Oberlausitz - ett fridfullt hörn av Tyskland

Text: Per Nilson. Bild: Per Nilson m fl.

För foton från resan (med åtföljande kortare texter), se: ”Oberlausitz – en bildberättelse” här på Kultur i öst.

I Lehndorf (sorbiska: Lejno) strax utanför Panschwitz-Kuckau. (Foto: Jarek Malicki.)I Lehndorf (sorbiska: Lejno) strax utanför Panschwitz-Kuckau. (Foto: Jarek Malicki.)

Det är med resmål som med böcker. Man lägger vissa på minnet och sätter upp dem på ett slags lista: dit vill jag åka, den boken vill jag läsa! Och rätt som det är gör man slag i saken.

När en polsk kompis, Jarre, och jag sommaren 2014 pratade om att göra en resa, slog det mig plötsligt: Görlitz! Jag hade läst att det är en fin stad, och dessutom lockade det faktum att den ligger både i Tyskland och Polen – en följd av att Polens gränser försköts västerut efter andra världskriget.

Görlitz/Zgorzelec gjorde mig inte besviken. Men att jag därutöver skulle bli så rikligt belönad var en överraskning. Vissa platser hade jag hört talas om, andra inte: Bautzen, Zittau, Herrnhut, Panschwitz-Kuckau, Crostwitz, Hrádek nad Nisou i Tjeckien. Än var vi i en sorbisk by med katolsk befolkning, än i en stad vars historia går tillbaka till 1700-talet då protestantiska trosflyktingar från Mähren slog sig ner på platsen. I Zittau befann vi oss i dreiländereck där Tyskland, Tjeckien och Polen möts. Språken runt oss växlade: tyska, polska, tjeckiska, sorbiska. Rofyllda gamla städer, fulla av skönhet och historia, ett kuperat, vänligt landskap.

Det blev en kort resa, sex dagar totalt, men innehållsrik – mycket tack vare Jarre som besökt trakten tidigare.  Jag startade i Malmö klockan 5.13 den fjortonde juli och var framme i Görlitz klockan 23.16. En lång resdag med färja och tåg.

Natten var varm, utanför järnvägsstationen satt några ungdomar och pratade, luften fylldes av deras röster. Jag gick längs fina borgarhus mot bron som tog mig över Neisse, till Polen, och vidare till Dom Sportowca där Jarre hade bokat in oss. Nästa dag kom han med tåget från Wrocław. Vi åt på den polska sidan och besökte en restaurang uppkallad efter mystikern Jakob Böhme (1575-1624) som föddes inte långt från Görlitz.

 

Barn i traditionella sorbiska kläder.Barn i traditionella sorbiska kläder.

Lausitz historia

Görlitz är beläget allra längst österut i Sachsen och därmed också längst österut i den tyska delen av Oberlausitz. Låt oss bekanta oss lite grand med dess historia innan vi fortsätter resan.

Lausitz delas upp i Niederlausitz (i förbundslandet Brandenburg) och Oberlausitz (i Sachsen). Landskapet är starkt förknippat med sin sorbiska befolkning. Lausitz är den tyska formen av det sorbiska namnet Łužica/Łužyca. Sorberna är ett västslaviskt folk som under folkvandringstiden slog sig ner i ett område som i väster avgränsas av floden Saale, i öster av floden Neisse och i söder av Erzgebirge. De invandrande slaverna tillhörde cirka 20 olika stammar. En av dem var surbi och det namnet kom att överföras på de två stammar vars ättlingar lyckats överleva in i vår tid: lusizer i Niederlausitz och milzener i Oberlausitz. Sorberna i Lausitz benämns alltså efter en slavisk stam som levde utanför det lausitzka området.

Strider mellan de slaviska stammarna och de germanska frankerna och sachsarna blev allt vanligare från slutet av 700-talet. Trots bittert motstånd lyckades inte sorberna stå emot germanerna. År 963 förlorade lusizerna sin politiska och ekonomiska oavhängighet; år 990 rönte milzenerna samma öde. Deras områden kom att delas mellan tyska markgrevar; sorberna kristnades.

Namnet Lausitz användes till en början endast med avseende på den norra delen av det lausitzka området (nuvarande Niederlausitz). På 1400-talet började man dock använda det även för de södra delarna - områdena kring städerna Bautzen och Görlitz. Skälet är följande. När dåvarande Lausitz år 1367/70 hamnade under den böhmiska kronan, var områdena i söder redan en del av Böhmen. Den nya enheten under den böhmiska kronan ledde till att namnet Lausitz utsträcktes till att gälla också de södra delarna; dock skilde man mellan Oberlausitz (i syd) och Niederlausitz (i norr).

