, de uppstod senare, när intresseföreningen redan fanns till. Jag blandade mig inte i det, jag ser det som så att alla är stora författare, rena genierna, och alla föreningar är underbara. Vi koncentrerade oss på de kvinnliga och manliga författarnas sociala situation. Vi såg inte till ålder, litterär inriktning eller politisk uppfattning, utan det hela var från början tänkt som en trade union, som engelsmännen säger. Vi engagerade oss inte i stridigheterna mellan enskilda författare.

Vilken var då den största politiska långköraren, bibliotekspenningen?

Dor: På min sjuttiofemårsdag fick jag en bok i gåva: ”Milo Dors samlade noveller”, den innehöll åtta lagändringar skrivna på juristtyska. [Det tyska ordet för ”lagändring, tillägg i lagen” är Gesetzesnovelle]

Ruiss och Vyoral var med redan från första början…

Dor: Från allra första början; jag lärde känna dem båda under en internationell författarkongress i Wien. De blev alldeles paffa och förvånade när jag insisterade på att de skulle få betalt för sitt arbete, eftersom de inte var vana vid det, att man över huvud taget får något för det.

Naturligtvis kan man inte göra en intervju med er utan att beröra det hemska frimureriet…

Dor: Det hemska frimureriet? Denna fördom härstammar från 1800-talets habsburgsmonarki, då frimurarrörelsen var förbjuden, så att man kunde tillskriva den allt möjligt ont. Och ändå har frimurarna ända sedan 1700-talet spelat en utpräglat progressiv roll i samhället. Två tredjedelar av det första franska nationalkonventet efter den stora revolutionen utgjordes av frimurare. Också den amerikanska författningen kom till under inflytande av frimurarna. Från frihetsrörelserna i alla latinamerikanska länder till FN-stadgan, det vill säga stadgan om de mänskliga rättigheterna, märker man inflytandet från frimurarna. Amerikanen Marshall, efter vilken den stora hjälpinsatsen för de besegrade axelmaktsländerna är uppkallad, var frimurare. Frimurarna Roosevelt och Churchill utfärdade mitt under andra världskriget den berömda Atlantdeklarationen om ”frihet från hunger, nöd och förtryck”. Allt detta är alltför lite känt här hos oss. Jag skulle önska mig mer PR-arbete. Här hos oss var det i Storlogen, grundad 1921, som idén om samverkan mellan arbetsmarknadens parter föddes. Detta inträffade under det sena 20-talet och under 30-talet. Jag skulle välkomna att detta äntligen görs känt.

Den gamla historien om att Mozart måste dö eftersom han pratat bredvid mun och avslöjat hemligheter…

Dor: Dumheter.

Men han var frimurare.

Dor: Han var frimurare, naturligtvis. Han och Haydn också. Mozart är den mest berömde frimuraren, vår hymn är skriven av honom ”Brüder, reicht die Hand zum Bunde! Diese schöne Feierstunde…”. Man håller varandra i handen… det är vår hymn. Nyligen fick jag veta att det inte är Mozart som skrivit den utan von Holzer som också var en frimurare.

Vilka kompositörer tycker ni om?

Dor: Mozart är min favorit! Strauß tycker jag också om, Ravel, Sjostakovitj, det är så många. Det är som med litteraturen, om ni frågar mig vad jag tycker om måste jag börja med Homeros.

Och den nutida musiken?

Dor: Modern musik lyssnar jag också mycket gärna på, vår Ligeti tycker jag mycket om, han har mycket humor.

Och atonal musik, anser ni att den musikhistoriskt utgör en återvändsgränd?

Dor: Den stör mig inte, nej.

Har ni ett stamkafé?

Dor: Café Hummel på Josefstädter Straße. Dit går jag för att läsa tidningar, de har alla tidningarna, även Le Monde och Corriere della Sera, där kan man informera sig lite grand, där finns schweiziska tidningar, tyska tidningar…

Café Hummel, Wien.Café Hummel, Wien.

Låt oss göra ett långt skutt tillbaka i tiden… Vad tyckte egentligen föräldrarna om sonens litterära ambitioner?

Dor: De såg den som en sjukdom som jag smittades av under puberteten när jag började skriva dikter. Men jag ville också lära mig ett riktigt yrke. Det är märkligt, när jag säger det, men jag förlorade fyra år, studentexamen tog jag 1941 och jag kunde inte studera. Det var då för sent för att jag skulle kunna studera medicin eller något annat. Jag ville studera tillämpad kemi. Det var för sent för det och jag var tvungen att arbeta samtidigt också, så jag studerade filosofi. Jag behöver det inte, jag behöver det inte för yrket, men jag lärde mig att umgås med böcker, med ett material, att göra efterforskningar.

