Italo Svevo."Svevo" är det italienska ordet för "schwabisk".

Slutet av 1800-talet och början av 1900-talet rymmer många stora centraleuropeiska författarskap. Till denna skara hör den triestinske författaren Italo Svevo. Hans far hade tyskjudiska och modern italienskjudiska rötter och egentligen hette han Ettore Schmitz, men han valde pseudonymen för att markera sitt dubbla ursprung och sin dubbla kulturella tillhörighet. Svevo var till yrket affärsman och han var under lång tid anställd vid en bank i Trieste. Hans två första romaner rönte knappast någon uppmärksamhet och han var beredd att ge upp skrivandet, men vänskapen med James Joyce, som under en tid var Svevos engelsklärare, blev början till något nytt. Hans stora roman ”Zenos bekännelser”, som kom ut 1923, fick bland annat tack vare Joyces entusiastiska stöd så småningom internationell uppmärksamhet. Ett intressant kuriosum i sammanhanget är att Leopold Bloom i ”Odysseus” bär drag av Svevo. Freud kom att ha stor betydelse för Svevos författarskap, även om Svevo hade en hel del kritiskt att säga om psykoanlysen: ”En stor man, allas vår Freud, men viktigare för romanförfattarna än för de sjuka.”
Italo Svevo skrev vid sidan av romanerna också ett antal noveller. Till en del rör de sig kring liknande teman som romanerna. Ofta finns i centrum en man som misslyckas med att leva det liv som människorna omkring honom verkar leva med en sådan lätthet, en man som förlorar sig i ändlösa grubblerier över sig själv och sitt sätt att handskas med tillvaron. Huvudpersonen i romanerna och i många av novellerna är en antihjälte, som är fullt medveten om sina misslyckanden och deras ohjälplighet, men ändå finner han ibland en hemlig självironisk glädje i dessa. Bland novellerna finns emellertid en liten grupp som tematiskt och stilmässigt skiljer sig starkt från Svevos övriga författarskap. Den korta berättelsen ”Modern” hör dit. Här finns inget grubblande och händelseförloppens långsamma framåtskridande har ersatts av något rafflande och överraskande. Persongalleriet är dessutom också ett helt annat än det vanliga. Ett ämne som finns invävt i nästan allt som Svevo skrivit är åldrandet och döendet. Fragmentet ”Gamlingen”, som var tänkt som början på en fjärde roman - ett arbete som avbröts av Svevos död i en bilolycka - är en inträngande skildring av åldrandet, så djuplodande att ironin här nästan inte har någon plats.

Modern
I en dal omsluten av skogbevuxna kullar, leende i vårens färger, stod bredvid varandra två stora osmyckade hus, bara sten och kalk. De syntes gjorda av samma hand, och även de häckomslutna trädgårdarna, som fanns framför vart och ett av dem, hade samma storlek och form. Men de som bodde i dem hade inte samma öde.
I ett eget litet hörn av en av trädgårdarna talade några kycklingar om sina stora erfarenheter, medan hunden sov bunden vid sin koja och bonden sysslade i fruktträdgården. Det fanns också större kycklingar i trädgården, men de små, vars kroppar ännu hade kvar äggets form, älskade att sinsemellan jämföra livet som de hade ramlat in i, eftersom de ännu inte hade blivit så vana vid det att de inte längre såg det. De hade redan lidit och njutit, för några få dagars liv är längre än det kan verka för den som utstått det i åratal och de visste mycket, eftersom en del av den stora erfarenheten de bar med sig härstammade från ägget. Det var faktiskt så, att de, så snart de kommit ut i ljuset, hade vetat att de måste undersöka saker noga först med det ena ögat och sedan med det andra, för att se om de skulle äta dem eller akta sig för dem.
Och de talade om världen och dess vidsträckthet, med alla de där träden och häckarna som omslöt den och om det där jättelika höga huset. Alltsammans saker som syntes ändå, men som syntes bättre om man talade om dem.
Men en av dem, en gulfjunig en och mätt var han också – därför hade han inget att göra – nöjde sig inte med att tala om det som syntes omkring honom, utan solvärmen fick honom att minnas något som han genast berättade: ”Visst har vi det bra här i solen, men jag har fått veta att man kan ha det ännu bättre här i världen och det gör mig mycket ledsen och jag ska berätta om det för er, så att ni också kan sörja över det. Bondens dotter har sagt att det är synd om oss för att vi inte har någon mor. Hon sade det med ett sådant medlidande i rösten att hon fick mig att gråta.”
En annan, som var lite vitare och någon timme yngre än den förste och därför ännu med tacksamhet mindes den ljuva sfär han fötts ur, protesterade: ”Vi har haft en mor. Det är den lilla lådan som alltid är lika varm, också när det är som kallast ute, den som de färdiga kycklingarna kommer ut ur.”
