På besök hos mästaren - reflektioner kring Bayreuth

Text och foto: Robin Gullbrandsson.

Haus Wahnfried i augusti 2010. Gatufasaden med bysten av Richard Wagners mecenat, kung Ludvig II av Bayern. Över entrén en sgraffitto föreställande Wotan med sina två korpar, till vänster flankerad av ”Tragedin” i form av Wagners favoritsopran Schröder-Devrient, till höger av ”Musiken” i Cosimas gestalt med sonen Siegfried.Haus Wahnfried i augusti 2010. Gatufasaden med bysten av Richard Wagners mecenat, kung Ludvig II av Bayern. Över entrén en sgraffitto föreställande Wotan med sina två korpar, till vänster flankerad av ”Tragedin” i form av Wagners favoritsopran Schröder-Devrient, till höger av ”Musiken” i Cosimas gestalt med sonen Siegfried.

”Hier wo mein Wähnen Frieden fand” står det på fasaden till den under omständigheterna ganska lilla villa som på nåder har fått ett hörn av slottsparken i den fränkiska staden Bayreuth. Här där mina fåfänga strävanden kom till ro, skulle en översättning kunna lyda, men som vanligt tycks inte svenskan kunna fånga det tyska språkets alla inneboende nyanser. Inskriptionen kan tolkas på olika sätt ty den står på Richard Wagners (1813–1883) enda fasta punkt i en kringflackande tillvaro, Haus Wahnfried. Här i Bayreuth förverkligade allkonstnären mot alla odds sin för mången betraktare vanvettiga idé, bygget av en av kontinentens då största och modernaste scener, vigd åt att framföra hans egna verk, skapelser med anspråk vida utöver de musikaliska. Det är en historia som är osannolik och inte enbart kan förklaras med den bayerske kungen Ludvig II:s generösa passion för kompositören. Den på 1800-talet ännu lantliga staden Bayreuth har haft anledning att både glädjas och besväras av beslutet dess makthavare 1871 tog att helt och fullt stötta visionären Wagner i hans planer.

Den livskraftige mångfrestaren
Genom Wagner blev Bayreuth ett begrepp i tysk identitet, festspelsstaden uppstod medan det nya tyska riket ännu låg i sin linda. I den sömniga före detta provinshuvudstaden hittade Wagner – hunnen till sitt sextionde år – ett hem ”i hjärtat av Tyskland”. En grogrund okorrumperad av storstädernas ytlighet och ”judendom”. Här kunde han förverkliga sin dröm om det ideala framförandet av världsdramat ”Nibelungens ring”, en 15 timmar lång musikdramatisk sammansmältning av antik tragedi och forngermansk mytologi. Samtidigt är ”Ringen” en spegling av 1800-talets industriella och politiska revolutioner. Det var inte för inte som första utkastet till ett libretto påbörjades 1848.

När Wagner fullbordade musiken till Ringen i Bayreuth 1872 var han sedan länge ett världsnamn med talrika anhängare och belackare. Sade man ”der Meister” kunde det bara syfta på en man. Antingen var man wagnerian eller antiwagnerian. Och till detta kom politikern Wagner som spottade ur sig pamfletter och tidningsartiklar på löpande band inom vitt skilda ämnen, från antisemitism till vegetarianism. Att fördjupa sig i denna del av honom är en svår uppgift, hans åsikter var oräkneliga och kunde växla från dag till annan. Det går inte att sätta en övertygande politisk etikett på mannen som började som revolutionär, frotterade sig med anarkisten Bakunin, odlade vänskapen med en ännu okänd Nietzsche, aldrig försatt ett tillfälle att finna nya finansiärer för att förverkliga sina planer, skrev vitt och brett om hotet från en förljugen och kapitalistisk ”judisk” kultur kontra en äkta ”tysk” och samtidigt anförtrodde uppförandet av sin sista opera ”Parsifal” åt en jude. Wagner är ett mikrokosmos som ännu i högsta grad lever. Varje generation finner något nytt i hans musikdramer och varje sommar vallfärdar därför tusenden till den lilla staden och bestiger ”Der grüne Hügel” där det legendariska Festspielhaus tronar. Efter tio års ansökningar efter biljetter blev det så också författarens tur att förverkliga en tonårsdröm och begå Ringen under festspelsveckorna.

"Der grüne Hügel" med Festspielhaus' enkla arkitektur resande sig ur grönskan."Der grüne Hügel" med Festspielhaus' enkla arkitektur resande sig ur grönskan.

Att skapa och omskapa en myt
Om det var ett mirakel att festspelen överhuvud kom till stånd så är det lika otroligt att de bokstavligen överlevt Ragnarök. Vem kunde väl tro att festspelen skulle återuppstå ur ruinerna efter den nationalsocialistiska undergången? För ingen konstnär har blivit mer politiserad än Wagner, vilket inte var oförtjänt, gränsen mellan konst och politik var flytande även för honom. Likt en Siegfried, menade han, skulle en ny människa uppstå ur 1800-talets konvulsioner, fri från girighet och borgerliga konventioner, en orädd och älskande människa som också rätt kunde förstå värdet i allkonstverket.

