"Romerna i Rumänien" - ett föredrag i Västerkyrkan, Hässleholm, 15 februari 2015

Av Per Nilson. Foto: Per Nilson/Jarek Malicki.

Nedanstående är ett litet föredrag som jag höll i Västerkyrkan i Hässleholm söndagen 15 februari 2015 i samband med den första träffen i vår studiecirkel om Rumänien och landets romer. Studiecirkeln genomförs i samarbete med Sensus. Manuset nedan rymmer en del tillägg som gjorts efter det muntliga framförandet.

Romsk bosättning sedd från tåget mellan Karlovo och Plovdiv, Bulgarien (2009).Romsk bosättning sedd från tåget mellan Karlovo och Plovdiv, Bulgarien (2009).

Romerna i Rumänien

Genom åren har jag gjort många resor till Central- och Östeuropa. Under resorna har jag sett en del av romskt liv. Från tågfönster och bilfönster har jag sett romsk slum. Och jag har mer och mer kommit att tänka: Varför? Ett svar är den diskriminering romer utsätts för. En stor och viktig pusselbit, förvisso, men jag har inte nöjt mig med endast den förklaringen. Jag har velat lära känna romsk kultur, romska tänkesätt och traditioner.

Jag har översatt och givit ut boken: "Hundätarna i Svinia – en resa till romerna i Slovakien", skriven av österrikaren Karl-Markus Gauss. Romska förhållanden i Central- och Östeuropa har många gemensamma drag. Nöden i Slovakien har stora likheter med den i Rumänien. Jag har ett antal exemplar kvar av boken så om någon vill ha ett gratisexemplar så går det bra, säg bara till!

Jag har också läst en tysk bok av Rolf Bauerdick: "Zigenare - möten med ett illa omtyckt folk" (ej översatt till svenska). Bauerdick är journalist. Under mer än hundra resor i elva länder har han uppsökt romer och sådana som arbetar för att förbättra romernas situation. Jag har gjort en 32-sidig sammanfattning av bokens innehåll och lagt ut den på den hemsida jag driver: "Kultur i öst" (under rubriken "Möten med författare och böcker"). I boken berättar han att en del av de tiggare som beger sig utomlands har hamnat i klorna på romska ockrare. Ingen bank lånar ut pengar till fattiga romer. När låntagaren inte kunnat betala har ockraren presenterat lösningen: åk till Västeuropa och tigg!

Och slutligen har jag läst den amerikanska journalisten Isabel Fonsecas bok "Begrav mig stående". Originalet kom ut vid mitten av 90-talet, den svenska utgåvan några år senare. En guldgruva för den som vill lära sig mer om romsk kultur och levnadsförhållanden (som skiljer sig åt från land till land och även inom ett och samma land) samt om romernas historia och nutid.

Romerna i Rumänien är ingen enhetlig grupp – som romer har de en hel del gemensamt men de skiljer sig också åt: både kulturellt och socialt. En gång såg jag en stolt man i bredbrättad hatt och bakom honom en kvinna i färgstarka, långa kjolar. Det jag såg var en påminnelse om att det finns romer som lyckats finna en plats i det rumänska samhället och har kvar en romsk identitet, kanske försörjer de sig genom ett traditionellt romskt hantverksyrke som till exempel kittelflickare. En andra grupp utgörs av dem som har funnit en plats i det rumänska samhället och klär sig icke-romskt (de märks knappast alls – de smälter samman med majoritetsbefolkningen i gatubilden). En tredje grupp är rika romer som bygger vräkiga småpalats som ofta står ofärdiga. Man kan hitta dem i till exempel staden Huedin i västra Rumänien, inte långt från den ungerska gränsen. Så har vi den stora gruppen romer – de fattiga. De fattigaste bland dessa är mycket fattiga. I många fall råder ren misär.

Gauss och Bauerdick ger emellanåt bedövande skildringar av denna fattigdom. Det handlar om människor som "fallit ur tiden" och lever i en förödande passivitet. ROTLÖSHET är nyckelordet.

Flera gånger har jag känt det: situationen är brännande. Och passiviteten, likgiltigheten och uppgivenheten är vida spridd inte bara bland de fattiga romerna i slummen utan också bland majoritetsbefolkningarna i länder som Bulgarien, Rumänien och Slovakien.