Den gule, som sedan länge bar bondflickans ord inpräntade i sin själ och som därför hade haft tid att blåsa upp dem och drömma om denna mor tills han föreställde sig henne lika stor som hela trädgården och lika god som hönsmat, utropade med ett förakt som riktade sig lika mycket mot den vite som mot den mor som denne talat om: ”En död mor som den där skulle vi alla kunna ha. Men den här modern är levande och springer mycket fortare än vi. Kanske har hon hjul som bondens kärra. Därför kan hon komma till dig utan att du behöver kalla på henne, och hon kan värma dig när du håller på att duka under för den här världens kyla. Tänk vad det måste vara härligt att ha en sådan mor intill sig om natten.”
I samtalet blandade sig nu en tredje kyckling, en bror till de andra, eftersom han kommit ut från samma maskin som de, men med en lite annan form, näbben var bredare och benen kortare. Man talade om honom som den ouppfostrade kycklingen, eftersom man hörde hans näbb klappra när han åt, men i verkligheten var han en ankunge och i hans land var det så man åt. Också i hans närvaro hade bondflickan talat om modern. Det var den gången när en kyckling fallit omkull död i gräset på grund av kölden och det runt omkring hade funnits andra kycklingar som inte hade försökt hjälpa honom, eftersom de inte känner den köld som drabbar andra. Och ankungen med sitt troskyldiga ansikte och den breda näbben påstod till och med att kycklingarna inte kunde dö när modern var där. Längtan efter en mor spred sig snart som en smitta i hela hönsgården och den växte sig starkast och blev som mest oroande bland de äldre kycklingarna. Barnsjukdomar kan ju ofta drabba vuxna och blir då farligare för dem, och så kan det också vara med idéer ibland. Bilden av modern som hade tagit form i de små, av våren upptända huvudena växte utan hejd och allt gott kallades mor, det vackra vädret och överflödet, och när kycklingarna, ankungarna och småkalkonerna led så blev de verkliga bröder, eftersom de alla längtade efter samma mor.
En av de äldre svor en dag på att han skulle hitta denna mor, eftersom han inte längre ville vara utan. Han var den ende i hönsgården som var döpt och han hette Curra, för när bondflickan kom med hönsfodret i förklädet och ropade ”curra, curra”, då var det han som rusade fram först. Han var redan kraftig, en ungtupp vars ädla själ var fylld av en gryende kamplust. Lång och smäcker som en knivsegg, ville han ha en mor först och främst för att få hennes beundran: om modern sade man ju att hon kunde ge all lycka och därför kunde hon förstås också tillfredsställa högfärd och fåfänga.
En dag tog Curra beslutsamt ett skutt över den täta häcken som omgav trädgården där han var född. Ute i det fria hejdade han sig förvirrat. Var skulle han kunna hitta modern i denna gränslösa dal med en ännu större klarblå himmel ovanför? För honom som var så liten var det inte möjligt att utforska denna gränslöshet. Därför begav han sig inte alltför långt ifrån trädgården som var den värld han kände till; tankfullt gick han ett varv runt den. På det viset kom han fram till den andra trädgårdens häck.
Om modern vore här inne, tänkte han, skulle jag hitta henne genast. Lättad över att ha undkommit oändligheten, tvekade han inte mer. Med ett skutt tog han sig över också den häcken och så befann han sig i en trädgård som var mycket lik den han kom ifrån.
Också här fanns det en flock av mycket unga kycklingar som snodde runt i det täta gräset. Men här fanns också ett djur som saknades i den andra trädgården. En jättelik kyckling, kanske tio gånger så stor som Curra, höjde sig över de fjunklädda små djuren, och dessa – det såg man direkt – betraktade det stora kraftfulla djuret som sin ledare och beskyddare. Och den såg efter alla. Den kom med förmaningar till alla som försvann för långt bort och ljudet av lockropen lät nästan som de som bondflickan i den andra trädgården brukade använda för att kalla på sina kycklingar. Men den gjorde också annat. Då och då böjde den sig ner över de svagaste och täckte dem med hela sin kropp, säkert för att ge dem av sin värme.
Det här är modern, tänkte Curra fylld av glädje. Jag har hittat henne och nu lämnar jag henne inte mer. Vad hon kommer att älska mig! Jag är starkare och vackrare än alla de där. Och det kommer att vara lätt för mig att lyda henne, för jag älskar henne redan. Vad vacker och majestätisk hon är. Jag älskar henne redan och jag vill underkasta mig henne. Jag ska också hjälpa henne att skydda alla de här vettvillingarna.
Utan att se på honom utstötte modern ett lockrop. Curra närmade sig för han trodde att det var honom hon kallade på. Han såg att hon höll på med att sprätta undan jord med kraftiga tag med klorna och han stannade till full av nyfikenhet på detta för honom nya. När hon slutade krafsa, vred sig en liten mask framför henne på den nakna jorden. Nu skrockade hon medan de små omkring henne inget förstod utan bara såg hänfört på henne.