Fick era far- och morföräldrar, som vi redan har talat om, uppleva era första litterära framgångar?

Dor: Nej, min farfar dog redan i mitten av 30-talet. 1936, då var jag tretton år gammal, dog han, han var inte alls särskilt gammal, drygt sextio år. Min morfar dog när jag var mycket liten, två år eller så. Av min mormor lärde jag mig tyska, fastän hon var grekiska. Hon hade gått i skola i Wien, på ett katolskt internat, hon talade tyska med mig eftersom hon inte kunde serbiska ordentligt. På det viset fick jag lära mig tyska redan från det att jag var två tre år.

Er födelseort är väl snarare resultatet av en tillfällighet?

Dor: Budapest var en tillfällighet. Min far gjorde sitt praktikår på ett sjukhus där. Han hade studerat medicin och efter det att han doktorerat fick han gifta sig med sin ungdomskärlek. Min mor var då arton år och han tjugofem eller tjugosex, årgång 1895. De gifte sig och kom till Budapest, där var de inneboende. Mot slutet av detta praktikår föddes jag, men stannade där bara ett par veckor. – Huset i Budapest finns fortfarande kvar! I närheten av sjukhuset, där i Josefstadt. Jag föddes i Josefstadt, men deras Josefstadt är uppkallat efter Josef II, Josefstadt här i Wien efter Josef I.

Ni får alltså sådana nostalgiska anfall och vill uppsöka de här gamla platserna?

Dor: Ja, naturligtvis! Jag har varit där, tog mig en titt på det igen, det var mycket intressant.

Men era föräldrar fick uppleva att era böcker kom ut?

Dor: Naturligtvis. Min mor dog 1989, hon blev åttiosju år. Min far dog när han var sjuttiofem, år 1970; 1895-1970. Min mor föddes 1902 och dog 1989; hon kom från Temesvar [rumänska: Timişoara], där fanns en ganska stor serbisk koloni, jag tror att den fortfarande finns kvar i Temesvar.

Nya projekt, ligger något och väntar i skrivbordslådan?

Dor: Jag står just i begrepp att inleda ett omfattande försök, en femårsplan, jag har ett par saker jag måste slutföra. En ny bok ligger egentligen klar, men jag vet inte om den kommer ut nu i höst eller först nästa år; det brådskar inte. Sedan har jag länge velat skriva en biografi över familjen Strauß, materialet har blivit liggande och jag skulle gärna vilja ta itu med det igen. Där nere ser ni alla brev som givits ut, de blå volymerna, men jag vet inte… det får jag fundera på nu. Jag har låtit det ligga nere, jag var igång med det kanske för tio år sedan, i början av 90-talet. År 1999 var det hundra år sedan Johann Strauß d.y. dog; jag gav mig i kast med arbetet, då kom plötsligt en film i fyra delar, som var dålig och det gjordes en (dålig) bok med en upplaga på 100 000 exemplar av vilken det endast såldes 10 000, så ingen bokhandel ville mer höra talas om Johann Strauß. Jag ville skriva en roman som samtidigt skulle vara en bok om 1800-talets historia. Jag har intresserat mig för ursprung, historisk bakgrund, faderns relation till sönerna och så vidare; jag har mycket material här hemma, till exempel alla tidningsurklipp från 1800-talet om familjen Strauß. I fotostatkopior har jag också Eduard Strauß’ självbiografi och så vidare och så vidare. Väldigt mycket material alltså som jag har låtit bli liggande eftersom förlaget fick kalla fötter. Ja, nu är hundraårsminnet förbi och inte en enda ordentlig bok om familjen Strauß gavs ut.

Franz Antel gjorde en Strauß-film som blev tämligen misslyckad, och den gjorde honom dessutom ruinerad…

Dor: Ja. Många filmer har blivit misslyckade! Den bästa Strauß-filmen är fortfarande operettfilmen med Willi Forst. – Jag ville skriva en allvarligt menad bok om faderns relation till sina söner, en – som fransmännen säger – biografie romancée/en romanbiografi om detta. Jag tror att jag kommer att ta itu med det igen, med allt material som jag samlat i åratal. Jag vill ju också visa lite tacksamhet mot min stad Wien.

Ett stilmedel i era böcker är en lätt, något tillbakahållen ironi – använder ni er av den också för att skapa lite distans?

Dor: Ja, så är det säkert.

Kan man över huvud taget skriva något nuförtiden utan en gnutta ironi?

Dor: Nej, knappast.

Vid iscensättningar på Burgtheater tänker jag ofta – Schiller… sådant fungerar inte alls utan ironi.

