…men Sara stannar kvar

Text och foto av Ulf Irheden.

Bygatan i Neudorf (rumänska: Nou Săsesc).Bygatan i Neudorf (rumänska: Nou Săsesc).

Efter kommunismens fall har 1,5 miljoner tyskar lämnat Östeuropa och Ryssland. Till denna folkvandring i det tysta har också Transsylvaniens tyska minoritet sällat sig. Redan på medeltiden kom de hit – och har papper på det. Den rumänske diktatorn Ceauşescus fall fick denna säregna folkgrupp att slutligen packa väskorna. Men i några byar ger de sista tyskarna inte upp.

Från den djupa fönsternischen i den metertjocka husväggen tränger morgonens första ljus in. Utanför leker lätta vindpustar med den tysta vägens damm. Hos 82-åriga Sara Schuster i byn Deutsch-Weisskirch är det bakdag. Innan solen ännu fått fäste knådar hennes ådriga men flinka händer degen i ett trätråg. Baktråget andas, liksom hela hemmet, en smak av museum. Här finns vackert bemålade allmogemöbler med sirliga årtal och gotisk text, rustika brädgolv och tjocka bjälklag i taket.
Byns tyska namn används allt mer sällan – på rumänska heter den Viscri. Före diktaturens fall 1989 var hälften av byns 600 invånare tyskar. Nu är bara en handfull kvar, högst ett femtiotal. Resten har emigrerat till Tyskland. Efter sig lämnar de tömda byar och en kultur med 850-åriga rötter.
Gatan är tyst och tom. På sin höjd passerar någon knarrande hästfora förbi, ibland också fåraherden med sin flock. Praktiskt taget alla grannhus är tömda, en del är förbommade medan något enstaka tagits över av zigenare. Hennes sista grannar försvann till Tyskland häromåret med bara några veckors varsel. Själv vill hon inte ge sig av, trots många släktingar i Tyskland.
”Jag trivs ute på fälten. Så länge jag orkar går jag dit”, säger hon med ett pillemariskt leende.
”Arbete förgyller livet”, tillägger hon med ett nyktert ordspråk av samma slag som jag sett i broderad form i många rumänientyska hem.

Sara Schuster.Sara Schuster.

Lever på frukt, grönsaker, majsgröt

Det Sara Schuster inte vill lämna är enkelheten, som hon gjort en dygd av. Något annat varken vet eller vill hon veta av; åt TV och radio fnyser hon. Frukt och kokta grönsaker är den dagliga dieten, liksom majsgröt. Vatten hämtar hon ur brunnen på gårdsplanen och brödet bakar hon av eget mjöl. En avskalad tillvaro, så som hon alltid levt.
Men byns tyska ungdomar har inte nöjt sig med samma liv. En bättre materiell standard och välbetalda arbeten i Tyskland lockar mer än det rumänska samhällets politiska och ekonomiska kaos. År 1989 fanns det fortfarande kring 120 000 tyskar i Transsylvanien. Av dessa har bara 20 000 stannat kvar, mest medelålders och äldre människor.
Transsylvanien är de dimhöljda borgarnas land. Till det som områdets tyskar lämnar efter sig hör ett unikt arkitektoniskt arv, de så kallade kyrkoborgarna. Från Sara Schusters hus fortsätter man till gatans slut och står så inför en av dessa befästa kyrkor. Kanske inte den arkitektoniskt vackraste men avgjort en av de mest imponerande, med vitkalkade stenmurar och bastanta utsiktstorn. Närmar man sig byn, som ligger i en gryta, syns den som ett riktmärke i landskapet på ett par mils avstånd.
En gång i tiden gav dessa kombinerade kyrkor och försvarsanläggningar skydd mot anfallande turkiska härar. Transsylvanien bildade gräns mot det turkiska imperiet. Det var ett oroligt område, som många härskare gjorde anspråk på. Men inneslutna bakom dessa murar kunde de tyska samhällena leva vidare i flera veckor, opåverkade av belägrande fiender utanför. Förråd av mat – spannmål och späck – lagrades redan i fredstid i murarnas svala innandömen.
I skydd av kyrkoborgen hukar sig byn. Husens pastellfärger lyser i matta nyanser. Husgavlarna är höga – här byggde man för generationer. Här och var har stolta husbyggare ristat sina initialer i putsen, ibland tillsammans med något snusförnuftigt tänkespråk.
Huvudgatan är en grusväg, ofarbar efter några regnskurar och kantad av krumma päronträd. Detta är byns vardagsrum. Morgon och kväll leds boskapen ut på bete genom byn. Folk sitter på bänkarna utanför husen. Gemenskapen mellan byborna känner inga etniska gränser – tyskarna kommunicerar på sin ålderdomliga dialekt sinsemellan och på rumänska med rumäner och zigenare.

