SNÖ OCH SOL I FLORINA - VÅRLIGA VINDAR VID BOSPOREN. Del 1: Inledning; Från Hässleholm till Thessaloniki

Text och bild: Per Nilson.

En reseberättelse i fem delar.

Del 1: Inledning; Från Hässleholm till Thessaloniki

Del 2: I Grekland

Del 3: I Istanbul

Del 4: Hemåt; Källor

Del 5: Foton

------

Thessaloniki.Thessaloniki.

 

Istanbul.Istanbul.

Del 1

Inledning

Efter tågluffningen över nyåret 2018-2019 till Makedonien och Kosovo stod det klart att även nästa resa skulle gå till sydöstra Europa. I reseberättelsen ”T’ga za jug - längtan till södern (del 1/3)” skrev jag: ”På busstationen i Skopje löste jag biljett till Prizren. Om jag plötsligt hade fått ett ryck och låtit alla mina omsorgsfulla planer fara hade jag snart kunnat sitta på en buss till Solun (Thessaloniki) eller Istanbul.” Så blev det nu inte men ett frö hade såtts. I februari 2020, när världen ännu låg öppen, var tiden inne.

Så här reste jag:

1/2: Hässleholm - Köpenhamn H (avresa 9.22)

Köpenhamn H - Hamburg Hbf (11.26)

Hamburg Hbf - Berlin Hbf (16.35)

2/2: Berlin Hbf - Budapest (Nyugati Pu; 8.59)

3/2: Budapest (Keleti Pu) - Arad (9.10)

Arad - Timişoara Nord (14.47)

4/2: Timişoara Nord - Caransebeş (8.33)

Caransebeş - Orşova (13.39)

Orşova - Craiova (16.04)

5/2: Craiova - Vidin (8.15)

Vidin - Sofia (12.20)

6/2: Sofia - Thessaloniki (buss; 10.00)

7/2: utflykt till Florina (buss)

8/2: utflykt till Veria (buss)

9/2: nattbuss Thessaloniki - Istanbul

10/2-15/2: i Istanbul

15/2: nattåg Istanbul (Halkalı) - Sofia (22.40)

16/2: i Sofia

17/2: Sofia - Vidin (7.30)

Vidin - Craiova (12.45)

18/2: Craiova - Budapest (Keleti Pu; 10.24)

19/2: Budapest (Keleti Pu) - Břeclav (8.40)

Břeclav - Prag (Hl. n.; 12.07)

20/2: i Prag

21/2: Prag (Hl. n.) - Ustí nad Orlicí (10.57)

Ustí nad Orlicí - Lichkov (12.41)

Lichkov - Wrocław Główny (13.55)

22/2: Wrocław Główny - Świnoujście Port (11.02)

Nattfärja till Ystad

Sofia.Sofia.

------

Från Hässleholm till Thessaloniki

Fram till Budapest följde jag samma rutt som under resan 2018-2019: den första övernattningen på Lehrter Strasse i Berlin i närheten av Hauptbahnhof, den andra i Budapest på hostelet i närheten av Västra stationen (Nyugati Pu). Tågvägen söderut var stängd eftersom sträckan Budapest-Belgrad höll på att moderniseras av den ungerska staten (i samarbete med Kina). Därför tog jag vägen österut istället. Från Östra stationen (Keleti Pu) bar det av mot Timişoara. I Arad, strax innanför den rumänska gränsen, var det tågbyte. Stationsbyggnader av enklaste slag, färglöst och slitet. 

I Timişoara, den gamla stolta multietniska metropolen i Banatet, bodde jag på ett hostel på Piaṭa Victoriei, strax intill den ortodoxa katedralen. En av gästerna där var en japan knappt tjugo år yngre än jag. Han hade flugit till Belgrad och var nu ute på en resa i sydöstra Europa. Vi skulle träffa på varandra ytterligare två gånger under resan.

---

Piaṭa Victoriei.Piaṭa Victoriei.