Området söder om det ursprungliga Lausitz (sedermera Niederlausitz) – kallades Terra Budissin (Budissin-landet) efter det sorbiska namnet på dess viktigaste ort, Bautzen. I väst sträckte sig landskapet nästan ända fram till Dresden medan floden Kwisa i dagens Polen utgjorde den östliga gränsen. På 1100-talet var Terra Budissins storlek jämförbar med senare tiders Oberlausitz. År 1071 tillföll området den böhmiske hertigen Vratislav II. Området lydde sedan under Böhmen fram till 1635 med undantag för vissa perioder.

År 1346 ingick sex städer i nuvarande Oberlausitz ett förbund, ”De sex kungliga böhmiska städernas förbund”: Bautzen, Görlitz, Kamenz, Lauban (numera i Polen) Löbau och Zittau. Det kom att få en mycket stor ekonomisk betydelse. I dessa städer finner vi än i dag stora marknadsplatser.

Den ungerske kungen Mattias Corvinus erövrade Lausitz från böhmarna. Lausitz lydde under Ungern fram till hans död 1490.

År 1635 tillföll Nieder- och Oberlausitz kurfurstendömet Sachsen. År 1815 fogades Niederlausitz och en del av Oberlausitz till Preussen.

 

I Herrnhut.I Herrnhut.

En dag – tre länder

Tåget söderut till Zittau från Görlitz (40 minuter), därifrån vidare med buss till Herrnhut. På vägen passerade vi byar med vackert utsmyckade hus, så kallade Umgebindehaus (vad sägs om ett hus som på håll ser prickigt ut, målat i klara färger?). Snart var vi framme i Herrnhut som är hemvist för Evangeliska brödraförsamlingen. Här och i fem grannbyar bor cirka 6 500 människor. För den som intresserar sig för protestantisk kyrkohistoria är Herrnhut ett begrepp. Herrnhut grundades år 1722 av protestanter som flydde från den hårda motreformationen i Mähren. Greve Zinzendorf upplät mark åt flyktingarna och gav rörelsen en pietistisk prägel. Brödraförsamlingen ägnar sig åt ett omfattande socialt arbete och även missionsarbete runt om i världen. Den svenska väckelsen under 1800-talet tog intryck av herrnhutismen.

Vi möttes av en idyll. Vackra hus i enkel barockstil men också andra stilar. Allt präglat av vänlighet och trivsel. Vi besökte det stora huset som rymmer stadens hjärta: den vita kyrksalen. Vi lade märke till Zinzendorf-gymnasiet och en skola för elever med särskilda behov: ”Förderschule Johann Amos Comenius”.

På en höjd ovanför byn ligger kyrkogården, eller gudsåkern som den kallas här.

Vi återvände till Zittau vars historia går tillbaka till 1200-talet. Smala gator, lugn och ro. Staden kallas för ”den rika staden” på grund av sin en gång blomstrande textilindustri. Till Zittaus sevärdheter hör de två fastedukarna. Den stora – ett textilkonstverk från 1472 som mäter 8,20 gånger 6,80 meter och visar 90 motiv ur den bibliska historien – kan beskådas i Heliga korsets kyrka. Före reformationen användes den till att dölja altaret i Johanniskyrkan under fastetiden. Den lilla fasteduken från 1573 visar en korsfästelsescen och kan beskådas i stadsmuseet (före detta franciskanerkloster).

Vi beundrade det stora marknadstorget med sitt gamla, väldiga salthus. Strax utanför stadskärnan ligger praktfulla gamla villor, framför dem välskötta, prunkande trädgårdar; en svag klang från kyrkklockor nådde våra öron.

Från Zittau tog vi tåget till den lilla staden Hrádek nad Nisou i Tjeckien. En resa på 11 minuter som till största delen avverkades på polskt territorium. Efter att ha styrkt oss med brödknödel, gulasch och öl i den näpna staden påbörjade vi vandringen tillbaka till Zittau. Väl framme där tog vi tåget till Görlitz. Jag var fullständigt ledbruten när vi till slut var tillbaka på Dom Sportowca.

