Något om Litauens historia (Litauisk resa, del 1/10)

Av Per Nilson.

Kring årsskiftet 2013/14 gjorde jag en tio dagar lång resa till Litauen. Syftet med resan var att lära mig mer om landet, dess historia, kultur och levnadsförhållanden. Under hösten hade jag läst på om Litauens historia, sevärdheter och moderna förhållanden. Resan resulterade i totalt tio artiklar som publicerats här på Kultur i öst:

*Något om Litauens historia (del 1)

*Vilnius 1900-tal (del 2)

*Huvudstadens helgedomar (del 3)

*Vilnius – en bildberättelse (del 4)

*Några kyrkogårdar i Vilnius (del 5)

*Det judiska Vilnius (del 6)

*Besök i Klaipėda/Memel (del 7)

*Promenad i Kaunas (del 8)

*Besök i Druskininkai – Litauens sydligaste stad (del 9)

*Litauiska läckerheter (del 10)

---------------------------------------------------------------------------------

Källor: Nationalencyklopedin; Tomas Venclova: Vilnius. Eine Stadt in Europa (Suhrkamp, 2006); Ulla Lachauer: Paradiesstrasse. Lebenserinnerungen der ostpreussischen Bäuerin Lena Grigoleit (Rowohlt Taschenbuch Verlag, 2009); Per Högselius: Östersjövägar (Atlantis, 2007); "Litauen" i Utrikespolitiska Institutets serie Landguiden

 

Syftet med denna artikel är att ge en sammanfattning av Litauens historia.

 

Riket konsolideras och expanderar

Litauen nämns i skriftliga källor redan på 1000-talet men det var först under fursten Mindaugas på 1200-talet som Litauen började uppträda som en politisk enhet. Mindaugas (storfurste 1236-63; kung 1253-1263) lyckades kväsa konkurrerande furstar och ställa sig i spetsen för de olika stammarna: Litauen blev ett storfurstendöme. Det skedde under yttre tryck från Tyska orden, som under 1200-talet erövrade och koloniserade ett område mellan floderna Nemunas och Wisła, benämnt Preussen [1] efter det folk som bodde där. År 1237 anslöt sig den tyska Svärdsriddarorden, som vid det laget lagt under sig nuvarande Lettland och södra Estland, till Tyska orden. Det skedde efter det att man lidit nederlag mot litauerna vid Saule (litauiska: Šiauliai) 1236. Under de följande två århundradena rådde krigstillstånd mellan litauerna och ordensriddarna i Preussen och Livland (dagens Lettland och Estland), men Litauen underkuvades aldrig. År 1253 kröntes Mindaugas till kung efter det att han låtit döpa sig och därmed fått påvlig legitimitet. Under Mindaugas tid började litauerna att utvidga riket. Innan dessa landvinningar skedde uppvisade det litauiska rikets geografiska gränser stora likheter med dagens. I söder nådde det nästan ända fram till Grodno (i nuvarande Vitryssland); i sydväst gränsade det till Preussen (senare Ostpreussen; i dag den ryska Kaliningrad-enklaven); i nordväst nådde det inte, till skillnad från i dag, ända fram till Östersjön: landremsan utmed havet med Memel (dagens Klaipėda) som viktigaste stad kontrollerades av Tyska orden; i norr och i öster uppvisade gränserna stora likheter med dagens. Mindaugas utökade riket söderut nästan ända fram till staden Pinsk (nuvarande Vitryssland) och österut nästan ända fram till Minsk.

År 1263 mördades Mindaugas och en ny period av hedendom inleddes. Riket var splittrat men kunde på nytt stärkas på 1300-talet under storfurstarna Gediminas, Algirdas, Kęstutis (de två senare söner till Gediminas), Jogaila (son till Algirdas) och Vytautas den store (son till Kęstutis).

När Gediminas dog 1341 hade litauerna utvidgat sitt rike så att det i sydväst nådde nästan ända fram till staden Lublin; i sydost gränsade det till floden Dnepr; i nordost sträckte det sig en bit öster om Vitebsk. Vid Vytautas den stores död 1430 sträckte sig storfurstendömet Litauen ända ner till Svarta havet i söder; i sydost nådde det längre österut än Moskva, i nordost drygt 100 kilometer från Moskva. Landvinningarna hade skett i krigisk tävlan med Tyska orden, den mongoliska Gyllene horden, det nyskapade storfurstendömet Moskva och kungariket Polen.