En vandring på gamla kyrkogården i Bayreuth bekantar oss inte bara med en man som osjälviskt gynnade Wagner utan även en som utnyttjade honom för egna syften. Franz Liszt och Houston Stewart Chamberlain. Om Liszt kan enklast sägas att utan honom hade Wagner aldrig nått långt. Chamberlain var en brittisk rasteoretiker som gift sig med en av Wagners döttrar och blivit en centralgestalt i det med tiden allt mer antisemitiska kotteriet kring mästarens efterlevande. Bayreuth blev under Wagners änka Cosima målmedvetet förvandlat till ett nationellt relikskrin där under de kommande decennierna inget fick förändras, vare sig på tiljorna i Festspielhaus eller i Haus Wahnfried. Redan under Wagners levnad hade antisemitiska agitatorer, som Nietzsches svåger Bernhard Förster, sökt få del av strålglansen från kullen och mästarens välsignelse, dock med föga framgång. Men det var ingen tillfällighet att festspelsstaden kom att bli central i Tredje rikets kulturpolitik.

Två män framför Mästarens byst i parken nedanför Festspielhaus.Två män framför Mästarens byst i parken nedanför Festspielhaus.

Det var en annan britt som lyckades bryta den nästan halvsekelgamla förstelning som festspelen råkat i under Cosima. Svärdottern Winifred såg som ny ledare för festspelen till att få dessa i takt med tiden, på gott och ont. Den museala atmosfären i Wahnfried bröts och på besök kom ofta en ung protegé och hängiven wagnerian vid namn Adolf Hitler. Introduktionen hade skett 1923 strax före den misslyckade ölkällarkuppen i München och förmedlats genom just Chamberlain. För den senare rikskanslern blev Bayreuth och familjen Wagner ett andra hem. Festspelen var omistliga högtidsstunder för rikskanslern. Winifreds söner Wieland och Wolfgang lyckades efter kriget och återöppnandet 1951 att avpolitisera festspelen och skapade ”Neubayreuth”, en avskalad estetik som återknöt till antikens dramer och tonade ner de nationella inslag som tidigare hade utnyttjats till fullo. ”Hier gilt’s die Kunst” proklamerades i programbladen. Politikern Wagner sopades under mattan och konsten blev åter salongsfähig. Vilken är väl den förbundskansler som sedan inte årligen intagit den kungliga logen i Festspielhaus?

I och med det gamla gardets avgång – Wolfgang Wagner avled 2010 – har den fjärde generationen av klanen tillsatt en oberoende sanningskommission för att utreda festspelens roll inom det tredje riket, något som kan synas vara bortkastad tid eftersom den idag är välbekant. År 2002 kom exempelvis Brigitte Hamanns läsvärda biografi, Winifred Wagner oder Hitlers Bayreuth, som utan försök till skönmålning eller nedsvärtning ger en vederhäftig bild av familjen Wagner och dess dubiösa relation till makten, å ena sidan naiv å andra sidan pragmatisk.

Festspelsgäster under paus i "Siegfried".Festspelsgäster under paus i "Siegfried".

De nya härskarinnorna på kullen, Wolfgangs båda döttrar, har redan lyckats skapa en scenisk skandal med en ny uppsättning av ”Mästersångarna i Nürnberg” som fått rättrogna wagnerianer att rasa. Skandaler är dock inget nytt i festspelens historia, första uppförandet av den så kallade Jubileumsringen 1976 ledde till tumult i salongen. För det första på grund av det faktum att regissören hade förflyttat handlingen till Wagners egen tid, för det andra att det var två fransmän som anförtrotts regi och musikalisk ledning. Bayreuthpubliken är till sin natur synnerligen konservativ och säger också vad den tycker. Regissören till den sista Ringuppsättningen under Wolfgangs spira har således fått finna sig i att varje år efter ”Ragnarök” buas ut på scenen.

Minotauros labyrint
I få operahus kan besökaren idag känna historiens vingslag så som i Bayreuth, i denna lokal har de alla suttit, 1800- och 1900-talets stora män och kvinnor, och alla har de hört samma musik. Alla har de sänkts ned i dunklet inför den suggestivt biografduksliknande scenen och sett ett svagt ljus växa sig allt starkare till en mjukt böljande melodislinga i ess-dur. Inget annat operahus tillmäts på samma sätt en regelrätt sakralitet. Här har den grekiska amfiteatern uppstått i modern tappning, här var man först med att släcka ljuset i salongen, det är fortfarande bara här som orkestern är gömd under scenen. Här gällde det att skapa de ideala förhållandena för musikdramatik, inte opera som förströelse för en högborgerlig-aristokratisk publik. ”Varje plats i Bayreuth är den bästa” heter det och författaren är efter fyra aftnar på översta galleriet villig att instämma, likväl är det en fysisk prestation. Allt i byggnaden är planerat för bästa sikt och akustik. ”The Bayreuth Sound” är också världsberömt. Orkesterklangen bildar en mjuk matta bakom sångarna, vilkas minsta fraseringar träder fram. Orkestermusiker från hela världen drömmer om att någon gång få tillbringa några sommarveckor i det överbyggda orkesterdiket och svettandes, iförda endast underkläderna, framföra Wagners musik.

