Några glimtar från en resa till Bulgarien (juli 2009)

Av Per Nilson. Foto: (för det mesta) Jarek Malicki.

ХУбавО!ХУбавО!

I juni hade jag besök av vänner från Polen. De flög med ett lågprisbolag och när de återvänt hem fick jag en idé: tänk om jag skulle slå till och flyga till Bulgarien. Jag frågade min polske kompis Jarek om han hade lust att följa med och det hade han. Egentligen ville jag inte flyga – jag tycker det är ett konstgjort sätt att ta sig fram på, och inte är det miljövänligt heller. Jag vill hellre ta mig fram med tåg eller möjligen med buss. Om jag gör en rundresa i något land, så vill jag uppleva resan dit också – inte sitta i ett metallrör 10 000 meter ovanför marken och avverka hela Rumänien på trettio minuter. En resa med enbart tåg/buss kräver dock mycket mer tid och är också dyrare.

Både Jarek och jag hade varit i Bulgarien tidigare. Han 1988 och jag 1991. Jarek reste tillsammans med en grupp kompisar. De åkte tåg hela vägen från och till Wrocław och bodde i tält. Mitt besök var ganska kort, jag tågluffade och nöjde mig med att besöka Sofia och Rilaklostret.

Bulgarien – vad jag har lockats av det landet! Av någon anledning lockas jag av hela Östeuropa, men kanske särskilt av Bulgarien. För några år sedan fanns i Temaresors katalog en bild från Veliko Turnovo, och sedan dess har jag drömt om att gå på den där branta gatan och njuta av de färgglada husen med burspråk, att ta del av livet där, att dricka en kopp kaffe eller en öl på ett kafé, omgiven av lokalbefolkningen. Men när jag väl kom till Veliko Turnovo så hittade jag inte min efterlängtade gata, kanske var fotot taget i Plovdiv?

Resan planerades från Wołów och Hässleholm över skype och internet. Vi skickade bilder och kartor till varandra. Vi bestämde att vi skulle ta oss till Veliko Turnovo redan första dagen. Jarek föreslog följande fortsättning: Kazanluk (med utflykter till Etur och Boženci, vilka dock aldrig blev av), Kalofer, Plovdiv och Pomorie vid Svarta havet. Vi bokade alla övernattningar i förväg utom en.

Bulgariska är ett slaviskt språk och den som kan något av de språken och studerar de geografiska namnen på en karta över Bulgarien känner igen åtskilligt. Jämför till exempel ”Karlovo” med ”Karlovo náměstí” (Karlstorget i Prag), ”Boženci” med ”Bożenice” i Polen, eller ”Sopot” med ”Sopot” i Polen. I det bulgariska ortnamnet ”Srednogorovo” (”Centralbergens”) känner man lätt igen de tjeckiska orden ”střední” (central), ”hora” (berg; ”gora” på bulgariska) samt ändelsen ”-ovo” som betecknar ägande. Jareks och mitt gemensamma språk är tjeckiska. Han är lärare i tjeckiska vid Wrocławs universitet.

Jarek hade med sig sin kamera (stort tack!) och vi tog massor med kort. Bilderna som jag valt ut för denna reseberättelse är sorterade under fem rubriker:

– mat och dryck
– natur
– arkitektur: monument, hus, kyrkor, stadsvyer
– boende
– möten med människor

Bilden (eller gruppen av bilder) följs ofta av en kortare eller längre kommentar. Först vill jag dock ge en kronologisk sammanfattning av resrutten.

Dag 1-2: reste jag land- och sjövägen till Wołów där Jarek bor
Dag 3: i Wołów; sent på kvällen fick vi skjuts till Oborniki Śląskie (OŚ)
Dag 4: Från OŚ nattåg till Katowice och därifrån buss till flygplatsen. Flyg till Burgas (avgång 6.00); buss till Veliko Turnovo
Dag 5: utflykt till Arbanassi i närheten av Veliko Turnovo
Dag 6: i Veliko Turnovo
Dag 7: tåg till Kalofer via Trjavna och Tulovo
Dag 8-9: i Kalofer (med omnejd)
Dag 10: buss till Karlovo, därifrån tåg till Plovdiv
Dag 11: i Plovdiv, tåg till Burgas, buss till Pomorie
Dag 12: i Pomorie
Dag 13: flyg från Burgas till Katowice, tåg till Wołów via Wrocław
Dag 14-15: i Wołów
Dag 16-17: Wołów – Hässleholm (tåg och färja)

Dags för bilderna! Om du vill se en bild i ett större format, vänsterklicka på bilden och därefter på "original".

Mat och dryck

Frukost.Frukost.

