Något om Clujs historia (Resan till Cluj, del 2)

Text: Per Nilson.

Förutom denna artikel resulterade resan till Cluj i ytterligare två artiklar här på Kultur i öst:

Via Belgrad och Budapest (Resan till Cluj, del 1)

Cluj – en bildberättelse (Resan till Cluj, del 3)

 

------------------------------------------------------

I denna artikel ska vi bekanta oss lite grand med Clujs historia. Cluj är Rumäniens andra största stad. På ungerska heter staden Kolozsvár och på tyska Klausenburg.

Staden har ett romerskt förflutet. Under Hadrianus tid som kejsare (117 – 138 e Kr) kom platsen att upphöjas till municipium, Municipium Aelium Hadrianum Napoca, och under kejsar Marcus Aurelius till koloni. När romarna gav upp sin provins Dacia (som omfattade stora delar av dagens Rumänien) år 271 inleddes en period av förfall.

I början av 1000-talet inlemmades Transsylvanien, det historiska landskap där Cluj ligger, i det ungerska riket. Efter ungrarnas nederlag mot turkarna vid Mohács 1526 kom Ungern att delas i tre delar: en västlig del som hamnade under habsburgsk överhöghet, en central del (inklusive Budapest) som var direkt underställd osmanerna samt en östlig del, Transsylvanien, vilken bildade ett eget furstendöme som tvingades balansera mellan habsburgarna och osmanerna. Mot slutet av 1600-talet förlorade dock osmanerna sitt inflytande över Centraleuropa och det var slut med Ungerns tredelning. Hela Ungern inlemmades i det habsburgska Österrike. Transsylvanien kom att lyda direkt under Wien.

Ungrarna strävade nu efter att göra Transsylvanien mer ungerskt. Efter 1867, då kejsar Frans Josef beviljade ungrarna en starkare ställning inom det habsburgska riket, blev denna magyariseringspolitik särskilt stark.

Förutom ungrare och rumäner levde också – från och med 1100-talet – tyskar i Transsylvanien (Siebenbürgen). De bjöds in av den ungerske kungen för att skydda området mot fientliga angrepp samt för att bygga upp landet. År 1241 skövlades Cluj som så många andra städer av mongolerna, varefter den ungerske kungen Stefan V (son till Béla IV) bjöd in tyskar till staden. De deltog i utformandet av den stad som nu byggdes upp. Tyskarna kom att benämna den Klausenburg efter det tyska ordet Klause (trång dal omgiven av berg; jämför stadens latinska namn: Clusium; det första rumänska namnet var Clus/Klus).

År 1316 beviljades staden, av den ungerske kungen Karl I Robert, status som ”kunglig fristad”, vilket innebar en rad privilegier.

År 1405 beviljade den ungerske kungen Sigismund staden en rad nya privilegier, bland annat rätten att uppföra nya försvarsmurar eftersom staden inte längre kunde rymmas inom de gamla. Delar av dem finns ännu kvar, liksom ett av tornen: Skräddarbastionen.

Tyskarna hade stor betydelse för staden. Siebenbürgensachsarna, som de kallas, beviljades privilegier av den ungerske kungen. Tyskarna bidrog till att rikedomar skapades. I andra transsylvanska städer som Sibiu (Hermannstadt), Sighişoara (Schässburg) och Braşov (Kronstadt) har dock tyskarna satt sin prägel på stadsbilden på ett mycket mer markant sätt, och den sachsiska kulturen och det tyska språket har där än i dag en starkare ställning. Förklaringen är att tyskarna i Klausenburg tidigt minskade i antal på grund av utebliven inflyttning från den omgivande trakten. De sachsare som gick över till de reformerta eller unitariska – övervägande ungerska – kyrkorna hade i början av 1600-talet assimilerats med ungrarna. I andra delar av Siebenbürgen höll sachsarna dock fast vid sin lutherska tro, man hade till och med sin egen reformator: Honterus. Under det transsylvanska furstendömets tid (större delarna av 1500- och 1600-talen) blev Kolozsvár ett centrum för ungersk kultur. Den som besöker de båda städerna Cluj och Sibiu kan inte undgå att se det: den förra är i mångt och mycket ungersk, den senare tysk.

