"Nächster Halt/Next Stop: Sopron" (tågluffning december 2017)

Text och bild: Per Nilson.

Ölstugan Hrabal i Győr.Ölstugan Hrabal i Győr. 

Jag vill resa i Europa!

Jag tog färjan till Swinemünde, min resa började så. En nio dagar lång färd med tågluffarkort (fem resdagar under en femtondagarsperiod) låg framför mig. Under sommaren och hösten hade jag varit förhindrad att resa, men i december yppade sig ett tillfälle att göra en kortare utflykt. Rätt snart hade jag resrutten klar för mig: besök hos en bekant utanför Wrocław i Polen, därefter några dagar i Ungern och slutligen ett kort besök i någon tysk stad.

---

Resvägen, med övernattningar på hostel inbokade på förhand, såg ut så här:

7/12: nattfärja till Świnoujście, Polen, från Ystad

8/12: tåg Świnoujście-Wrocław-Wołów

11/12: tåg Wołów-Sopron (Ungern) via Wrocław, Katowice, Wien

15/12: tåg Sopron-Würzburg via Wien

16/12: tåg Würzburg-Hässleholm via Hamburg och Köpenhamn

---

I det följande ska jag berätta om de platser jag besökte. Foton från resan kommer att spela en viktig roll, så det blir ett slags bildberättelse. Ingen sammanhållen text, snarare en stor mängd skärvor som – sedda på håll – kanske ändå bildar något slags mönster. Botanisera efter eget huvud, lägg din egen mosaik av de bitar jag tillhandahåller.

Först ska vi bege oss till det historiska landskapet Dolni Śląsk (Niederschlesien) i Polens sydvästra hörn, där Wrocław och Bytom Odrzański är belägna. Och en sak till: samtliga orter jag berättar om har också ett tyskt namn, vilket anges inom parentes. Om inte annat så påminner det oss om århundraden av tyskt inflytande i Centraleuropa. 

--------------------

Wrocław (Breslau), Bytom Odrzański (Beuthen an der Oder)

På järnvägsstationen i Wrocław, som är Polens fjärde största stad, träffade jag min bekant, Jarek. Han var nyss hemkommen från Tjeckien där han hållit en kurs för studenter. I vanliga fall undervisar han i tjeckiska vid universitetet i Wrocław. Från grannlandet i söder hade han med sig en gåva: en kartong på vilken det stod ”Mormor Anežkas valakiska frgál” – ett slags paj, till storlek och form inte olik en pizza, från regionen Valašsko i östra Tjeckien. Vi tog tåget till den lilla staden Wołów (Wohlau) där han bor, trekvart från Wrocław.

Efter andra världskriget försköts Polens gränser västerut. Stalin vägrade ge ifrån sig de delar av östra Polen (numera belägna i västra Ukraina och Vitryssland) som Sovjetunionen ”erhållit” i enlighet med Molotov-Ribbentrop-pakten, varför Polen kompenserades med tyska områden i väster - från Pommern i norr till Niederschlesien och Oberschlesien i söder. Som så många andra i Wrocław har Jarek sina rötter i det nuvarande västra Ukraina – hans mor föddes i trakten kring Lwów (numera Lviv) och kom som ung flicka till Niederschlesien [1]. Där fick den tyska befolkningen göra som polackerna i öst: följa med sin stat västerut. Floderna Oder och Neisse (den västra grenen) blev den nya gränsen mellan Polen och Tyskland. I de tre städer jag besökte – Wołów, Wrocław och Bytom Odrzański – finns det gott om tyska spår.  

---

År 1930 stod det av Hermann Dernburg ritade huset färdigt – Wertheim-varuhuset kunde slå upp portarna i Breslau. Numera rymmer det ett köpcentrum, Renoma. Huset skadades svårt under andra världskrigets bombningar men återställdes. Ett annat varuhus i modernistisk stil hittar vi på Szewska-gatan. Då hette det Petersdorff, nu Kameleon. Det ritades av Erich Mendelsohn.   

---

Julgran framför huvudbyggnaden till Wrocławs universitet. Statyn i bakgrunden föreställer en student som under kortspelande pantsatt allt han ägde (även kläderna), dock inte sitt svärd.

---

Verket heter ”Monument över de anonyma fotgängarna” och är en återanvändning av Jerzy Kalinas gipsfigurer från 1977. De stöptes om i brons och avtäcktes här en decembernatt 2005 – på 24-årsdagen av krigstillståndets införande.   

