Promenad i Kaunas (Litauisk resa, del 8/10)

Av Per Nilson.

Kring årsskiftet 2013/14 gjorde jag en tio dagar lång resa till Litauen. Syftet med resan var att lära mig mer om landet, dess historia, kultur och levnadsförhållanden. Under hösten hade jag läst på om Litauens historia, sevärdheter och moderna förhållanden. Resan resulterade i totalt tio artiklar som publicerats här på Kultur i öst:

*Något om Litauens historia (del 1)

*Vilnius 1900-tal (del 2)

*Huvudstadens helgedomar (del 3)

*Vilnius – en bildberättelse (del 4)

*Några kyrkogårdar i Vilnius (del 5)

*Det judiska Vilnius (del 6)

*Besök i Klaipėda/Memel (del 7)

*Promenad i Kaunas (del 8)

*Besök i Druskininkai – Litauens sydligaste stad (del 9)

*Litauiska läckerheter (del 10)

-------------------------------------------------------------------

Källor: Lithuania. 100 places to visit (Terra Publica); Gordon McLachlan: Lithuania (Bradt Travel Guides Ltd, 2002); Per Högselius: Östersjövägar (Atlantis, 2007); broschyren Rescued Lithuanian Jewish Child Tells about Shoah (utgiven av Vilnius statliga judiska museum (Gaon-museet)); Jewish Community of Lithuania (hemsida: http://www.lzb.lt/en/regional-communities/175-the-jewish-community-of-ka...)

Jakten på exotiska resmål där helst ingen västerlänning eller annan turist tidigare satt sin fot är en av tidens trender. Ack, fläckarna i världen där ingen eller mycket få utländska resenärer satt sin fot blir allt färre! För en sådan trendkänslig turist – förlåt, resenär! – är Litauen förmodligen ett ointressant resmål. Det går inte att skryta med att man varit där. Men om vi lämnar odlandet av den egna exklusiviteten därhän, och om vi med "exotiska resmål" avser platser som är okända, främmande och annorlunda, så ser vi att vi inte måste resa så väldigt långt för att få uppleva exotism. Mitt första besök i DDR – en dag långt – i september 1982 var så spännande att jag höll på att smälla av. Staden jag besökte var Stralsund, vid Östersjöns södra strand. Inte heller mitt första och hittills enda besök i Norrland (Östersund och Ånge) någon gång på 90-talet var utan spänning. I Gävle bytte vi tåg, och sedan fortsatte vi ännu längre norrut i den mörka vinterkvällen.

Resenären som drivs av ett intresse för en viss plats på denna jord – för dess natur, människor, kultur, historia, språk – skiljer sig naturligtvis från den som i första hand frågar sig: utgör platsen jungfrulig mark? Den senare typen av resenärer begriper jag mig inte på.

En fredagmorgon tog jag tåget från Vilnius till Kaunas, en resa på en timme och en kvart (den kan också ta en halvtimma längre beroende på vilken avgång man väljer). Jag såg fram emot att besöka staden. Första gången jag hörde talas om den var någon gång i början av 90-talet då en bekant som är mycket intresserad av Baltikum berättade för mig att Kaunas var Litauens huvudstad under mellankrigstiden. Mer än så visste jag inte om staden när jag i oktober 2013 bestämde mig för att resa till Litauen och började läsa på. Namnet Kaunas hade jag stött på i en finsk rocksång av Karjalainen, "Pariisi, Motala ja Hilversum", där staden nämns i följande sammanhang: "Stavanger, Moskova, Kaunas", samt på den stora vackra målningen över Europas järnvägslinjer som kan beskådas på Malmö Central (nära entrén från Skeppsbron). Där är Kaunas utsatt men inte Vilnius! Kanske kom målningen till under den tid då Kaunas och inte Vilnius var huvudstad i Litauen (1920-1939)?