Västra busstationen i Burgas. Vi fick lift hit från flygplatsen. Kiosken var synnerligen välfylld, och vi fick en stärkande frukost. Vi åt goda bullar och sköljde ner dem med öl. Jarek åt banitjka (bulle med ostfyllning). Vi hade sällskap av en man som hade en trave plånböcker med sig. Med ett verktyg gjorde han ett smärre ingrepp i varje plånbok. Han kom från Plovdiv och kunde namnet på en polsk författare (Sienkiewicz?). Vi kunde föra ett mycket enkelt samtal med honom. Jarek behärskar polska, tjeckiska och lite ryska, och det kommer man ganska långt med i Bulgarien. På kioskväggen står det ”zakuski” – på tjeckiska betyder ”zákusek” efterrätt.

Lunch i Arbarassi.Lunch i Arbarassi.

I en mehana (traditionell bulgarisk restaurang) avnjöt vi denna måltid. Ölet var Stara Zagorka. Jag åt sallad (de är mycket goda) och en soppa som heter tarator. Den serveras kall och är gjord på yoghurt, gurka, persilja och buljong. Dessutom åt jag en kötträtt med potatis och grönsaker, allt serverat i en avlång skål, formad som en båt. Vi satt ute i en trädgård, det var mycket rofyllt. På bordet låg en duk i de traditionella färgerna rött och orange.

I de turkiska kvarteren.I de turkiska kvarteren.

I den stadsdel i Veliko Turnovo där det bor många turkar köpte jag en kokt majskolv av denna kvinna. Hon berättade att de är muslimska bulgarer och att de har det fattigt i Bulgarien. Rätt som det var ljöd en kraftfull stämma över nejden. Det var böneutroparen som kallade till bön från den närbelägna moskén. Männen och pojkarna i bakgrunden log och betraktade oss nyfiket.

I fjällstugan Hizha Rai.I fjällstugan Hizha Rai.

I fjällstugan Paradiset (Hizha Rai) åt jag både linssoppa och kycklingsoppa (pilesjko). Underbart gott efter många timmars vandring i storslagen och ofta mycket brant natur.

Mehana i Kalofer.Mehana i Kalofer.

I denna mehana i Kalofer åt vi två gånger. Vi serverades av en rätt ung tjej. Hon fick komma tillbaka en gång och meddela att de tyvärr inte hade det vin eller den maträtt vi just beställt. Sådant gör inte mig något. Hon uppträdde lite blygt men ändå med en naturlig säkerhet. Hon konstaterade bara vänligt och lugnt att vi måste beställa något annat. Sådant gillar jag. Ingen tillgjordhet och inget fjäskande. Vi satt i trädgården. Andra gången vi var där sjöng Leonard Cohen för oss.

Frukost hos Ginka i Plovdiv: yoghurt, aprikoser, blåbär, ost och kaffe.Frukost hos Ginka i Plovdiv: yoghurt, aprikoser, blåbär, ost och kaffe.

Pomorie.Pomorie.

Tidig morgon i Pomorie. Vi väntar på bussen som ska ta oss till flygplatsen. I serveringen beställde jag kaffe. En skylt ovanför ingången förkunnar: ”Det sista trevliga stället”. Det första och sista ordet förstod jag tack vare likheten med tjeckiskan. Det tredje ordet, ”ХУбавО”, lärde jag mig i Plovdiv, där jag köpte en CD där just det ordet ingick i titeln. I den här serveringen kunde man också köpa fatöl, ”nalivna piva”.

När vi kommit tillbaka till Polen bjöd Jarek på bulgarisk sallad på bulgariskt fat.När vi kommit tillbaka till Polen bjöd Jarek på bulgarisk sallad på bulgariskt fat.

"En gäst i huset, Gud i huset." Polsk frukost hos Jarek. Även bulgarisk korv finns på bordet."En gäst i huset, Gud i huset." Polsk frukost hos Jarek. Även bulgarisk korv finns på bordet.

Natur

Utsikt från Arbanassi.Utsikt från Arbanassi.

På väg upp till Hizha Rai (fjällstugan Paradiset). Masten till höger om snöfläcken markerar bergstoppen Christo Botev.På väg upp till Hizha Rai (fjällstugan Paradiset). Masten till höger om snöfläcken markerar bergstoppen Christo Botev.

Mot Hizha Rai.Mot Hizha Rai.

Mot Hizha Rai.Mot Hizha Rai.

Mot Hizha Rai.Mot Hizha Rai.

På väg upp till Hizha Rai. Dagen började med att vi fick lift av två kanadensare till ett kloster utanför Kalofer. I närheten fanns en vandringsled som ledde upp till Hizha Rai. Den här dagen vandrade vi länge, kanske tio timmar.

Rajskoto Pryskalo, vattenfallet bakom Hizha Rai.Rajskoto Pryskalo, vattenfallet bakom Hizha Rai.

En efterlängtad syn - Hizha Rai.En efterlängtad syn - Hizha Rai.

På väg...På väg...

...ner från......ner från...

...Hizha Rai. Vi närmar oss Panicite....Hizha Rai. Vi närmar oss Panicite.

I Panicite.I Panicite.

Slutpunkten för vår vandring var semesterbyn Panicite. Vi frågade en man om han mot betalning kunde köra oss tillbaka till Kalofer. Och det gjorde han! När han parkerat på torget i Kalofer frågade vi hur mycket han ville ha för besväret. Han svarade att det bestämmer ni. Vi gav honom 15 leva (drygt 80 kronor) och det var han nöjd med.