---

Vi tog tåget till staden Bytom Odrzański, belägen cirka två timmar nordväst om Wrocław. Ödehuset låg i närheten av järnvägsstationen.

---

Monument i Bytom Odrzański.

---

Den helige Hieronymos kyrka.

---

Tornet till den evangeliska kyrkan. På 1700-talet, när Preussen erövrat Schlesien från det starkt katolska Österrike, kunde den evangeliska församlingen bygga ut sitt bönhus till en kyrka, försedd med torn.

En av stadens söner var Jochen Klepper (1903-1942). Mest känd är han för sina andliga verser men han skrev även prosa. Han gifte sig med en judisk änka, som medförde två nästan vuxna döttrar i boet. Den ena kunde resa till England och räddade sig därmed undan hotet om deportation; den andra tilläts inte resa ut. År 1942 begick Jochen Klepper självmord tillsammans med hustrun och styvdottern.

En annan diktare med anknytning till staden var Martin Opitz (1597-1639), som studerade vid dess akademiska gymnasium. Han hade stor betydelse för den tyska skaldekonstens utveckling. (Se psalm 426 i 1937 års svenska psalmbok.)

---

Jarek.

---

Stadens stora torg är omgivet av mycket vackra hus. Till vänster hotellet Det gyllene lejonet.

---

Torget i julskrud.

---

Gammal bebyggelse.

---

I bakgrunden: rådhuset (återuppbyggt efter branden 1694; ursprungligen från början av 1600-talet). Kring sekelskiftet 1500 - 1600 stod staden på höjden av sin blomstring.

---

Här vankades rökverk - när staden var en del av Tyskland.

---

 

På ett av husen utmed torget är dessa båda tavlor uppsatta. Överst en gammal tavla och därunder en förklaring på modernare tyska (uppsatt 1925). På den undre står: ”Minnestavla över byggandet av detta hus och kosackernas tåg genom Beuthen den 6 december 1622”. Därefter följer en återgivning av den övre tavlans text. Det berättas att kosackernas genomtåg förorsakade stor skada och stort lidande just när detta hus byggdes. Undertecknat av ”sibi et poster Christoph Aschenborn consul”. Slutligen anges att tavlan sattes upp vid hembygdsfestspelen Beuthen-Carolath den 17-25 maj 1925.

På ett annat ställe, infälld i torgets stenläggning, hittar vi en polskspråkig platta som berättar om samma händelse: ”Denna tavla minner om de lisowczykiska truppernas genomtåg och ödeläggelse av staden den 6 december 1622 -2006-”.

En tredje minnestavla är uppsatt på rådhuset. På den kan vi läsa: ”För 850 år sedan, i augusti 1109, försvarade stadens befolkning och Bolesław den Snedmyntes ridderskap staden Bytom Odrzański mot den tyske kejsaren Henrik V:s invasion – Bytom Odrzański augusti 1959”.

---

Bröd hemma hos Jarek. Det skulle säkert ha fått godkänt av Jolo som har lovsjungit det polska brödet (och i samma andetag nedsablat det sockrade svenska). Om man brer på ett lager flott blir brödet ännu godare.

----------

Hus vid Fő tér.Hus vid Fő tér.

Sopron (Ödenburg)

Med jämna mellanrum kastade jag en blick mot displayen där nästa station meddelades. Den ena österrikiska orten efter den andra dök upp innan det äntligen, en dryg timme efter avfärden från Wien Hauptbahnhof, var dags för det föga tyskklingande ”Sopron”. En ungersk rivstart: något av det bästa bara några kilometer innanför gränsen! Den lilla staden ståtar med en lång historia och en stor mängd arkitektoniska och konsthistoriska skatter.

Här har kröningar ägt rum, till exempel av Ferdinand III (kung av Ungern) 1625, ungerska lantdagar har hållits och Frans Liszt har givit konserter, ja han till och med konsertdebuterade här - som nioåring. Vid en senare konsert i staden – i Bezerédj-palatset 1840 – lär han ha fått sin handske riven i bitar av souvenirsuktande kvinnliga beundrare.

I närheten av Sopron finns rika möjligheter till friluftsliv. Söderut ligger Sopron-bergen (Lőverék) med sina skogar, vandringsleder och utkikstorn. I Fertőd, i närheten av Fertő (Neusiedlersee), finner vi det storslagna slott som en gång tillhörde familjen Esterházy och där Haydn tillbringade mycket tid. Balf-bergen norr om staden är kända för sina vinodlingar.