Bela Crkva, Serbien, 2010/11. Radko, Darko Veseli och "Geza". De båda sistnämnda kör taxi. Radko är rom, Darko tillhör den tjeckiska minoriteten och den tredje har ett ungerskt smeknamn.Bela Crkva, Serbien, 2010/11. Radko, Darko Veseli och "Geza". De båda sistnämnda kör taxi. Radko är rom, Darko tillhör den tjeckiska minoriteten och den tredje har ett ungerskt smeknamn.

I augusti 2013 träffade jag Martin Türk-König i Rumänien. Han har tidigare varit pastor inom den lutherska kyrkan i Rumänien – den kyrka som den tyska minoriteten i Transsylvanien tillhör. Han har också varit engagerad i arbete för att hjälpa romerna. Efter det att jag kommit hem skrev jag följande:

Första kvällen pratade jag med Martin Türk-König, en av grundarna av Stiftelsen för den kristna familjen. Han är också engagerad i en organisation som försöker hjälpa romer, ”Domus Rumänienhilfe e.V”. I byn Csekefalva (rumänska: Cecheşti) nordost om Sighişoara har man ett hus – Közös Élet (Leva tillsammans) – som utgör centrum i arbetet med romska barn och ungdomar. Martin Türk-König berättade om byn. En del av den utgörs av en romsk bosättning med ungersktalande romer. I en annan del av byn lever icke-romer men nativiteten bland romerna är så hög att de icke-romska familjerna tar sina barn ur byskolan och låter dem gå någon annanstans. Türk-König berättade att den romska bosättningen i Csekefalva inte är den värsta i Rumänien: det finns andra med mer våld och annat elände. Byns romer tillhör pingstkyrkan. Men romerna tillåter ingen auktoritet, vill inte ha någon struktur i vardagen. Det gör arbetet bland dem svårt. Türk-König har varit engagerad i projektet "Majsgröt över vintern", som gick ut på att lära romerna att så och skörda majs och på så sätt ta ansvar. Men projektet misslyckades. Jag frågade: men pastorn i pingstkyrkan, erkänner de inte honom som auktoritet? Türk-König svarade: Nej, inte om han skulle vilja organisera och strukturera. Türk-König och hans medarbetare kontaktade ledningen för de romska pingstkyrkorna men det ledde ingen vart. Jag frågade Türk-König om romerna som lever i slum, i bosättningar, och fick till svar: De som bor i slummen är sådana som halkat ur det romska samhället.

I Cluj, Rumänien (2014). Kanske är denna blomsterförsäljerska en romni (romsk kvinna).I Cluj, Rumänien (2014). Kanske är denna blomsterförsäljerska en romni (romsk kvinna).

I maj kommer vi som reser till Rumänien att träffa Martin-Türk König och han kommer att följa med oss till Csekefalva. Då får jag anledning att fråga honom om vad han egentligen menade med att romerna i slummen halkat ur det romska samhället. Om han sagt att de halkat ur det rumänska samhället skulle det ha varit lättare att förstå. Det som Martin Türk-König sa får mig att tänka på ett citat i Bauerdicks bok. Det är en präst som säger följande: "Den utestängning som sker mellan de olika zigenarstammarna är ofta större än de fördomar och den diskriminering som kommer från rumänerna." Om detta stämmer eller inte vet jag inte. Isabel Fonseca skriver: "Zigenarnas stränga lag – som är en sådan grym motsägelse mot den romantiska klichén om zigenarnas fria sinne – står i vägen för den enskildes frigörelse för att i stället skydda gruppen." Fonseca berättar om en händelse i slutet av 70-talet då en romsk tonårsflicka i Bulgarien mer eller mindre frystes ut ur den romska gemenskapen efter två misslyckade äktenskap (i båda fallen med romska pojkar). Denna historia utspelade sig som sagt i slutet av 70-talet. Kanske är inte normerna längre lika stränga? Jag vet inte.

Snart ska jag säga några ord om den romska historien men innan dess ska vi klara av punkten: diskriminering mot romer och synen på dem som ett slags andra klassens medborgare. Föraktet för romer bland majoritetsbefolkningen i Rumänien är utbrett, rasistiska uttalanden är inte ovanliga. I februari 2014 dömde Rumäniens antidiskrimineringsdomstol president Băsescu till böter för ett kränkande uttalande om romer. Två gånger tidigare hade han varnats av domstolen för nedsättande uttalanden om den romska minoriteten.