Tågresa mellan Plovdiv och Burgas. I bakgrunden Stara Planina.Tågresa mellan Plovdiv och Burgas. I bakgrunden Stara Planina.

Pomorie, Svartahavskusten.Pomorie, Svartahavskusten.

Arkitektur: monument, hus, kyrkor, stadsvyer

I närheten av vårt vandrarhem i stadsdelen Varosja, Veliko Turnovo.I närheten av vårt vandrarhem i stadsdelen Varosja, Veliko Turnovo.

I Veliko Turnovo, nedanför Tsarevets.I Veliko Turnovo, nedanför Tsarevets.

Kyrkan i bakgrunden är den helige Dimitars kyrka. Den är förknippad med utropandet av det andra bulgariska kungadömet 1185.Kyrkan i bakgrunden är den helige Dimitars kyrka. Den är förknippad med utropandet av det andra bulgariska kungadömet 1185.

Kyrkan Sv. Arhangeli Mihail i Gavril (i Arbanassi).Kyrkan Sv. Arhangeli Mihail i Gavril (i Arbanassi).

Konstantsalievata kyshta (i Arbanassi).Konstantsalievata kyshta (i Arbanassi).

Funkishus i Veliko Turnovo.Funkishus i Veliko Turnovo.

Ulitsa Daskalov (Daskalov-gatan) i Veliko Turnovo.Ulitsa Daskalov (Daskalov-gatan) i Veliko Turnovo.

Veliko Turnovo.Veliko Turnovo.

Veliko Turnovo.Veliko Turnovo.

Tsarevets.Tsarevets.
Den muromgärdade befästningen Tsarevets. Allra högst upp ligger Patriarkens komplex och rakt nedanför det ser man huvudingången. Tsarevets hade sin storhetstid under det andra bulgariska kungadömet (1185-1396) då Veliko Turnovo var huvudstad, men har anor som går mycket längre tillbaka i tiden. År 1393 belägrades fästningen av ottomanska styrkor och brändes ner samma år. Här finns många utgrävningar. Högst upp på kullen finns patriarkkomplexet, vars kyrka rekonstruerades år 1981. Den innehåller fresker med kristna och historiska motiv.

Asenov-monumentet.Asenov-monumentet.
Del av Asenov-monumentet i Veliko Turnovo. Både bröderna Asenov och staden Veliko Turnovo har spelat en framträdande roll i Bulgariens historia. Under brödernas ledarskap blev staden ett viktigt centrum för motståndet mot det bysantinska riket (vilket Bulgarien lydde under mellan 1018 och 1185). När det andra bulgariska kungadömet utropades 1185 blev Tarnovgrad, som Veliko Turnovo då hette, huvudstad. (Det första bulgariska kungadömet varade mellan 681 och 1018.) År 1396 erövrades landet av ottomanerna. Det var slutet för det andra bulgariska kungadömet. Den turkiska överhögheten över bulgarerna varade fram till 1877, då ryssarna besegrade turkarna i det rysk-turkiska kriget. I Veliko Turnovo inrättades 1879 en konstituerande församling som utarbetade en författning. År 1908 utropades Bulgarien som självständigt kungadöme. Det skedde i Veliko Turnovo.

Veliko Turnovo.Veliko Turnovo.

Veliko Turnovo.Veliko Turnovo.

Veliko Turnovo.Veliko Turnovo.

Katedralen i Veliko Turnovo.Katedralen i Veliko Turnovo.

Kyrkan Sveti Arhangel Mihail i Trjavna.Kyrkan Sveti Arhangel Mihail i Trjavna.