Jag var nog rätt trött. Klockan fem i sex hade jag klivit på tåget i Wołów. Nu – drygt 10 timmar och tre statsgränser senare – var jag framme. Mitt härbärge var inrymt i en stor villa, där en man tålmodigt satt och väntade. Av namnet – Pátria Nyomda Üdülője – slöt jag mig till att det var ett slags semesterhem för anställda på tryckeriet Pátria, men kanske var det inte så. Jag var i alla fall den ende gästen under den tid jag bodde där. Mannen överlämnade nycklarna och försvann. 

---

Den gamla staden i Sopron är liten och kompakt, formad som ett ägg. Den utgör endast en ringa del av staden men det är här vi finner gräddan av dess sevärdheter. De svarta linjerna (här och där försedda med ett spegelvänt ”C”) på kartan ovan visar rester av den gamla stadsmuren. På utsidan av den finner vi en ringled, Várkerület, där vallgraven tidigare löpte. Det är dock bara i öster och norr som vi träffar på det namnet; i väster och söder heter motsvarande gator Színház utca (Ógabona tér/Petőfi tér) respektive Széchenyi tér. Jag förmodar dock att också de utgör delar av Várkerület.

---

Dekalen skvallrar om att drömmen om de gamla gränserna lever kvar. Efter första världskriget krympte ju Ungern drastiskt.

---

En promenad längs muren? Gå in genom porten!

---

 

Minnesmärkets ord, ”Dyk under, men sjunk inte”, förklaras på en informationstavla strax intill: ”Minnesmärket minner om fördrivningen av många tusen Ödenburgtyskar, vilka år 1946, på grund av sin bekännelse till det tyska modersmålet, fördrevs från sin hembygd. Inskriften vid minnesmärket, ’Mergitur, non submergitur’, var borgmästare Christoph Lackners (1571-1631) motto och uttalades i samband med den sista tyskspråkiga konfirmationen.”

---

Új utca (Nygatan). Sitt namn till trots utgör den en av stadens äldsta gator. Redan på 1200-talet bodde här ett antal judiska familjer. År 1526 fördrevs judarna från staden, men 1840 fick de laglig rätt att åter bosätta sig där. Tornet i bakgrunden är Brandväktarens torn, ett slags symbol för staden. Det fick sitt nuvarande utseende efter branden 1676. Längst ner i tornet, på gatuplanet, finns en passage  – ”Trohetens port”. Den utgör den norra förbindelsen mellan den gamla stadskärnan och stadens nyare delar. Sitt namn har den fått efter den folkomröstning som hölls i Sopron och några omkringliggande byar 1921. En majoritet röstade då för att området fortsatt skulle tillhöra Ungern och inte bli en del av Österrike. Efter första världskriget hade nämligen Ungern – efter en folkomröstning – avstått Burgenland till Österrike (Saint-Germain-freden 1919); Burgenland är i dag Österrikes östligaste delstat. Sopron och nämnda byar undantogs dock och stannade kvar i Ungern.    

---

Új utca. Till vänster om porten är en minnestavla uppsatt och på den står: ”På denna gata upprättades i maj och juni 1944 ett getto för att isolera judarna. Till minne av offren som släpades till Auschwitz-Birkenau; tavlan uppsatt av Soprons stadsförvaltning 1996”.

---

Új utca. På ömse sidor om den vänstra porten är tavlor uppsatta. På den till vänster (Új utca 24) står: "HISTORISK BYGGNAD – På den gotiska synagogans gård uppfördes i mitten av 1500-talet ett bostadshus - Sin nuvarande yttre skepnad fick den/det [synagogan/bostadshuset?] år 1734. Renoverades av Nationella inspektionen för byggnadsminnen 1973-75.”

På tavlan till höger (Új utca 22): ”HISTORISK BYGGNAD – Gotisk synagoga byggd kring 1300. På dess gård uppfördes på 1400-talet ett sjukhus, i dess ställe i mitten av 1500-talet ett bostadshus. Renoverades av Nationella inspektionen för byggnadsminnen 1973-75.”

På samma gata (nummer 11) finns ytterligare en synagoga, även den försedd med en tavla: "HISTORISK BYGGNAD – MEDELTIDA SYNAGOGA – Uppförd ca 1350 - Flygeln som vetter mot Új utca var bostadshus från 1500- till 1700-talet – Renoverades 1959 av Nationella inspektionen för byggnadsminnen och år 1995 av Nationella ämbetet för bevarandet av historiska monument”. Tyvärr saknar jag bild på synagogan.

---

Utställning på Új utca om ”de bortglömda Sopronborna”.

