Jungfraujoch - Europas högst belägna järnvägsstation ("Tysk vår: med tåg i tre länder"; del 5/13)

Text och bild: Per Nilson.

På väg till Interlaken.På väg till Interlaken.

När väderleksförhållandena är gynnsamma är de väl synliga från Bern, bergen i Berner Oberland. Eiger (3 970 m ö h), Mönch (4 107 m ö h) och Jungfrau (4 158 m ö h) heter tre av topparna, och de ligger intill varandra. Svackan mellan Mönch och Jungfrau kallas Jungfraujoch (Jungfruoket). Där finns Europas högst belägna järnvägsstation, 3 454 meter över havet.

-----

1 400 kronor kostade resan Interlaken – Jungfraujoch tur och retur. Interlaken ligger knappt en timmes tågresa från Bern. Det höga priset fick mig att tveka, men rätt snart hade jag bestämt mig. Besöket i Bern skulle kryddas med en alpin upplevelse utöver det vanliga. Biljetten införskaffade jag på järnvägsstationen. Iförd varma kläder och med solskyddsmedel i ryggsäcken steg jag ombord på tåget till Interlaken.

Resan från Interlaken (Ost) till Jungfraujoch tar två timmar och tio minuter. Tågen går året runt. Första etappen utgörs av Berner Oberland-banan. Valet står mellan en östlig sträcka, till Lauterbrunnen (ca 800 m ö h), eller en västlig, till Grindelwald (1 034 m ö h). På båda dessa stationer sker byte till Wengernalp-banans gulgröna tåg som kör i skytteltrafik mellan Lauterbrunnen och Grindelwald. På den sträckan, men mycket högre upp, ligger Kleine Scheidegg (2 061 m ö h) - målet för den andra etappen.

-----

Jag valde Lauterbrunnen när jag reste upp och Grindelwald i den andra riktningen. Kort efter Lauterbrunnen passeras Wengen, känd för sina slalomtävlingar. Strax före Kleine Scheidegg ligger Lauberhorn, värd för den årliga störtloppstävlingen Lauberhornrennen.

-----

Eismeer-stationen.Eismeer-stationen.

I Kleine Scheidegg är det slutligen dags för Jungfrau-banan.  Den började byggas 1896 och stod färdig 1912. Sträckan upp till Jungfraujoch är nio kilometer, stigningen nästan 1 400 meter. Drygt sju kilometer av sträckan går genom en tunnel. Strax före målet stannar tåget till vid Eismeer-stationen (Ishavsstationen; 3 160 m ö h). Utanför panoramafönstret ett landskap av snö, is och berg.

-----

Jungfraujoch-stationen för tankarna till en tunnelbanestation. Skrovliga bergsväggar och en perrong. Härifrån utgår gångtunnlar – ibland långa - som leder till olika platser: utsiktsplattformen Sphinx, ispalatset, en sal som kallas ”Alpin sensation”. Också restauranger finns (priserna vågar jag inte tänka på: ett läge som detta, och i Schweiz till på köpet). Allt är skapat för turister, med undantag för det internationella forskningscentret. Det närmaste vardag man kan komma är Mönchsjochhütte (Munkokets turiststation - även munken har tydligen ett ok). Vandringen till turiststationen tar cirka 45 minuter; rum finns att hyra.

Det är ganska lätt att man missar något av utbudet. Skyltar finns visserligen men därutöver är det inte mycket man får veta. Någon broschyr som ger läsaren en ordentlig chans att orientera sig och få upplysningar om historia och natur erbjuds inte. Även Jungfrau-banans hemsida är mycket dålig; texterna är ytterst korta och ofta rena snömoset.

-----

För att se ett foto i större format, klicka på det och därefter på "original".

Här och där i tunnlarna finns foton från sportevenemang som ägt rum här uppe: tennis med Federer och Lindsey Vonn; en match på 2 x 5 minuter 2007 med europeiska spelare i samband med EM i fotboll 2008; Showschwingen - ett slags schweizisk brottning på ett underlag av sågspån.

-----

I salen ”Alpine sensation” finns en del träskulpturer: en alpko som står på bakbenen, en flicka med en get. Väggarna klädda med stjärnor. På en vägg namnen på de 30 personer som förolyckades vid byggandet av Jungfrau-banan. Jag tog ett foto där några av namnen är med, samtliga är italienska.

-----

Utsiktsplattformen (Sphinx) var den stora upplevelsen. Insmord med solskyddsmedel njöt jag av solskenet, utsikten och den friska luften (sju minusgrader).

-----

Ispalatset var ganska snabbt avklarat, väggar av is och djur skulpterade i is.

-----

Tillfälle att traska runt på snön gavs också (platsen kallas ”Plateau”).

-----

När jag var mätt på utsikten och snötrampandet återvände jag till perrongen och tåget till Kleine Scheidegg. Väl där valde jag vägen över Grindelwald. Där fick jag vänta en stund på nästa förbindelse till Interlaken Ost.

Snart var jag tillbaka i Bern. Min alpina upplevelse utöver det vanliga var till ända.