SNÖ OCH SOL I FLORINA - VÅRLIGA VINDAR VID BOSPOREN. Del 3: I Istanbul

Text och bild: Per Nilson.

 En reseberättelse i fem delar.

 Del 1: Inledning; Från Hässleholm till Thessaloniki

Del 2: I Grekland

Del 3: I Istanbul

Del 4: Hemåt; Källor

Del 5: Foton

------

Del 3

I Istanbul

---

Rubriker:

Istanbul - ”i staden”

”Good, nice, delicious?” (om människorna)

Hagia Sofia, Sultan Ahmed-moskén, en tysk fontän och en del historia

Topkapı Sarayı

Beyoğlu (Pera)

Eyüp, Arnavutköy och Kadıköy: på den gungande färd

Fener - skola och patriarkat 

Mihrimah Sultan Hamami och Kariye-museet

Basarerna och Süleyman-moskén

Ett ömt farväl

---

Mina kvarter i Sultanahmed.Mina kvarter i Sultanahmed.

Istanbul - ”i staden”

På en stor tavla visades hans bild jämte några väl valda ord om ungdomen, i engelsk översättning. Att han, den sekulära statens grundare, var alfa och omega i detta land - därom skulle den inresande inte sväva i tvivelsmål.

Passen hade samlats in och vi fick en bensträckare. Många lockades av den nattöppna affären och serveringen som samsades under ett tak.

Under resans gång - genom östra Makedonien och västra Thrakien - hade passagerare tillkommit. Till en början hade stolen bredvid min varit ledig men så steg någon på och mitt fysiska manöverutrymme krympte med ens. Vid ett tillfälle tog min granne fram en kaka. Hon missade inte att bjuda mig, ty sådan är seden här.

Så rullade vi in i östra Thrakien, den europeiska delen av Turkiet. En stor skylt med texten ”Hoşgeldiniz - Welcome” passerades. Passen delades ut och jag slumrade in.

När vi kom fram till busstationen i Istanbul, Otogar, strålade morgonsolen över asfalt, betong och omgivande höghus. Jag gick in i en mycket lång och enkel byggnad och möttes av ett marknadsmyller; affärer och serveringar så långt ögat nådde, dock inte så mycket folk. Staplar av allsköns varor, inte minst kläder. Vem skulle köpa allt detta?

I en av de otaliga små lokalerna längs husets långsida beställde jag te, serverat i det där lilla glaset vars runda former för tankarna till Barbapappa. Pallar att sitta på, låga bord. Måndag morgon, stilla samtal uppblandade med prasslet från en tidning. Mestadels män, enkelt klädda.

Hungern gjorde sig påmind och snart satt jag på en annan servering i samma byggnad. Den här gången med två tallrikar framför mig; en med ris och en annan med ett slags grönsaksgryta. Det smakade utmärkt. Allt sköljdes ner med te. Jag svarade på ett sms från en kompis som undrade om jag snart var framme i ”bullen”. ”Framme i Poli”, meddelade jag. Kärt barn har många namn. Namnet Poli (den populära grekiska benämningen på staden) skulle väl ingen turk få för sig att använda, men faktum är att även Istanbul är av grekiskt ursprung, nämligen eis ten polin (”i staden”).

Till spårvagnsstationen Sultanahmed kom jag så småningom. (När jag skulle lösa biljett för tunnelbana och spårvagn skyndade vänliga människor till min hjälp. Det dröjde dock ett tag innan jag förstod att ”Istanbul-kortet” skulle laddas med pengar och inte bytas ut inför varje ny resa…)

Väl framme vid Sultanahmed gick jag in i en affär som skyltade med kartor över staden. En entusiastisk man kom mig till mötes och uppmanade mig att slå mig ner så skulle jag få äppelte. Någon större lust hade jag inte men kom mig inte heller för att tacka nej. Så började en mindre föreläsning om butikens mattor. Den ena efter den andra lades ut på golvet. Jag förklarade att jag inte tänkte köpa något, men mannen gick inte att hejda. ”Välj den här, endast så och så mycket!” För varje nej från min sida sänkte han priset tills det knappt var något kvar. Jag förklarade nu med eftertryck att det bara var kartan jag ville ha. Till slut gav han upp, jag betalade och smet ut.

Ingen annan spårvagnsstation i staden har väl så många lysande sevärdheter i sin närhet som Sultanahmed. Ett stenkast åt öster finner vi den bysantinska, underjordiska vattencisternen. I söder breder en stor, relativt öppen yta med gräsmattor och stenläggning ut sig (Mehmet Akif Ersoy-parken). Jag vandrade genom den och kom efter ett par minuter fram till det långsmala Sultanahmed-torget där hippodromen var belägen på romartiden. På torget finner vi också den egyptiska obelisk som restes här på 300-talet.

Jag korsade den norra delen av torget och kom in på Kabasakal Cad - Dalbastı Sokak som kantas av stora ganska öppna ytor med Sultan Ahmed-moskén respektive Hagia Sofia i fonden (alldeles bakom den senare: Top Kapı). Strax vek jag av till höger, in på Utangaç Sokak. Plötsligt dök ett jättestort blått trähus upp framför mig. Ett stilbrott som heter duga! Glatt överraskad kunde jag snart konstatera att detta bara var början. Mitt hostel, The Big Apple, var beläget i ett område med rätt många trähus. Inte alla förde tankarna till Ryssland, men en del gjorde det. Intrycket förstärktes av den ryska som emellanåt nådde mina öron.

I området, beläget på den sydöstra delen av den udde som i nordväst avgränsas av Gyllene hornet, i norr och öster av Bosporen och i söder av Marmarasjön, finns många hostels och mindre hotell, kaféer, barer, restauranger och affärer. När jag rörde mig på gatorna var det ständigt någon som ropade och försökte locka mig till just sitt ställe.

Fem nätter var inbokade på hostelet. Jag checkade in och vilade ut en stund på rummet. Sex bäddar fanns det där, och för tillfället inga andra gäster. Nyfiket kastade jag en blick på de andras tillhörigheter. Varifrån kunde de tänkas komma?

Jag tänkte ta det lugnt denna första dag. Kläder behövde tvättas. Jag frågade killen i receptionen, Ur, om tvättmöjligheter och rekommenderades en inrättning i närheten. Bara att lämna ifrån sig tvätten! Vid trappan som ledde ner till källarlokalen träffade jag på den första katten. Jag öppnade dörren och steg in i ett litet rum som i förstone inte bjöd på några överraskningar - tvättmaskiner surrade och jag blev expedierad - men sedan upptäckte jag en parallell verksamhet, eller snarare overksamhet: uppe på tvättmaskinerna, uppenbarligen gillade de värmen och vibrationerna, gonade sig två katter medan ytterligare två, den ene svart och rätt liten, den andre gräddvit och gigantisk, dåsade på andra ställen. En sovsal, en glugg att återvända till. Kvinnan som tog hand om min tvätt förklarade att hon ömmar för hemlösa katter. Några timmar senare hämtade jag mina kläder, prydligt ihopvikta i plastpåsar. Att rummet också tjänade som sovrum (åtminstone tillfälligt) upptäckte jag en morgon mot slutet av min vistelse när jag knackade på med en ny omgång smutstvätt.