---

Vi är kvar på Új utca. Minnestavlan berättar: ”I detta hus bodde Liána Boros (1933-1944). Ett av hundratals judiska barn i Sopron som de ungerska myndigheterna överlämnade i SS händer och mördade i Auschwitz-Birkenau. Tavlan uppsatt av Soprons judiska församling med stöd från Walter Dezső 2014.”

Tyvärr var varken synagogorna eller utställningen om de bortglömda Sopronborna öppna.

---

Gambrinus-huset på Fő tér (Stortorget) var rådhus under en del av 1400-talet. Huset uppvisar spår av olika stilar.

---

Utsikt från Brandväktarens torn. I förgrunden Storno-husets tak. Den främre kyrkan är Getkyrkan, belägen vid Fő tér. Den har varit skådeplats för såväl parlamentariska församlingar (lantdagar) som kröningar. Bakom Getkyrkan ser vi tornet till Evangeliska kyrkan. Getkyrkans historia går tillbaka till slutet av 1200-talet då franciskanerna grundade ett kloster och byggde en kyrka i Sopron. Tack vare donationer från en förmögen familj – Gaissel – kunde kyrkan göras ännu praktfullare, bland annat byggdes ett torn. Kyrkan räknas som ett av de finaste gotiska byggnadsverken i Ungern. Efter det att Josef II 1787 upplöst franciskanerorden togs kyrkan, liksom klostret intill, över av benediktinerna. Klostrets kapitelsal utgör ett av de främsta exemplen på tidig gotisk sakral arkitektur i Ungern. Här hänger familjen Gaissels vapen, som bland annat innehåller en get.

---

Sankt Georgskyrkan (Szent György-templom), i förgrunden en bastion i stadsmuren.

---

I Storno-huset. Konstrestauratören Ferenc Storno var ägare av huset från 1872. De rum som utgjorde deras bostad är öppna för besökare. De är fyllda med möbler och vackra föremål som familjen samlade. Kung Mattias Corvinus bodde i huset vintern 1482-83 och Frans Liszt gav två konserter här.

---

Kürtőskalács är ett slags kaka som gräddas på spett över glödande kol. Fotot är taget på Fő tér. Paret som sålde kakorna hade kommit ända från Transsylvanien. På rumänska heter den ”cozonac secuiesc”, det vill säga ”széklisk ’kaka’”. Széklerna är en ungersktalande grupp i Transsylvanien.

---

Bistra huvuden på pelare – i den här parken är de uppställda med jämna mellanrum. Vilka de var vet jag inte, mer än att åtminstone tre av dem levde på 1800-talet. Monument av det här slaget – dystra och inåtvända – finns det flera exempel på i Sopron.

---

Monument över första världskriget.

---

Om 1800-talsfarbröderna i parken gjorde ett sinistert intryck (vem de än var, vad de än stod för) så var det en mild fläkt mot den text som mötte mig på István Széchenyi-monumentet på torget med samma namn.

På den nedre sockeln står (på engelska): ”Kärleken till hemlandet, även om den föraktas som en barnslig känsloyttring av den kosmopolitiska världens kalla beräkningar, är en helig flamma som vi inte behöver skämmas för, ty flertalet av de upphöjda gärningar som har utförts, utförs och kommer att utföras i världen stammar från den.” På sockelns övriga tre sidor återges texten på ungerska, kroatiska och tyska.

På den övre sockeln står: ”Vårt fäderneslands liv i dess tusende år till den störste ungraren – Soprons län och allmänheten i den fria kungliga staden Sopron”.

Monumentet restes i samband med Ungerns 1000-årsjubileum som nation (1896).

Om ovanstående ord är Széchenyis egna vet jag inte, men ett lätt obehag väckte de. Vi ska dock komma ihåg att de är skrivna i en annan tid och att vi inte har den omedelbara kontexten klar för oss. Och ändå kunde jag inte låta bli att göra en koppling till dagens Ungern och dess ovilja att ta emot flyktingar.

Vem var då István Széchenyi? Förvisso ingen mörkerman. Vår monumentale greve och politiker levde mellan 1791 och 1860 och strävade efter att modernisera Ungern, både politiskt och ekonomiskt. Inspiration därtill fick han under resor i Västeuropa. Han gjorde stora insatser för att förbättra kommunikationerna och var kommunikationsminister från 1848. Gentemot Österrike intog han en mer moderat hållning än Lajos Kossuth, vars radikala magyariseringspolitik han avvisade.

