Huvudstadens helgedomar (Litauisk resa, del 3/10)

Av Per Nilson.

Kring årsskiftet 2013/14 gjorde jag en tio dagar lång resa till Litauen. Syftet med resan var att lära mig mer om landet, dess historia, kultur och levnadsförhållanden. Under hösten hade jag läst på om Litauens historia, sevärdheter och moderna förhållanden. Resan resulterade i totalt tio artiklar som publicerats här på Kultur i öst:

*Något om Litauens historia (del 1)

*Vilnius 1900-talshistoria (del 2)

*Huvudstadens helgedomar (del 3)

*Vilnius – en bildberättelse (del 4)

*Några kyrkogårdar i Vilnius (del 5)

*Det judiska Vilnius (del 6)

*Besök i Klaipėda/Memel (del 7)

*Promenad i Kaunas (del 8)

*Besök i Druskininkai – Litauens sydligaste stad (del 9)

*Litauiska läckerheter (del 10)

---------------------------------------------

Något som slår en besökare i Vilnius är den stora mängden helgedomar, framför allt kyrkor. Här följer korta presentationer av några av dem. Fakta om kyrkor och andra helgedomar i denna artikel är hämtade ur Tomas Venclovas utmärkta guidebok Vilnius. City Guide (R. Paknio Leidykla, 2012). Venclova, född i Klaipėda 1937, är poet, essäist, översättare och språkvetare. Som aktiv regimmotståndare fråntogs han sitt sovjetiska medborgarskap 1977 och var tvungen att emigrera. Sedan 1980 har han arbetat vid Yale University, USA. Venclovas lyrik har översatts till över 20 språk. Lyrik av Venclova på svenska: Samtal vintertid: dikter 1956-2000 (Gondolin, 2000). Essäer: Former av hopp (Ariel/Ellerström, 2001; innehåller essäer samt brev skrivna av Venclova och Czesław Miłosz: ”Samtal om Vilnius: en brevessä”).

Nyss nämnda Miłosz, polskspråkig essäist och lyriker som tilldelades nobelpriset i litteratur 1980, föddes i nuvarande Litauen (dåvarande Ryssland) 1911. När Miłosz beskriver Vilnius särart är det inte minst arkitekturen (och därmed också kyrkorna) han lyfter fram: "Det är en välsignelse om ödet låter en gå i skola och bedriva universitetsstudier i en stad som Vilnius. En bisarr stad med barockarkitektur transplanterad till nordliga skogar och historia innesluten i varje sten." (Citat från baksidan av Venclovas bok.)

Vi inleder vår rundtur vid Aušros Vartų (Gryningsporten), den sydliga porten till Gamla staden och rör oss sedan norrut.

Gryningsporten, sedd söderifrån.

Gryningsporten, sedd norrifrån. Innanför det mellersta fönstret ovanför portvalvet skymtar vi målningen av Barmhärtighetens moder, en svart madonna. Målningen är känd bland katoliker i hela världen och utfördes i början av 1600-talet. Gryningsporten är en symbol för Vilnius och hette ursprungligen Medininkų-porten. Av de fem portarna i stadsmuren (uppförd 1503-22) var Medininkų-porten bland de första som byggdes.

Strax norr om Gryningsporten, på höger sida, finner vi Sankta Teresas kyrka och Barfotakarmeliternas kloster. Det är ett av de finaste exemplen på tidig barockarkitektur i Vilnius. Kyrkans interiör är rokoko. Kyrkan byggdes under 1600-talets första hälft. Klostret uppfördes 1621-1627. Barfotakarmeliterna i Vilnius var kända för sitt ölbryggande. De stödde också medicinstuderande ekonomiskt samt tog hand om gamla människor och föräldralösa barn.

Bakom denna port – belägen på vänster sida, nästan mittemot Sankta Teresas kyrka – döljer sig Den heliga Treenighetens kyrka och Vasilij-klostret. Här hölls den polskspråkige diktaren Adam Mickiewicz fängslad efter det att han gripits av de tsaristiska myndigheterna 1823. Låt oss dröja kvar vid denna port innan vi tar oss an kyrkan. Porten är ett av de vackraste exemplen på senbarock i Vilnius. Den uppfördes 1761 och är ritad av Glaubitz. Ovanför portvalvet avbildas Den heliga Treenigheten. Porten leder in till en rymlig gård i vars mitt vi finner Den heliga Treenighetens kyrka.