Dumbommar! tänkte Curra. De förstår inte ens att hon vill att de ska äta den där lilla masken. Och driven av sin lust att lyda kastade han sig snabbt över bytet och slukade det.
Och då – stackars Curra – kastade sig modern över honom i raseri. Han förstod inte genast, för han trodde att hon, som just hade hittat honom, kanske ville omfamna honom med våld. Han skulle tacksamt ha accepterat alla de smekningar han inte visste något om och som han därför tänkte också kunde göra ont. Men de hugg från den hårda näbben, som regnade över honom, var helt visst inga kyssar och alla hans tvivel försvann. Han ville fly, men den stora fågeln knuffade till honom, slog omkull honom och hoppade på honom och borrade in klorna i magen på honom.
Med en oerhörd ansträngning kom Curra upp på benen och sprang till häcken. Under sin vanvettiga flykt välte han omkull kycklingar så att de blev liggande med benen i vädret under förtvivlat pipande. Han lyckades rädda sig bara för att hans fiende stannade till ett ögonblick hos de omkullfallna. Framme vid häcken tog Curra ett språng och lyckades trots alla grenar och kvistar svinga sin lilla viga kropp ut i det fria.
Men modern stoppades av grenarnas virrvarr. Och hon blev stående där majestätisk och såg på inkräktaren som genom ett fönster, och han stod stilla också han, helt utmattad. Hon såg på honom med fruktansvärda runda ögon, röda av vrede. ”Vem är du som tog för dig av den mat som jag med stort besvär hade grävt upp ur marken?”
”Jag är Curra”, sade kycklingen undergivet. ”Men vem är du och varför gjorde du mig så illa?” På de två frågorna gav hon inte mer än ett enda svar. ”Jag är modern”, och så vände hon honom hånfullt ryggen.
En tid efter detta befann sig Curra, som hunnit bli en ståtlig rastupp, i en helt annan hönsgård. En dag hörde han sina nya kamrater tala om sin mor med tillgivenhet och saknad.
Full av aktning för sitt eget grymma öde sade han sorgset: ”Min mor däremot var ett fruktansvärt odjur och det hade varit bättre för mig om jag aldrig hade lärt känna henne.”

Gamlingen
Detta hände i år, i månaden april som gav oss den ena disiga och regniga dagen efter den andra med bara korta överraskande avbrott för solljus och lite värme.
Jag kom hem i bilen en kväll med Augusta efter en kort utflykt till Capodistria. Mina ögon var trötta av sol och jag ville vila. Inte sova men göra ingenting. Jag kände mig långt borta från tingen som omgav mig, men som jag ändå lät komma till mig, eftersom det inte fanns något som ersatte dem: de gled bort utan att säga mig något. De hade också bleknat mycket efter solnedgången, särskilt sedan de gröna fälten hade förbytts mot gråa hus och trista gator, allt så välbekant att de fanns för min syn redan innan jag hade sett dem, och att se på dem var nästan som att sova.
På Piazza Goldoni blev vi stoppade av en polis och jag vaknade till. Då såg jag en mycket ung flicka närma sig oss och för att undvika de andra fordonen kom hon så nära vår bil att hon snuddade vid den; hon var klädd i vitt med gröna band vid halsen och gröna ränder hade också den lätta oknäppta kappan som delvis täckte hennes klänning, och också den var skinande vit med ränder i samma lysande gröna färg. Hela den lilla gestalten var som en livfull bild av årstiden. Vilken vacker flicka! Den uppenbara fara som hon svävade i fick henne att le medan hon med sina stora svarta vidöppna ögon kastade prövande blickar omkring sig. Leendet lät tändernas vithet skina fram i det rosiga ansiktet. Hon höll händerna högt, tätt intill bröstet, i ett försök att göra sig smalare och i en av dem höll hon de mjuka handskarna. Jag såg tydligt de där händerna, deras vithet och deras form, de långa fingrarna och den lilla handflatan som övergick i handledens rundhet.
Och då, jag vet inte varför, kände jag att det hade varit grymt att låta detta ögonblick fly utan att skapa någon förbindelse mellan mig och den unga flickan. Alltför grymt. Men det gällde att handla snabbt och brådskan skapade förvirring. Jag mindes! Det fanns redan en sådan förbindelse mellan mig och henne. Jag kände henne. Jag hälsade på henne och böjde mig framåt mot rutan för att bli sedd, och jag lät min hälsning åtföljas av ett leende som skulle uttrycka min beundran för hennes mod och hennes ungdom. Men strax slutade jag att le, då jag kom att tänka på att allt guldet i min mun syntes, och jag inskränkte mig till att se på henne allvarligt och uppmärksamt. Flickan hann kasta en nyfiken blick på mig och hon besvarade hälsningen med en tveksam nick som fick hennes lilla ansikte att se mycket olyckligt ut; leendet försvann och ljuset i ansiktet dämpades som om ett prisma hade skjutits in mellan henne och mina ögon. Augusta hade fört lornjetten till ögonen, när hon till sin skräck tyckt att det såg ut som om flickan skulle bli överkörd. Hon hälsade hon också eftersom hon såg mig hälsa och frågade: ”Vem är den där flickan?”