Festspielhaus. Trumpetare ur orkestern står på den kungliga logens balkong och signalerar med ett ledmotiv ur kvällens föreställning att det är dags för publiken att dra sig inåt.Festspielhaus. Trumpetare ur orkestern står på den kungliga logens balkong och signalerar med ett ledmotiv ur kvällens föreställning att det är dags för publiken att dra sig inåt.

Tongivande i utformningen av Festspielhaus var inte bara Wagner utan även den berömde operaarkitekten Gottfried Semper. Arkitekturen är bortsett från en återhållsam nyklassicism i högsta grad ärlig och funktionell, en gigantisk teaterlada. Här saknas pompösa trapphus och foajéer som annars tenderar att uppta halva operahus. Ironiskt nog så var Hitlers favoritoperahus Garniérs pråliga opera i Paris, vilken han kände utan och innan, raka motsatsen till Bayreuths principer. Wagners ursprungliga tanke var att uppföra Ringen i en tillfällig träbyggnad vid stranden av Rhen, som därefter skulle rivas. Festspelet skulle vara öppet för alla intresserade, oavsett plånbok. Men även en mästare måste kompromissa för att komma någonvart. En tydlig kompromiss är även den tämligen påklistrade kungliga logen mitt på entrésidan, vilken inte fanns med i ursprungskonceptet. Den pompösa invigningen av festspelen 1876 med kejserlig närvaro och det sceniskt bitvis bristande framförandet fick Nietzsche att bryta med mästaren. I Fallet Wagner liknar han sin forne idol vid en modern Minotaurus som förleder ungdomen med sin manipulativa musik. Som dramatiker fortsatte Nietzsche dock att högakta Wagner ända fram till sitt slutliga insjuknande.

Wahnfried i stöpsleven
Bara gatusidan av Haus Wahnfried är autentisk, av interiören ännu mindre. De sista dagarna av kriget fick bombplanen in en fullträff på Wahnfrieds trädgårdssida. Länge stod byggnaden halvt som ruin, exponerad för naturens krafter. Inför festspelens hundraårsjubileum 1976 togs dock krafttag. Med subventionering från Förbundsrepubliken, bayerska regeringen och staden Bayreuth restaurerades eller snarare återuppfördes boningen enligt tysk restaureringspraxis. Endast två och en halv yttermur räddades. Hallen med sin Nibelungenfris och salongen med biblioteket återskapades noggrant, i övrigt kom rummen att härbärgera en på rekordtid uppbyggd utställning om Wagner och festspelens historia med en under omständigheterna imponerande samling exponat. Inredningen skedde under fyra dagar och fyra nätter. Denna utställning med sina förtjänster och uppenbara brister – flera av texterna lär ha skrivits ut på maskin och monterats natten före öppnandet – kunde avnjutas för sista gången festspelssäsongen 2010, ty fram till 200-årsjubileet av mästarens födelse 2013 hålls villan stängd för en totalomdaning, naturligtvis åter med ansenliga bidrag från München och Berlin. Wagner är och förblir en riksangelägenhet. Fast kransarna bakom den namnlösa murgrönsklädda gravhällen i trädgården vittnar om att mästarens tillbedjare inte känner några nationsgränser.

Vid Wagners grav.Vid Wagners grav.

Frågan är hur det återöppnade museet kommer förhålla sig till mästarens eftermäle. I det gamla museets innersta fanns ett litet tryckande kuriosakabinett som utöver Wagners berömda barett och andra personliga tillhörigheter även innehöll en ansenlig samling kitsch, bland annat ett torrt gammalt semmelbrot som en gång i tiden såldes under förespegling att vara nattvardsbröd från den första uppsättningen av Parsifal, hårlockar och tänder samt mer eller mindre konstnärliga gestaltningar av den mytiske Wagner. När besökaren hade fått sitt lystmäte av detta kunde han gå tvärs över gatan till det hus där svärfadern Liszt dog och i en motsvarande monter betrakta dennes sandaler. Inget är för oansenligt för att lyfta fram när det rör sig om de verkligt stora. För visst känner sig en wagnerian tvungen att, trots förbudet, med en flyktig hand stryka över mästarens Bösendorfflygel eller skrivbordet som såg Lohengrin födas. Det kommer säkert att finnas fler avspärrande rep år 2013.

Dörrarna till Haus Wahnfried öppnas en sista gång inför stundande omgestaltning.Dörrarna till Haus Wahnfried öppnas en sista gång inför stundande omgestaltning.