Trjavna.Trjavna.
Trjavna - en småstad med välklädda människor, hus i fint skick, rent och snyggt. Staden har renoverats med hjälp av EU-pengar. Här finns många fina hus i traditionell bulgarisk stil. Här som på så många andra håll finns brunnar med rinnande vatten – bara att dricka! Trjavna är berömt för sina traditioner när det gäller träsniderier. Under mitt besök i den här staden gjorde jag jämförelser med Rumänien. Jag tyckte att Bulgarien kändes mer modernt än Rumänien, husen mer välunderhållna. Jag undrade om det fanns städer som Trjavna i Rumänien, städer som var så prydliga och välskötta. En stad som Rădăuţi i norra Rumänien, till exempel, kändes som en stor by, lantlig och på något sätt ålderdomlig. Husen enkla och liksom lite provisoriska. Inte heller såg jag lika många hästdragna kärror i Bulgarien som jag sett i Rumänien. En annan sak som slog mig var att det fanns så få tiggare i Veliko Turnovo. Men livet är säkert hårt också i Bulgarien. En kompis besökte Vidin i nordvästra Bulgarien och hans intryck var att människor hade det fattigt. Att få en riktig bild av situationen i ett land utifrån vad man ser under tio dagar är naturligtvis omöjligt. Det enda man kan säga är: jag upplevde det så, och det man upplevt och sett är naturligtvis en mycket ofullständig och subjektiv bild. Det jag kan säga är att jag blev ovänligt bemött av två människor: en busschaufför som förargade sig över att jag lämnat kvar skräp på min plats i bussen och en man i ett växlingskontor i Burgas som, trött på våra frågor, frustrerat pekade på en tavla med all nödvändig information. Annars mötte jag godmodiga, vänliga, tålmodiga, nyfikna och hjälpsamma människor. Den tyska författaren Sibylle Lewitscharoff ger dock en annan bild av Bulgarien i sin roman Apostoloff. Några citat ur en intervju med Lewitscharoff i tidningen Die Zeit 2009: ”Under mina senaste resor [till Bulgarien] blev jag verkligen djupt förskräckt över förfallet och fulheten. Det handlar inte om den uppenbara fattigdomen. Jag har sett fattigare länder, jag har också bott länge i Sydamerika, men ingenting har gjort mig så skakad. Bulgarien var ett land nästan helt utan krigsskador. Efter 1945 inleddes sedan under den utpräglat stalinistiska diktaturen ett sönderfall som under råkapitalistiska förtecken pågår än i dag; det har förstört nästan allt som en gång fanns av skönhet i Bulgarien. […] De brutala och hemska byggena av cement är också inuti helt ödelagda, allt är mögligt, fullt av svamp, stinkande, katastrofalt ur sanitär synpunkt. Normala turister eller EU-representanter ser det knappt, jag har upplevt det överallt. De flesta bulgarerna lever, såvida de inte tillhör det lilla skiktet av maffians nyrika och korrumperade uppkomlingar, under eländiga villkor som västeuropéer inte kan föreställa sig. […] Överallt finns pornografi, prostitution, obsceniteter av alla de slag. […] Berg och natur hittar man naturligtvis, Bulgarien är ju inte tätbefolkat. Men Svartahavskusten är en mardröm.”

Romsk bosättning.Romsk bosättning.

Romsk bosättning.Romsk bosättning.
Bilderna av den romska bosättningen är tagna från tåget mellan Tulova och Kalofer, strax innan Kazanluk. Jag satt och läste men råkade titta ut just som vi åkte förbi denna romska bosättning. Jag såg ett stort område som inte kan beskrivas som något annat än slum. Det dröjde en sekund innan jag förstod att det var en romsk bosättning. Skräp överallt. Men vi svenskar ska inte slå oss för bröstet, folk grisar ner hos oss så att man knappt tror sina ögon. När jag går till affären ser jag mjölkpaket, cigarettaskar, ölburkar, tablettaskar, till och med en och annan pizzakartong på marken… någon vevar ner bilfönstret och slänger ut skräp. Jarek stod vid kupéfönstret och fotograferade. Kort därefter stannade tåget vid en välskött och prydlig station i Kazanluk. Rätt omskakande.

Kalofer, en småstad i centrala Bulgarien.Kalofer, en småstad i centrala Bulgarien.

Kyrkan Sv. Bogoroditsa i Kalofer.Kyrkan Sv. Bogoroditsa i Kalofer.

Christo Botev-monumentet i Kalofer.Christo Botev-monumentet i Kalofer.
Monumentet över Christo Botev i Kalofer. Denne poet och revolutionär (han var motståndare till den turkiska överhögheten) föddes i Kalofer. Balkanbergens högsta topp (2 376 m ö h) är synlig från Kalofer, och den heter – Botev. Till höger står tre soldater, var och en försedd med ett årtal som förknippas med uppror och strider: 1876, 1923 och 1944.

Kalofer.Kalofer.

Kalofer.Kalofer.

Kalofer.Kalofer.

Ingången till Batjkovo-klostret söder om Plovdiv.Ingången till Batjkovo-klostret söder om Plovdiv.
Batjkovo-klostret är det näst största klostret i Bulgarien. Endast det i Rila är större. Under den långa turkiska överhögheten (1396-1877), kallad "det turkiska oket", spelade klostren en viktig roll för värnandet av den bulgariska litteraturen. Betydande litterära verk kopierades i klostren.

Ossuarium för munkarna i Batjkovo-klostret. Batjkovo-klostret utsattes för förstörelse av turkarna på 1400- och 1500-talen, dock ej ossuariet. Här förvarades de döda munkarnas ben.Ossuarium för munkarna i Batjkovo-klostret. Batjkovo-klostret utsattes för förstörelse av turkarna på 1400- och 1500-talen, dock ej ossuariet. Här förvarades de döda munkarnas ben.

Kyrkan Sv. Arhangeli i Batjkovo-klostret.Kyrkan Sv. Arhangeli i Batjkovo-klostret.

Plovdiv.Plovdiv.

Plovdiv.Plovdiv.
I Plovdiv. I förgrunden ett romerskt stadion. Mannen på pelaren föreställer Filip II, Plovdivs grundare och far till Alexander den store. I bakgrunden den praktfulla Dzjumaja-moskén.