Ett residens hade han i Nagycenk, inte långt från Sopron. Där finns ett museum som berättar om hans liv. På byns kyrkogård finner vi ett Széchenyi-mausoleum som besöks av många ungrare. År 1835 blev han hedersmedborgare i Sopron, där han inrättade en ångdriven kvarn samt sparbanker. Széchenyis liv fick ett tragiskt slut – han dog för egen hand.

---

István Széchenyi-monumentet framifrån.

---

Skyltar som talar om att här har de kroatiska och tyska minoriteterna sina lokaler.

---

Den judiska begravningsplatsen.

---

”De två morernas hus” - här ser vi en av dem.

---

En gång hade huset gotiska fönster.

---

Innan vi lämnar Sopron måste vi dröja en stund vid det arrangemang vid den ungersk-österrikiska gränsen den 19 augusti 1989 som benämns Paneuropean Picknick. Vid detta tillfälle, när gränsen öppnades för några timmar, kunde cirka 600 östtyskar ta sig över till Österrike. Det hela utspelades i den lilla byn Sopronpuszta, bara några kilometer från Sopron.

Knappt två månader tidigare hade de ungerska och österrikiska utrikesministrarna symboliskt klippt sönder en bit av stängslet som skilde de båda länderna åt. Gränsen fortsatte dock att vara bevakad även efter denna händelse - ett problem för östtyskarna men knappast för ungrarna som vid det här laget åtnjöt resefrihet.

Den 19 augusti arrangerade ungerska dissidenter tillsammans med österrikiska politiker en picknick vid gränsen. Gränsen skulle öppnas under tre timmar från klockan 15. Denna nyhet spred sig bland östtyskarna som befann sig i Ungern för att försöka ta sig över till väst.

Fem ungerska gränsvakter vaktade gränsövergången. Den befälhavande överstelöjtnanten såg en grupp människor närma sig och trodde att det var den ungerska delegationen. När han upptäckte att det inte var några ungrare utan östtyskar var det redan för sent. Skulle han nu skjuta varningsskott, vilket han var skyldig att göra, och sedan …? Om han lät östtyskarna passera skulle han få stå till svars för det. Han valde att släppa över dem.

Den 11 september beslutade den ungerska regeringen att öppna gränsen för de östtyskar som befann sig i landet. Under veckorna som följde flydde över 50 000 östtyskar till Västtyskland via Ungern.

----------

Jesu hjärtas kyrka. I förgrunden pestmonumentet.Jesu hjärtas kyrka. I förgrunden pestmonumentet.

Köszeg (Güns)

Vad som fick mig att åka till Köszeg, vet jag inte. Men det visade sig vara ett fint utflyktsmål, en levande småstad med många fina gamla hus. Under bussresan dit satt jag och slötittade på landskapet. Plötsligt ryckte jag till. Mina ögon hade uppfattat några ord på en skylt – och de var inte ungerska. Nej, kroatiska! När jag kom fram till Köszeg (kroatiska: Kiseg) undersökte jag saken och förstod att det var orten Horvátzsidány jag passerat (”horvát” är det ungerska ordet för ”kroat”). Jag vill minnas att det var ordet ”samoupravljanje” (självförvaltning) som jag sett genom bussfönstret. Jag hade nuddat vid burgenlandkroaterna, en minoritet som också finns på den österrikiska sidan av gränsen. (Horvátzsidány heter på kroatiska Hrvatski Židan och på tyska Siegersdorf.)

---

Hjältarnas torn, uppfört 1932, 400 år efter det att ottomanerna misslyckades att intaga stadens slott.

---

I Köszeg.

---

Tidigare jesuitkloster, därefter benediktinkloster. Vad som numera ryms i byggnaden vet jag inte. På huset finns en minnestavla, uppsatt av den kroatiska självförvaltningen. Det vi upplyses om är att Mate Meršič-Miloradič (1850-1928) undervisade i det gymnasium som var inrymt här. M-M, som också var präst, spelade en viktig roll i utformningen av det moderna burgenlandskroatiska språket; han räknas också som gruppens främste diktare. Det faktum att hans poesi ger prov på antisemitism har på senare tid uppmärksammats i en skrift utgiven av burgenlandkroater.

---

Hjälten Miklós Jurisich framför slottet. På en informationstavla i närheten kan man läsa: ”HISTORISKT MINNESMÄRKE – KÖSZEGS SLOTT – Suleiman I:s fälttåg mot Wien nådde Köszeg i augusti 1532. Trots turkarnas kraftiga numerära överlägsenhet lyckades Jurisich försvara slottet. Bara en handfull av hans manskap var reguljära soldater, men ändå intogs inte Köszeg av turkarna. Klockorna i Köszeg ringer varje dag klockan 11 för att minna om framgången […].”