Men jag kunde inte komma på hennes namn. Jag sökte med min inre blick i det förflutna, ivrig att återfinna det, år efter år letade jag mig bakåt, långt långt tillbaka. Jag upptäckte henne bredvid en vän till min far. ”Gamle Dondis dotter”, mumlade jag osäkert. Då jag uttalat namnet verkade minnet klarna. Minnet av flickan förde med sig minnet av en liten grön trädgård som omgav en liten villa. Och med det följde också minnet av några ord från flickan som hade fått alla som var där att skratta: ”Varför ramlar aldrig en ensam katt ner från ett tak, utan alltid två?” På det viset hade flickan den gången kastat sin frimodiga naivitet i ansiktet på alla precis som nyss på Piazza Goldoni, och den gången hade jag varit så naiv jag också, att jag skrattat med alla de andra i stället för att ta den vackra och åtråvärda i min famn. Jag måste säga att detta minne för ett ögonblick gjorde mig ung på nytt och jag påmindes om att jag en gång kunnat gripa, hålla fast och kämpa.
Augusta gjorde slut på den förvirrade drömmen med ett gapskratt: ”Gamle Dondis dotter är vid det här laget lika gammal som du. Vem var det egentligen du hälsade på? Dondis dotter var sex år äldre än jag. Ojojoj! Om hon hade dykt upp här, så skulle hon, i stället för att le över faran som den unga flickan gjorde, vacklande och haltande ha hamnat under våra hjul.”
Återigen förändrades den här världens ljus som om det plötsligt hade nått mig genom ett prisma. Jag kunde inte genast skratta med Augusta. Men jag måste! Annars hade jag avslöjat hur viktigt det här äventyret var för mig och det skulle ha varit första gången jag blottade mitt inre för Augusta. ”Ja, det är klart, det tänkte jag inte på. Allting förskjuts en aning varje dag och på ett år blir det mycket och på sjuttio väldigt mycket.” Sedan sade jag något jag verkligen menade. Jag gnuggade mig i ögonen som en som har sovit och tillade: ”Jag glömde att jag själv är gammal och att alla mina jämnåriga också är gamla. Även de som jag inte sett åldras och de som förblivit fördolda och som aldrig låtit tala om sig, som inte observerats av någon, också de har blivit äldre för var dag.” Jag blev nästan barnslig i min ansträngning att dölja det ögonblick av ungdom som givits mig. Nu gällde det att byta tonfall och med den allra likgiltigaste uppsyn frågade jag: ”Var bor gamle Dondis dotter nu?” Augusta visste det inte. Hon hade aldrig återvänt till Trieste efter det att hon gift sig med en utlänning.
Och jag återsåg därför Dondis stackars dotter i sina numera långa kjolar, där hon okänd levde sitt liv i något hörn av världen, det vill säga bland människor som aldrig hade sett henne ung. Jag blev rörd av tanken, eftersom detta också var mitt öde, även om jag aldrig avlägsnat mig härifrån. Bara Augusta säger att hon minns mig exakt med alla mina stora ungdomliga dygder och en och annan brist, framför allt rädslan för åldrandet, en brist som hon fortfarande inte förlåter mig, även om hon vid det här laget borde kunna märka hur välgrundad den var. Men jag tror henne inte. Av henne minns jag inte mycket bortsett från det jag ser. Dessutom kände hon ju bara till min ungdomstid till vissa delar, det vill säga väldigt ytligt. Jag själv minns bättre min ungdoms äventyr än hennes utseende och känslor. I vissa oväntade ögonblick är det som om ungdomen kom tillbaka och jag måste springa till spegeln för att placera mig rätt i tiden. Jag tittar då på de där deformerade ställena under hakan med det alltför löst hängande skinnet för att återvända till den plats som är min. En gång berättade jag för min brorson Carlo, som är läkare och ung och därför förstår sig på ålderdom, om de här ungdomsillusionerna som stundtals överfaller mig. Med ett elakt leende sade Carlo till mig att dessa helt säkert var ett symptom på ålderdom för jag hade helt och hållet glömt hur man känner sig som ung och att jag måste titta på huden på halsen för att hitta tillbaka till mig själv. Med ett bullrande skratt tillade han: ”Det är som med din granne, gamle Cralli, som på allvar tror att han är far till det barn som hans unga hustru snart ska sätta till världen.”