På kvällen bekantade jag mig med omgivningarna. Runt Piaṭa Victoriei finns några exempel på den särpräglade jugendarkitektur som Timişoara är känt för. En gatumusikant sjöng ”Sound of silence”. Jag gick förbi de ungerska och tyska statsteatrarna. På en husvägg en minnestavla över ”Hjälten Belici Radian”, en av dem som stupade under decemberrevolutionen 1989. Han var född 1966, samma år som jag. Jag gick in i en bokhandel och häpnade över det breda utbudet. Ett exemplar av Nikos Kazantzakis berömda roman Zorba the Greek inhandlades (i rumänsk översättning).

Nästa dagsetapp, från Timişoara till Craiova, tog 12 timmar varav tre var väntetid i staden Caransebeş. I närheten av Lugoj drog jag mig till minnes att en känd skådespelare kom härifrån. Jag kollade på internet och det visade sig stämma. Bela Lugosi (det ungerska namnet på staden), känd bland annat för sin roll som Dracula, föddes här 1882. Och så var det något med Tarzan också… Jodå, János Weiszmuller föddes i Szabadfalu/Freidorf (då en egen by, numera en del av Timişoara) 1904.

Landskapet bjöd inte på så mycket variation. Åkrar och ängar och låga berg i horisonten. Tåget stannade ofta. Enkla små stationsbyggnader, var och en med sin stins. Så lyftes spaden och tåget fortsatte sin makliga färd. Den första stationen som utstrålade viss pompa var Băile Herculane, en kurort med gamla anor.

---

Stationen i Orşova: en stor betonglåda med stora fönster. I en liten kiosk köpte jag kaffe i plastmugg. Ett tåg stod inne på en av perrongerna men inga skyltar förkunnade vart det ämnade bege sig. Jag frågade och fick till svar: ”Da, merge la Craiova.” Ett långt tåg med ytterst få passagerare. När vi satt oss i rörelse uppsökte jag toaletten. Tågdörren intill stod öppen och jag försvann snabbt in på wc.

Vi färdades längs Donau, med Serbien på den andra sidan. Järnporten, det stora kraftverket, passerades.

Hotellet i Craiova var modernt och mycket billigt, 154 lei (ca 365 kr) inklusive frukostbuffé. Det var skönt att få ett eget rum - ingen sovsal denna gång. Jag gick en runda i omgivningarna, provianterade inför morgondagens tågresa och besökte en liten bar. Den visade sig vara av det hemtrevliga slaget men hade bara två gäster. Jag beställde en ṭuică men tilläts inte betala för den.

---

Tidigt nästa morgon avgick tåget till Vidin. Kanske var jag den ende i vagnen. Det platta landskapet saknade inte skönhet. Mindre vackra var de fabriksskelett - sönderrostade och ihoprasade - som dök upp här och där (längs hela den rumänska sträckan). Vid en station verkade traktens alla hundar ha stämt möte. Någon pysslade kärleksfullt om dem: 

---

Nya Europa-bron korsade Donau och ledde över till Bulgarien. Strax därefter var vi framme i Vidin. Någonstans hade jag läst eller hört att staden är fattig, vilket stämde med mina intryck. En mycket påflugen och envis tiggare var bland de första jag mötte på stationen. Det lilla stationskaféet förestods av en äldre sorgsen kvinna; också den lilla enkla butiken vägg i vägg hade något dystert över sig.

Jag klev på tåget till Sofia och där väntade en överraskning - japanen (skam till sägandes lärde jag mig aldrig hans namn). Han hade övernattat i Vidin och visade stolt upp den glada jacka han köpt i en secondhandaffär. Det var trevligt att få sällskap. Någon gång under färden började det snöa. Väl framme i Sofia tog japanen täten genom det ymniga snöfallet; med hjälp av sin mobil hittade han vägen till hostelet.

---

Madagaskar täckt av snö.Madagaskar täckt av snö.