Och ringt har de gjort sedan 1777. Slottet var i familjen Esterházys ägo i 236 år.

---

Vinstuga. Inredd med bastanta bord och bänkar. Vinet slevades upp ur stora behållare som var nedsänkta i disken – som vore det soppa - och hälldes i dricksglas.

---

Här är vinstugans utbud. Förutom det lokala vinet och rosévinet gjort på kékfrankos-druvan (blaufränkisch) kan man få bröd med flott, kaffe och alkoholfria drycker.

----------

Stadshuset.Stadshuset.

Győr (Raab)

Till Győr åkte jag av sentimentala skäl. Sommaren 1983 var jag på bilsemester med mamma och pappa i Wien. Jag tjatade mig till ett besök i Ungern. Kvällen före dagsutflykten satt vi på någon teater och såg en operett (kanske var det O, mein Papa). Jag hade bara morgondagens äventyr i tankarna. Mina minnen av resan är inte så tydliga. Under färden till eller från Győr låg vi bakom en skolbuss. I bakrutan glada barnansikten som vinkade åt oss. I staden fick pappa syn på ett kulturhus som motsvarade sinnebilden för Sovjetblockets tröstlösa, förfallna betongmodernism, vilket han inte missade att påpeka.

Den här gången bespetsade jag mig på en högtidsstund i badkulturens förlovade land - ett besök på ett badhus med olika bastur. Saunaavdelningen bestod av ett antal bastur grupperade kring en liten bassäng. Jag satte mig i ångbastun, som inte var speciellt varm; det pyste till och sedan följde en hopplöst lång väntan på nästa snåla leverans. Jag gav upp och provade de andra basturna, med klent resultat: antingen var de avstängda eller så var temperaturen så låg att de inte gjorde skäl för namnet. I min stora besvikelse – något Rudasbad hade jag inte väntat mig, bara mer sprutt på aggregaten - kom en fryntlig dam i bassängen till min undsättning. ”Meleg! Meleg!” ropade hon och pekade ivrigt på väggen mittemot. Jag fick syn på en skylt, ”Szauna kert”, ovanför en dörr som ledde ut till en trädgård med ett litet trähus. Damen hade rätt - i ”bastuträdgårdens” szauna var det faktiskt varmt!

I staden åt jag på en tjeckisk restaurang uppkallad efter den underbare tjeckiske författaren Hrabal. Maträtten påminde dock inte om något jag ätit i Tjeckien.

Jag promenerade lite grand men kulturhuset fick jag inte syn på.

---

I bakgrunden: synagogan i Győr.

----------

Gatuparti med Marienberg i bakgrunden.Gatuparti med Marienberg i bakgrunden.

Würzburg

Resan från Sopron startade tidigt på morgonen (5.23), i Wien Meidling bytte jag tåg och vid lunchdags var jag framme i Würzburg – ”huvudstad” i landskapet Mainfranken i nordligaste Bayern.

Fram till 1802 utgjorde Würzburg med omnejd ett furstbiskopsdöme, ett stift vars biskop också var furste. Residenz - furstbiskoparnas palats – minner om denna historia. Sedan 1981 är det med på UNESCO:s lista över världskulturarv.

Området runt järnvägsstationen ger ett något ödsligt intryck. Det faktum att landsbygden tar vid omedelbart bakom stationen gör väl sitt till; på den gröna sluttningen odlas vin. Stationsbyggnaden och de andra husen i närheten är avskalade och enkla, effektiva. Efterkrigstida. Även i centrum är andelen sådana hus påfallande stor. Välskötta och mestadels snygga, men abrupt historielösa. En kvalificerad gissning: här föll bomber. När jag kom hem kollade jag upp det, och det stämde. Den 16 mars 1945 lades Würzburg i ruiner.

I närheten av stationen åt jag lunch. En kebab- och falafelrestaurang med trevlig personal. Jag frågade om de hade en toalett. Nja, egentligen inte … men det finns en på andra våningen, du kan få låna den. Jag ska visa vägen. – När jag skulle äta på kvällen, visste jag vart jag skulle gå.

Vandrarhemmet låg mittemot järnvägsstationen, också det bemannat med en sympatisk stab. Ett allrum där man kan träffa andra och prata en stund är mycket värt när man reser ensam.