Befolkningsstatistiken för Cluj, Sibiu och Braşov år 1910 talar också sitt tydliga språk. Av Clujs invånare utgjorde ungrarna 81.6 procent, sachsarna 2.7 procent. Sibiu: 19,2 procent ungrare, 52.6 procent sachsare. Braşov: 43,4 procent ungrare, 26,4 procent sachsare. (Andelen rumäner i de tre städerna uppgick till 14,2 procent i Cluj, 26,6 procent i Sibiu och 28,7 procent i Braşov.) För en jämförelse med förhållandena 2011, se not [i].

Låt oss nu återvända till den äldre historien. År 1275 skänktes staden till den transsylvanske biskopen, vilket blev inledningen till en period av stagnation. Tillstånd hävdes år 1316 när den ungerske kungen, Karl I Robert, beviljade staden kommunal autonomi.

Under Mattias Corvinus tid som ungersk kung (1458-1490) upplevde staden ett uppsving. Han föddes i Kolozsvár i ett sachsiskt patricierhus. Han beviljade staden åtskilliga handelsprivilegier och skänkte den också saltgruvorna i det närbelägna Cojocna. Han drev på befästningsarbetena och främjade tillkomsten av ett franciskanerkloster (1486). I dag fungerar klostret som reformert kyrka. Framför den står en staty av Sankt Göran och draken. Kyrkan ligger i närheten av stadsmuren och Skräddarbastionen (1475).

På 1450-talet utbröt i staden sociala och etniska motsättningar mellan de privilegierade sachsarna och människor ur de undre eller mellersta sociala skikten som flyttat in till staden från den omkringliggande, huvudsakligen ungerska landsbygden. Mattias Corvinus lyckades dämpa motsättningarna, tills vidare, genom att år 1486 införa den stadsrätt som är uppkallad efter Ofen (det tyska namnet på staden Buda som år 1873 slogs samman med Pest och bildade Budapest). Redan 1458 hade en ordning där ungrare och tyskar jämbördigt skulle delta i stadens styre införts, och nu kom den att genomdrivas. Men under reformationstiden bröt motsättningarna återigen ut. Sachsare som inledningsvis huvudsakligen drogs till den lutherska läran och senare till den reformerta stod mot ungrare som huvudsakligen bekände sig till de reformerta eller unitariska lärorna. Motsättningarna nådde sin höjdpunkt 1568.

Under Stefan Báthorys tid som furste över Transsylvanien (1576-1586) upplevde katolikerna en renässans. Genom hans försorg hade jesuiter bosatt sig i Transsylvanien, och år 1581 grundade dessa ett kollegium med tre fakulteter. Det betraktas som en föregångare till dagens universitet.

Cluj var i hög grad förskonat från krigen under 1500- och 1600-talen och utvecklades till ett blomstrande ekonomiskt centrum. År 1660 var staden dock under flera veckor utsatt för en osmansk belägring.

I början av 1700-talet uppförde österrikarna en fästning (rumänska: Cetăţuia) på en av stadens kullar.

Sedan 1600-talet åtnjöt den ungerska adeln tillträde till Klausenburg, som var belägen på så kallad komitatsboden (’komitatsmark’). Till sachsiska städer belägna på så kallad königsboden  (’kungsmark’) ägde de inte tillträde (termerna förklaras i not [ii]). Sedan Transsylvanien i slutet av 1600-talet inlemmats i det habsburgska Österrike var det allt fler ungerska adelsmän som slog sig ner i staden. Från 1600-talet fram till 1800-talet uppförde de ståtliga hus som kom att prägla stadsbilden. År 1790 flyttade den österrikiske guvernören György Bánffy och den regionala transsylvanska regeringen (gubernium) till Cluj från Sibiu. Cluj kom att bli en provinshuvudstad. Redan före sin tid som guvernör lät György Bánffy uppföra ett storslaget byggnadsverk i Kolozsvár; det går under namnet Bánffy-palatset och rymmer numera ett konstmuseum.