Romerskt stadion i Plovdiv (se även föregående bild).Romerskt stadion i Plovdiv (se även föregående bild).

Plovdiv.Plovdiv.

Plovdiv, Gamla stan.Plovdiv, Gamla stan.

Plovdiv, Gamla stan.Plovdiv, Gamla stan.

Plovdiv, Gamla stan.Plovdiv, Gamla stan.

Plovdiv, Gamla stan.Plovdiv, Gamla stan.

Den romerska amfiteatern i Plovdiv.Den romerska amfiteatern i Plovdiv.

Plovdiv.Plovdiv.

En kyrka i Plovdiv.En kyrka i Plovdiv.

Plovdiv.Plovdiv.
Utsikt över Plovdiv. Romarna kallade staden för Trimontium (tre berg). Staden består av sju kullar, varav en heter Nebet Tepe. Detta kort är taget från Nebet Tepe som innehåller utgrävningar från en thrakisk befästning.

Klotter är tyvärr ingen ovanlig syn i Plovdiv.Klotter är tyvärr ingen ovanlig syn i Plovdiv.

Dzjumaja-moskéns minaret i Plovdiv.Dzjumaja-moskéns minaret i Plovdiv.

Badorten Pomorie vid Svarta havet.Badorten Pomorie vid Svarta havet.

En kyrka i Pomorie.En kyrka i Pomorie.

På vägen mellan Pomorie och flygplatsen i Burgas låg detta monster till hotell.På vägen mellan Pomorie och flygplatsen i Burgas låg detta monster till hotell.

Boende

Phoenix hostel i Veliko Turnovo.Phoenix hostel i Veliko Turnovo.
Jarek hittade detta vandrarhem på internet, och vi bokade två nätter. När vi kom dit valde vi att stanna en tredje natt, och då visade det sig att den var gratis. ”Sov tre nätter, betala för två”, var erbjudandet. Vi togs emot av Nick och Cathy, de två personer från Storbritannien som driver vandrarhemmet. De är mycket vänliga och hjälpsamma, det gamla tvåvåningshuset enkelt och gammalt. Rummen finns på ovanvåningen (kanske fyra stycken, med flera sängar i varje). Vi hyrde ett av dem. För tre nätter betalade vi sammanlagt 100 leva (ca 550 kronor). I priset ingick också frukost i det trivsamma köket. Här samlades gästerna kring det stora köksbordet. Frukosten var det inget fel på. Bröd, smör, marmelad, två sorters ost (cascaval – vanlig hårdost – och kraveto sirene, dvs kvarg som är fast till konsistensen och innehåller salt) samt yoghurt (kysele mljako). Nick och Cathy fanns ofta till hands när gäster befann sig i köket. Det är något mycket sympatiskt med detta. Här samlas människor från olika länder, någon reser kanske ensam. Att då slå sig ner vid ett köksbord och uppleva gemenskapen där är värdefullt. Det faktum att vandrarhemmets föreståndare har engelska som modersmål och lever och arbetar i Bulgarien gör att den som vill veta något om staden eller om livet i Bulgarien verkligen har en chans att lära sig mycket. I köket har den boende fri tillgång till kaffe och te och betalar en liten slant för öl (finns i kylskåpet) eller ett glas vin. En välkomstdrink, en öl eller ett glas vin, ingick också i priset.

Jag pratade ganska mycket med våra värdar. De hade kommit hit med motorcykel från Rumänien, och fastnade för Veliko Turnovo. Här ville de driva ett vandrarhem. De renoverade ett gammalt hus. Det blev en riktig pärs. De bulgariska byggnadsarbetarna tänkte inte riktigt som byggnadsarbetare i väst. Deras inställning var den att om något fungerade hyfsat så var det bra nog. Nick och Cathy kunde naturligtvis inte nöja sig med det, de fick ta rejäla duster med hantverkarna. De hade dock en mycket bra tolk som verkligen översatte allt som sades. En tolk som är alltför selektiv och sammanfattar för mycket kan vara ett stort problem. Efter det att väggarna målats visade det sig att färgen började lossna och därför bestämde Nick och Cathy att de skulle göra resten av arbetet själva. Det mesta av arbetet inomhus utförde de själva. Det är ett fantastiskt arbete de har gjort.

Hur är bulgarerna? Nick menade att det finns en del rasism. Nicks och Cathys grannfamilj tillhör den turkiska minoriteten men det dröjde innan de förstod att familjen också hade turkiska namn. I slutet av den kommunistiska epoken tvingades turk-bulgarerna att anta bulgariska namn. Familjen är mycket sympatisk men det finns en person i grannskapet som aldrig hälsar på dem eftersom de är turk-bulgarer. Romerna föraktas av många bulgarer. Nick kände av att inte heller han och Cathy var omtyckta av alla, de är ju invandrare i Bulgarien.