Dor: När klassiker spelas måste man baka in det lite grand, en smula distans; man kan inte längre tillämpa 1800-talets patos, det är förbi. Det var förbi redan med första världskriget, och definitivt med det andra. Men det har gått lång tid och det finns tecken på att patoset håller på att återupptäckas. Ja, jag vet inte… det ligger inte för mig! När man har sett så många döda, inte sant? Ryssarna har patos.

Avslutningsvis några ord om playboyen Dor (och dessutom en gnutta mycket personlig nyfikenhet hos den frågande): För tjugo år sedan observerade jag er på kasinot på Kärntner Straße, vid baccara-bordet. Lyckan stod er bi.

Dor: Ja, jag spelar inte gärna roulette, där avgör ju slumpen helt och hållet. Nåväl, baccara är också ett hasardspel, men jag har snarare ett förhållande till kort. Jag spelar gärna poker, också preferens. Tarock har jag också spelat, dessa gamla österrikiska kortspel… men jag har slutat med det för länge sedan. Under en tid hade jag tur och tänkte att jag skulle kunna ha det som biinkomst eller bisyssla, men sedan började jag förlora och därefter spelade jag mindre och mindre tills jag slutade helt.

En anekdot, tack.

Dor: En förläggare frågade mig för inte så länge sedan på fullt allvar vilken målgrupp jag har för ögonen när jag skriver, och det gjorde mig mycket förlägen. I grund och botten samtalar jag med de döda men vänder mig till dem som är helt unga i dag, eftersom jag anser att de behöver en sådan samtalspartner som mig: en gubbe som har hållit sig ung.

Tack för samtalet och allt gott framöver.

FOTNOTER

1) Orden yttrades av Gerhard Ruiss efter det att Dors bortgång blivit känd. Ruiss är sekreterare för IG Autorinnen Autoren, som är en intresseförening för österrikiska författare, grundad av Milo Dor och Hilde Spiel 1971. Under många år var Dor föreningens ordförande.

2) Jacques Lajarrige (utgivare): Milo Dor. Budapest – Belgrad – Wien. Wege eines österreichischen Schriftstellers. Otto Müller Verlag, Salzburg-Wien, 2004.

3) I essän Fragen eines altmodischen Humanisten berättar Dor att fadern, förutom sitt modersmål ”serbokroatiskan eller kroatoserbiskan”, också kunde samtala helt naturligt och ledigt på tyska, ungerska, polska, rumänska och italienska; dessutom hade han lärt sig klassisk grekiska, latin och hebreiska. Dor skriver i sin essä: ”Min far var en äkta centraleuropé eller rättare sagt europé, utan att vara medveten om det, eftersom det för honom var självklart att lära sig sina patienters språk i stället för att tvinga dem att tala med honom på hans språk. […] Han var en praktiserande humanist, och det beundrar jag hos honom, eftersom jag som författare endast har orden till mitt förfogande, och deras verkan är diskutabel.” (Fragen eines altmodischen Humanisten, i: Schriftsteller und Potentaten, s. 110 (Wien, 1991).

4) Under de första åren av sitt liv bodde Milo Dor i Torak i Banatet, senare slog sig familjen ner i Djurdjevo i Bačka. När Milo Dor var nio år gammal flyttade familjen till Veliki Bečkerek/Groß-Betschkerek som i dag heter Zrenjanin och är Vojvodinas tredje största stad. Från 1933 bodde han i Belgrad.

17) Milo Dor: Tote auf Urlaub. Roman. Stuttgart: Deutsche Verlagsanstalt 1952. Citerat ur utgåvan Frankfurt a. M./Wien/Zürich: Büchergilde Gutenberg 1966.

18) ”Mina föräldrar, som hittills hade betraktat mina politiska eskapader än med likgiltighet än med förfäran och upprördhet, satsade nu allt, också en stor del av sin förmögenhet – den serbiska polisen, som var underställd Gestapo, var gudskelov korrumperad – för att rädda mitt liv, vilket de till slut också lyckades med.” [Milo Dor: Auf dem falschen Dampfer. Fragmente einer Autobiographie. Wien/Darmstadt: Zsolnay 1988], s. 101.

19) Jmf. ibidem, s. 17, 45 ff., 101 ff. och Milo Dor i: Die Tiefe der Tinte. Utgiven av Harald Friedl. Salzburg: Verlag Grauwerte 1990, s. 83-97, i synnerhet s. 91 och 95. Jmf. också Ivan Ivanji: Dichtung und Wahrheit bei Milo Dor. I: Milo Dor, Beiträge und Materialien [utgiven av Helmuth A. Niederle. Wien/Darmstadt: Zsolnay 1988], s. 23-32, 24.