Jesuiterna återvände till staden och lät senare uppföra den så kallade Universitetskyrkan (1718-24). De öppnade ett kollegium med fyra fakulteter. År 1776 fördrevs de, och i deras ställe kom piaristerna, en romersk-katolsk prästorden, som även de gjorde insatser på utbildningsområdet, vilket inte är så förvånande med tanke på att just utbildningen är piaristernas hjärtefråga. Än i dag kallas kyrkan Piaristkyrkan och den ligger vägg i vägg med dagens universitet, Babeş-Bolyai-universitetet.

År 1887 stod synagogan färdig; numera fungerar den som en minnesplats över de judar som deporterades till förintelseläger under andra världskriget. Kompromissen (Ausgleich) mellan den österrikiske kejsaren och ungrarna 1867 innebar bland annat att Transsylvanien inte längre skulle stå under Wiens kontroll utan under Budas. Den transsylvanska regionala regeringen (gubernium) sammanträdde en sista gång i Cluj i april 1869.

Regeringen i Budapest var särskilt inriktad på att främja den ekonomiska och kulturella utvecklingen i Transsylvanien. År 1872 grundades det ungerskspråkiga Frans Josef-universitetet i Cluj.

År 1892 formulerade rumänska advokater och publicister ett memorandum där nationella krav för Transsylvaniens rumäner kom till uttryck. Författarna kom i synnerhet från Cluj. Kraven avvisades och 1894 ställdes initiativtagarna inför rätta i staden.

Efter första världskriget tillföll Transsylvanien Rumänien. En rumäniseringsprocess inleddes. Ett av dess uttryck var byggandet av den ortodoxa katedralen (Marie Himmelfärds kyrka) 1933. År 1920 döptes universitetet om till ”Kung Ferdinand I:s universitet” och rumänskan infördes som undervisningsspråk. Clujs ungerska universitet flyttade till Szeged i Ungern.

Under en del av andra världskriget, 1940-44, kom norra Transsylvanien (inklusive Cluj) att inlemmas i Ungern. Clujs rumänska universitet flyttade till Sibiu och Timişoara; det ungerska universitetet nygrundades.

I maj 1944 deporterades Clujs judiska befolkning till förintelselägren där de flesta mördades. Av stadens 62 733 invånare år 1910 var 7 076 judar.

Under hösten 1944 ägde hårda strider rum kring Cluj; ungersk-tyska trupper kämpade mot sovjetisk-rumänska. De senare intog Cluj i mitten av oktober. Fram till mars 1945 stod Cluj under sovjetisk militärförvaltning, därefter under prefekter som inledde en omgestaltning av samhället i kommunistisk riktning. I maj-juni 1946 genomförde studenter demonstrationer och strejker. De slogs brutalt ner.

Under femtiotalet förekom en rad skådeprocesser inför militärdomstol, bland annat mot den grekisk-katolske biskopen Hassu; mot över 200 rumänska studenter samt mot ett antal rumänien-tyska författare.

Den massiva industrialiseringen ledde till en stark rumänisering av staden. Mellan åren 1948-1988 ökade stadens befolkning från 120 000 till 315 000 invånare. Tröstlösa förortsområden uppfördes för att råda bot på bostadsbristen.

Det rumänska universitetet hade återvänt från sin exil i Sibiu och Timişoara; det ungerska universitetet var också öppet. År 1959 skedde dock en tvångssammanslagning. Resultatet blev Babeş-Bolyai-universitetet. Det är uppkallat efter två transsylvanska vetenskapsmän: den rumänske bakteriologen Victor Babeş och den ungerske matematikern János Bolyai.

År 1974 fogades ”Napoca” till stadens namn. Detta dakisk-romerska namn var ett uttryck för det nationalistiska kort Ceauşescu spelade: det rumänska skulle framhävas.

Störtandet av Ceauşescu-regimen i december 1989 krävde flera dödsoffer i Cluj.