Hur är levnadsstandarden i Bulgarien? Vi pratade lite om skillnaderna mellan Bulgarien och Rumänien. Nick menade att levnadsstandarden är högre i Rumänien. Han menade att Rumänien fått mer fart på ekonomin. Många bulgarer får anstränga sig för att få livet att gå ihop. Förra året höjdes priset på ett par stapelvaror med 18 procent två gånger (tror att det var så). Många bulgarer bor i storfamilj, eftersom det är lättare att få pengarna att räcka då. Det innebär att gifta par lever tillsammans med någondera av makarnas föräldrar. Efter kommunismens fall 1989 och in i andra hälften av 1990-talet var situationen som svårast. Jag minns ett inslag i svensk teve på nittiotalet där det talades om att bulgarerna hade svårt att få tag i det nödvändigaste. Våldet och kriminaliteten var också ett särskilt svårt problem under denna tid. Därom vittnar den symbol som man kan se uppklistrad vid entrén till banker: en överkorsad pistol. Det var alltså inte helt ovanligt att människor var beväpnade, och det får man inte vara om man vill gå in i en bank. Situationen har dock normaliserats på detta område.

Nick berättade om ett våldtäktsfall i en annan stad. Förövaren arbetade inom stadens administration och kände stadens borgmästare. Förövaren dömdes men har ännu inte avtjänat något straff. Detta är ett exempel på allvarlig korruption inom rättsväsendet – den som skyddas av någon i hög ställning kan undkomma straff. Nick menade att något sådant skulle vara otänkbart i Storbritannien. Han berättade också om en annan borgmästare – borgmästaren i Veliko Turnovo. Denne var inblandad i ett tomtköp som var synnerligen tvivelaktigt. En skillnad gentemot Storbritannien och andra västländer, menade Nick, är nog att bulgarer i hög ställning inte anstränger sig särskilt mycket för att dölja sina tvivelaktiga affärer. De är helt enkelt klumpiga och inte så raffinerade som i väst. Nick berättade om ett vägbygge som finansierades med EU-pengar. Bygget omfattade två etapper. När etapp ett var färdigt bad bulgarerna EU att betala ut pengarna till nästa etapp. Då bad EU om en redovisning av hur pengarna i etapp ett använts. Bulgarerna kunde dock inte redovisa detta, varför EU inte betalade ut resten av pengarna. Nick, som också arbetar som rådgivare inom jordbruket, berättade om en västeuropeisk specialist som fram till det att Bulgarien blev medlem av EU arbetade som rådgivare för det bulgariska jordbruket. Han slutade eftersom Bulgarien i och med EU-medlemskapet skulle få hjälp därifrån. På senare tid har mannen återupptagit arbetet som rådgivare, men hans erfarenheter är inte positiva. Han känner att det finns så mycket som försvårar en sund utveckling. Nick berättade att han i början av sin tid i Bulgarien inte ville tro dem som sa att det finns ett speciellt balkanskt sätt att tänka. Men nu, efter att ha levt en tid i Bulgarien, är han nog beredd att ge dem som talade om ”balkan-tänkandet” rätt.

Cathy betonade att hon aldrig kände sig rädd för att röra sig någonstans i staden vid någon tidpunkt. Det är en stor skillnad gentemot Storbritannien. Där finns områden där folk efter jobbet låser in sig i sina lägenheter i rädsla för brott och våld. Cathy berättade om ett bostadsområde i den sydvästra delen av staden. Det är ett område med hyreshus som i många andra städer och ser väl inte så roligt ut. Men där finns ett utvecklat socialt liv. Människor tillbringar mycket tid utomhus, man umgås, barnen leker och där finns många små restauranger och kaféer. Både Nick och Cathy oroade sig över utvecklingen i Storbritannien – samhället blir allt våldsammare.

Nick klagade över byråkratin i Bulgarien. Han måste regelbundet gå till stadshuset och redovisa olika saker, bland annat antalet gäster han haft under föregående period. Det är en mycket trög process där ett antal människor utför det arbete som en person med lätthet skulle ha klarat av med en mer effektiv organisation. Cathy hade positiva erfarenheter av sjukvården i Veliko Turnovo. I Storbritannien finns köer och det är inte lika lätt att snabbt få komma till en specialist.

Nick berörde också politiken. I våras hölls val i Bulgarien. En positiv skillnad denna gång var att så många människor gick och röstade. Ny premiärminister blev Bojko Borisov, en man som av vissa anses ha lite för mycket samröre med den undre världen. Just detta påpekades också i en artikel i det tjeckiska veckomagasinet Respekt. Borisov var tidigare livvakt åt den kommunistiske diktatorn Zhivkov. Därefter gav han sig in i politiken och blev borgmästare i Sofia. Han har gjort vissa ansträngningar för att bekämpa korruptionen, men Nick kunde inte säga om han ledde landet i rätt riktning eller inte. Men om människor fortsätter att gå och rösta i stor utsträckning så kan de rösta bort honom om han inte visar sig vara bra.

Phoenix hostel, i köket. Jarek har lagat en svalkande tarator.Phoenix hostel, i köket. Jarek har lagat en svalkande tarator.