På kvällen traskade jag upp till Eminönü, området intill Galatabron som leder över till Karaköy. Mycket folk var i rörelse eller satt och åt vid borden som ställts ut. Så kom jag fram till vattnet. Båtarnas högtalarutrop och signaler blandades med sorlet från alla som trängdes på kajen. Rök och dofter från ambulerande kök: majskolvar grillades och kokades, kastanjer rostades. Jag tog mig över Galatabron där fiskarna stod med sina spön. Bron har två våningar, och när det var dags att gå tillbaka valde jag den nedre. Här ligger restaurangerna på rad, men de var ganska tomma (”Hello, Sir, where do you come from?”, ”Hello, how are you?”). När jag vände blicken mot vattnet såg jag tunna, mer eller mindre lodräta streck i luften (fisklinorna), upplysta båtar och en gul jättemåne som långsamt var på väg upp över Asien.

När jag återvände till rummet var det inte längre tomt. Ägaren till de föremål som jag tidigare kastat en nyfiken blick på befann sig nu där - en ung kille från Japan som nyligen varit i Georgien. Vi fick en trevlig pratstund. 

Att japan nummer ett var i faggorna hade jag förstås ingen aning om, men när jag nästa morgon kom in i frukostmatsalen satt han där, min bekant från Timişoara och Sofia. En trevlig överraskning. Vi bestämde att vi skulle gå ut och äta på kvällen. Sedan sist hade han hunnit med bland annat Veliko Turnovo i Bulgarien.

Att bo en något längre tid på ett och samma ställe har sina fördelar. Vanor utvecklas, till exempel att sitta och prata en stund med de andra gästerna i foajén på kvällen. En var från Egypten och hade ett bandage om huvudet; han var i staden för att genomgå en hårtransplantation. En lugnare och mer sympatisk människa får man leta efter. En kväll undrade Ahmed, en ung kille från Jordanien som arbetade på hostelet, om jag varit i Borås. En bekant till honom bodde där och han skulle väldigt gärna hälsa på. Borås, ja - detta var andra gången under resan som knallestaden kom på tal (första gången var i Florina). 

---

”Good, nice, delicious?” (om människorna)

När jag var som mest intagen av människorna i Istanbul, av deras öppenhet, vänlighet och hjälpsamhet, tänkte jag (något patetiskt): det är som att vara med i en lycklig gammal film, full av lekfull charm. Livet är dock inte en dans på rosor för flertalet människor här. Många faror lurar i vassen (jag hade dock turen att inte råka ut för något).

Här följer en liten lista över minnesvärda ögonblick:

Vid kajen i Karaköy fanns en tålmodig man (anställd vid ett båtbolag) som ett par gånger fick svara på mina många frågor om varifrån båten till Eyüp avgick.

När jag för andra gången kom till den ”avgångshall” som jag trodde var den riktiga frågade jag en ung kille om jag hamnat rätt. Jo, det hade jag. Sedan var det han som ställde frågor, i stil med var jag kom ifrån och vad jag tyckte om Istanbul. Han gav mig olika tips. Ett samtal uppstår så lätt.

I väntan på båten satt jag på den näst sista stolen i en lång stolsrad. Både den längst ut och den till vänster om mig var lediga. Två män kom och slog sig ner. Jag gjorde en ansats att flytta ett steg åt höger så att de kunde sitta tillsammans men det viftades bort. Mannen till höger bar en klädnad som skvallrade om att han var något slags muslimsk präst. Plötsligt vände han sig mot mig och frågade: ”Muslim?” - Jag svarade nekande, varpå han daskade till mig på benet.

Vi gick ombord på båten och även denna gång intog de båda männen platserna intill mig. De kunde ingen engelska men det hindrade dem inte från att prata. Patriarkatet i Fener pekades ut. Servitören som balanserade sin bricka på handflatan såg att jag ville fotografera honom och höjde armen till en vinkning.

När de båda männen stigit av fick jag syn på två killar, högst tjugo år gamla, en bit bort. Den ene halvlåg, vilande sitt huvud mot kompisens bröst. Vid ett tillfälle strök den sittande sin vän över håret.

Den första kvällen i stan satt jag vid ett bord på en trottoar i närheten av Sirkeci-stationen och åt kikärtssoppa och bröd därtill. Mycket enkelt, välsmakande och sympatiskt alltihop. När jag bad om att få betala fick jag den lilla boken med notan. Jag lade dit det belopp jag var skyldig plus dricks, måhända ganska rikligt. Så reste jag mig och gick. Jag hade inte hunnit så långt när servitören plötsligt dök upp vid min sida. Han visade på notan och talade om att jag betalat för mycket.

Ytterligare en måltidsscen. Efter timmarna i seraljen valde jag ett enkelt lunchställe. Det låg i mina kvarter i Sultanahmed. Lokalen var liten; på väggen hängde en tavla med arabisk kalligrafi, andra visade Kemal Atatürk, landsfadern, i olika situationer. Även en turkisk flagga fanns här. Jag beställde soppa och kycklinggryta med ris och drack vatten till. Och te, förstås. Det gick lös på mindre än 36 kronor, räknade jag ut. När servitören, en äldre man som förmodligen också var ägare till stället, passerade mitt bord frågade han: ”Good, nice, delicious?” 

Vid ett annat bord satt tre män som talade ryska. Servitören stannade till hos dem. En av ryssarna pekade på sitt glas med gul dryck och sade: ”Whiskey”, varpå servitören tog det och förde det till näsan. (Att jag kan återge denna måltid så detaljerat beror på att jag genast skickade ett sms till en kompis och berättade. Det skedde också vid andra tillfällen.)

 

Hagia Sofia, Sultan Ahmed-moskén, en tysk fontän och en del historia

Mellan Heliga Sofia (grekiska: Hagia Sofia; turkiska: Ayasofya) - Heliga Visheten - och Sultan Ahmed I:s moské (Blå moskén) råder tämligen fri sikt: de två kolossalbyggnaderna har viss koll på varandra.

Hagia Sofia sedd från Kabasakal Cad - Dalbastı Sokak.Hagia Sofia sedd från Kabasakal Cad - Dalbastı Sokak.

Hagia Sofias historia går tillbaka till romartiden, medan Blå moskén uppfördes i början av 1600-talet. Dess arkitekter hämtade en del idéer från Hagia Sofia men det var Süleyman den stores moské och Şehzade-moskén (båda ritade av den store Sinan på 1500-talet) som de främst tog intryck av.

