SLOVAKISKT: 'Det hände den första september (eller någon annan gång)' - en slovakisk roman av Pavol Rankov

Av Per Nilson.

Omslagets formgivning bygger på ett foto av Péter Nádas. Formgivare: Tibor Hrapka.Omslagets formgivning bygger på ett foto av Péter Nádas. Formgivare: Tibor Hrapka.

I läsarenkäten ”Årets bok”, som varje år utförs av den slovakiska litterära tidskriften Knižní revue, hamnade år 2008 böcker med historiskt tema överst på listan. På första plats kom Jozef Banáš’ ’Hoppets zon’ (se http://perenn.com/hoppets-zon-en-slovakisk-roman-som-ser-tillbaka-p-40-r-i-centraleuropa-och-sovjetunionen), på andra plats J. Leikerts biografi ’Sådan var Ladislav Mňačko’ och på tredje plats Pavol Rankovs ’Det hände den första september (eller någon annan gång)’. Originalets titel är Stalo sa prvého septembra (alebo inokedy). Förlag: Kalligram.

Först några ord om författaren. Romanen i fråga är Rankovs första. Tidigare har han givit ut tre novellsamlingar. Han undervisar vid Komenský-universitetet i Bratislava. Han är författare till monografin ’Masskommunikation, massmedia och informationssamhället’ (2002) och ’Informationssamhället: perspektiv, paradoxer, problem’ (2006). ’Det hände den första september (eller någon annan gång)’ tilldelades år 2009 (jämte elva andra böcker) Europeiska unionens litteraturpris (http://www.euprizeliterature.eu/Dautoren.html). Detta var första gången priset delades ut och som dess ambassadör för 2009 hade Henning Mankell utsetts.

Rankovs roman är en av de mest uppmärksammade och framgångsrika slovakiska romanerna på senare år. På titelsidan anges följande undertitel: ”Historisk roman från åren 1938 till 1968”. Titelsidans baksida rymmer följande upplysning: ”Boken ges ut under Europeiska året för interkulturell dialog”, vilket är ett EU-initiativ. Rankov tillägnar boken ”min far, hans vänner och hela den förlorade generation, som, gudvet varför, var tvungen att uppleva allt in på bara huden.”

Romanen berättar om fyra personers öden under 30 år. Den består av 31 kapitel, eller ”episoder”. Varje år har sitt eget kapitel: ”Episod 1938”, ”Episod 1939” och så vidare. Många av episoderna utspelar sig – åtminstone delvis – just den första september. Romanen är en utmärkt historielektion. Rankov lyckas återge en stor mängd historiska händelser och förlopp på ett synnerligen lätt och ledigt sätt. Förutom tjeckoslovakisk historia bjuder romanen också på starka scener från Palestina, andra världskrigets Ungern och upprorets Budapest (1956). Politiker som väljer hämndens väg är det gott om – det må gälla den tjeckoslovakiske presidenten Beneš’ utdrivning av sudettyskar ur Tjeckoslovakien efter andra världskriget eller de segrande ryssarna som i Ungern arresterar påstådda krigsförbrytare men bland vilka det finns många vars enda brott är att de är motståndare till bolsjevikerna, ja, det kan räcka med att man är esperantist. Läsaren får en god inblick i det andliga och politiska klimatet i femtiotalets Tjeckoslovakien. Säkerhetspolisens metoder för att värva rapportörer – lock och pock, hot och utpressning – beskrivs. En artikel i det slovakiska partiorganet Pravda, skriven av en av de fyra huvudpersonerna, har rubriken ”Råttorna flyr men hjältarna återvänder”. I den talas om hur bankrutta representanter för bourgeoisien har lämnat landet efter det arbetande folkets seger i februari eftersom den nya ordningen inte behagade dem. Efter att i många år ha livnärt sig på att suga ut de arbetande har de plötsligt tvingats inse att denna era tagit slut i det nya Tjeckoslovakien: ”De har åkt härifrån – och vi tycker inte synd om dem.” (s. 126)

Ungern och det ungerska språket är viktiga inslag i boken. På flera ställen finns ord, fraser och meningar på ungerska som aldrig översätts. I våra dagar av spända relationer mellan slovaker och ungrare är det som om Rankov vill säga: ”Vi hör ihop, vi lever sida vid sida.”

Berättelsen om de fyra vännerna är också berättelsen om hur det är att vara människa. Det handlar om uppoffring, solidaritet och sanning men också om lögn, otrohet och svek. Romanen inleds så här:

I slutet av 1930-talet fanns det bara ett par småstäder i Tjeckoslovakiska republiken som kunde stoltsera med en egen utomhusbassäng. Levice var en av dem.

Eftersom den första september 1938 var en solig dag, befann sig nästan alla vid bassängen. Vuxna med och utan barn, ungdomar och gamla, Levice-bor och människor från intilliggande byar, ungrare, slovaker, tjecker, judar, zigenare, den tyska familjen Barthel och även den bulgariska familjen Rankov. Här fanns demokrater, liberaler, konservativa, monarkister, socialister, nationalister, kommunister och även fascister. Bara anarkisten Varga var i Spanien.

Vid bassängen saknades inte heller Peter, Honza eller Gabriel. Kisande med ögonen i eftermiddagssolen satt de på betongmuren och dinglade med benen. Då och då spottade de ut en loska med tjock saliv, sådan som bildas i uttorkade munnar. De gladdes över den lediga eftermiddagen på skolårets första dag, som var läxfri, och beundrade klasskamraten Mária Belajová. Den unga skönheten satt tillsammans med sina föräldrar och den yngre brodern Jurek inte så långt därifrån.