 

Personalunion med Polen

År 1385 kom en personalunion mellan kungariket Polen och storfurstendömet Litauen till stånd. De båda rikena sökte styrka hos varandra: Polen hotades av mongoler och Tyska orden, och litauerna av storfurstendömet Moskva. År 1386 gifte sig den litauiske storfursten Jogaila med den polska drottningen Jadwiga i Kraków (därmed grundades den polska jagellonska kungaätten). Jogaila blev nu kung av Polen (Vladislav II) men förblev storfurste av Litauen fram till 1392 då kusinen Vytautas (sedermera med tillägget "den store") övertog titeln. Den litauiska rikshalvans affärer sköttes bäst av någon som bodde där menade den numera i Kraków bosatte Jogaila. Det är också där han begrovs.

Giftermålet mellan Jogaila och Jadwiga innebar att Litauen, som sista europeiska nation, kristnades. Detta sågs med oblida ögon i hedniska och ortodoxa kretsar. De fruktade att Litauen skulle komma att underordnas Polen. Det fanns fog för denna rädsla, i synnerhet efter 1569 då personalunionen förvandlats till en realunion och Litauen blev en provins med minskat självstyre och allt mindre territorium. Den litauiska adeln kom att bli alltmer polsk trots en ökad opposition mot Polen. I mångt och mycket berodde det på att litauiskspråkiga politiska och kulturella institutioner var en bristvara.

 

Från Lublinunionen till rysk överhöghet

Den polska adelsrepubliken (Rzeszpospolita) som varade från 1569 till 1795 försvagades alltmer mot slutet. Litauen hamnade alltmer i den ryska intressesfären. Genom Polens tre delningar i slutet av 1700-talet åts Polen successivt upp av Preussen, Österrike och Ryssland. Efter den sista delningen 1795 var Polen-Litauen utraderat från kartan. Östra Polen och Litauen hamnade under rysk överhöghet. Från 1820-talet var litauerna utsatta för förryskningskampanjer som syftade till att stärka den ortodoxa kyrkan och det kyrilliska alfabetet. Förtrycket riktades huvudsakligen mot skolor och lärosäten såsom Vilnius universitet, den romersk-katolska kyrkan och den alltmer poloniserade adeln. Detta fick många litauer att deltaga i de polska upproren mot Ryssland 1830 och 1863. Litauer emigrerade till USA där de fortsatte kampen mot tsarmakten. Många litauiska upprorsmän deporterades eller mördades. Efter upproret 1863 förbjöds användningen av det latinska alfabetet i Litauen – endast det kyrilliska tilläts. Den litauiska nationella rörelsen försökte kringgå förbudet genom att trycka böcker och tidningar i Ostpreussen varifrån de smugglades in i Litauen. Förbudet mot det latinska alfabetet upphävdes 1904.

 

Första världskriget

I september 1915 besatte tyska trupper Litauen och 1917 föll tsardömet samman. Nu såg Litauen sin chans. Den 16 februari 1918 utropade ett nationalråd under ledning av Antanas Smetonas, med den tyska ockupationsmaktens godkännande, Litauen som en självständig stat som skulle ha nära relationer till Tyskland. Nio månader senare, i samband med Tysklands nederlag i världskriget, blev detta verklighet.

 

Mellankrigstidens självständighet

Åren 1918/19 gjorde Röda armén och ett nybildat litauiskt kommunistparti ett försök att upprätta en litauisk-vitrysk sovjetrepublik, vilket dock misslyckades. Sommaren 1920 slöt Litauen ett fredsavtal med de kommunistiska makthavarna i Ryssland, vilket gav Litauen rätt till den historiska huvudstaden Vilnius. Några månader senare intogs den dock av polackerna. År 1922 inlemmades staden i Polen. Detta skapade spänningar mellan Litauen och Polen under hela mellankrigstiden. Litauerna utsåg Kaunas till provisorisk huvudstad, en roll som den kom att spela från 1920 till 1939, då Stalin, i samband med det sovjetiska anfallet mot Polen i september 1939, erövrade Vilnius från polackerna och "skänkte" staden till litauerna.

År 1923 erövrade Litauen staden Memel med omnejd (Memelområdet; Ostpreussens nordligaste del, belägen norr om floden Memel (litauiska: Nemunas); en smal remsa som i norr gränsade till Östersjön och i söder sträckte sig en bit in i landet med staden Schmalleningken – litauiska: Smalininkai – som östligaste utpost). Efter första världskriget hade Memelområdet stått under allierad kontroll; franska militärer var stationerade där. Ett område som under flera hundra år varit tyskt, även om det hade en avsevärd litauisk befolkning, blev plötsligt litauiskt. Områdets viktigaste stad, Memel (grundad av Tyska orden i mitten av 1200-talet), fick namnet Klaipėda. På grund av sin stora litauiska befolkning kallades den nordöstra delen av Ostpreussen – i vilket Memelområdet ingick – för ”Kleinlitauen” (Lill-Litauen); det sträckte sig ungefär från staden Tjernjachovsk (mitt i nuvarande Kaliningradområdet) upp till Klaipėda.

