Riddarnas återkomst? Intryck från Marienburg 800 år senare

Av Robin Gullbrandsson.

Första gången jag såg Marienburg var från fönstret i en kupé på Daciaexpressen på dess väg från Wien till Bukarest. Tåget var på väg genom det gamla Siebenbürgen eller Transsylvanien som området också är känt som. Vi hade just lämnat floden Alts dalgång och kommit ut på den slätt som utgör Centraleuropas sydöstra utpost, på tyska heter den Burzenland. I söder och öster skymtade de sydliga Karpaterna i somrigt dis. I ena ändan av en ensam ås reste sig ruinerna efter en borg och bakom denna skymtade en stor basilika. På järnvägsstationen nedanför stod att läsa: "Feldioara", ortens rumänska namn ty Siebenbürgen tillhör sedan första världskrigets fredsslut Rumänien. På den gamla nationstillhörighetens språk, ungerskan, heter platsen "Földvár", vilket betyder "jordborg". Namnet är betecknande. Att Marienburg återfinns även i dagens Polen är heller ingen tillfällighet. Tåget rullade nämligen förbi Ur-Marienburg, Tyska ordens första stationering i Europa efter det Heliga landet.

Den stämningsmättade borgruinen i Marienburg med basilikan i fonden, fotograferad 2010.Den stämningsmättade borgruinen i Marienburg med basilikan i fonden, fotograferad 2010.

Krigarmunkarnas arv

År 1211 kallade den ungerske kungen András II de tyska ordensriddarna till Burzenland för att skydda och utveckla denna utkant av riket. Det hade då inte gått mer än ett tiotal år sedan orden hade grundats i korsfararnas Jerusalem. De hade då ännu inte blivit den ökända aggressiva maktfaktor som sedan kom att dominera Baltikum. Krigarmunkarna med svarta kors på sina vita mantlar hade nyligen utsett den thüringske greven Hermann von Salza till sin högmästare. Det blev början på befästandet av Tyska orden som en av de ledande korsriddarordnarna. Kung András ville gärna se sig själv som en centralfigur i katolicismens expansion österut. Med Burzenland som förläning skulle ordensriddarna inte bara försvara gränsen utan även missionera bland de hedniska ryttarfolken utanför Karpaterna och hindra utbredningen av den ortodoxa kyrkan. Men det dröjde inte länge förrän von Salzas män överskred sina befogenheter och började skapa en egen stat som svarade inför påven istället för den ungerske kungen. Istället för de tillåtna träbefästningarna byggde riddarna i sten och präglade också sina egna mynt. Kung András lät därför driva iväg riddarna år 1225 och donerade de av dem grundade orterna till de fredligare cisterciensermunkarna. Redan året därpå fick riddarna sitt nästa uppdrag: härskaren av Masovien kallade dem till dagens norra Polen för att kristna de där boende pruserna. Där kom de att stanna. Tyska orden kom att gå till historien som medeltidens starkaste militärstat vid Östersjön, knappast det som de polska härskarna hade tänkt sig. Till slut tröttnade polackerna och gjorde gemensam sak med litauerna. Slaget vid Tannenberg 1410 blev början till slutet för Tyska orden.

Tyska ordens fjortonåriga intermezzo i Transsylvanien är en tämligen bortglömd episod i världshistorien, men har likväl givit upphov till en del mytbildning. År 2011 uppmärksammades "800 Jahre Deutscher Orden in Burzenland", vilket var temat för ett seminarium i Kronstadt (Braşov) hållet av "Verein für siebenbürgische Landeskunde" som samlade ett antal akademiker från Donauländerna samt författaren till denna artikel som ende skandinav. Det blev också anledning att åter avlägga ett besök i Marienburg. Jag hade dock redan föregående år fått bekanta mig närmare med denna och andra omtvistade platser i Burzenland. Fem stenborgar skall ordensriddarna ha byggt under sin korta tid i området, det har länge spekulerats i vilka dessa var. Det enda vi säkert vet är att Marienburg var riddarnas högsäte. I övrigt rör det sig om mer eller mindre väl underbyggda spekulationer kring de mer eller mindre substantiella ruinerna på bergssidorna kring Burzenland. Någon utpräglad teutonisk riddararkitektur à la Ostpreussen fanns aldrig här. Och vad mäktade några tiotal riddare och några hundratal soldater med under ett tiotal år? I brist på ordentliga arkeologiska undersökningar har historiker ägnat sig åt att övertolka de få skriftliga källorna.