 

Jag flankeras av Franz Zschornack och hans far i verkstaden i Chrósćicy (Crostwitz).Jag flankeras av Franz Zschornack och hans far i verkstaden i Chrósćicy (Crostwitz).

Sorbisk utflykt

Tåg till Bautzen  –  de oberlausitzka sorbernas huvudstad. Fina borgarhus i barockstil, borgen (Ortenburg) där det sorbiska museet är inrymt, Petri-domen, ruinerna efter Nikolaikyrkan och den intilliggande kyrkogården, sorbiska institutioner.

En buss tog oss till den lilla staden Panschwitz-Kuckau, berömd för sitt cistersienserkloster från 1248: Marienstern. Nunneklostret är beläget strax intill vattendraget Klosterwasser. På vår väg dit passerade vi en sorbisk grundskola samt ett hus på vilket en skylt minde om den sorbiske författaren J. B Ćišinski.

Vi befann oss i triangeln Bautzen-Kamenz-Hoyerswerda som utgör det sorbiska språkets starkaste fäste i Oberlausitz. Byarna här är katolska. Språket talas hemma, på daghem och i affärer. Sorbiskan har två varianter: lågsorbiska (Niederlausitz) och högsorbiska (Oberlausitz). Man räknar med att det i dag i världen finns 15 000-20 000 människor som behärskar högsorbiskan; motsvarande siffra för lågsorbiskan är 5 000-7 000. De oberlausitzka sorbernas förbund, Domowina, arbetar för att språket ska hållas vid liv. Ett projekt – Witaj/Välkommen – syftar till att ge barn kunskaper i sorbiska redan på dagis. I Bautzen ger Domowina-förlaget ut en fyrsidig tidning som kommer ut fem gånger i veckan (en gång i månaden en fyrsidig version på tyska).

Vi bestämde oss för att lifta till byn Crostwitz (omnämnt första gången 1225), som har sorbisk grundskola och där cirka 90 procent av invånarna behärskar sorbiskan (och tyska, förstås). Den första bilen körde förbi, men vid det andra försöket fick vi napp. En kvinna vid namn Christina Zschornack tog upp oss. Hon var på väg hem till Crostwitz. ”Får jag bjuda på kaffe?” Först kom vi in i smedjan där hennes man och son, Franz, arbetade. Här bjöds vi på öl. Efter ett tag fortsatte vi en trappa upp och drack kaffe. En mycket trevlig stund med samtal om sorbiska traditionella dräkter och sorbiska seder. Vartannat år arrangerar staden en internationell folklorefestival, nästa gång 2015. Vi fick skjuts till en busshållsplats varifrån vi fortsatte mot Görlitz.

 

Görlitz.Görlitz.

Görlitz/Zgorzelec

Hemresedag. Förmiddagen ägnade vi åt Görlitz - Tysklands östligaste stad. Namnet Görlitz förekommer i en kejserlig urkund från 1071, det är det tidigaste skriftliga belägget. Staden rymmer en mycket stor mängd byggnadsminnesmärken från olika epoker. Här finns sengotik, renässans, barock och jugend. De flesta husen i Görlitz är numera i mycket gott skick, endast några står och förfaller och ger en fingervisning om hur staden kan ha sett ut under den östtyska tiden. Var och en måste dra en oändligt djup suck av lättnad över återföreningen, trots alla svårigheter den också kan ha inneburit. När jag kom hem såg jag ett klipp på youtube som visade Görlitz kring 1990. En enorm förvandling har skett. Mer om bland annat Görlitz i ”Oberlausitz – en bildberättelse” här på Kultur i öst. Klockan 13.44 avgick tåget till Cottbus. En lyckad resa gick mot sitt slut.

 

Källor:

Wo Krabat das Zaubern lernte. Unterwegs in der sorbischen Oberlausitz (Domowina-verlag, Bautzen, 2010)

Nationalencyklopedin

Gerhard Köbler: Historisches Lexikon der Deutschen Länder. Die deutschen Territorien vom Mittelalter bis zur Gegenwart (C H Beck, 2007)

Die Sorben in der Lausitz (Domowina-verlag, Bautzen, 2003)

Siegfried Schlegel: Die Oberlausitz. Ein liebenswertes Stück Deutschland (Husum, 2013)

Broschyren “Herrnhut kleine Stadt von Welt”, utgiven av Stadt Herrnhut 2013

Broschyren ”Zittau. Die Reiche”, utgiven av Stadtverwaltung Zittau