Under mellankrigstidens självständighet drabbades Litauen, i likhet med de övriga baltiska staterna, av stora ekonomiska svårigheter och en utveckling från demokrati – med rättigheter för minoriteter – till auktoritärt styre. Under de första åren av självständighet genomfördes en radikal jordreform. Ekonomin grundade sig på jordbruket och var starkt exportberoende, varför landet drabbades hårt av depressionen. År 1926 ägde en militärkupp rum, vilken avskaffade demokratin och förde nationalisten Smetona till makten. Anledningen till kuppen var att de regerande vänsterpartierna hade närmat sig Sovjetunionen. Den nya auktoritära regimens huvudmål var att återerövra Vilniusområdet och hålla kommunisterna borta från makten. Smetona styrde landet fram till den sovjetiska ockupationen 1940.

I mars 1939 återtog tyskarna Memelområdet. Från en yttre balkong på en teater i Memel förklarade Hitler i ett tal att staden återvänt till det tyska riket – "Heim ins Reich".

 

Molotov-Ribbentrop-pakten och dess konsekvenser

Molotov-Ribbentrop-pakten i augusti 1939 föreskrev till en början att Litauen skulle hamna i den tyska intressesfären, men snart omförhandlades det så att landet i stället hamnade i den sovjetiska. Följden för Litauen blev att man påtvingades ett försvarsavtal med Sovjetunionen. I juni 1940 intogs Litauen av sovjetiska trupper. Ett manipulerat val hölls, varefter Litauens "frivilliga" anslutning till Sovjetunionen godkändes. En så kallad folkregering tillträdde. Efter ett år, i början av juni 1941, inleddes massdeportationerna österut: ca 20 000 av Litauens invånare fraktades i väg i godsvagnar. Det var tjänstemän, militärer, lärare, präster, förmögna bönder, och alla medborgare som hade förbindelser med utlandet (till och med filatelister och esperantister), eller sådana som berättat ett antisovjetiskt skämt.

 

Tysk ockupation

Den 22 juni 1941 kom det tyska anfallet mot Sovjetunionen. Många litauer hyste förhoppningar om återvunnen självständighet. Men snart nog insåg man att det inte skulle bli så. I landet fanns antisemitiska stämningar; vissa litauer hyste uppfattningen att jude och KGB-agent var synonymer. Den extremnationalistiska pressen skrev att judarna var ansvariga för Stalins deportationer av och repressalier mot litauerna. Många litauer deltog i nazisternas utrotning av landets judiska medborgare. Men det fanns också de som riskerade och offrade livet för att hjälpa sina dödsdömda grannar och medmänniskor. Över 90 procent av judarna mördades, ungefär 200 000 människor. I Vilnius, som sedan länge var ett kulturellt och andligt centrum för de östeuropeiska judarna, levde vid andra världskrigets början 55 000 – 60 000 judar (Tomas Venclova: Vilnius. City Guide; R. Paknio leidykla, 2012).

 

Åter sovjetiskt

I oktober 1944 återtog Röda armén Litauen. Nu inleddes en omformning av samhället efter sovjetisk modell. Skolor och läroanstalter, liksom den katolska kyrkan, utsattes för förtryck. Men det gjordes motstånd: tiotusentals litauer deltog i ett gerillakrig som pågick ända in på 1950-talet. Många litauer flydde till väst, många arresterades och deporterades till arbetsläger. Motståndet blev så småningom underjordiskt och tog sig uttryck i samizdat-verk.

Åttiotalets polska kamp mot det kommunistiska systemet, inte minst inom den katolska kyrkan, var en viktig inspirationskälla för litauerna. Under 1960- och 70-talen uppstod oppositionella grupper som gav ut underjordiska skrifter. Viktigast var Litauiska katolska kyrkans krönika som började att ges ut 1972. Samma år fick Litauen sin egen Jan Palach (den unge tjecken som brände sig till döds i Prag 1969 i protest mot Warszawa-paktens invasion av Tjeckoslovakien 1968): den unge studenten Romas Kalanta som i protest mot de rådande politiska förhållandena brände sig till döds i Kaunas. Denna tragiska händelse ledde till den första större offentliga demonstrationen mot det sovjetiska styret. Den slogs dock ner av säkerhetsstyrkor.