Kaunas är Litauens andra största stad. Litauer brukar framhålla den som den mest litauiska av Litauens storstäder. Vilnius är starkt präglat av sin etniska heterogenitet, Klaipėda var under århundraden en tysk stad, grundad av Tyska orden i mitten av 1200-talet. Om Kaunas skriver Per Högselius i Östersjövägar: "Den historiskt intresserade gästen promenerar gärna omkring och låter sig fascineras av skiftande arkitektur och minnesmärken som låter ana förbindelser i det förflutna till de mest oväntade delar av Europa och världen. Men sedan mellankrigstiden, då Kaunas blev provisorisk huvudstad i den nya republiken Litauen […] har staden blivit etniskt allt ’renare’ och dess naturliga förbindelser ut i världen därför betydligt fattigare. I jämförelse med Klaipėda och Vilnius finns det knappast några minoriteter att tala om över huvud taget i Kaunas, och kanske är det oundvikligt att denna renhet eller ensidighet påverkar öppenheten mot omvärlden. Trots alla de strömmar och flöden av vatten, människor och varor som passerar genom staden, har Kaunas på senare år haft svårt att hävda sig ekonomiskt mot de kulturellt och etniskt mer blandade konkurrenterna Klaipėda och Vilnius. […] Dyster och pampig ligger i stället den mellankrigstida, nationellt tillspetsade funktionalismen med sin enorma tyngd över dagens Kaunas, som därmed tycks plågsamt fånget i ett alltför nationellt tänkande. Stadens framtid förefaller högst oviss." (s. 203)

 

Sankt Mikael Ärkeängelns kyrka. Uppfördes som rysk-ortodox kyrka men är numera katolsk.

Järnvägsstationen var belägen alltför långt i sydost för att rymmas på kartan över Kaunas centrum som fanns i min guidebok (Gordon McLachlan: Lithuania). Min första timma i Kaunas präglades av förvirring. Vid järnvägsstationen hade jag konsulterat en orienteringstavla över staden och därefter gått i den riktning som en skylt med texten "Gamla staden" (tror att det stod så) visade. När jag så småningom kom fram till en stor kyrka, trodde jag att jag kommit till stadens katedral mitt i Gamla staden, i den västra delen av centrum. Men kyrkan stämde inte in på guidebokens beskrivning av katedralen. Så småningom förstod jag att jag befann mig i Nya staden, långt österut, och att kyrkan jag hade framför mig var Sankt Mikael Ärkeängelns kyrka.

 

"Žmogus" (Man) av den litauiske skulptören Petras Mazūras.

Det stora torget framför Sankt Mikael Ärkeängelns kyrka heter Nepriklausomybės aikštė (Självständighetstorget). Här ligger Mykolas Žilinskas-museet. Statyn av den levande och allt annat än idealiserade unge mannen har stått framför konstmuseet sedan 1991.

Laisvės alėja (Frihetsallén) – den över 1,5 kilometer långa gågatan som i öster mynnar ut i Självständighetstorget; i väst övergår den i Šv. Gertrudos-gatan som fortsätter in i Gamla staden.

Inbjudande kafé i början av Laisvės alėja.

Sankt Mikael Ärkeängelns kyrka igen, fotograferad från Laisvės alėja.

Uppståndelsekyrkan fotograferad från Laisvės alėja. Den modernistiska kyrkan började byggas 1934, ett av de mer ambitiösa byggnadsprojekten under mellankrigstidens självständighetsperiod. Sedan Vilnius, Litauens huvudstad under de två första åren, erövrades av polackerna 1920, förlades huvudstaden till Kaunas. En rad byggen – monument såväl som hus – sattes igång för att staden skulle få karaktär av huvudstad. Stilen var ofta funkis och modernism. I samband med den första sovjetiska ockupationen konfiskerades kyrkan av ryssarna 1940. Under den andra sovjetiska ockupationen tillverkades här radioapparater.

Hotell Kaunas på Laisvės alėja.

Korsningen Laisvės alėja – Vasario 16-osios gatve (16 februari-gatan).

Wrocław är en av Kaunas vänorter, Växjö, Brno och Tartu är andra.

Modell av det plan, "Lituanica", med vilket de båda litauiska flygarna Darius och Girėna 1933 försökte genomföra en non-stop-flygning från New York till Kaunas. De störtade dock i dåvarande Ostpreussen. Med sin flygning ville Darius och Girėna göra den nya litauiska republiken känd och respekterad. De har blivit legender i Litauen. På den ena sidan av 10-litassedeln är planet avbildat och på den andra ser vi de båda flygarna.

Posthuset på Laisvės alėja. Funkisarkitektur typisk för mellankrigstidens byggande i Kaunas.

Funkis på Laisvės alėja 110.

Mysig restaurang där jag åt. Specialitet: traditionella rätter.

Där Laisvės alėja övergår i Šv. Gertrudos-gatan, vek jag av till vänster, in på Vilniaus-gatan.