20) Milo Dor: Unterwegs. Med illustrationer av Hans Robert Pippal. Wien: Erwin Müller 1947, s. 26. Också romanens [Tote auf Urlaub] kärna, berättelsen ”Der Gehetzte”, återfinns i denna samling (s. 73-91). De flesta berättelserna i samlingen har självbiografisk grund och utspelar sig, liksom romanen, i Belgrad och Wien.

21) Milo Dor: Schriftsteller und Gesellschaft (1959). I Dor: Schriftsteller und Potentaten [Wien: Picus Verlag 1991], s. 19-24, citat s. 20.

* Tidigare i sitt föredrag har Amann nämnt Franz Theodor Csokors böcker Als Zivilist im Balkankrieg; Als Zivilist im polnischen Krieg; Auf fremden Straßen 1939-1945. Min anm.

22) Jmf. Dor, Die Tiefe der Tinte (se not 19), s. 95.

23) Jmf. Cornelius Hell: Milo Dor. I: Kritisches Lexikon der deutschsprachigen Gegenwartslitteratur. Utgiven av Heinz Ludwig Arnold. München: edition text + kritik 1978ff., s. 6.

24) Jmf. Jean Améry: Die Tortur. I: J. A.: Jenseits von Schuld und Sühne. Bewältigungsversuche eines Überwältigten. Stuttgart: Klett-Cotta 1977 (¹1966), s. 46-73.

25) Jean Améry: Über Zwang und Unmöglichkeit, Jude zu sein. I: Améry, Jenseits von Schuld und Sühne, ibid, s. 130-156, citat s. 135. (Denna essä ingick inte i den första upplagan av boken 1966.) [”att vara en död på semester, en som ska mördas, som bara av en tillfällighet ännu inte var där, där han med rätta borde vara…”]

26) Mladen Rajkov hette Milo Dors farfars [morfars?] far. Jmf. Dor, Auf dem falschen Dampfer [se not 18], s. 284.

27) Hell (se not 23), s. 4 samt Hellmut Butterweck: Tote im Gepäck. Der Romanfigur Gruitschich aus Milo Dors Klassiker „Tote auf Urlaub“ droht nun in Kanada der Prozeß. I: Profil nr 49/1992, s.79.

28) Jmf. Ivanji (se not 19), s. 25. Jmf. också Dor, Die Tiefe der Tinte (not 19), s. 95, där Dor talar om den tortyr som denne man utförde.

29) ”Vår republik grundar sig på en lögn” – samtal med Marion Hussong på temat ”Vergangenheitsbewältigung in der österreichischen Literatur”. I: Glossen, Heft 5/1998; citerat efter http://dickinson.edu/glossen/. Paul Kruntorad berättar att Milo Dors roman i Tyskland fått större uppmärksamhet och fler recensioner än till och med Heimito von Doderer, den romanförfattare som under 1950-talet var den österrikiska litteraturens representant utåt. Jmf. Paul Kruntorad: Prosa in Österreich seit 1945. I: Kindlers Literaturgeschichte der Gegenwart. Autoren. Werke. Themen. Tendenzen seit 1945. Band 5 (Die zeitgenössische Literatur Österreichs I). Utgiven av Hilde Spiel. Frankfurt am Main: Fischer 1980 (= aktualiserad pocketutgåva), s. 135-323, i synnerhet s. 174f. och s. 204f.

84) Jmf. Milo Dor. In was für einem Land leben wir? (1988) I: Dor, Schriftsteller und Potentaten [se not 21], s. 69-76.

85) Dor, Tote auf Urlaub (se not 17), s. 91.

86) Jmf. Milo Dor: Die weiße Stadt. Hamburg: Hoffmann und Campe 1969.

** En sammanslutning på högerkanten av olika organisationer i Kärnten. KHD har en lång tradition av aggressiv antislovensk, antislavisk och antisemitisk hållning. Källa: http://en.wikipedia.org/wiki/Kärntner Heimatdienst. Min anm.

87) Jmf. Heidemarie Uhl: Das „erste Opfer“. Der österreichische Opfermythos und seine Transformation in der Zweiten Republik. I: Österreichische Zeitschrift für Politik-wissenschaft 30 (2001), H. 1 (=Sonderheft Geschichts- und Vergangenheitspolitik in Österreich), s. 19-34, i synnerhet s. 33.

88) Vad skildringen av förbrytelser och grymheter i de nämnda texterna beträffar, görs där ingen skillnad, inte ens antydningsvis, mellan tyskar och österrikare. […]