Om skillnaden mellan två finländska författare - Westö och Linna

Av Per Nilson.

I dessa sista skälvande timmar av finländskt 100-årsjubileum publicerar jag dessa rader. Av finländska författare har jag inte läst mycket: en volym ur Fältskärns berättelser, en barnbok av Irmelin Sandman Lilius, något av Paasilinna, Tove Janson, Kjell Westö (Hägring 38 samt drygt halva Den svavelgula himlen) och aningen mer av Väinö Linna: Pentinkulma-trilogin och Okänd soldat. Om de båda senare författarskapen ska det handla här.

I Westös Den svavelgula himlen slutade jag på sidan 256. Vid ett tillfälle bläddrade jag dock framåt och fick åter syn på Krister, på sidan 396. Han hade upplevt fysisk brutalitet inom kamratgänget (både som barn och ung vuxen), det skildras väl i boken. Eftersom han hade min sympati började jag läsa (fram till s. 410). Det var nutid och jag gladdes över att han hittat kärleken - en man - han verkade ha det bra. Några hurrarop för romanen kan jag inte utbringa - men värmen från Kride (Krister) nåddes jag av.

Det började ganska lovande. Under de första 80 sidorna såg jag kvalitéer, jag läste inte sällan med intresse. Så läste jag 50 sidor till och det började surna. Kommen till sidan 256 gick det bara inte längre: berättandet och gestaltningen lyste med sin frånvaro, i stället sida upp och sida ner med avrapporteringar och konstateranden. Jag höll på att drunkna i ett ingenting, tills det äntligen såg ut som om författaren kastat ut en livboj i form av en intressant tanke. Men snart var jag åter ensam där ute på de meningslösa meddelandenas hav; jag fick veta en hel massa - men upplevde nästan aldrig något. Och så sex, sex, sex, jag började undra om boken inte var skriven av en högstadieelev som fått sex på hjärnan och gillar att skriva men saknar litterär mognad, vilket tar sig uttryck i ett staplande utan slut? Och allt ska det redogöras för, till punkt och pricka. Övertydlighet i alster från en högstadieelev är förlåtligt, men från en författare som kritikerna höjer till skyarna? Mycket lite - eller ingen - ekonomi eller förtätning på de cirka 270 sidor jag läste (av totalt 475). Att inte trötta läsaren borde vara en hederssak för en författare.

Sällan har jag väl stött på en författare som så hyllats av kritiker men till den grad irriterat mig som KJELL WESTÖ. Sällan har jag väl stött på en författare som till den grad visat vad en riktig berättare är som VÄINÖ LINNA.

Vilken är skillnaden dem emellan, som jag ser det?

Hos Linna befinner jag mig under skalet, jag nås av strålarna från en kärna som lyder under en hemlig kod. Jag befinner mig i berättelsen, färdas i den. Hos Westö befinner jag mig på skalet, halkar omkring där, eller snarare: står stilla medan han tömmer en jättesäck av färdiga händelser över mig.

Skillnaden kunde inte ha varit större. 

Nyårsafton 2017

pn