Till höger ser vi Den heliga Treenighetens kyrka med sina två torn (till vänster Heliga Teresas kyrka; fotot är taget på gården till den rysk-ortodoxa Helige Andens kyrka). Den heliga Treenighetens kyrka byggdes år 1514 som en rysk-ortodox kyrka. Numera tillhör den den ukrainsk-uniatiska kyrkan. Dit kom jag en kväll. Det var mycket kyligt och mörkt i kyrkorummet, inredningen enkel. Jag var nästan ensam, tyckte att det väldiga rummet mest påminde om ett slags magasin. Men det spartanska äger också en lockelse. Jag föredrar det framför barock- och rokoko-kyrkornas tunga, överdådiga och starkt upplysta utsmyckningar. Där är allt rörelse – här möttes jag av orörlighet.

Här ser vi porten till den kyrka jag just nämnde: den rysk-ortodoxa Helige Andens kyrka med klosterområde. Nyårsafton klockan 17 gick jag in genom denna port för att deltaga i en gudstjänst. Vid halvåttatiden lämnade jag kyrkan, uppfylld av en oerhörd skönhetsupplevelse. Längst fram i kyrkan stod en kör som snart började sjunga. En sångare mässade långa partier entonigt, och däremellan bjöd kören på svindlande vackra melodislingor där basens djupa, tunga värme smälte samman med tenorens ljusa, svävande lätthet. Jag ställde mig rätt långt fram. Jag hamnade bakom en ganska ung man. Då och då gjorde han upprepade korstecken med ena armen och bugade sig. Jag gjorde mina utflykter i kyrkan, men varje gång jag återvände till min ursprungliga plats stod han kvar där. Ja, han stod som fastvuxen ända till dess att gudstjänsten var slut och en av poperna tog till orda framme vid ikonostasen. Då rörde han sig – liksom de andra – framåt, för att komma närmare popen. Kanske var det fråga om en nyårshälsning till församlingen? Dessförinnan, mot slutet av gudstjänsten, lämnade två unga poper (eller körsångare?) sin plats vid ikonostasen och ställde sig mitt på golvet, vända mot densamma. De turades om att sjunga. Senare kom ett antal poper ut på golvet och ställde upp sig på två led, vända mot varandra. En äldre pop tog plats framför de båda leden med ansiktet vänt mot ikonostasen. Han sjöng, men om det var kören längst fram eller poperna i de båda leden som då och då avlöste honom med fyllig körsång minns jag inte riktigt. Jag stod så att jag kunde betrakta ansiktena i det ena ledet, kanske var de åtta till antalet. Någon log en aning. Luften var fylld av rökelse, ljuset varmt. Popernas skrudar lyste i en stark färg. I kyrkans utkanter var det dunklare, där kom ljuset mestadels från brinnande vaxljus som besökarna köpt i den lilla butiken och sedan satt i små ljushållare.

Kyrkan utgör ett intressant exempel på Vilnius-barocken. Dess utformning är katolsk. Ikonostasen, som är av trä och förmodligen skapad av Glaubitz 1756-1757, påminner om ett katolskt altare. Kyrkan fick sitt nuvarande utseende efter en rekonstruktion 1873.

En bit rakt västerut, inte långt från Pylimo-gatan, hittar vi Alla själars kyrka. Den byggdes 1620-1630 och dess stil är tidig barock (karmelitisk). Under Sovjettiden rymde kyrkan ett museum över folklig konst.

Koralsynagogan på Pylimo-gatan är den enda av Vilnius 105 synagogor och judiska bönhus som finns kvar. Den byggdes 1903 i morisk stil. Synagogan är i bruk, en liten judisk församling i Vilnius samlas här.

Från min säng på vandrarhemmet kunde jag se toppen av den krona som pryder Sankt Kasimirs kyrka. Kyrkan, till vilken också ett jesuitkloster hör, är belägen på Rådhustorget. Byggandet påbörjades 1604 till minne av den helige furst Kasimir. Kyrkan utgör ett av de tidigaste exemplen på typisk barockarkitektur i Vilnius. År 1842 övertogs den av de rysk-ortodoxa. Tyskarna förvandlade den 1915 till ett evangeliskt-lutherskt bönhus för garnisonen i Vilnius. År 1919 återfick katolikerna kyrkan. Under andra världskriget skadades den, varefter den stängdes. År 1963 blev den ett museum över ateismen. Sedan 1991 fungerar den åter som kyrka.

Med sin varma, röda tegelfasad är Sankt Nikolaus kyrka (Šv. Mikalojaus) en av de äldsta i Vilnius och Litauen. Den nämndes första gången 1387. Under åren 1901-1939 var detta den enda kyrka i Vilnius där mässan hölls på litauiska. Kyrkan har fungerat som centrum för litauisk kultur. Under den sovjetiska ockupationen restes i kyrkans trädgård en staty över Vilnius skyddshelgon, den helige Kristoffer. Det var en motståndshandling eftersom stadens vapen, där Kristoffer var avbildad, vid den tiden var förbjudet.