Nej, inte detta ändå! Jag är fortfarande tillräckligt ung för att inte missta mig på ett sådant sätt. Jag kan bara inte finna mig till rätta i tiden på ett tillräckligt säkert sätt. Och det är nog inte bara mitt fel. Det är jag säker på trots att jag aldrig skulle våga säga det till Carlo som inte skulle förstå och som skulle skratta ut mig. Tiden bedriver sitt förstörelseverk med säker och grym hand, sedan avlägsnar den sig i en ordnad procession av dagar, månader och år, men när den är så långt borta att den är utom synhåll för oss bringar den oordning i sina rader. Varje timme söker sin plats i någon annan dag och varje dag i något annat år. I minnet är det så att det ena året verkar vara solbelyst som en enda sommar medan ett annat är genomströmmat av köldrysningar. Och kallt och utan ljus är i sanning det år där inte något i minnet finns på sin rätta plats: trehundrasextiofem dagar à tjugofyra timmar, döda och försvunna. En verklig hekatomb.
Någon gång tänds i de där döda åren plötsligt ett ljus som lyser upp någon händelse, där man upptäcker en sällsynt blomma ur det egna livet, en blomma med en intensiv doft. Aldrig hade fröken Dondi kommit mig så nära som den dagen på Piazza Goldoni. Förr, i den där lilla trädgården (för hur många år sedan?) hade jag knappast sett henne och jag hade gått förbi henne, lika ung som hon, utan att lägga märke till hennes charm och oskuld. Nyss när jag stötte på henne, så skrattade de andra när de såg oss tillsammans. Varför såg jag henne inte, varför lade jag inte märke till henne förr? Kanske förmörkas varje händelse i nuet av vår oro, av farorna som hotar oss? Ser och hör vi den inte förrän vi är långt borta, i säkerhet?
Men här i mitt lilla rum kan jag genast komma i säkerhet och samla mig över de här pappren för att betrakta och analysera nuet i dess oförlikneliga ljus och också nå fram till den del av det förflutna som ännu inte försvunnit.
Jag ska alltså beskriva nuet och den del av det förflutna som ännu inte försvunnit, inte för att gömma det i minnet utan för att samla mig. Om jag alltid hade gjort så skulle jag ha varit mindre häpen och förvirrad av det där mötet på Piazza Goldoni. Jag skulle bara rätt och slätt ha tittat på flickan som den kan göra, som Herren Gud låtit behålla synen. Från topp till tå.
Jag känner mig inte gammal men jag har en känsla av att vara igenrostad. Jag måste tänka och skriva för att känna mig levande, eftersom livet jag för med alla de dygder jag har och som jag anses ha och alla känslor och plikter som binder och förlamar mig, tar ifrån mig all frihet. Jag lever i samma tröghet som man dör i. Men jag vill ruska om mig, vakna. Kanske kan jag då också bli mera rättfärdig och kärleksfull. Passionerat rättfärdig kanske, men det skulle då vara en rättfärdighet som verkligen är min egen och inte den som predikas av andra och som skaver när jag iklätt mig den i stället för att den omsluter mig. Antingen lägger jag av denna dräkt eller så formar jag den efter mig.
Därför kommer skrivandet för mig att vara ett sätt att vårda min hälsa som jag ska ägna mig åt varje kväll strax innan jag tar laxermedlet. Och jag hoppas att mina papper ska innehålla också ord som jag vanligen inte uttalar, för bara då kommer kuren att vara framgångsrik. Redan en gång tidigare skrev jag med samma avsikt att vara ärlig och också då handlade det om en hälsoterapi, för den övningen skulle förbereda mig för en psykoanalytisk kur. Kuren blev utan framgång, men pappren blev kvar. Vad de är värdefulla! Det förefaller mig som om jag bara levat den del av livet som jag beskrivit. I går läste jag om dem. Tyvärr hittade jag inte den gamla Dondi (Emma hette hon, ja, Emma) där, men jag upptäckte mycket annat. Också en viktig tilldragelse som visserligen inte återges, men som markeras av ett tomt ställe där den på ett naturligt sätt kan infogas. Jag skulle genast notera den om jag inte hade glömt den nu. Men den går inte förlorad, för när jag läser igenom de där pappren igen kommer jag säkert att återfinna den. Och de är här, ständigt till mitt förfogande, räddade från varje oreda. Tiden har kristalliserats där och den går att återfinna om man bara vet att slå upp den sida man behöver. Precis som i en tågtidtabell.