Efter kommunismens fall 1989 har stora fabriker lagts ner på grund av olönsamhet. Arbetslösheten i staden är hög. Mellan 1992 och 2004 styrdes staden av en nationalistisk, anti-ungersk borgmästare, Gheorghe Funar som underblåste nationella konflikter.

Detta var något om Clujs – Kolozsvárs – Klausenburgs historia - från romartiden fram till i dag.

-------------------------------------------

Källor:

Historische Stätten Siebenbürgen, Alfred Kröner Verlag 2003, utgiven av Harald Roth

Sajten ”Visit Cluj-Napoca” - ett projekt som drivs av Clujs rådhus: www.visitclujnapoca.ro

Sajten ”siebenbürgen.de”: http://www.siebenbuerger.de/forum/wirtschaft/1218-terra-regis-koenigsboden/

Nationalencyklopedin




Noter:

[i]

Befolkningssammansättningen i Cluj, Sibiu och Braşov år 1910 (motsvarande uppgifter för 2011 inom parentes). Källor: se nedan.

 

Cluj, befolkning 1910: 62 733 (2011: 309 136)

varav ungrare: 51 192; 81,6 procent (49 283; 15,9 procent)

varav tyskar: 1 678; 2,7 procent (469; 0,15 procent)

varav rumäner: 8 886; 14,2 procent (250 585; 81 procent) 

----------

Sibiu, befolkning 1910: 38 061 (2011: 137 026)

varav ungrare: 7 297; 19,2 procent (1 966; 1,4 procent)

varav tyskar: 20 015; 52,6 procent (1 440; 1 procent)

varav rumäner: 10 125; 26,6 procent (132 288; 96,5 procent)

----------

Braşov, befolkning 1910: 41 056 ( 2011: 227 961)


varav ungrare: 17 831; 43,4 procent (16 055; 7 procent)

varav tyskar: 10 841; 26,4 procent (1 055; 0,5 procent)

varav rumäner: 11 786; 28,7 procent (209 157; 91,8 procent)

----------

Kommentar: Efter Ceauşescu-regimens fall 1989 inleddes en massutvandring av tyskar från Rumänien till Tyskland. Det är förklaringen till den starka minskningen av antalet (inte endast andelen) tyskar i Transsylvaniens tre största städer (i ordningen: Cluj, Braşov, Sibiu). 

----------

Källa för befolkningen 1910: 

Historische Stätten Siebenbürgen, Alfred Kröner Verlag 2003, utgiven av Harald Roth

Källa för befolkningen 2011:

Befolkningssammansättningen i Cluj-Napoca (Cluj), Sibiu och Braşov 2011 med modersmål som kriterium. Data från den rumänska folkräkningen 2011; de redovisade siffrorna avser ”stabil befolkning”; uppgifterna i ovanstående sammanställning bygger på den rad i det rumänska materialet där namnet föregås av ordet ”municipiul” (stad), t ex "Municipiul Cluj"; se: http://www.recensamantromania.ro/wp-content/uploads/2012/08/TS6.pdf ; Cluj återfinns på s. 13, Sibiu på s. 34 och Braşov på s. 8 i pdf-filen.

 

[ii]

Transsylvanien var indelat i tre förvaltningsområden som vart och ett lydde under sina regler: königsboden (’kungsmark’; även kallad sachsenboden, dvs ’sachsarnas mark’), komitatsboden (’komitatsmark’; även kallad adelsboden, dvs  ’adlig mark’) samt szeklerboden (’szeklernas mark’; szeklerna är en ungersk folkgrupp i Transsylvanien, och szeklerboden var deras motsvarighet till sachsarnas königsboden). De sachsiska byarna och städerna på königsboden åtnjöt en hög grad av självbestämmanderätt och självförvaltning. Generellt kan man säga att förhållandena för sachsarna på komitatsboden varierade; de bästa villkoren rådde på königsboden. Klausenburg var beläget på komitatsboden. År 1876 upplöste ungrarna königsboden, och därmed gick också dess främsta organ för sachsisk självförvaltning, det sachsiska nationsuniversitetet, i graven.