 

Litauen på väg mot självständighet

Den töväderspolitik som inleddes i och med Gorbatjovs makttillträde utnyttjades naturligtvis av litauerna. År 1988 bildades Sąjūdis, en folkfront som under musikprofessorn Vytautas Landsbergis ledning fick stor betydelse för hela den baltiska frihetskampen. Sąjūdis var framgångsrika i 1989 års val till Sovjetunionens folkkongress. I valet till Litauens högsta sovjet (parlament) våren 1990 segrade anhängare till Sąjūdis. Parlamentet utfärdade i mars 1990 en första självständighetsförklaring och Landsbergis blev statschef. Självständigheten erkändes dock inte av omvärlden. Sovjetunionen införde en ekonomisk blockad mot Litauen. I januari 1991 var tusentals människor samlade vid Vilnius tevetorn för att försvara de ocensurerade sändningarna. Vid detta tillfälle sköts tretton litauer till döds av sovjetiska inrikestrupper, en fick en hjärtattack och dog. Hundratals skadades. Den 31 juli 1991 sköts sju litauiska gränspoliser vid Medininkai – gränsstation mellan Litauen och Vitryssland – till döds. Tjugo år senare dömdes en man till livstids fängelse för morden. Vid tiden för morden tillhörde han specialtrupper som stod under det sovjetiska inrikesdepartementets kontroll. Tre andra misstänkta har begärts utlämnade från Ryssland, dock utan resultat. I skuggan av den misslyckade sovjetiska statskuppen i augusti 1991 såg litauerna sin chans. Självständigheten var ett faktum. Island var först ut att erkänna den nya litauiska staten. På vandrarhemmet i Vilnius där jag bodde hängde en isländsk flagga på en dörr. I Vilnius finns Islandijos gatve (Islandsgatan) och i Kaunas Islandijos pl.

 

Det självständiga Litauen

Omgestaltningen av samhället från sovjetisk modell till marknadsekonomisk demokrati har många gånger varit svår. Regeringarna har varit instabila, det politiska livet har skakats av en rad korruptionsskandaler. Under åren efter millennieskiftet var landets tillväxt hög. Därefter drabbade den internationella finanskrisen 2008 också den litauiska ekonomin och den sociala situationen förvärrades. År 2010 vände dock utveckligen; en tillväxt på en och en halv procent noterades.

Och ändå: fattigdomen är utbredd. Skillnaderna mellan de större städerna, där man finner en välbärgad affärselit, och landsbygden är stora. De flesta har låga löner. Litauens fattigpensionärer tillhör de sämst lottade grupperna i hela EU. Många litauer arbetar utomlands. Ekonomer varnar för att den omfattande utvandringen på lång sikt kan få allvarliga följder för ekonomin.

Efter den baltiska frigörelsen från Sovjetunionen har Litauens relationer med Ryssland tidvis varit bättre än Estlands och Lettlands. Delvis beror det på att den ryska minoriteten inte är lika stor i Litauen som i de båda andra baltiska staterna samt att den ryska minoriteten, till skillnad från i Estland och Lettland, fick bli medborgare utan särskilda krav. På senare år har dock Litauens förbindelser till den stora grannen i öster varit sämre än Estlands och Lettlands. I oktober 2013 stoppade Ryssland all import av mejeriprodukter från Litauen; av allt att döma som bestraffning för Litauens försök att under sitt halvår som EU:s ordförandeland främja Ukrainas och Moldaviens relationer till EU. Den litauiska exporten av mjölkprodukter till Ryssland var mycket betydande; 85 procent av landets export av dessa varor gick dit.

År 2004 blev Litauen medlem av Europeiska unionen. För information om de politiska förhållandena i Litauen under senare år fram till i dag rekommenderar jag "Litauen" i Utrikespolitiska institutets serie "Landguiden".

Därmed är vår historiska överblick till ända.

--------------------------------------------

[1] Området mellan floderna Nemunas och Wisła som erövrades och koloniserades av Tyska orden på 1200-talet; det baltiska folk som bodde här – pruserna, besläktade med litauerna – kristnades och assimilerades så småningom med tyskarna. Vid freden i Thorn (Toruń) 1466 tvingades Preussen avstå från den västra delen av det preussiska området med staden Gdańsk och erkänna polsk överhöghet över områdena öster därom. År 1525 uppstod hertigdömet Preussen, under polsk överhöghet. År 1618 ingick Preussen och Brandenburg en personalunion, varmed grunden till en ny europeisk stormakt, den brandenburgsk-preussiska staten, lades. Genom freden i Oliwa 1660 löstes Preussen från den polska länsöverhögheten. År 1701 antog Brandenburgs kurfurst Fredrik III titeln "kung i Preussen". Beteckningen "Ostpreussen" började användas först i och med Polens första delning 1772 när Preussen erhöll området vid floden Wisłas mynning (Västpreussen). Cirka 97 procent av den tyska befolkningen flydde eller fördrevs efter andra världskrigets slut; Ostpreussen delades mellan Sovjetunionen och Polen.