Låt oss börja med Hagia Sofia. Den uppfördes första gången år 360 under kejsar Konstantin den store för att sedan förstöras under ett uppror 404. År 415 byggdes den upp av kejsar Theodosius II men förstördes på nytt 532. Dagens Hagia Sofia uppfördes av kejsar Justinianus på 500-talet. När osmanerna intog Konstantinopel 1453 gjordes den om till moské. 1935 förklarades den vara museum. Nyligen (2020) beslutades att museet åter ska bli moské, dock öppen för turister som tidigare.

Sedd utifrån slås man av väldigheten och tyngden. Något rörig är den med sina till synes planlösa utbyggnader, vinklar och vrår men inslag av symmetri finns också. Känslan av väldighet tilltar när man kommit in. Inte minst kupolen - 55 meter mellan golv och kupolens högsta punkt - bidrar till det. Trappor leder upp till gallerierna där mosaiker kan beskådas; motiven är bibliska eller visar bysantinska potentater tillsammans med bibliska gestalter. Även ett känt exempel på klotter hittar vi här: ett räcke har försetts med runor av någon nordisk väring som ställt sig i kejsarens tjänst. Nordborna kallade Konstantinopel Miklagård (”den stora staden”).

En kort sammanfattning av historien från romarriket fram till det bysantinska rikets fall kan vara på sin plats. Det var till staden Byzantion som kejsar Konstantin förlade det romerska rikets styre. År 330 invigdes den nya huvudstaden som kom att bli känd under namnet Konstantinopel. Hagia Sofia uppfördes för första gången. Efter romarrikets delning år 395 kom Östrom att utvecklas till det bysantinska riket.

Vid Justinianus I:s död 565 omslöts nästan hela Medelhavet av det bysantinska riket.

På 1300-talet började en ny turkisk stormakt, det osmanska riket, att utvecklas i Mindre Asien. Det växte på Bysans bekostnad. På 1360-talet fick osmanerna fäste i sydöstra Europa. Under det bysantinska rikets sista tid återstod endast Konstantinopel med omnejd, en del av Grekland samt några mindre öar och befästa kuststäder. År 1453 intogs så Konstantinopel av osmanerna; det bysantinska rikets saga var all.

Sultan Ahmed I:s moské sedd från Kabasakal Cad - Dalbastı Sokak.Sultan Ahmed I:s moské sedd från Kabasakal Cad - Dalbastı Sokak.

Låt oss nu gå över till Sultan Ahmed I:s moské. Runt den högsta kupolen växer moskén ut ”bit för bit”, lägre för varje gång. De flesta ”påbyggnaderna” är försedda med hel- eller halvkupoler. En halvkupol kan vara större än en helkupol. Det hela gör ett mycket runt intryck. Moskén omges av sex slanka minareter. Sitt tillnamn, ”Blå moskén”, har den fått av de blå kakelarbeten som präglar interiören.

Vi gör ett långt hopp i historien och kommer fram till 1800-talet då det osmanska riket kallades ”Europas sjuke man”. På Sultan Ahmed-torget intill Blå moskén finner vi en fontän - en gåva av den tyske kejsaren Vilhelm II under hans besök i staden 1895. 

Den tyske kejsaren och sultanen, Abdulhamid II, hade en nära relation. Som ett led i Berlins strävan att utvidga sitt inflytande i Mellanöstern tog kejsaren itu med planerna att förbinda Berlin och Bagdad med en järnväg via Istanbul, Aleppo och Mosul (samt en avstickare till Damaskus). Haydarpaṣa-stationen på den östra sidan av Bosporen ritades av tyska arkitekter och invigdes i sin nuvarande form 1909. Fram till 2013, då den (för gott?) upphörde att fungera som station, utgjorde Haydarpaṣa västlig slutpunkt för östliga linjer (östra Turkiet men även Teheran).  

Under 1800-talet frigjorde sig det ena landet efter det andra på Balkan från ”det turkiska oket”. Besittningar i Nordafrika förlorades. Osmanska riket deltog i det första världskriget på centralmakternas sida. Under kriget lät de styrande regissera ett folkmord på över en miljon armenier och hundratusentals andra kristna.

Vid krigsslutet styckades det osmanska riket upp (förutom nuvarande Turkiet ingick också delar av arabvärlden; så låg till exempel Bagdad, fram till 1917, och Mekka, fram till 1916, inom rikets gränser). Allt försvann utom en del av centrala Anatolien. 

I augusti 1920 slöts ett fredsfördrag, Sèvres-fördraget. Grekland som gått med i kriget 1917 på ententens sida utlovades i fördraget betydande områden runt Konstantinopel och Mindre Asien på Turkiets bekostnad. 

Sèvres-fördraget kom dock aldrig att förverkligas: general Mustafa Kemal (senare med tillnamnet ”Atatürk”) satte p för det. De europeiska stormakterna måste ge upp sina territoriella anspråk. Grekerna som anfallit Turkiet drevs ut från Izmir (Smyrna) i Mindre Asien 1922. 

År 1923 föddes så den nya turkiska staten (omfattande Anatolien, östra Thrakien och Istanbul). Samma år, i enlighet med Lausannefreden, skedde en befolkningsutväxling mellan Turkiet och Grekland. Under 1920-talet tog Turkiet emot 500 000 muslimer från Grekland; 1,5 miljoner grekisk-ortodoxa tvångsdeporterades från Turkiet (källa: Nationalencyklopedin). 

---

I haremet.I haremet.

Topkapı Sarayı

Omgiven av murar utgör Topkapı Sarayı (”Seraljen”) en stad i staden. Med sina många hus - ekonomibyggnader, kök, praktfulla salar och lusthus (kiosker) - utgjorde den politiskt centrum i det osmanska riket men också hem för sultanen från 1400-talets andra hälft till mitten av 1800-talet, då han flyttade till det nybyggda Dolmabahçe-palatset vid Bosporen. Området omfattar fyra gårdar - ju längre in man kommer, desto mer privat blir seraljen till sin karaktär. Arkitekturen är osmanskt smäcker - prakten i salar och kiosker överväldigande: dyrbara material, kakelklädda väggar och tak i en mängd färger och mönster.  

Genom huvudporten i söder tog jag mig in bakom murarna för att fyra timmar senare återvända samma väg. 

Den första gården är ganska vidsträckt med gräsmattor och en del träd. Här paraderade janitsjarerna (infanterister) en gång. Irenekyrkan från 500-talet ligger också här.

Nästa port, Mellanporten, leder in till den andra gården. Till höger en lång länga där köken var inhysta (numera utställningslokal för porslin och köksredskap). Till vänster finner vi den sal, Divan, där sultanens ministrar sammanträdde. Vägg i vägg (i norr) ligger Yttre skattkammaren med en stor samling osmanska och europeiska vapen och rustningar.