Ruinen jag såg från tågfönstret är faktiskt inte resterna av någon tysk ordensborg utan en bondebefästning, byggd av ortens sachsiska invånare, till stor del på 1600-talet. Delar är medeltida, men inte från riddarnas tid. Marienburg är likväl en av Siebenbürgens riktigt spännande platser. Här har funnits viktiga bosättningar sedan bronsålder, senare omvandlade av romarna till ett castrum för att sedermera koloniseras av tyska invandrare, de så kallade sachsarna, redan före riddarnas ankomst. Marienburg har också ett strategiskt läge med god kontroll över hela Burzenland, åsen är en naturlig befästning. Den ståtliga romanska basilikan har stadsmässiga mått och restes av cistercienserna vid mitten av 1200-talet, efter mongolernas härjningar. Det har hävdats att rester av riddarnas ordenshus ingår i murverken. Därom kan vi bara spekulera eftersom kyrkan omputsades med cement på 1980-talet utan att några undersökningar gjordes. I vilket fall är det en arkitektonisk skatt med sina rundbågar och fantasifulla reliefer. Idag står hon som så många andra av den tyska minoritetens kyrkor för det mesta tom. Den gamla kvinnan som är kyrkvärd berättade en historia jag hört många gånger i Siebenbürgen. Gudstjänst hålls bara varannan månad och då kommer bara tio av de tjugofem kvarvarande sachsarna, alla är de kvinnor på väg att lämna livets höst. Men orgeln har restaurerats för EU-medel, en klen tröst. Jag fann ett melankoliskt nöje i att spela "Ein feste Burg…" på den vackert nötta manualen.

Den romanska basilikan i Marienburg. Döljer murarna rester av ordensriddarnas hus?Den romanska basilikan i Marienburg. Döljer murarna rester av ordensriddarnas hus?

Basilikans interiör.Basilikans interiör.

Basilikan i Marienburg kan behöva några slantar. Besökaren upplyses på tre språk - tyska, rumänska och ungerska - om möjligheten att ge ett bidrag till underhållet av kyrkan.Basilikan i Marienburg kan behöva några slantar. Besökaren upplyses på tre språk - tyska, rumänska och ungerska - om möjligheten att ge ett bidrag till underhållet av kyrkan.

Den historiska orgeln i basilikan är åter spelbar.Den historiska orgeln i basilikan är åter spelbar.

Studentoffer för den sachsiska nationen

En annan av Marienburgs sevärdheter är "Studentendenkmal" i den andra ändan av åsen. Också den en påminnelse om Siebenbürgens oroliga historia. Minnesmärket från 1912 är ett märkligt litet vitputsat torn, som en miniatyr av en transsylvansk kyrkborg. Vad är det då rest över? Som så ofta för sachsarna finns där en tragisk historia bakom. Rentav ett förödande nederlag. År 1612 hade den härsklystne unge fursten av Siebenbürgen, Gabriel Báthory – ja, av samma ätt som den blodiga grevinnan – lyckats göra sig till fiende med nästan alla av landets folkgrupper. Härjande drog han detta år med sina knektar in i Burzenland och hotade den rika staden Kronstadt, vars sachsiska borgare var de sista att vägra underkasta sig hans styre. Stadens armé under domaren Michael Weiss inringades vid Marienburg och nedgjordes fullständigt. Bland de stupade fanns 39 studenter från Kronstadts gymnasium. Staden vägrade likväl ge upp, Báthory tvangs söka fred och mötte året därpå döden från sin egen livvakt. Sic semper tyrannis (så går det alltid för tyranner)… Mytbildningarna kring Weiss och hans studenter började däremot snart att vävas. I jämförelse med rikstyska krigsmonument från samma tid är Studentendenkmal en modest historia. Men konnotationerna om offerdöd för sin nation leder tankarna till den monumentala Langemarckhalle som är en del av Olympiaområdet i Berlin. Under stadions klocktorn minner en stram pelarhall om det regemente av tyska studenter som stupade i slaget vid Langemarck under första världskriget. Två historiska händelser som erbjöd tacksamt stoff för stärkandet av den nationella andan. Det lilla tornet i Marienburg har följaktligen fört en tynande tillvaro under det fortsatta kommunistiska 1900-talet. Men sedan millennieskiftet äger en årlig ceremoni rum i närvaro av Tyska demokratiska forumet (tyska minoritetens parti i Rumänien), evangeliska församlingen och gymnasiet i Kronstadt. Monumentet fyller därmed en roll i försöken att bevara vad som ännu återstår av den tyska minoriteten i Siebenbürgen. Trots en restaurering för några år sedan är tornet i ett miserabelt skick, invändigt. Tydligen används det av somliga ortsbor som en offentlig toalett.