Det är helt säkert att jag gjort allt det som berättas där, men när jag läser om det ter det sig viktigare än mitt verkliga liv som jag anser ha varit långt och tomt. Det är förstås så att när man skriver om livet, så återger man det som betydelsefullare än det är. Livet självt är utspätt och därför fördunklat av alltför många ting som inte nämns i beskrivningen av det. Man talar i den inte om andningen förrän den blir till en flämtning och inte heller om diverse ferier, om måltiderna och sömnen, förrän dessa genom ett tragiskt avbrott berövas en. Men i verkligheten återkommer dessa tillsammans med många andra liknande aktiviteter med pendelns regelbundenhet och tränger sig in i så stora delar av våra dagar att det inte finns någon plats kvar för något övermått av gråt eller skratt. Redan av den här orsaken blir beskrivningen av livet – sedan en stor del, som alla känner till men inte talar om, tagits bort – mycket intensivare än livet självt. Kort sagt är det så att när man berättar om livet så idealiseras det och jag är nu beredd att ta itu med denna uppgift en andra gång, darrande som om jag närmade mig något heligt. Vem vet om jag inte genom ett noggrant iakttagande av nuet kommer att återfinna något stycke av min ungdom, som mina trötta ben inte tillåter mig att försöka nå och som jag försöker frammana så att den kommer till mig. Redan i de få rader jag skrivit skymtade den fram och den trängde in i mig på ett sådant sätt att den lättade på ålderns trötthet i mina blodådror.
Men det finns en stor skillnad mellan mitt sinnestillstånd då jag skildrade mitt liv förra gången och det jag befinner mig i nu. Min belägenhet har sedan dess förenklats. Jag fortsätter att slingra mig hit och dit mellan nuet och det förgångna, men mellan dem tränger sig åtminstone inte längre hoppet, det oroliga hoppet om framtiden. Jag fortsätter alltså att leva i en blandad tidsform, det är ju människans öde, medan hennes grammatik har rena tempusformer som verkar som gjorda för djuren, som, när de inte är skrämda, nöjda lever i ett kristallklart presens. Men för åldringen (ja, jag är en åldring; det är första gången jag säger det och det är det första framsteget som den här nya inre samlingen ger mig) gör stympningen, som får livet att förlora vad det aldrig haft, nämligen framtiden, livet enklare, men också så helt utan mening att man frestas att använda detta korta nu till att slita ut de få hårstrån som blivit kvar på det vanställda huvudet. Men jag envisas med att göra något annat inom detta nu, och om det, som jag hoppas, finns plats nog för att utföra ännu en syssla, kommer jag att bevisa att nuet är längre än det verkar. Att mäta det är svårt, och den matematiker som ville göra det, skulle missta sig grovt och bevisa att sådant inte är något för honom. Jag tror mig åtminstone veta hur man bör gå till väga vid ett sådant mätande. Så snart vårt minne lyckats befria händelserna från allt som kunnat framkalla förvåning, skräck och oordning, kan man säga att dessa förflyttats till det förflutna.
Jag har funderat så länge på det här problemet att till och med mitt overksamma liv givit mig ett tillfälle till ett experiment som skulle kunna skapa klarhet i detta om någon annan ville upprepa det med mer precisa instrument, det vill säga om man i mitt ställe satte en man som bättre än jag har tränat sig i att göra exakta iakttagelser.
En dag föregående vår hade Augusta och jag modet att med vår bil fara ända bortom Udine för att äta lunch i ett berömt värdshus, som bevarat den tidskrävande och tillförlitliga konsten att steka på spett. Sedan fortsatte vi ännu ett stycke upp mot Carnia för att se de mäktiga bergen på närmare håll. Inom kort överfölls vi av den där tröttheten som kommer över gamla människor när de en stund blir sittande i alltför bekväma ställningar. Vi steg ur bilen och vi kände ett sådant behov av att sträcka på benen att vi klättrade upp för en liten skogig kulle som stack upp invid huvudvägen. Där uppe väntade oss som belöning en överraskning. Vi såg inte längre vägen och inte heller fälten nedanför toppen vi befann oss på utan bara otaliga mjuka, gröna kullar som hindrade oss från att se annat än de närbelägna väldiga bergen med toppar av blåa klippspetsar som stirrade allvarligt på oss. Till fots hade vi lyckats byta blickfång snabbare än med bil och jag drog en djup suck av lättnad: en glädje som jag inte skulle glömma. Berodde denna glädje på överraskningen eller på den balsamiska luften som var helt fri från vägdamm eller på vår ensamhet som tycktes fullkomlig? Glädjen gjorde mig tilltagsen och uppe på höjden tog jag mig till den andra sidan, som låg i motsatt riktning i förhållande till vägen som vi kommit på. Det var en lättframkomlig väg, en väl synlig stig i det höga gräset. När jag tittade neråt fick jag syn på ett litet hus vid kullens fot och framför det en man som med kraftiga slag med en stångjärnshammare bearbetade ett stycke järn på ett städ. Och likt ett barn förundrades jag över hur det metalliska ljudet från städet nådde mitt öra, när hammaren sedan länge höjts igen för att förbereda sig för nästa slag. Visst var det barnsligt av mig, men också moder natur är väldigt barnslig som hittar på sådana här kontraster mellan ljus och ljud.