Genom Lycksalighetens port når vi sultanens privata område. Här på den tredje gården finns bland annat Audienssalen där sultanen tog emot viktiga officiella gäster och ambassadörer. Till höger ligger Skattkammaren med en fantastisk samling av olika föremål i dyrbara material. I angränsande rum (i söder) visas olika dräkter, bland annat Süleyman den stores silkeskaftan. I det bortre vänstra hörnet av gården finns rum där profetens reliker visas. En imam sitter här ibland och reciterar ur Koranen.

På en husvägg stötte jag på en informationstavla som berättade om en skola. Senare skulle jag komma att läsa om den i Elif Shafaks roman The Architectʼs Apprentice som utspelar sig bland annat i seraljen. Det är 1500-tal och Juhan, en lärling till arkitekten Mimar Sinan, sätts i seraljskolan där före detta kristna bondpojkar förbereds för ett liv i sultanens tjänst. De utgjorde den skatt - devşirme - som kristna undersåtar i det osmanska riket var skyldiga att betala till sultanen.

Längst i norr, slutligen, den fjärde gården. Den består av ett antal kiosker, såsom Bagdad-kiosken (till minne av stadens erövring 1638), Jerevan-kiosken (till minne av dess erövring) och Omskärelse-kiosken. Vyer över Bosporens varierade båttrafik får man på köpet.

Haremet består av ett stort antal rum och salar. Ingången är belägen på den andra gården. Antalet kvinnliga slavar (konkubiner) i haremet kunde uppgå till 300. Syftet var att se till att det fanns framtida arvingar till tronen. Enligt islamisk lag hade sultanen rätt till fyra hustrur. Sultanens mor, valide, hade mycket att säga till om i haremet som dessutom var underkastat en sträng ordning. I början av 1600-talet infördes ”prinsburen”, ett rum där kronprinsen hölls inspärrad fram till den dag då han skulle bli sultan. Fram till dess hade tronbestigningen emellanåt föregåtts av brödramord (värst var Mehmet III som lät strypa sina 18 bröder). I avsaknad av en ordning där den äldste sonen ärvde makten utgjorde bröderna farliga konkurrenter som det gällde att bli kvitt. Samtidigt med ”prinsburen” infördes också principen att äldste sonen skulle ta över tronen. 

När Jolo (J O Olsson; se källförteckning) besökte seraljen träffade han i skattkammaren på ”en enastående ful svensk kruka av porfyr med Karl XII:s porträtt”. (s. 140) - Oscar II:s tack för senast, får vi veta. I samband med sitt besök - det ägde rum i april 1885 - skrev kungen: ”Att se Bosporen var ynglingadrömmen som förverkligades för den i livets strider grånade mannen.”  Sultanen Abdulhamid II (han som stod Vilhelm II nära) bjöd honom på storslagna fester. För gemene man i Sverige måste Istanbul ha tett sig som något mycket avlägset och exotiskt. Hur man i allmänhet talade och skrev om det osmanska riket hos oss vid den här tiden vet jag inte, men om jag ska nämna ett exempel - representativt eller ej - så får det bli den skämtsamma manskörssången ”Ack, om jag vore kejsare” av F E Düring (1848-1926). Diktarjaget drömmer om att bli kejsare, besegra turkarne, ta ifrån dem Konstantinopel och regera över Orienten. Det skulle vara intressant att veta mer om bakgrund och sammanhang, men nätet har inte mycket att förtälja. 

---

Blomsterpassagen.Blomsterpassagen.

Beyoğlu (Pera) 

Galata (turkiska: Karaköy) - med sitt torn som legendariskt riktmärke - och Pera (Beyoğlu) norr därom dominerades på medeltiden av genuesare. Även sefardiska judar, armenier och greker slog sig ner där. Dagens Beyoğlu är i hög grad en 1800-talsstad. Spårvagnslinje 1 förde mig från Sultanahmed via Galatabron till ändhållplatsen Kabataş utmed Bosporen. Därifrån tog jag funikularen till Taksim-torget, den moderna stadens hjärta. Ett monument rest över Republikens grundande 1923 finner vi här. Ett ödmjukare intryck gjorde den lilla röda vagn bakom vars fönster mängder av simit (ett slags bagels) var staplade. Jag tror jag köpte några. På fotot jag tog av den lilla serveringen skymtar i bakgrunden de två tornen till den grekisk-ortodoxa Trefaldighetskyrkan. Från Taksim-torget leder den livliga Istiklal Caddesi, shoppinggatan nummer ett, genom stadsdelen i sydvästlig riktning. Mitt besök i Beyoğlu begränsades huvudsakligen till just den.  

Om Taksim-torgets roll i pogromerna år 1955 (med Cypernkrisen som bakgrund) påminner oss Orhan Pamuk i sin bok Istanbul. Memories and the City: ”Efter det att Istanbuls tidningar hade spridit nyheten [om bombangreppet mot Atatürks födelsehem i Thessaloniki; dock inte utfört av greker utan av en turkisk agent] i en extraupplaga och överdrivit incidenten, samlades mobbar fientliga till stadens icke-muslimska invånare på Taksim-torget, och när de hade bränt, förstört och plundrat alla de affärer som min mor och jag hade besökt i Beyoğlu tillbringade de resten av natten med att göra samma sak i andra delar av staden.” (s. 157)

Även i Petros Markaris berättelse ”Tre dagar” (ur samlingen Der Tod des Odysseus), som behandlar pogromen ur ett grekiskt perspektiv, framträder Beyoğlu: Hamalbaşı, Tarlabaşı och Boğazkesen (gator), Chatsopoulos och Christakis (passager), Zografeion-lyceet, Getronagan-gymnasiet (armeniskt, beläget i Karaköy), Mariakyrkan och Trefaldighetskyrkan (grekisk-ortodoxa), Sankt Antonius basilika (katolsk).

I berättelsen möter vi också en man som blev tvungen att sälja hela sin förmögenhet ytterst billigt och samtidigt ta ett lån för att kunna betala den förmögenhetsskatt som de religiösa minoriteterna år 1942 ålades att betala. I Wiederholungstäter (s. 69) berättar Markaris om bakgrunden. Som förevändning för skattens införande tjänade de höga försvarsutgifterna men det verkliga skälet var att stärka den turkiska kontrollen över kapitalet och storföretagen. I och med att minoriteterna var framträdande i stadens ekonomiska liv så drabbades de hårt. De som inte kunde betala de absurt höga skatterna fick se sina ägodelar säljas på auktion. Om de ändå inte kunde betala väntade tvångsarbete i Anatolien. 

Det grekiska namnet på stadsdelen ingick i det som stod skrivet över en välvd port i ett hus i bästa europeiska 1800-talsstil: GRANDPERA.  