Phoenix hostel i Veliko Turnovo.Phoenix hostel i Veliko Turnovo.
Phoenix hostel, ovanvåningen. Vandrarhemmet rekommenderas varmt. Huset är mycket charmigt, lite snett och vingt. Mycket rent och snyggt.

Tsutsova kyshta, vårt pensionat i Kalofer.Tsutsova kyshta, vårt pensionat i Kalofer.

Tsutsova kyshta.Tsutsova kyshta.

Tsutsova kyshta.Tsutsova kyshta.

En vrå av hemmet ägnas åt Gud och helgonen. Bilden är tagen i ett av rummen på Tsutsova kyshta.En vrå av hemmet ägnas åt Gud och helgonen. Bilden är tagen i ett av rummen på Tsutsova kyshta.

Tsutsova kyshta var ett synnerligen litterärt pensionat. I hallen fanns en stor bokhylla fullproppad med klassiker: Dimitar Dimovs Tjutjun (Tobak), Ivan Vazovs Under oket, Jordan Jovkov, Alexandre Dumas med flera, med flera. I en annan bokhylla hittade jag Lavinen av Blaga Dimitrova.

Huset i Plovdiv där Ginka bor.Huset i Plovdiv där Ginka bor.

Möten med människor

Kärt återseende.Kärt återseende.
Just som vi kom ut från en kyrka i Arbanassi fick vi syn på killen som vi pratat med dagen innan strax efter det att vi kommit fram till Veliko Turnovo. Bussen från Burgas stannade på en busstation en bra bit från centrum. Vid en busshållplats frågade vi den här killen om han visste vägen till vårt pensionat. Han gjorde inte det men föreslog att vi skulle åka med i marschrutkan (minibussen) in till centrum. Strax efter det att vi sagt hej då till honom och stigit av bussen kom han springande mot oss med Jareks kamera i handen. Nu pratade vi med varandra där utanför kyrkan i Arbanassi och vi undrade om vi fick bjuda honom på middag. Han föreslog att vi kanske kunde göra det nästa dag, vi utbytte mobiltelefonnummer. Han ringde dock aldrig. Jag väntade mig att han skulle ringa, hoppas bara att han inte väntade att vi skulle ringa. Han kunde rätt bra engelska. Han upprepade det han sagt dagen innan: att bulgarerna är bra människor men saknar pengar. Han påpekade också att det finns mycket korruption i landet.

Salut! Cześć!Salut! Cześć!
I Veliko Turnovo, på Jordan Indjeto-gatan, kom en kille gående. Han började prata med oss. Han hette François Sikora. Han var fransman, men pratade polska eftersom hans far- och morföräldrar utvandrade till Frankrike någon gång under 1900-talets första hälft. De arbetade i gruvorna i norra Frankrike. François besökte Polen flera gånger som barn. Och denna fransman arbetade nu som lärare i Göteborg på Hvitfeldtska gymnasiet! Han hade rest med tåg hela vägen hit från Frankrike. Vi bestämde att vi skulle ses på kvällen för att äta middag. Vi stämde möte vid Moder Bulgarien-monumentet.

I folkvimlet.I folkvimlet.
På kvällen, efter middagen, gick Jarek, François och jag till parken där den stora internationella folklorefestivalen pågick. Uppträdandena var slut för kvällen, men det var folk överallt, och serveringar med olika slags mat och dryck. François och jag bestämde att vi skulle ses på bokmässan i Göteborg.

Lätt att få kontakt.Lätt att få kontakt.
Besök i den stadsdel i Veliko Turnovo där många av stadens turk-bulgarer bor. Jarek ville beskåda några fler kyrkor så jag gick i förväg till den här delen av staden. Jag slog mig ner på en bänk och sedan dröjde det inte länge förrän ett par män kom fram och började prata.

Skjuts? Javisst!Skjuts? Javisst!
Efter vår långa bergsvandring utanför Kalofer kom vi ner till semesterbyn Panicite. Frågan var hur vi skulle ta oss tillbaka till Kalofer. Jarek frågade en man om han mot betalning kunde köra oss till Kalofer. Han bad oss att vänta en stund och sedan kom han tillbaka tillsammans med en kamrat. Så kom vi tillbaka till Kalofer. Vi köpte melon och grönsaker på torget och ytterligare mat i affären. Så begav vi oss till vårt pensionat och lagade kvällsmat.

Sommarhus i Kalofer.Sommarhus i Kalofer.

Sommarhus i Kalofer.Sommarhus i Kalofer.

Sommarhus i Kalofer.Sommarhus i Kalofer.

Sommarhus i Kalofer.Sommarhus i Kalofer.

Den gamla kungafamiljen (Bulgarien var monarki mellan 1877 och 1946).Den gamla kungafamiljen (Bulgarien var monarki mellan 1877 och 1946).

Sommarhus i Kalofer.Sommarhus i Kalofer.

Sommarhus i Kalofer.Sommarhus i Kalofer.

Sommarhus i Kalofer.Sommarhus i Kalofer.