Evangelisk-lutherska kyrkan på Vokiečių-gatan ("Tyska gatan").

Evangelisk-lutherska kyrkan fotograferad från gården. Den första evangeliska kyrkan byggdes på den här platsen 1555. Kyrkan byggdes om 1662. Mellan åren 1738 och 1744 utfördes genomgripande förändringar. År 1944 stängdes den. År 1993 fick församlingen tillbaka den varefter den renoverades.

Det storslagna huvudaltaret är den store arkitekten Glaubitz’ skapelse.

"Herdar som på fälten vaktat" (nummer 429 i den svenska psalmboken). Resans andra dag, söndagen den 29 december, ägnade jag åt gudstjänstbesök. När jag kom till den evangelisk-lutherska kyrkan på söndagsförmiddagen pågick en engelskspråkig gudstjänst som närmade sig sitt slut. Jag stannade dock kvar eftersom nya besökare strömmade till. Jag förstod att en ny gudstjänst skulle hållas. Och jag fick rätt. Denna gång hölls gudstjänsten på litauiska. En av psalmerna som sjöngs var "Herdar som på fälten vaktat". Jag sjöng med. En vecka tidigare hade jag sjungit den i Hässleholm, i Västerkyrkans kör. Sången som ursprungligen är fransk, "Les anges dans nos campagnes", finns med på Bruce Cockburns skiva "Christmas" som jag lyssnat på också denna jul. Inte konstigt att jag då och då gick och gnolade på den under resan.

En vecka senare återvände jag till kyrkan för att vara med om hela den engelskspråkiga gudstjänsten. Prästen kom och jag hälsade på honom. När jag sträckte fram handen sträckte han fram sin armbåge: "Jag är förkyld och vill inte ta i hand." Efter gudstjänstens slut hälsade han på gudstjänstbesökarna. Han bjöd in till kyrkkaffe men jag tvekade. Jag ville hellre tillbaka till vandrarhemmet för att äta frukost. Det var synd att jag inte valde kyrkkaffet, säkert gick jag miste om intressanta upplevelser. Men denna gång var frukosten viktigare än den sociala samvaron.

En sida i den evangelisk-lutherska kyrkans psalmbok. Den skvallrar om förbindelser med Tyskland.

Den rysk-ortodoxa kyrkan Sankt Mikael ligger på Didžioji-gatan strax söder om Sankta Paraskeva-kyrkan. Den byggdes år 1514. Mellan åren 1609 och 1827 tillhörde den den uniatiska kyrkan. På 1700-talet förstördes den gamla gotiska kyrkan av bränder och den byggdes om i senbarock stil, förmodligen under medverkan av arkitekten Glaubitz. Som ett led i övermaktens förryskningsprogram, som inleddes efter det anti-ryska upproret 1863, byggdes den om i rysk-bysantinsk stil 1863-1869.

På Dominikonų-gatan ligger Helige Andens kyrka och dominikanerklostret. Kyrkan är en av de mest storslagna i Vilnius och ett fint exempel på hög- och senbarock. Kyrkan är andligt hem för stadens polska befolkning. Kyrkan uppfördes 1408 under Vytautas den stores tid. År 1501 tillföll kyrkan det dominikanska klostret som är det äldsta i Litauen. Mellan 1679 och 1688 genomfördes en om- och utbyggnad. Den inre utsmyckningen kom till mellan 1749 och 1770. År 1844 stängde den ryske tsaren klostret och kyrkan blev en församlingskyrka. Interiören, som är utförd i rokoko-stil, är bland de högst skattade i Litauen. Kyrkan rymmer sexton altare.

Hit kom jag på en morgonpromenad under resans andra dag, den 29 december. Jag öppnade porten och kom in i en lång passage med välvt tak som pryddes av vackra målningar. Här fanns själva kyrkporten och på den en skylt som – först på polska och därefter på litauiska – bad besökaren att stänga dörren efter sig. Folk strömmade till, kyrkan blev full. Och så började den polskspråkiga gudstjänsten. Jag stannade kvar i kanske tjugo minuter, innan jag begav mig till den evangelisk-lutherska kyrkan.

Under dygnets mörka timmar, när fasadbelysningen är tänd, kommer den rysk-orodoxa Sankta Paraskeva-kyrkans rosa och brandgula färger särskilt till sin rätt (kyrkan kallas också Piatnica). Den ligger mitt i gamla staden där Didžioji-gatan övergår i Pilies-gatan. Efter upproret mot den ryska övermakten 1863, när russifieringen var i full gång, restaurerades hundratals kyrkor som befann sig i ett nedgånget skick, och nya byggdes i Litauen. Många katolska kyrkor gjordes om till ortodoxa. Dagens Sankta Paraskeva-kyrka byggdes 1864 men har sina rötter i en kyrka som byggdes på platsen i slutet av 1500-talet. Rätt snart inleddes dock en period av förfall. Fram till 1698 stod kyrkan övergiven, då restaurationsarbeten påbörjades.