Något längre fram läste jag ”Çiçek Pasajı” (Blomsterpassagen) på en röd markis, och ovanför den, på husfasaden: ”Cité de Pera”. Föregående kväll hade jag läst om passagen i Wiederholungstäter. Grekerna kallade den Christakis-passagen, efter innehavaren, Christakis Zografos, som i sin tur benämnde den just ”Cité de Pera”. Markaris berättar att den var ett populärt tillhåll för anspråksfulla drinkare, bland dem den turkiske poeten Oktay Rıfat av vilken några rader återges:

Apostolis, vad är detta för ett

märkligt utskänkningsställe?

På min tallrik ligger ett moln,

och i mitt glas himlen.

Med tunnelbana från Şişhane-stationen vid den södra änden av Istiklal Caddesi (eller var det med funikularen till Karaköy och därifrån vidare med spårvagn?) återvände jag till min udde söder om Galatabron.

---

Eyüp, Arnavutköy och Kadıköy: på den gungande färd

Att färdas med båt och göra strandhugg längs Gyllene hornet och Bosporen är lätt. Man blippar sitt ”Istanbul-kort” vid ingången till vänthallen utanför vilken båten lägger till. (Påfyllning av kortet sker med kontanter/kort vid automater på stationerna.) 

Första turen startade från Karaköy, nära Galatabron, och förde mig en rätt bra bit upp i Gyllene hornet (västra stranden).

Väl framme påbörjade jag min vandring upp till Eyüp Sultan-moskén. På vägen dit, det var mörkt nu, passerade jag en öppen port innanför vilken jag fick syn på en gård och ett antal byggnader, däribland en moské. Jag gick in på området. Strax dök någon upp och undrade vad jag sökte. Jag svarade att jag bara var nyfiken.

Mannen pratade ingen vidare engelska men jag visades in i en av byggnaderna och bjöds på te. I ett rum höll en liten grupp på med målning av tapeter. Ett slags kursverksamhet eller social aktivitet i moskéns regi?

När jag tackat för mig och åter befann mig på gatan fick jag se en stor skärm på muren. Överskriften löd: Zal Mahmutpaşa külliyesi. Programmet för den närmaste tiden annonserades. Mestadels kulturella begivenheter, som det verkade, ett par gånger under medverkan av professorer.

Eyüp-moskén visade sig vara stängd men jag tog mig en titt på de omgivande gatorna. En liten stad i den stora. Moskén rymmer Istanbuls viktigaste gravplats, nämligen Ebu Eyüp el-Ensaris. Han var vän till profeten och stupade i Konstantinopel under den arabiska belägringen på 600-talet.

Jag fortsatte norrut, på en stig genom begravningsplatsen som är uppkallad efter Eyüp. Så kom jag till slut fram till Pierre Lotis kafé med en fantastisk utsikt över Gyllene hornet och staden därbortom. Jag satt en stund under bar himmel och drack mitt kaffe eller te. Loti var en fransk författare (död 1923) som vistades i Istanbul. Han verkar ha haft en förkärlek för periferin: Islandsfiskare är titeln på en av hans romaner.

En funikular tog mig ner till gatunivå. Där hittade jag snart en busshållsplats men ingen som kunde engelska. Chauffören förstod i varje fall så mycket som att jag ville bli avsläppt vid närmaste metrostation.

Så bar det iväg ut i det blå. Vi färdades på breda gator med mycket trafik. Vid ett tillfälle parkerade chauffören intill bilarna vid vägkanten och lämnade bussen. När han kom tillbaka hade han med sig något att äta. Till slut kom metrostationen och jag kunde orientera mig. Det visade sig att jag hade åkt i rätt riktning. Jag befann mig på den västra delen av udden. En spårvagnsstation utmed min linje (1) fanns i närheten, så det var bara att åka österut tills jag kom till Sultanahmed.

Den andra båtturen gick från Eminönü vid Galatabron upp till Sariyer på den europeiska sidan av Bosporen och tillbaka igen. Vårsolen spred sitt glitter över det mörkblå vattnet. Den smala vattenvägen förbinder Svarta havet i norr med Marmarasjön i söder (som i sin tur står i förbindelse med Egeiska havet genom Dardanellerna). Stora lastbåtar är därför ingen ovanlig syn på Bosporen.

Hemska olyckor har inträffat. Orhan Pamuk skriver i sin bok (se källförteckning) om den dimmiga septembermorgon 1963 då ett sovjetiskt fartyg rände upp på land och krossade två trähus. Tre människor dog.

Först ut bland sevärdheterna var Dolmabahçe (före detta sultanpalats) och Çırağan-palatset.

Strax efter den nätta Ortaköy-moskén nådde vi ”Femtonde juli-martyrernas bro”. Före kuppförsöket sommaren 2016 hette den rätt och slätt Bosporenbron. Där utspelade sig grymheter fram mot morgontimmarna den 16 juli 2016. Dokumentärfilmen ”Erdogans gudagåva” (se källförteckning) skildrar händelsen. På kvällen den 15 juli spärrade militär av trafiken i den ena riktningen på bron. På morgonen steg polisen åt sidan när protesterande människor började lyncha de unga soldaterna som dessförinnan lagt ned vapnen och överlämnat sig till polisen. Filmen visar en inspelning av våldet. Följande fråga ställs: Hur kommer det sig att ingen ur lynchmobben har åtalats medan flertalet av de överlevande soldaterna dömdes till livstids fängelse? Det enda soldaterna gjorde var att lyda order. Med ”martyrer” i det nya namnet på bron avses de civila dödsoffer som kuppförsöket orsakade.

Erdogan hävdar att Gülen-rörelsen, som han är på kollisionskurs med, stod bakom kuppförsöket. I själva verket är det ännu inte klarlagt vilka upphovsmännen var. Märkliga omständigheter har lett till spekulationer: planerade Erdogan kuppen tillsammans med nyckelpersoner inom militären? Själv har Erdogan sagt att kuppen kom som en gudagåva. I dess kölvatten: 189 stängda medieföretag; 319 gripna journalister; 3 003 stängda skolor och universitet; 10 484 avskedade akademiker och  jurister; 34 253 avskedade militärer; 96 885 gripna medborgare; 500 650 granskade medborgare. Erdogan tog tillfället i akt att företa omfattande utrensningar.

Efter kuppen besitter Erdogan alla maktbefogenheter och har fört landet i en mer auktoritär riktning. Turkiet har fjärmat sig från Väst och närmat sig Ryssland och Iran. Så långt politiken.

Tidigare var de praktfulla trähusen, yalis, utmed Bosporen fler; många har fått skatta åt förgängelsen. I Pamuks bok finns underbara gamla bilder av sådana hus.

Jag stod ute på däck, betraktande än den europeiska, än den asiatiska sidan. Då och då lade båten till utmed näpna stationshus för att släppa av och på passagerare.