Deutsch-Weisskirch, kyrkoborgen.Deutsch-Weisskirch, kyrkoborgen.

Privilegier åt tyskarna redan på 1200-talet

Före andra världskriget utgjorde tyskarna ett välbeställt skikt av bönder och företagare i städerna. Sitt tyska språk och sin ekonomiska position kunde de bevara tack vare generösa privilegier med anor från medeltiden. Då styrdes Transsylvanien av Ungern. I utbyte mot yrkesskickliga hantverkare från de dåtida tyska furstendömena erbjöd kungamakten privilegier, som Transsylvaniens tyskar fick år 1224.
Länge utgjorde dessa privilegier grunden för deras tillvaro. De lade grundstenen till den mentalitet som utvecklades här under århundradena. Den var i många avseenden ”tysk” och protestantisk, trots avståndet till hemlandet. Inte minst vittnar den ännu levande medeltida tyska dialekten om troheten mot ursprunget.

32-årig kvinna borgmästare

Fram till 1945 hade snart sagt varje tysk by en egen borgmästare, sprungen ur deras egna led. I dag finns bara ett fåtal kvar. Såtillvida är Deutsch-Weisskirch också ovanligt: här styr 32-åriga Karoline Fernolend, representant för det liberala partiet. Hon valdes till posten av en förkrossande majoritet av byns invånare, oberoende av etnisk tillhörighet. Byns problem skär över alla etniska gränser:
”Vi har till exempel bara en telefon i byn. Men televerket vägrar hjälpa oss. De undrar varför en sådan liten by behöver mer än en telefon…”
Håret är pojkkort, skrattet smittande. Köket, med köksbordets rödmönstrade duk, är hennes kontor. Det påminner ibland om en väntsal. Hit kommer byborna med sina problem. Det kan handla om marktvister eller änkepensioner. Någon ber bara om en huvudvärkstablett, medan en annan vill ha hjälp att polisanmäla sin granne. Dennes får har nämligen trampat ner hans trädgårdstäppa. För Karoline är alla problem lika stora. Viktigast för henne är att uträtta något konkret för hembyn.
I byn utgör hon, hennes make Walter och 10-åriga dottern Ursula numera den yngsta tyska familjen. Men de har bestämt sig för att stanna:
”Jag blir här för alltid, det försäkrar jag dig. Visst är välståndet större i Tyskland, men det är inte allt här i livet. Vi måste leva i nuet, inte bara jämra oss över vad som har skett”, säger hon.
Så ser hon till att byskolan hålls vid liv. Undervisningen i tyska sköter hon själv. Språket har fått en renässans i Rumänien, paradoxalt nog när antalet tyskar stadigt avtar. Tyska ses som nyckeln till en karriär i väst och till ett bättre liv.