Glädjen över de där färgerna och den där ensamheten stannade länge i mitt sinne och därför också motsättningen mellan mitt öra och mitt öga. Sedan ingrep minnets grundlighet och mitt förstånds logik och rättade till naturens oordning, och när jag nu tänker tillbaka på den där hammaren, hör jag ljudet från den eka så snart den når fram till städet. Samtidigt blev det förvisso så att något i skådespelet förvrängdes. Nuets oordning byttes ut mot det förflutnas. Den där familjen av kullar blev också talrikare och allesammans kläddes de av ännu tätare skogar. Också klipporna blev ännu dunklare och allvarligare, kanske kom de också närmare, men allt var ordnat och samstämmigt. Det tråkiga är att jag inte skrev upp hur många dagar det tog för det där nuet att förändras så. Fast om jag hade skrivit upp det, så skulle jag inte ha kunnat säga mer än detta: i den sjuttioårige Zeno Cosinis själ tar det så många timmar och så många minuter för saker att mogna. Hur många andra experiment hos alla slags individer under alla möjliga åldersstadier skulle behövas för att nå fram till en allmän regel som fastslår gränsen mellan nuet och det förflutna?
Och på så vis kommer jag att sluta mina dagar med en anteckningsbok i handen precis som min salig far. Vad jag har skrattat åt den där anteckningsboken! Det är sant att jag också nu ler över den, när jag tänker på att han skrivit den just för framtiden. I den noterade han sina göromål, datum för återkommande besök och så vidare. Jag har fortfarande kvar en av hans anteckningsböcker. Många anteckningar börjar med en påminnelse: glöm inte att göra det och det den dagen. Han trodde på verkan hos de påminnelser som han gömde i anteckningsboken. Jag har bevis på att hans tilltro var ogrundad. Jag hittade en anteckning som lydde: jag får absolut (det ordet är understruket) inte glömma att vid tillfälle säga till Olivi att min son vid min död måste framstå som den verklige chefen inför alla fastän han aldrig kommer att vara det.
Man får anta att något tillfälle att tala med Olivi aldrig mer uppstått. Men varje ansträngning att förflytta sig från en tid till en annan är fåfäng och man får vara lika naiv som min far för att tro att man kan styra över den egna framtiden. Det kan hända att tiden, som filosoferna hävdar, inte existerar, men kärlen som rymmer den finns helt säkert och dessa är nästan hermetiskt tillslutna. Bara en och annan droppe sipprar från det ena till det andra.
Jag skulle vilja se mig omkring ännu ett ögonblick för att avsluta denna minnesvärda dag med att förmedla denna skrivande stund till morgondagen. Om mitt bekväma och vackra arbetsrum, som Augusta genom åren till min stora irritation gång på gång möblerat om utan att det inneburit några större förändringar, har jag inte mycket att säga. Det ser ut ungefär som det gjorde strax efter det att vi gifte oss och jag har redan beskrivit det en gång. På senare tid har det tillkommit en nyhet som verkligen plågar mig. För några dagar sedan försvann min fiol och även mitt notställ. Det är sant att grammofonen på detta sätt kommit att förvärva den plats den behöver för att med större kraft göra sin röst hörd. Jag köpte grammofonen för ett år sedan och den kostade en hel del precis som skivorna som jag undan för undan köper. Jag ångrar inte inköpet, men jag hade gärna låtit fiolen behålla sin plats. Jag har inte vidrört den på nästan två år. I mina händer hade den förlorat både rytmen och tonsäkerheten, och klangfärgen verkade också blekna bort. Men jag älskade att se den där på sin plats i väntan på bättre tider, fast Augusta förstod inte varför den skulle belamra mitt rum. Hon begriper inte vissa saker och jag kan inte heller förklara dem för henne. Det slutade med att hon en dag, driven av sin ordningsmani, flyttade undan den, men hon lovade mig att om jag ville ha tillbaka den, så skulle jag genast få det. Men det är säkert att jag aldrig kommer att fråga efter den, medan det inte är lika säkert att jag inte en vacker dag hade tagit den i min hand igen, om den hade fått stanna kvar på sin plats. Det beslut som nu behövs är av ett helt annat slag. Jag måste börja med att be Augusta att ställa tillbaka den samtidigt som jag förbinder mig att spela på den så snart jag har den igen. Men jag klarar inte sådana här långfristiga åtaganden. Och därför står jag här för alltid skild från ännu en del av min ungdom. Augusta har ännu inte förstått alla hänsyn man måste ta till en gammal man.