Vid det ställe där Bosporen är som smalast reser sig, på ömse sidor, två imponerande fästningar. Den europeiska heter Rumeli Hisarı och den asiatiska Anadolu Hisarı. Den senare fanns redan (byggd av en sultan i slutet av 1300-talet) när Mehmet II (senare med tillnamnet ”Erövraren”) året före erövringen av Konstantinopel uppförde Rumeli Hisarı på rekordtid; vid den här tiden låg platsen utanför Konstantinopels stadsgräns.

Fatih Sultan Mehmet-bron passerades.

Båtstationen i Istinye - ett vitt trähus med blå inslag - var bedårande. Strax intill en enkel servering. De stora trädkronorna var ännu vintrigt nakna.

I Sariyer - slutstationen - steg jag av för att snart åter gå ombord på en båt som gick tillbaka till Eminönü.

I Arnavutköy gjorde jag ett längre uppehåll. Den lilla orten var en dröm. Sjösidan kantades av makalösa träkåkar i fint skick. Där bakom trånga och emellanåt branta gator. Jag gick rätt långt och kastade då och då en blick över axeln mot Bosporen som glänste långt där borta i glipan mellan två husrader. En ganska stor grekisk kyrka fanns också här. På en servering åt jag en turkisk pizza - lahmacun. Till det en grönsallad med en bit citron.

Orddelen arnavut- är förmodligen besläktad med ordet ”arvaniter”, benämningen på en albansk minoritetsgrupp i Grekland. Arnavutköy betyder helt enkelt ”Den albanska byn”.

I väntan på båten tillbaka till Eminönü, på bryggan framför den stora blå-vita träbyggnaden, stod jag intill två fiskare. En hink vid deras fötter rymde dagens fångst.

Återstår en båtfärd. När jag nämnde mina planer för Ur, killen i receptionen på hostelet, sade han: ”Där håller hippisarna till.”

Det var tidig fredagskväll när jag steg ombord på båten i Eminönü. Dags att tura till Asien. Lite Bosporen-twist. En man spelade på ett traditionellt stränginstrument; små högtalare såg till att sprida välljudet. Kvinnan mittemot mig rörde på läpparna och vaggade lätt på huvudet.

Kajen i Kadıköy var proppfull med människor. Ropen från kvinnorna som sålde blommor, uppställda på marken, nådde långt. Några passade på att dela ut tätskrivna flygblad - förmodligen med politiskt innehåll. Tanken att jag kunde fråga vad det handlade om slog mig aldrig.

Jag avlägsnade mig från kajen och begav mig in i kvarteren. Kaféer, restauranger och affärer överallt. Höghus och neon - storstad. Jag slog mig ner på en av pallarna utanför en servering som mest liknade en kiosk. En katt stannade upp som hastigast och tittade åt mitt håll innan den spatserade vidare. Jag beställde te och sedan också något att äta. Mycket gott. En motorcykel parkerade på gatan - vänner till dem som drev eller arbetade i serveringen. Glädjen stod högt i tak.

På båten tillbaka beställde jag ett glas med en gul, varm dryck. Vad det hette har jag glömt. Jag delade bord med ett litet sällskap, bestående av både barn och vuxna. De hade något slags snacks på bordet. De verkade mycket sympatiska, och så kom det: Varsågod att smaka!

I folkhavet på Eminönüs kaj var hon en ensam spillra. Vanvårdad och barfota utförde hon underliga rörelser med kvicksilveraktig snabbhet. Jag trodde mig ha känt igen ett romskt barn. En bit bort satt en pojke och lekte med elden. Ingen tvekan om att de båda hörde ihop. Scenen lade sordin på den inre stämningen, åtminstone för ett tag. 

---

Feners grekisk-ortodoxa gymnasium.Feners grekisk-ortodoxa gymnasium.

Fener - skola och patriarkat

En bit upp i Gyllene hornet, på den västra stranden, hittar vi Fener - gamla grekiska kvarter där Ekumeniska patriarkatet är beläget. En bit norr därom ligger bulgarernas kyrka, Helige Stefan; mina strövtåg i området tog sin början där.

Gatorna som leder in i Fener från vägen utmed Gyllene hornet är branta från start. Och smala. Husen är inte i bästa skick (även om sådana också finns) men de har karaktär. Vissa vittnar om svunnen (?) rikedom. Många hus har burspråk - på traditionella turkiska (balkanska?) hus, däremot, skjuter hela andra våningen ut en bit. Burspråkets tak kan bli en liten balkong; dess golv ett litet tak över ytterdörren. Färger: grått, vitt, gult, blått, rött, brunt, orange. Kullerstensgator.

Högt upp träffade jag på ett rött tegelbygge vars tyngd och väldighet nästan tog andan ur mig. Vinklarna och vrårna var många liksom dekorationerna. Listan över arkitektoniska facktermer skulle bli lång. De som byggde detta gjorde det inte lätt för sig, för det ligger mitt i en brant. Omedelbart bakom porten av smidesjärn - den var låst - leder en trappa upp till entrén. Rader av taggtråd toppar muren.

Ovanför entrén en grekisk text där jag kunde utläsa ordet ”patriarkat”. ”Feners grekisk-ortodoxa gymnasium” är namnet på institutionen (även kallad ”Nationens stora skola”). I en artikel i Greek City Times (se källförteckning) uppges att gymnasiet i Fener år 2018 endast hade 43 elever.

I närheten av Ekumeniska patriarkatet hittade jag en grekisk souvenirbod med skyltar på grekiska. Innehavarna kunde dock ingen engelska. Inför besöket i patriarkatet styrkte jag mig med kaffe i kafeet mittemot. En skoputsare dök upp och satte igång med jobbet trots mina lama protester.

Konstantinopels grekisk-ortodoxa kyrka (Ekumeniska patriarkatet) består av Helige Georgs kyrka (ombyggd i början av 1600-talet, renoverad på 1700-talet) med flera byggnader. Skriften Ortodoxa och österländska kyrkor i Sverige (se källförteckning) ger utmärkt information:

”Konstantinopels kyrka är den grekisk-ortodoxa (bysantinska) världens historiska gravitationscentrum. Redan på 300-talet etablerades den som en självständig kyrka i kejsarstaden. Såväl dess liturgiska praxis som dess teologiska utveckling kom att spela en avgörande roll för den ortodoxa världen i stort. Idag har denna en gång så centrala och stora kyrka inte mer än fyra– fem miljoner medlemmar. Den är en imperiekyrka vars imperium har försvunnit. Kyrkoledningen har sitt säte i staden vid Bosporen, i det moderna Turkiet där det nästan inte finns några ortodoxa kvar. I stället finns dess anhängare i norra Grekland, Kreta och ögruppen Dodekanesos, förutom på klosterberget Athos och i den mycket stora grekiska diasporan i övriga länder i världen. I Västeuropa finns också Paris-exarkatet, ett stift av rysk tradition som står under Konstantinopel. Vissa självständiga kyrkor, som den finska, lyder också under patriarkatet i Konstantinopel. Ekumeniska patriarkatet är alltså inte grekiskt i någon modern etnisk/nationell mening. Det som åsyftas är istället den historiska förbindelsen med det bysantiska riket och det grekisk-romerska kulturarvet.” (s. 71; fotnotssiffra i citatet borttagen; fotnotstext: ”Patriarkatets jurisdiktion i norra Grekland är omstridd.”)