Under en söndagspromenad i Kalofer mötte vi en gammal man. Han började prata med oss på bulgariska. Han undrade om vi ville komma och se hans hus, det äldsta i Kalofer. Vi kom till en långsmal och prunkande trädgård. Huset var enkelt men underbart vackert, det hade så mycket atmosfär. Det var enkelt och mysigt på det sätt som utmärker en riktig sommarstuga (fast i detta fall var det snarare fråga om ett hus än om en stuga). Mannens fru kom ut ur huset och vi hälsade på henne. Vi gick husesyn. Kvinnan öppnade skåp och garderober. Vi drack kaffe på bottenvåningen. Det visade sig att paret var pensionärer och bodde i Sofia, men sommarhalvåret tillbringade de i sitt hus i Kalofer. Mannen hade arbetat som representant i Bulgarien för det svenska företaget Facit och hustrun hade varit ingenjör (energi). De visade oss en bricka med medlemmar ur den gamla kungafamiljen. Vi fick deras adress så att vi kunde skicka fotona till dem. Ett verkligt trevligt möte. Vi kunde förstå varandra någotsånär. Jarek förstod dock mer än jag. De båda talade endast bulgariska, och Jarek blandade polska, tjeckiska och ryska.

I trädgården till en kyrka i Plovdiv hjälpte jag denna kvinna att böja ner grenarna så att hon kom åt frukten.I trädgården till en kyrka i Plovdiv hjälpte jag denna kvinna att böja ner grenarna så att hon kom åt frukten.

Ginka på busstationen i Plovdiv.Ginka på busstationen i Plovdiv.
Ginka och Jarek träffades första gången i Toruń, Polen, 2002 vid en tävling som gick ut på att prestera den bästa översättningen från tjeckiska till polska. Just det året arbetade Ginka som lärare i bulgariska vid universitetet i Poznań. Jag hade träffat Ginka en gång förut, i Prag 2003 under ett bohemistseminarium (en årlig träff som Tjeckiska författarförbundet ordnar för personer i utlandet som undervisar i tjeckiska eller översätter från det språket). Ginka bor i en lägenhet ganska nära Plovdivs centrum tillsammans med sin artonåriga dotter som till hösten ska börja studera på konstakademin. I hemmet finns också katten Karamella. Under sin tid i Poznań trivdes Ginka inte med vädret, och människorna var inte lika öppna som i Bulgarien. Ginka tycker inte om att ta på sig vinterkappan. (Men det kan bli kallt i Bulgarien också. I Veliko Turnovo kan det vara 20 minusgrader på vintern, även om föregående vinter var mildare. Stara Planina (Balkanbergen) har dock en inverkan på vintertemperaturerna. I Veliko Turnovo, som ligger norr om Balkanbergen, är vintrarna kallare än i till exempel Plovdiv som ligger söder om bergskedjan.) Jag minns att Ginka sa något om ovänliga tjecker, hon gillade inte en del tjeckers sätt att surt och besvärat kasta ur sig ett ”cože” (vad? hursa?). Ginka berättade vid något tillfälle om tiden efter kommunismens fall 1989. År 1991 födde hon sin dotter. Ginka fick gå upp tidigt, tidigt på morgonen för att försöka komma över mjölk i affären. Under en del av nittiotalet var det knepigt att få tag i livsmedel. Hon berättade att de ledande inom kommunistpartiet såg till att lägga beslag på stora belopp. Ginka kan tjeckiska eftersom hon bodde några år i Prag som ung. Hennes pappa var ingenjör och arbetade med att bygga Prags tunnelbana. Nu arbetar hon som översättare och universitetslärare. Hon undervisar utländska studenter i bulgariska (till exempel turkiska studenter som väljer att studera vid Plovdivs tekniska högskola) och bulgariska studenter i tjeckiska. Senare i sommar skulle hon åka till Varna för att undervisa vid den bulgariska språkkursen med deltagare från många olika länder. Hon visade en tjeckisk barnbok som hon översatt, skriven av Pavel Šrut. I köket låg en tjeckisk bok om grillning som ska översättas till bulgariska, ett projekt som ger henne en del huvudbry. Men "Klid jenom klid!" (Lugn bara lugn!), som en viss världsberömd svensk brukade säga.

Den näst sista "glimten" i denna reseberättelse får handla om musik. Jag hade med mig en CD med Evert Taube till Ginka och i Plovdiv köpte Jarek "The magic of Bulgarian Folk". Jag fastnade särskilt för en låt på den skivan: "Mehanite, majko, pusti da ostanat", framförd av Dimitar Borumov. "Calle Schewens vals" - "Mehanite, majko, pusti da ostanat": 1-1.

Den allra sista glimten får handla om litteratur:

Ginka skrattade gott när hon mindes barndomens läsning av "Karlsson på taket" och kommentaren "Klid jenom klid!" (Lugn bara lugn!).Ginka skrattade gott när hon mindes barndomens läsning av "Karlsson på taket" och kommentaren "Klid jenom klid!" (Lugn bara lugn!).