Vilniaus-gatan. De två kyrktornen i bakgrunden tillhör Sankt Francis Xavier-kyrkan (jesuiternas kyrka).

På Vilniaus-gatan en bit väster om katedralen.

Hus mittemot katedralen.

I närheten av katedralen.

Jonas Mačiulis-Maironis grav vid Kaunas-katedralens södra yttervägg. Mačiulis (Maironis var en pseudonym) räknas som Litauens nationalskald. Hans lyrik har patriotisk-sociala motiv och präglas av stark naturkänsla. En av hans mest kända dikter är "Det unga Litauen".

Kaunas katedral är uppkallad efter apostlarna Petrus och Paulus. Detta är en av de största gotiska kyrkobyggnaderna i Litauen. Den första församlingskyrkan nämndes redan 1413. Sedan dess har den byggts om och byggts ut många gånger.

Katedralen fotograferad från Rådhustorget (Rotušės aikštė).

Rådhustorget. En gigantisk stickning (så vitt jag kan förstå).

Stickningen från insidan.

Stickningen från utsidan.

Rådhuset, även kallat "Den vita svanen", började byggas 1542. Exteriören omfattar inslag av renässans, barock och klassicism.

Gata som utgår från Rådhustorget.

Staty av Jonas Mačiulis-Maironis vid Rådhustorget.

I den västra änden av Gamla staden, inte långt från floden Neris, finner vi Sankt Görans kyrka (till vänster) samt resterna av fästningen (till höger). Ett stenkast längre söderut flyter Neris samman med Nemunas, Litauens två största floder. Sankt Görans kyrka (som tillhör franciskanerna) är ett av Kaunas finaste arkitektoniska monument. Den byggdes på 1400-talet som en del av ett bernardin-kloster. Under den sovjetiska tiden förföll kyrkan, fönstren murades igen med tegel. Fästningen nämndes i skriftliga källor första gången 1361, efter det att den förstörts av Tyska orden. Det vi ser i dag är de delar som byggdes upp omedelbart efter förstörelsen. Fästningen hade ursprungligen fyra torn samt omgavs av en vallgrav. Tornet rymmer ett litet museum. Med sin fästning stod Kaunas i centrum för 1300-talets strider mellan Litauen och Tyska orden.

Fästningen.

Sankt Görans kyrka.

Från vänster: Fästningen, katedralen, Sankt Görans kyrka.

På väg från fästningen till Vilijampolės-bron som leder över floden Neris till förorten Vilijampolė.

I Vilijampolė.

Längs Kriščiukaičio-gatan i Vilijampolė finner vi gettomonumentet.

Gettomonumentet på Kriščiukaičio-gatan. Före andra världskriget uppgick Kaunas judiska befolkning till 37 000 personer. Staden hade många synagogor. Fram till 1800-talets mitt var judarna i Kaunas huvudsakligen bosatta i stadsdelen Vilijampolė, men därefter kom de att bo även i andra delar av staden. År 1941 tvingade nazisterna dem dock att återvända till Vilijampolė som blev Kaunas getto. År 1944 tömdes det av tyskarna. Många av Kaunas judar, liksom judar från andra håll i Litauen och även från andra länder, fördes till Nionde fortet i Kaunas nordvästra utkanter. Fortet var en del av det försvarssystem som ryssarna upprättade under 1800-talet. Det rymmer numera ett museum. (Även i Fjärde fortet ägde avrättningar rum.) I gettot genomförde tyskarna och deras hantlangare flera "aktioner". Två av dem ska nämnas här. Mellan den 28 och 29 oktober 1941 genomfördes den "Stora aktionen": 2 007 judiska män, 2 920 kvinnor och 4 273 barn sköts ihjäl i Nionde fortet. Mellan den 27 och 28 mars 1944 genomfördes "Barnaktionen" i gettot: omkring 1 700 personer fördes bort och mördades; 900 – 1000 av dem var barn.

I detta sammanhang bör det hus på Vaižganto-gatan 30, där den japanske diplomaten Chiune Sugihara verkade, nämnas. Han upprättade ett konsulat för att kunna skriva ut visa som räddade livet på några tusen judar. Även den holländske diplomaten Jan Zwartendijk gjorde stora insatser.

Gettomonumentet. "På vårdarne lägg sten!" som det står i Oscar Levertins dikt "På den judiska kyrkogården i Prag".