Järnvägskaféet i Daruvar, Kroatien, 2013. Killen till höger heter Darko och är rom.Järnvägskaféet i Daruvar, Kroatien, 2013. Killen till höger heter Darko och är rom.

DEN SOCIALA SITUATIONEN (ur: "Landguiden", utgiven av Utrikespolitiska Institutet):

Enligt Amnesty International är 75 procent av Rumäniens ca 2.2 miljoner romer drabbade av fattigdom grundad i diskriminering;

Romerna har låg social status, ofta utsatta för trakasserier;

Många saknar identitetshandlingar och lever därför i hög grad utanför samhället;

Vissa förbättringar för romerna har genomförts bland annat inom utbildningen;

Amnesty International kritiserade 2010 Rumänien för rassegregation genom att romer vräks och tvångsförflyttas till undermåliga ersättningsbostäder;

Tre av fyra romska barn beräknas gå i skolan. Cirka hälften av romerna uppskattas vara analfabeter;

En femårsplan för integration av romer i det rumänska samhället antogs 2010 men anses ha haft mycket begränsad effekt. En ny femårsplan antogs 2015, kostnad: 95 miljoner euro, delvis med finansiering från EU. Romska organisationer kritiserade planen för att vara alltför vagt formulerad. Rumänien har fått kritik av EU för att inte utnyttja de pengar som ställts till förfogande;

Enligt Världsbanken lever 74 procent av alla romer som bor på landsbygden i Rumänien i segregerade samhällen; i städerna är det 67 procent;

Cirka en femtedel av landets interner beräknas vara romer.

Den sociala situationen i Rumänien:

År 2010 var medelinkomsten 3 400 kronor i månaden; den genomsnittliga pensionen 1 800 kronor.

Korruptionen är utbredd, också på högsta politiska nivå. Den nyvalde presidenten, Klaus Iohannis, har förklarat kampen mot korruptionen som en av sina stora uppgifter. Ej ovanligt att läkare kräver pengar av patienterna för att de ska få den vård de har rätt till. Så långt "Landguiden", utgiven av Utrikespolitiska Institutet.

Varför lever då så många romer i misär och rotlöshet? Dels har utkomstmöjligheterna inom något av de traditionella romska yrkena minskat. Det började under kommunisttiden och blev uppenbart efter 1989. Dels försvåras en "utbrytning" ur slummen av de negativa attityderna mot romer från det omgivande majoritetssamhället. Romerna har under århundradena själva valt bort assimilationens väg men också utestängts från den möjligheten av majoritetsbefolkningarna. Romerna har haft ekonomiskt utbyte med majoritetssamhället men i övrigt hållit sig på sin kant. I högre eller mindre grad har gadjen – romernas eget ord för en icke-rom – betraktats som oren: mahrime. Alltför hög grad av kontakt med gadjen har ansetts medföra orenhet.

Genom århundradena har romerna präglats av sina romska föreställningar, normer och kultur. Deras syn på sådant som arbete, äktenskap, familj, individens frihet i förhållande till gruppen har skilt sig från majoritetsbefolkningarnas. Steget över till majoritetsbefolkningens kultur efter 1989 blev för långt. Man hade förlorat det gamla men hade inget nytt att landa i. Följden blev rotlöshet. Åren av kommunistiskt styre (1947-1989) i Rumänien innebar en viss trygghet men också en ganska hård assimilationspolitik med negativa följder. Det nomadiserande livet förbjöds. Myndigheterna bedrev en omflyttningspolitik. Romer spreds ut till olika städer och byar. Familjer och klaner – så viktiga i den romska kulturen – splittrades. Romerna hade dock arbete – något annat tillät inte myndigheterna; barnen måste gå i skolan. Efter kommunismens fall förekom många rasistiska attacker mot romer. Pöbelhopar drog genom romska bosättningar, slog sönder och brände ner. Romer dödades. Efter sig lämnade de ruiner. Någon större iver att beivra brotten från de rättsvårdande myndigheterna förekom inte. En vanlig kommentar bland romerna: det var bättre på Ceauşescus tid.

Romsk bal. Poprad, Slovakien (2010/11).Romsk bal. Poprad, Slovakien (2010/11).