Under vår kvällspromenad träffade vi på ett obemannat utomhusantikvariat. Hur köpen gick till vet jag inte men ett anslag var uppsatt och jag tror att det fanns en låda eller något liknande där man skulle lägga pengarna. Något köp blev det dock inte för min del.

Eftersom också japanen skulle till Istanbul gav jag honom adressen till mitt boende där innan vi sade hej då på kvällen.

---

En översnöad Christo Botev, poet och frihetshjälte.En översnöad Christo Botev, poet och frihetshjälte.

Följande morgon inleddes med en uppfriskande, vintrig promenad längs Christo Botev-boulevarden. Målet var busstationen intill järnvägsstationen där jag skulle lösa biljett till Thessaloniki. Bussen avgick klockan tio; fem timmar senare var jag framme.

Mellan Thermaikosbukten långt därnere och min utkiksplats nästan högst upp på bergssluttningen bredde staden ut sig. Jag hade just hittat mitt hostel och befriat mig från packningen. Det var tidig kväll. Jag strosade omkring i grannskapet. Människorna jag mött var vänliga och öppna, som kvinnan i järnhandeln/redskapsaffären i närheten av busstationen som försökte hjälpa mig att hitta den resebyrå som skulle finnas någonstans i krokarna och där jag tänkte köpa bussbiljett till Istanbul. Hon sökte på internet och ringde upp någon. Trots all hjälp lyckades jag inte hitta stället men det löste sig ändå: biljetten gick att köpa vid en av diskarna på busstationen. Skyltarna över diskarna erbjöd för övrigt en första övning i det grekiska alfabetet. På en av dem kunde jag utläsa ”Olomouc”. Svårare var ”Mπρνο” på samma skylt men jag gissade att det rörde sig om ”Brno”. Bokstäverna M, π (p), ρ (r) och o kunde jag. Vad gäller de båda första bokstäverna, M+π - kunde det vara så att de motsvarar vårt b? Att det tonande M förvandlar det tonlösa π till sin tonande motsvarighet, det vill säga b? I så fall måste grekiskans ν motsvara vårt n. Senare kollade jag upp saken, och det visade sig stämma.

Jag promenerade ett stycke nedför bergssluttningen, till en början utmed den storslagna bysantinska östra stadsmuren. Tillbaka på hostelet läste jag en stund i Petros Markaris bok Wiederholungstäter (se vidare artikeln ”Tre grekiska trådar” här på Tema Grekland). Författaren är född i Istanbul 1937 men bosatt i Aten. Jag läste om hans erfarenheter av att tillhöra en minoritetsgrupp i Turkiet, nämligen den grekiska. Det är alltid så, menar han, att det är den starkare - i detta fall turkarna - som får bära hela skulden om minoriteten inte integreras. Men även den andra sidan av myntet måste beaktas: att minoriteterna måste vilja integrera sig, vilket inte var fallet i Turkiet. Greker, judar och armenier - alla levde de i sitt eget mikrokosmos.

Enligt Markaris såg sig grekerna i Konstantinopel (det grekiska namnet på Istanbul) som väktare av det bysantinska arvet och förmer än andra folkgrupper. Konstantinopelgrekerna som slog sig ner i Grekland strävade efter att avgränsa sig gentemot grekerna så som de tidigare avgränsat sig gentemot turkarna. Under åren 1955-1965, då Cypernproblemet var särskilt akut, var det många turkar i Turkiet som inte tolererade att konstantinopelgrekerna talade grekiska i det offentliga rummet: ”Landsman, tala turkiska!” löd tillrättavisningen. När de slog sig ner i Aten där de grundade sin koloni i Palio Faliro talade de turkiska med varandra i det offentliga rummet! I Istanbul tjänade grekiskan som särskiljande markör - i Aten turkiskan…

Trettioåtta år hade gått sedan klassresan till ön Evia 1982. Nu var jag tillbaka, om än bara över ett veckoslut. Full av alla nya intryck somnade jag gott.  

För källor, se del 4!