Studentendenkmal i Marienburg, en kyrkborg i miniatyr.Studentendenkmal i Marienburg, en kyrkborg i miniatyr.

Euro, cement och mer skit?

När jag 2011 återvände till Marienburg var det i sällskap med två busslaster nedresta medlemmar av nämnda "Verein für siebenbürgische Landeskunde". Det var en vindstilla septemberdag med kvardröjande högsommar och stekande sol. På det dammiga bytorget väntade puttrande grytor med gulaş och plastflaskor med hembränd fruktsnaps. Den entusiastiske rumänske borgmästaren tog emot i den annars så ödsliga basilikan, iförd tysk ordensmantel. Den förra året totalt igenväxta kyrkogården låg kalhuggen och ringmuren var överpenslad med gulaktig plastfärg, jubileumsåret till ära. Stora visioner målades upp för det nu så sömniga Marienburg. Ty det finns pengar att göra på 800 år gamla krigarmunkar och då vill man inte veta av tråkiga vetenskapliga relativiseringar av vad denna handfull riddare verkligen hann uträtta i Burzenland. Riddarborgen – för en riddarborg är det ju – skall återställas i sin forna glans för EU-pengar. Vis av erfarenheter från övrig rumänsk ruinvård är jag glad att ha fått uppleva ruinen i dess äkta tillstånd, ty 2012 kanske den är på väg att förvandlas till en tysk ordensborg komplett med cement, souvenirbutiker, kanonformade soptunnor och ett litet tåg som går från bytorget. Som avskräckande exempel kan vi ta ruinerna efter borgen Rosenau (Râsnov), inte långt från det mer välbekanta slottet Törzburg (Bran). Detta är också en ort som tillskrivits ordensriddarna, dock på vaga grunder. Dagens borg är ett verk av staden Rosenaus borgare. Det stora komplexet ligger uppfluget på en kalkstensklippa som för säkerhets skull försetts med ortens namn på Hollywoodmaner, eller kanske snarare Braşovmaner… Den kräsne resenären gör sig inte besvär för annat än den makalösa utsikten, borgen i sig är bäst på avstånd. Kommunen Rosenau slöt 2003 ett avtal med en italiensk arkitekt som förvandlade den en gång pittoreska tavlan till vad den är idag. Och det skedde inte tillnärmelsevis på ett fackmässigt sätt, inte ens med rumänska mått.

Fästningen Rosenau, i dag i turismens tecken.Fästningen Rosenau, i dag i turismens tecken.

Nu skall alltså Marienburg med stöd av EU bli centrum för en gryende turism i denna centraleuropeiska utpost. Historisk korrekthet i all ära. Man kan åtminstone vara glad att det inte är en dakisk lämning som lyfts fram, vilket annars varit legio i det kommunistiska och postkommunistiska Rumänien. Det var en medveten väg för att med arkeologi försöka underbygga rumänska statens historiska rätt till Siebenbürgen. Rumänerna har fått lära sig att de är ättlingar i rakt nedstigande led till romartidens daker. Den dako-rumänska kontinuitetsteorin må vara på utdöende bland yngre akademiker men är väl inympad i det allmänna rumänska medvetandet. Detta erfor jag i taxin på väg till järnvägsstationen i Kronstadt. När chauffören hörde att jag varit på historikerkonferens fick jag en initierad utläggning om dakernas föregivna ättlingar, valakerna, som slutade med att Alexander den stores mor var dylik och att det var valakerna som ledde det grekiska frihetskriget mot turkarna. Det var ett sidospår. Åter till Marienburg. Det skall inte förnekas att orten har potential och att besöksnäringen skulle ha något att tillföra. Kulturarvet i Marienburg har som i så många andra transsylvanska byar varit satt på undantag i decennier. Men riskerar EU:s generositet att göra mer skada än nytta? Det kommande besökare till borgen i Marienburg dock kan vara säkra på att få uppleva är doften av skit, för samtidigt med mitt besök höll kommunen på att anlägga ett stort reningsverk alldeles nedanför borgkullen.

Det dako-rumänska arvet uppges vara närvarande även i Rosenau.Det dako-rumänska arvet uppges vara närvarande även i Rosenau.

Den nya grannen till borgen i Marienburg - ett stort reningsverk.Den nya grannen till borgen i Marienburg - ett stort reningsverk.