En historisk tillbakablick: romerna har sina rötter i Indien. På 900-talet påbörjade deras förfäder en vandring från Indien till Europa via Persien, Armenien och Grekland. Romerna har under århundradenas lopp många gånger utsatts för grym förföljelse. I Valakiet och Moldavien – de södra och östra delarna av dagens Rumänien – användes romer som slavar under mer än fyra hundra år till och med 1856. Romer som hade turen att slippa slaveriet blev skickliga och efterfrågade hantverkare: korgflätare, borstbindare, kittelflickare, smeder. Andra var hästsäljare eller uppträdde med björnar som man tämjt och lärt att dansa eller anlitades som musiker vid bröllop. Säsongsarbete inom jordbruket var ett annat sätt att försörja sig. Under åren av nazisternas härjningar mördades minst 500 000 romer i Europa varav över 20 000 i Auschwitz.

I dag har Rumänien Europas största romska befolkning. Många av dem behöver hitta sig själva och hitta en plats i det rumänska samhället – den ansträngningen är den romska gruppens uppgift – samtidigt som de fullt ut får vara det de är: romer. Kostsamma insatser från staten krävs – förändringsarbetet måste dock ske i nära samarbete med romerna själva. Vidare krävs en utveckling av ett rumänskt medborgerligt "vi" där kulturella skillnader bejakas och fattigdom och utanförskap bekämpas. Medborgarinitiativ och folkrörelser – det civila samhället – behöver utvecklas; byråkratin, som bromsar den utvecklingen, måste minska.

Jag vill avsluta med att citera ur Karl-Markus Gauss bok Hundätarna i Svinia – en resa till romerna i Slovakien. Med några få meningar lyckas han fånga det som är kärnan i den utmaning vi står inför – både gadjen och romen:

Då, när jag genomkorsade Zipsregionen från norr till söder (…) begrep jag hur svår samlevnaden var mellan romer och icke-romer och hur lättköpt det var att ta ställning för de ena mot de andra eller omvänt. (…) Romerna däremot förde oväsen från bittida till sent, de brydde sig inte om bergen av sopor som för varje dag blev allt större, och på de platser där de tvingades att bli bofasta visade de inte den minsta böjelse för omvårdnad och skötsel. De levde annorlunda jämfört med slovakerna med vilka de bodde i samma byar, men fullständigt åtskilda. De levde annorlunda, omöjligt att avgöra i vilken utsträckning detta annorlundaskap var i enlighet med deras egen önskan och i vilken utsträckning det på grund av nöd och berövande av rättigheter hade utvecklats till deras förment fäderneärvda livsform. På många håll vägrade i alla fall romerna att ge upp denna livsform, vare sig de nu ansåg den som passande eller om den uppstod först i och med förstörelsen av deras kultur. Det som är viktigt för oss förefaller inte störa dem, det som stör oss är självklarheter för dem. Man måste akta sig för att bagatellisera skillnaderna och tro att de liksom skulle försvinna av sig självt inom kort om man bara vidtar generösa åtgärder för att främja romerna. Sådan tolerans, som anser att romerna är förmögna att leva precis som vi och respektera våra oskrivna lagar, lugn och ro, renlighet, uppträdandet i offentligheten, sådan tolerans är nämligen inte alls någon tolerans. Tolerans är det först när man lärt sig att acceptera att andra lever annorlunda jämfört med oss och också har rätt till det. (…) När jag var i Slovakien lärde jag mig att fullt ut förstå att ingen helst vill leva i närheten av en romabosättning. Men samtidigt hade jag ingen annanstans upplevt nödvändigheten av att också lära sig acceptera andra livsformer än de egna så dramatiskt som här. Lika gement som det är att lämna romerna i det elände som de själva inte förorsakat och ursäkta sig med att de ändå inte vill ha det på något annat vis, lika fientligt förhåller sig den som genom ett slags välvillig uppfostringsdiktatur vill driva ur dem allt det som gadjen sedan eviga tider stört sig på hos dem. (s. 70-72)

Romska killar i Spišské Podhradie, Slovakien (2010/11).Romska killar i Spišské Podhradie, Slovakien (2010/11).

Allra sist ett lästips: två artiklar i Dagens Nyheter om stadsdelen Ferentari i Bukarest (skriv in "Ferentari, DN" i söksträngen på google, så når du artiklarna). Valeriu Nicolae som nämns i dessa två reportage har skrivit boken: We are the Roma! ONE THOUSAND YEARS OF DISCRIMINATION. Den ska jag snart läsa. 

Tack för mig!