Därmed är bokens fyra huvudpersoner presenterade. De tre pojkarna är alla förälskade i Mária, men de kan inte vinna henne alla tre. Vem av dem ska ha företräde? De beslutar sig för att avgöra saken med hjälp av en simtävling – vinnaren ska få göra anspråk på Mária. Tävlingen löser dock inte frågan, och den blir inte löst under de närmaste trettio åren heller. Än står Mária närmare Honza, än Peter, än Gabriel.

Alla fyra är medborgare i Tjeckoslovakien men tillhör olika nationaliteter: Mária är slovakiska, Peter ungrare, Gabriel jude och Honza tjeck. Hösten 1938 tvingas Tjeckoslovakien avträda delar av sitt södra territorium till Ungern; slovakiska Levice förvandlas till ungerska Léva. Pojkarnas namn magyariseras, blir mer ungerska: Peter blir Péter, Honza (som är en variant av tjeckiskans ”Jan”) blir János, Gabriel blir Gábor. Att staden numera lyder under den ungerska Horthy-regimen får följder för tjeckerna. De känner sig inte längre säkra utan flyr till den tjeckiska delen av Tjeckoslovakien. Så ock Honzas familj, som slår sig ner i Brno. En dag får Péter och Gábor ett brev från vännen i Brno, eller Brünn som han påpekar att staden heter på tyska. Vid det laget har Tjeckoslovakien splittrats – Böhmen och Mähren är ett tyskt protektorat och i Slovakien sitter en tysk lydregim under den katolske prästen Tiso vid makten. Honza använder den tyska formen av sitt namn när han undertecknar brevet, ”Hans Bízek”. Efter kriget – när Levice återigen tillhör Tjeckoslovakien – återfår pojkarna sina slovakiska namnformer: Péter blir Peter, Gábor Gabriel och Honza/Hans blir Ján (”Jan” på tjeckiska).

Att anpassa sitt namn till ett annat språk kan också visa sig vara farligt. År 1940 bestämmer sig Márias far för att göra sitt namn mer ungerskt; han ändrar det från ”Belaj” till ”Belai”. Det ryktas om att han gått med i den ungerska fascistiska och antisemitiska Pilkorsrörelsen (Nyilaskeresztes Párt Hungarista Mozgalom). I själva verket har han gjort det för att få information om rörelsen som han sedan kan lämna över till kommunisterna. Efter 1948, när kommunisterna tagit makten, döms han till fängelse i en skådeprocess. Arresteringen av Márias far, liksom av andra tjeckoslovakiska kommunister, utlöstes av rättegången mot den ungerske kommunistiske politikern László Rajk och andra rättegångar i dess kölvatten. Márias far släpps ur fängelset 1955 men dör 1957.

På femtiotalet gör både Gabriel och Peter sina efternamn mer slovakiska. Peter vill fjärma sig från det ungerska –”Rónai” blir ”Ronaj” – och Gabriel från det judiska –”Rosenberg” blir ”Ružovič”. Att ha ett så pass judiskklingande namn som Rosenberg kunde vara farligt i de kommunistiska skådeprocessernas tid. Gabriel vet vad det kan innebära att vara jude. År 1944 blir han, som så många andra judar, uttagen till militärt tvångsarbete, munkaszolgolát. Han skickas till Győr för att bygga en bro. Att plutonen som han ingår i är fullständigt utlämnad åt de makthavande och deras nycker, till exempel en hög tysk militär, tvingas han uppleva in på bara huden. Gabriel lyckas till slut fly och ta sig hem till Levice. Han får dock inte återse sina föräldrar, i föräldrahemmet bor nu andra människor. Márias far, som ju senare ska dömas av kommunisterna för samarbete med de ungerska fascisterna, gömmer Gabriel i sin källare. Där finns redan Peter, som deserterat för att slippa strida på ungrarnas, och därmed tyskarnas, sida i kriget. När kriget är slut återvänder Gabriels far till Levice – han är en överlevande. Modern gick dock under i förintelsen.

År 1946 beger sig Gabriel och Ján till Palestina, där de stannar ett tag. Efter hemkomsten sköter Gabriel simbassängen i Levice, Ján studerar livsmedelskemi. Säkerhetspolisen erbjuder honom – under förutsättning att han samarbetar med dem – en plats vid den tjeckoslovakiska arméns vetenskaps- och forskningsinstitut för livsmedelskemi. År 1956 befinner han sig på tjänsteresa i Rumänien. Tågresan hem kompliceras på grund av upproret som brutit ut i Budapest. Han stannar en tid i den ungerska huvudstaden och deltar i upproret. Därifrån tar han sig vidare till Österrike och USA. Det dröjer innan han vågar ta kontakt med vännerna i Tjeckoslovakien, och det dröjer innan han får veta att han har en dotter tillsammans med Mária. Peter blir kommunistisk journalist och Mária lärare. Hennes arbete försvåras dock av det faktum att hennes far varit politisk fånge.

Den 17 augusti 1968 träffas alla fyra i Bratislava. Fyra dagar senare ockuperas Tjeckoslovakien av trupper från fem Warszawapaktsländer. Ján och Peter tänker inte stanna kvar. Ett tag verkar det som om Gabriel – han och Mária står sedan en tid tillbaka varandra nära – tänker stanna, men till slut bestämmer också han sig för att ge sig av. Wien ligger bara ett stenkast därifrån och gränserna är fortfarande öppna. Det sista kapitlet är till skillnad från de övriga skrivna i jag-form, och det är Mária som berättar. Romanen slutar så här:

Den första september var de utanför landets gränser alla tre. Kanske tillbringade de kvällen tillsammans någonstans, för den dagen glömde de för första gången bort att ringa mig.

Mina tre pojkar.

Mina tre orealiserade liv.

Per Nilson
April 2010