På eftermiddagen gick jag på en guidad tur i Residenz (rekommenderas varmt!), därefter promenerade jag i staden. Nästa morgon gav jag mig ut på en lång tur som bland annat omfattade Marienberg, borgen som är belägen på en höjd över staden. En serpentinväg, anlagd mitt bland vinodlingar, leder dit upp. Utsikten över staden är fin. När jag kom ner till floden igen, gick jag över Alte Mainbrücke. Någonstans mellan rådhuset och Kilian-domen gick jag förbi en liten grupp som spelade Jingle bells i bästa dixielandstil. Solen sken från en blå himmel. Jag styrde stegen mot Marienkapelle och Falkenhaus, de sista punkterna på min att-göra-lista innan det var dags att skynda till vandrarhemmet för att hämta ryggsäcken och därefter kila över till järnvägsstationen. Klockan 13.28 avgick tåget till Hamburg. På kvällen skulle jag åter vara hemma.      

---

Residenz – furstbiskoparnas palats – utgör det främsta exemplet på sydtysk barock och är ett av de mest betydande slotten i Europa. Det byggdes 1720-44; arkitekt var Balthasar Neumann. Många framstående konstnärer har medverkat, såsom stuckatören Antonio Bossi och Giovanni Battista Tiepolo, vars fresk i trapphuset utgör den största sammanhängande fresken i världen (ca 600 kvadratmeter).

Fresken är en fröjd för ögat med rymd och ljus, klara färger, liv och rörelse. Antikens gudar omges av de fyra kontinenter som var kända vid den här tiden (Europa, Amerika, Afrika och Asien), framställda i allegorisk form. Würzburg-hovet, hemort för de sköna konsterna, ingår i skildringen av Europa. Allt svävar.

Den guidade turen var ganska kort och hade gärna fått vara längre. Lyxen och prakten var överväldigande. En sal minns jag särskilt - full av speglar och glans.   

Vid bombningarna den 16 mars 1945 skadades också Residenz. Trapphuset, Vita salen, Kejsarsalen och Trädgårdssalen klarade sig. Paradsalarna – inredda i den yppigaste rokoko – återställdes; möblerna och gobelängerna kunde räddas nästan undantagslöst. Återuppbyggnaden varade i nästan 40 år. Av slottets cirka 340 rum är 42 öppna för besökare.

Till Residenz hör också slottskyrkan, Hofkirche, och slottsträdgården, Hofgarten. Även kyrkan ritades av Balthasar Neumann. Den skadades svårt vid bombningarna men 1963 var den helt återställd.

---

Trapphuset i Residenz. I taket ser vi Tiepolos fresk.

---

Något av det som stod på platsen före bombangreppet har bevarats.

---

Exempel på det återuppbyggda Würzburg. Enkelt och tidlöst. Den gamla gatan, som inte är alldeles rak, och färgerna skapar liv.

---

Museum im Kulturspeicher (Museet i Kulturmagasinet).

---

Vinodlingar helt inpå staden.

---

Promenad längs Main.

---

Trafik under Alte Mainbrücke (Gamla Mainbron).

---

På väg upp till Marienberg öppnar sig denna vy över Würzburg. De fyra kyrktornen och det långsträckta skeppet överst till vänster är Sankt Kilian-domen. Promenadvägen upp till Marienberg – en serpentinväg genom vinodlingar - börjar vid Sankt Burkard-kyrkan nere vid floden.

---

I fjärran anar vi Käppele, vallfartskyrkan på Nikolausberg. Vid byggandet (1747-50) utgick man från ett redan existerande Gnadenkapelle (”Nådens kapell”). Arkitekt: Balthasar Neumann. (För att se fotot i större format, vänsterklicka på det och därefter på "original".)

---

Stenfigur på vägen upp till Marienberg.

---

Vallgraven, Marienberg.

År 1201, när borgen grundlades, fanns här redan en kyrka - Mariakyrkan. Den helgades 706 och utgör det äldsta sakrala byggnadsverket öster om Rhen. Under åren 1253 till 1719 utgjorde Marienberg residens för Würzburgs furstbiskopar. Kring 1600 byggdes huvudborgen om till renässansslott. Efter svenskarnas erövring 1631 byggdes borgen ut till en barockfästning, fursteträdgården anlades.

Efter andra världskriget flyttade Mainfränkisches Museum (Mainfrankiska museet) in i tyghuset. Här finns bland annat skulpturer av Tilman Riemenschneider (ca 1455-1531). Han betraktas som den tyska sengotikens främsta skulptör och var verksam i Würzburg från 1483. 

---

Mainfränkisches Museum.

---

Marienberg.