I Vilijampolė.

Pratstund i Vilijampolė. Mannen och kvinnan såg mig gå förbi och började prata med mig. De märkte att jag förstod lite ryska (eftersom jag kan tjeckiska) och så kunde vi prata lite grand med varandra. Kvinnan berättade att hon har en son som bor i Sverige. Hon undrade också om jag varit i Druskininkai. Det hade jag inte, och det var kanske i den stunden som jag bestämde mig för att åka dit nästa dag i stället för att återvända till Kaunas som jag ursprungligen planerat. När jag tänkte över saken var jag inte så sugen på att göra om tågresan till Kaunas (alla övernattningarna hade jag i Vilnius); roligare att se ytterligare en stad. Efter en stund sa vi hej då och jag gick vidare. Efter ett tag hörde jag någon tuta bakom mig och snart susade damen förbi i sin bil, glatt vinkande.

I Vilijampolė.

Jag återvände över den hårt trafikerade bron som leder över till Gamla staden. Skymningen började falla över Neris, floden som jag stiftat bekantskap med redan i Vilnius. Jag dröjde kvar i Gamla staden för att fotografera sådana sevärdheter som Vytautas den stores kyrka och Perkunas-huset. Men nu hade det börjat skymma ordentligt och fotona blev inte bra.

Jag gick genom Gamla staden. När jag kommit så långt österut som till Laisvės alėja vek jag in på Ožeškienės där Koralsynagogan, Kaunas numera enda fungerande synagoga, ligger. Den byggdes 1871. Bakom synagogan finns ett monument över de judiska barn i Litauen som mördades av nazisterna.

Skylt vid Koralsynagogan.

Jag fortsatte en bit i nordostlig riktning och kom till Vienybės aikštė (Enhetstorget) där det finns några viktiga monuent och byggnader tillkomna i samband med att Kaunas blev ”provisorisk huvudstad” 1920 (”provisorisk” sade man eftersom man inte kunde tänka sig att Vilnius för alltid skulle vara förlorat; Vilnius var den historiska huvudstaden, grundad av storfursten Gediminas på 1300-talet). Här ser vi Frihetsmonumentet som byggdes för att högtidlighålla minnet av Litauens självständighet under mellankrigstiden. Det togs bort under den sovjetiska perioden, men återuppfördes 1989.

Detta vykort visar Vytautas den stores krigsmuseum på Enhetstorget, byggt 1921.

Uppståndelsekyrkan (för information om kyrkan, se text under tidigare visad bild av kyrkan). Från Putvinskio-gatan som gränsar till Enhetstorget, tog jag den långa trappan upp till Žaliakalnis. Därifrån var det inte långt till Uppståndelsekyrkan som lyste starkt i kvällsmörkret. I stället för trapporna kan den som vill åka i en vagn som går på räls uppför kullen.

På väg till kyrkan passerade jag en busshållsplats och såg att det gick bussar till Islandsplatsen. Tänkte att det skulle vara roligt att komma dit och ta ett foto. Efter det att jag fotograferat kyrkan, ställde jag mig och väntade på en buss. Framme vid Islandsplatsen frågade jag bussföraren hur jag skulle ta mig tillbaka till järnvägsstationen. Hon förstod inte engelska, så det fick bli "ryska" igen. Jag kan som sagt endast några ord på det språket, men likheten med tjeckiskan gör att en rysktalande kan förstå en del tjeckiska ord. Förståelsen var dock inte total, skrattande sade vi hej då till varandra. I en trådbuss satt en man och jag gick till honom. Det visade sig att den tur som han snart skulle påbörja inbegrep järnvägsstationen. När jag berättade att jag letade efter en skylt med påskriften Islandsplatsen hoppade han ut ur bussen och letade tillsammans med mig. Även han förstod ryska, hustrun var ryska. Han gjorde tappra försök att prata engelska, men kom ingenvart. Han suckade och sade att han inte fick någon ordning på de kunskaper han faktiskt hade. Någon skylt hittade vi inte: "Det här är en ändhållplats, här finns ingenting!" sade han och skrattade. Det blev dags för avfärd. Sakta rullade vi genom gatorna. Väl framme på järnvägsstationen behövde jag inte vänta länge på ett tåg. Nöjd med min dag slog jag mig ner på ett säte. Mitt besök i "den provisoriska huvudstaden" var till ända.