Och något annat nytt skulle det inte finnas i det här rummet, om det inte just nu översvämmats av ljud som inte alls har något med dem från grammofonen att göra. Två gånger i veckan (inte på söndagar utan på måndagar och lördagar) går en berusad musikfantast längs den branta gränden som för förbi min villa. Först retade jag mig på honom, sedan skrattade jag och till sist älskade jag honom. Ofta har jag spanat efter honom från mitt fönster efter att ha släckt alla lampor i rummet, och jag fick då syn på honom i den månbelysta gränden, liten, tunn, men rakryggad med munnen riktad mot himlen. Han rör sig långsamt, inte för att gränden är så brant, utan för att kunna ägna sig helt åt att ge tonerna längd och kraft. Och ibland stannar han till när han kommer till en ton som han tvekar inför, eftersom den tycks honom särskilt svår. Jag anar den absoluta oskulden hos den här sångaren, inte minst för att det alltid är samma sång han sjunger. Här finns ingen som helst avsikt att skapa något nytt. En viss typ av förslag är helt hans egna och han glider via dem till den rätta tonen; dem skulle han inte kunna undvara, eftersom de gör det lättare för honom att träffa tonen. Kanske vet han inte att han har förändrat musiken och vid det här laget älskar han den så som han är tvungen att sjunga den. Han är utan strävan och därför utan elakhet. Om jag stötte på honom nattetid där i gränden skulle jag därför, eftersom jag känner till hans ädla osjälviska mänsklighet, inte vara rädd, utan jag skulle gå fram till honom och be honom om att få sjunga med honom. Han sjunger alltid ”Maskeradbalen”. Han skulle bli mycket förvånad om en polis befallde honom att tiga. När han sjunger: ”Res dig upp! Du ska få återse din dotter. I skuggan och tystnaden där...” talar han verkligen till Amelia.
Visst finns det mycket vin under den där musiken men aldrig har vinet haft ett ädlare kall. Min sångare lever i den där urgamla historien. För honom återföds historien två gånger i veckan och den ger honom det nyas hela förundran och sinnesrörelse. Hur bär han sig åt för att under alla de andra kvällarna avhålla sig från detta vin som ger honom en sådan glädje? Vilket under av återhållsamhet! Min chaufför Fortunato känner honom. Han säger att han är snickare och att han bor där uppe i ett enkelt litet hus. Han är gift. Han är inte fyrtio ännu men har en son på tjugo. Därför tror han att han är gammal och han tänker på ett ännu avlägsnare förflutet än det jag letar efter. Vilken moral han har! Det tog hela sjuttio år för mig att lösgöra mig från nuet. Och ännu är jag inte nöjd, utan jag försöker också nu att hinna upp det i de här pappren.
Jag kommer aldrig att försöka lära känna honom. Hans matta röst verkar komma från avlägsna tider. Den fyller mig med känslor därifrån; eftersom den själv är saknad, så bär den med sig den förvirring som en djup upplevelse ger. Denna ensamma röst och jag här vid mitt bord som analyserar dess tvekan och glöd. En fullkomlig ordning! De kommande timmarna kommer inte att kunna förändra den rösten för mig. Jag kommer att se på de här anteckningarna igen nästa gång jag hör den för att se om det nya nuet kan rätta till minnet och bevisa för mig att jag har fel.
Jag har skrivit nog för i kväll. Augusta som för en liten stund sedan ropade på mig från andra sidan korridoren har nog somnat vid det här laget i sin propra säng med huvudet inneslutet i nätet som är knutet under hakan och som hon uthärdar för att hålla sitt kortklippta vita hår i styr. Ett tryck och en tyngd som skulle hindra mig från att få en blund i ögonen.
Hennes sömn är fortfarande lätt men mera bullersam än förr. Särskilt vid de första andetagen, vid den första förlusten av medvetandet. Det verkar till och med som om plötsligt andra organ, som inte varit beredda på det, fått till uppgift att sköta andningen och som väckta ur sin vila börjar knota. Fruktansvärda maskin, denna vår kropp, när den blir gammal! När jag bevittnat Augustas kamp blir jag så rädd för det som väntar mig att jag inte kan somna, om jag inte tillåter mig att ta dubbla dosen av sömnmedel. Därför gör jag rätt i att inte gå och lägga mig förrän Augusta redan sover. Det är sant att jag väcker henne, men hon somnar då om på ett tystare sätt.
Och här ger jag mig en förmaning i min fars stil: ”Kom ihåg att inte beklaga dig alltför mycket över ålderdomen i de här anteckningarna. Det skulle bara förvärra din belägenhet.”
Men det blir nog svårt att inte tala om den. Eftersom jag är mindre naiv än min far vet jag redan att det där är en fåfäng förmaning. Att vara gammal hela dagen utan ett ögonblicks paus! Och att åldras i varje ögonblick! Med möda vänjer jag mig vid att vara som jag är i dag och i morgon måste jag underkasta mig samma möda för att sätta mig i den stol som blivit ännu obekvämare. Vem kan ta ifrån mig rätten att tala, skrika och protestera? Särskilt som protesten är den kortaste vägen till resignation.