---

På Alte Mainbrücke. Den första stenbron i Tyskland ska ha uppförts cirka 1120 på den nuvarande brons plats. På grund av tilltagande skador beslutade man på 1400-talet att bygga en ny bro. På 1500-talet byttes delar av trä ut mot sten. Statyerna på bron föreställer helgon.

---

Jag har just lämnat bron bakom mig. Den tornförsedda byggnaden till vänster är rådhuset. I fonden ser vi Sankt Kilian-domens karakteristiska tvillingtorn. Kyrkan utgör ett av de främsta byggnadsverken under den period som kallas de frankiska (saliska) kejsarnas tid (1024 – 1125). Det är den fjärde största romanska kyrkan i Tyskland. Den del som kallas Schönbornkapelle är en skapelse av den flitige Balthasar Neumann.

Vid bombangreppet i mars 1945 blev kyrkan fullständigt utbränd. Återinvigningen ägde rum 1967. Kyrkans yttre återställdes enligt det gamla utförandet.

---

Neumünster. Kyrkans historia går tillbaka till 1000-talet. Den byggdes som en romansk basilika över gravarna där den helige Kilian och hans två medarbetare vilade. De tre männen mördades när de missionerade i Franken. Den helige Kilian, som var från Irland, betraktas som Frankens apostel.

Sin barockstil, såväl utvändigt som invändigt, fick kyrkan på 1700-talet då en omgestaltning ägde rum. En madonnafigur i sandsten av Riemenschneider tillhör sevärdheterna.

Kyrkan stod kvar efter bombangreppet men invändigt förstördes det mesta genom brand. 

---

Marienkapelle är en sengotisk hallkyrka som påbörjades 1377. Takstolen och all inredning i trä brann upp vid bombangreppet i mars 1945. Dock finns här en del äldre föremål, till exempel en madonna i silver från 1600-talet. En gammal bekant till oss är begravd här – Balthasar Neumann (1687 – 1753).

---

Intill Marienkapelle ligger Falkenhaus, vars rokokofasad tillhör de vackraste i södra Tyskland. Rokokoutsmyckningarna kom till i mitten av 1700-talet. Efter bombangreppet – då interiören helt förstördes genom brand och delar av fasaden störtade in – återuppbyggdes Falkenhaus utifrån gamla fotografier.

--------------------

Hemåt

Tåget lämnade Würzburg. Genom fönstret blickade jag ut över det kuperade landskapet: låga berg eller höga kullar så långt ögat nådde. Vi rullade in i Hessen, passerade genom Fulda, känt för sin barockarkitektur. Och vidare norrut. Med knapp nöd hann jag med Köpenhamnståget i Hamburg. Min upptäcktsresa i blygsam söderled gick obönhörligen mot sitt slut.

Hässleholm, 12 februari 2019

--------------------

Fotnot:

[1] För en omfattande presentation av Wrocław, se artikel på Kultur i öst:

http://kulturiost.se/wroc-aw-niederschlesiens-stolta-metropol

För vidare läsning om Jareks rötter i öst, se avsnittet ”onsdag 1 augusti” i följande artikel på Kultur i öst:

http://kulturiost.se/en-resa-i-galizien-bukovina-och-karpato-rutenien-sommaren-2007

---

KÄLLOR:

Wrocław:

www.visitwroclaw.eu

www.inyourpocket.com/wroclaw

 

Bytom Odrzański:

https://www.poessneck.de/de/_detail_page/article-131102000038.html

https://www.schmidenevangelisch.de/fileadmin/mediapool/gemeinden/KG_schmiden/Gemeindebrief_Oktober_-_November_2018.pdf

http://zielonogorskie.com/bytom-odrzanski-ratusz-i-rynek/

 

Sopron:

http://varosszepitok.sopron.hu/utcanevek_liszt_ferenc.html

http://www.sopron.hu/Sopron/portal/show.printableview?id_content=2126

https://www.budapest.com/hungary/cities/sopron.en.html

http://www.soproniidegenvezetok.hu/sopron-en.html

http://w3.sopron.hu/intranet/setak/walk1.html

http://www.soprontours.com/en/my-town-sopron

https://www.dw.com/en/the-picnic-that-changed-european-history/a-4580616

https://www.bundestag.de/besuche/ausstellungen/parl_hist/ungarn1989/unga...

 

Köszeg:

https://www.budapest.com/hungary/cities/koszeg.en.html

 

Würzburg:

https://www.wuerzburg.de/tourismus/wuerzburg-entdecken/sehenswuerdigkeiten/index.htm

http://www.residenz-wuerzburg.de/deutsch/residenz/treppe.htm

Nationalencyklopedin