Ett år i staden räckte

Hos Sara Schuster sprakar elden i bakstugans öppna härd. Hennes 50-årige son Hans, också han kvar i byn, hjälper henne att föra in träspadarna med deg i lågorna. Gräddningen tar några timmar. Sara Schuster har många medsystrar med livsöden liknande hennes. Landsbygdens kvinnor, svartklädda och i huckle, har alla haft samma hårda liv av arbete och slit, oberoende av nationalitet. På slutet av 20-talet arbetade hon en tid som hembiträde hos en judisk familj i Bukarest.
”Jag ville se hur det var i staden eftersom min bror bodde där. Jag gick aldrig ut ensam utan alltid i sällskap med honom. Efter ett år sa han: nu har du sett stan, nu kan du åka hem och spinna igen.”
Och så blev det. Sedan dess har hon knappast besökt någon stad. Hemma igen gifte hon sig. Livet gick i de spår det alltid gått här. Men hennes liv har ändå ett före och ett efter: det kommunistiska maktövertagandet 1945. Då konfiskerades familjens jord och djur. Marken blev statsägd, bönderna daglönare. Tilvaron var kärv. Tack vare att hennes man tjänstgjort i den rumänska armén och inte i den tyska, slapp de förlora huset. Så gick det däremot för många rumänientyskar. En stor grupp av dem sändes dessutom till slavarbete i Stalins Sovjet. Några återkom aldrig.

Sara Schuster, Deutsch-Weisskirch.Sara Schuster, Deutsch-Weisskirch.

Nästan masspsykos efter Ceauşescus fall

Sara Schuster har aldrig lärt sig behärska rumänskan helt. När hon var ung fanns det bara ett fåtal rumänska familjer i byn och något umgänge över de etniska gränserna var det inte tal om. Än mindre giftermål – då stöttes man ut ur den tyska gemenskapen.
För det var en tät gemenskap det handlade om. Det var den som, understödd av deras protestantiska kyrka, tog dem genom många stormar. Gemenskapen har gått förlorad för dem som flyttat till Tyskland. Men att flytta tillbaka är knappast aktuellt för de flesta. En del skulle nog vilja, men är för stolta för att medge det. Flyttningen, eller flykten, efter 1989 hade inslag av masspsykos. Att Ceauşescus järnhårda diktatur skulle kunna falla hade knappast någon räknat med. Nu gällde det att handla snabbt. Vem visste hur länge gränserna skulle vara öppna?
Ändå finns nu möjligheter som inte fanns under kommunismen. Bland de rättigheter som den tyska minoriteten återfått finns rätten att organisera sig politiskt. Sedan 1990 existerar partiet Tyskt forum, lett av teologiprofessorn Paul Philippi och med en representant i landets parlament.
”Vi vill skapa förutsättningar för att så många som möjligt stannar kvar och några återvänder”, säger den vithårige och glasögonprydde 70-årige Philippi.
Jag träffar honom i partiets högkvarter i Sibiu, förr en av tyskar dominerad stad. Fast då med namnet Hermannstadt.
Paul Philippi är inte helt uppgiven. Framför allt gäller det att skapa fungerande tyska skolor. Då avtar viljan att utvandra, tror han. Lika viktigt är att kunna ge lån åt nyblivna småföretagare. Men han är samtidigt medveten om svårigheterna:
”Vi har naturligtvis dåliga prognoser när det gäller åldersstrukturen. Medelåldern hos oss är hög. Men chanser till en nystart finns. Jag kan inte säkert säga att vi har en framtid på 100 år. Men det betyder inte heller att vi är vid vägs ände”, är Philippis slutsats.
”Där måste man också dö”, säger Sara Schuster om det fjärran och främmande Tyskland. Själva bedrövelsen har förvandlats till tröst.
När de stora brödkakorna med sin svartsotiga skorpa gräddats färdigt visar Sara mig runt i huset. Det är nedärvt i släkten sedan generationer. Högst upp på en otymplig skänk står några omsorgsfullt förseglade flaskor med hembränd snaps.
”De ska sparas till min begravning”, besvarar hon min fråga med en uttryckslös min.
”Den ska äga rum här i Deutsch-Weisskirch, och ingen annanstans.”

Fru Orend och fru Markel, Deutsch-Weisskirch.Fru Orend och fru Markel, Deutsch-Weisskirch.

(1996)