Efter det att Ekumeniska patriarkatet år 2018 godkänt Ukrainas begäran att bli en självständig kyrka (autokefali) och lämna patriarkatet i Moskva beslutade detta att klippa banden med Ekumeniska patriarkatet. 

Efter besöket i kyrkan stannade jag till vid den lilla souvenirkiosken och köpte några skivor med kyrkomusik. Jag berättade för damen att jag just varit i Grekland, bland annat  i Florina. ”Åh”, utbrast hon, ”dit ska jag nästa vecka!”

---

Edirne Kapı.Edirne Kapı.

Mihrimah Sultan Hamami och Kariye-museet

Framför mig på den stenlagda gången i svagt uppförslut gick en gammal man, böjd och stödjande sig på sin käpp. Snart gick han in genom Edirne Kapı. Det var också min väg. Porten spelade en viktig roll vid osmanernas erövring av Konstantinopel, och det var väl det som den turkiskspråkiga minnestavlan berättade (datumet 29 maj 1453 nämndes).

Den gamle mannens och mina vägar skildes åt men senare skulle jag få syn på honom inne på gården till Mihrimah Sultan-moskén; fredagsbön förmodligen. Jag var på väg till Mihrimah Sultan Hamami - ett turkiskt bad. En bekant hade varit där och rekommenderade det. Det finns en uppsjö av hamam att välja på: gamla och nya, praktfulla och enkla. Mihrimah Sultan Hamami byggdes på 1500-talet i samma veva som den närbelägna Mihrimah Sultan-moskén som en del av dess külliye - de sociala inrättningar som en moské kan ha i sin närhet, till exempel hamam, medrese (skola) och imaret (bespisning för fattiga). (Mihrimah var för övrigt dotter till Süleyman I.)

Det första som mötte mig var ett stort rum med ett bord i mitten. Runt det kunde man slå sig ner efter badet för att slappna av en stund. Tidningar var utlagda. En vägg kantades av små omklädningsrum. Till höger om ingången fanns luckan där jag betalade och bestods med nyckel till omklädningsbåset och en handduk att vira om livet. Med handduken väl låst runt midjan lämnade jag båset och gick in genom dörren till badet. Här fanns dusch och vilstolar på vilka män i mogen ålder tog igen sig. Efter duschen gick jag vidare - med handduken om livet, det var viktigt! - och kom till ”uppvärmningsrummet”. I mitten en upphöjd, varm stenhäll. I närheten fanns vatten, liksom en skopa så att man kunde begjuta både hällen och sig själv. Jag sträckte ut mig och njöt mitt otium. Någon gång öppnades dörren, någon kom och gick. Så när som på avlägsna ljud och ett stilla, lätt ekande kondensdropp var det tyst. Det var högt i tak, möjligen blickade jag upp i en kupol. En behaglig källarlukt fyllde min näsa - hög luftfuktighet blandad med lukten av murbruk och sten. 

Vad händer härnäst, tänkte jag. Så öppnades dörren och en aningen barsk röst förkunnade: ”Hamam!” Lättad följde jag med honom ut. Nu skulle ”de styva leder bliva smorda”. Jag anmodades att lägga mig ner på en brits och så började det. Jag tvålades in och masserades, emellanåt ganska hårdhänt. Handduken behöll jag på hela tiden. Så var behandlingen klar och jag kände mig mjuk och avslappnad. Badet hade också en vanlig bastu samt en liten bassäng. Jag provade båda. 

Jag lämnade badavdelningen och återvände ut till salen där jag fick en ny handduk, tror jag. Om det var nu jag sällade mig till de andra kring bordet - milt rådbråkade liksom jag - eller om jag först bytte om minns jag inte.

Jag var nöjd med besöket. Mitt hamam var ingen turistfälla utan ett ställe dit lokalbefolkningen går. Under den bestämda ytan fanns en värme, märkbar i det lilla.

Mosaikerna i Kariye-museet - en gång i tiden grekisk-ortodox kyrka (Chora) - var nästa punkt på programmet. Mosaikerna tillhör det bästa som staden har att bjuda på när det gäller bysantinsk konst. Under promenaden dit fick jag syn på en lumpsamlare som, skjutande sin kärra framför sig, med jämna mellanrum ropade ut sin närvaro.

---

Takmålningar i Süleyman-moskén.Takmålningar i Süleyman-moskén.

Basarerna och Süleyman-moskén

Ett lätt duggregn föll när jag närmade mig Egyptiska basaren. En välklädd och artig man kom fram och började småprata. Han ville gärna följa med mig till basaren och visa några av butikerna. Så hamnade jag i en liten affär där jag köpte te och något mer. När inköpen var avklarade tackade mannen för sig och gick. Basaren är vacker med sina långa gångar under välvda, utsmyckade tak.

Strax utanför basaren ligger en stor kaffeaffär - Kurukahveci Mehmet Efendi Mahdumlari - dit jag hade ett ärende. En bekant hade bett mig att köpa en kvarts kilo nymalet kaffe. Bakom fönstren på bottenvåningen, vända ut mot gatan, stod en rad unga män i roströda skjortor och paketerade kaffe i påsar av olika storlekar.

Kommersen fortsatte även efter Egyptiska basaren - allt verkade finnas där.

Nästa mål var Süleyman-moskén belägen en bit västerut, på en kulle. Från dess terrass har man en fin utsikt över staden. Där terrassen slutar breder - i ett försiktigt nedförslut - badets (?) små kupoler och skorstenar ut sig. Längre bort: Gyllene hornet och Galatabron - allt inbäddat i ett grått ljus denna avresedag. 

Süleyman-moskén är en av de praktfullaste bland alla sultanmoskéer som uppförts (med början på 1400-talet). Med alla angränsande byggnader (sociala institutioner - külliye) upptar moskén ett helt kvarter. Som så mycket annat ritades alltihop av den store Sinan (1490-1588). Hans grav är belägen strax intill. Moskén byggdes mellan 1550 och 1557.

Süleyman I regerade mellan 1520 och 1566, alltså ungefär samma år som vår egen kraftkarl, Gustav Vasa. Han utfärdade en enhetlig lagsamling, genomförde reformer på utbildningsområdet och vann segrar på slagfälten. Litteratur och vetenskap blomstrade under hans tid. Hans regeringsperiod brukar betecknas som imperiets höjdpunkt. När han dog sträckte sig riket från Slovakien i norr till Jemen i söder; från Iran i öster till trakterna kring Venedig i väster. I början av 1670-talet nådde riket sin största europeiska utbredning för att därefter krympa. I freden i Karlowitz 1699 (i nuvarande Serbien) förlorade det osmanska imperiet över en tredjedel av sina europeiska besittningar.

Den röda färgen dominerar moskéns inre - från mattan till de mycket vackra utsmyckningarna i taket. Det hela ger ett vänligt och varmt intryck. Utanför moskén, under skyarnes dok det tunga, en påminnelse om verkligheten utanför min turistbubbla: en affisch där namnet Idlib förekom; en bild av flyende människor illustrerade texten. Förmodligen en uppmaning att skänka pengar.

Gatorna mellan Süleyman-moskén och Stora basaren (Kapalı Çarşı) en bit söderut var rätt vardagliga och slitna, men intressanta. Ännu i närheten av Süleyman-moskén besökte jag ett kafé som hade en takterrass. Moskén låg alldeles intill (jag hade den som i en liten ask). På ett granntak utfördes byggnadsarbeten; ännu längre bort reste sig Galatatornet och Galatabron. Längst bort, på behörigt avstånd, skyskrapor.

---

Åter nere på marken passerade jag universitetet och var snart framme vid ingången till Stora basaren; den stod färdig 1481. Jag gick in i den myllrande inomhusstaden. Vacker är den med sina välvda tak över inte alltid helt spikraka gator. Var och en korsas av ett otal andra som förlorar sig någonstans i fjärran. Folklivet får man på köpet - här rör sig människor i alla åldrar. En syn kände jag igen från basarkvarteren i Skopje: män bärande på brickor med ångande teglas.  

 

Ett ömt farväl

Och det vart afton den femtonde dagen. Jag satt i foajén på hostelet med packningen klar bredvid. Ur, killen i receptionen, satt och åt hämtmat med en kompis. ”Vill du smaka?” undrade han.

Det var dags att säga hej då och påbörja resan hemåt. En sista gång passerade jag receptionsdisken, där Ahmed stått en och annan morgon och önskat ”Have a nice and lovely day!”, och steg ut på gatan.

Tåget till Halkalı-stationen långt bort i stadens västra utkanter avgick från Sirkeci-stationen dit jag nu begav mig till fots.

Halkalı saknade servering så jag frågade en vakt om det fanns något kafé i närheten. Han var inte säker men vände sig till någon en bit därifrån. Jo, berättade han sedan leende, det fanns ett ställe inte så långt bort och gå så och så för att komma dit. När jag kom ut på gatan mindes jag inte längre beskrivningen, så jag började gå planlöst.

Snart hittade jag en upplyst lokal med skylten ”İstanbul Demir Spor kulübü”. Kanske kunde jag få te eller kaffe där? Jag öppnade dörren och kom in i ett förrum och därefter i ett större. Vid ett bord satt ett antal män och spelade ett spel eller kort. Välkomnande, något undrande blickar riktades åt mitt håll. Te serverades (två glas) och när jag skulle betala fick jag veta att någon i gänget redan gjort det. 

Vid ett tillfälle kom en av männen fram till mig och lät mig förstå att jag skulle följa med. Vi kom ut i förhallen och jag förevisades (på turkiska) bilder som hängde på väggarna - olika fotbollslag om jag minns rätt. Även en stor bild på mannen själv fanns där; han höll i en mikrofon. 

---

Jag blev fotograferad tillsammans med männen där de satt och spelade kort, och tog också ett foto på bordet intill där det tidigare spelats rummikub; brickor och brickställ låg huller om buller.

Uppenbarligen tyckte männen att det var dags att presentera sig lite. En av dem kunde en gnutta engelska och förklarade vilka de var. Vid ordet ”security” fick jag glänsa, för jag hade sett ordet güvenlik - skrivet på vakters jackor - flera gånger under dagarna i Istanbul. Männen här hade det gemensamt att de arbetade vid järnvägen.

På väggen hängde en stor färgbild av en man som förde tankarna till en filmstjärna från 1900-talets förra hälft, en dandy. Vit skjorta, flott slips, mörk kostym. Ansiktet i halvprofil, blicken riktad uppåt. I sin roman Three Daughters of Eve ger Elif Shafak exempel på hur han, Atatürk, kan te sig på andra foton: i militäruniform; i redingot; i rock och kalpak; i silkeshandskar och böljande cape. (s. 18)

Fotot flankerades av långa texter: İSTİKLÂL MARŞI respektive GENÇLİĞE HİTABE. Den förra är den turkiska nationalsången, den senare Atatürks tal till ungdomen (igen). Överskriften lyder: ”Den heliga gåva jag anförtror den turkiska ungdomen”. Så slutade min vistelse som den börjat - med Atatürk. 

Mustafa Kemal (senare med tillnamnet Atatürk - ”turkarnas fader”) korsade grekernas och de övriga segrarmakternas planer efter första världskriget när han såg till att Turkiet blev betydligt större än vad Sèvres-fördraget från 1920 föreskrev. Han eftersträvade en sekulär samhällsordning, införde lagstiftning efter europeisk förebild liksom en språkreform med skriftspråk baserat på talad turkiska och med latinskt alfabet. Olika detaljer i klädesdräkten, såsom fez, förbjöds. Den turkiska officerskåren har under 1900-talet sett det som sin uppgift att försvara arvet efter Kemal, i synnerhet sekularismen och enhetsstaten.  

Dandy-looken och de moderna reformerna i europeisk anda till trots: ”Kemal reformerade landet under terror: en despot som kunde roa sina gäster med att dra gardinerna från fönstren vid desserten och bjuda på masshängning av politiska motståndare, och sedan beordrade anhängare att bli opponenter.” (Jan Olof Olsson (Jolo), s. 152)

Tillbaka på järnvägsstationen stod jag en stund vid tåget till Ankara och undrade hur det skulle vara att resa i den riktningen.

Istanbul-Sofia-expressen stod inne. På Sirkeci-stationen hade jag i god tid reserverat en plats i en sovvagn. Knappt hade jag slagit mig ner på britsen förrän tre väninnor i ungefär min ålder steg in i kupén. Vilket nöje det kan vara att lyssna till samtal även om man inte förstår ett ord! De tre var på gott humör. Lite grann hann vi prata - en av dem hade arbetat som tysklärare - men snart dök konduktören upp och bad mig följa med. Han visade mig en tom kupé och trodde kanske att han gjort mig en tjänst, eller en insats för sedligheten. Jag högg in på juicen, vattnet och kexen som jag fått av honom och betraktade höghusen som flöt förbi i mörkret utanför fönstret. Vad hade varit bäst? - Människorna! Och staden? - Ett äventyr.

För källor, se del 4!