De gröna lamporna som inramar bilderna i ikonostasen känns för mig en aning främmande. Ingen kan säga att Sankta Paraskeva-kyrkan inte är färgglad!

Den rysk-ortodoxa kyrkan Guds välsignade moder är belägen inte långt från Sankta Annas kyrka och Bernardinerkyrkan. År 1415 omvandlades den då befintliga kyrkan till katedral. År 1808 tillföll den universitetet och kom att användas för olika ändamål. Mellan åren 1865 och 1868 skedde en ombyggnation som resulterade i den byggnad vi ser i dag. I samband med ombyggnationen började den åter att användas som kyrka.

Sankta Katarinas kyrka (till vilken också ett benedektinkloster hör) betraktas av konsthistorikerna som det mest typiska exemplet på Vilnius-barocken. Denna sena barockstil karakteriseras av smala och eleganta tvillingtorn. Kyrkans och klostrets historia går tillbaka till 1618 när hetman Chodkiewicz och hans hustru inbjöd benedektinnunnor till Vilnius. En tegelkyrka byggdes för dem. Senare byggdes den ut. Efter ombyggnationen 1741-1743 erhöll kyrkan sitt nuvarande utseende (arkitekt: Glaubitz). Kyrkan skadades under det napoleonska året 1812 samt under andra världskriget men restaurerades. Den är nu en av de mest populära konsertlokalerna i Vilnius.

Klocktornet till Sankt Johannes kyrka, sett från Pilies-gatan eller Šv. Iono-gatan (Sankt Johannes gata).

Sankt Johannes-kyrkans östra gavel vetter mot Pilies-gatan.

Sankt Johannes-kyrkans södra mur och östra gavel (koret) sträcker sig utmed Šv. Iono-gatan respektive Pilies-gatan men dess framsida är synlig endast från en av universitetets innergårdar, där vi nu befinner oss. Till höger klockstapeln.

Interiören kändes inte så högtidlig. På väggarna hänger oljemålningar av kända kulturpersonligheter. Här finns porträtt av till exempel Jonas Basanavičius och Juliusz Słowacki samt ett monument som högtidlighöll hundraårsdagen av Adam Mickiewicz’ födelse. En kort presentation av herrarna är på sin plats. Basanavičius (1851-1927) räknas som den litauiska nationella rörelsens fader. Han var historiker, etnolog, journalist och läkare. År 1879 tog han sin läkarexamen i Moskva. Större delen av de kommande 25 åren var han verksam som läkare i Bulgarien. Han var också utgivare av det första numret av den mycket viktiga litauiskspråkiga tidskriften Aušra (Gryning; utkom 1883-1886). Den trycktes i Ostpreussen och smugglades in i Litauen på grund av den ryska övermaktens förbud mot användningen av det latinska alfabetet (förbudet upphävdes 1904). Słowacki (1809-1849) studerade vid universitetet i Vilnius. Han räknas som en av de främsta lyrikerna och språkkonstnärerna i den polska litteraturen. Mickiewicz (1798-1855) var diktare och brukar betraktas som polsk nationalskald. Han föddes i en stad som genom den polsk-litauiska unionsstatens tredje delning 1795 tillfallit Ryssland (numera ligger staden i Vitryssland). Sålunda samsas det polska och det litauiska på ett naturligt sätt i kyrkan. Men så hade också Polen och Litauen en gemensam historia från 1385 fram till den polsk-litauiska unionsstatens tre delningar 1772-1795. Därefter var den östra delen av Polen och hela Litauen underkastade en och samma överhöghet: den ryska. En överhöghet som ändades genom det första världskriget.

År 1579 upphöjde den dåvarande polske kungen Stefan Báthory det jesuitiska kollegiet till universitet. En minnestavla över Báthory på en av universitetets gårdar talar om att han, förutom kung av Polen, var storfurste av Litauen, furste av Transsylvanien samt grundare av Vilnius universitet. I Sankt Johannes kyrka samlades professorer och studenter till bön, här ägde dispyter och diskussioner rum, här försvarades disputationer. Kyrkan började byggas strax efter Litauens kristnande 1387 och stod färdig 1426. Ursprungligen var det en gotisk kyrka. År 1571 togs den över av jesuiterna. Mellan 1738 och 1749 byggdes kyrkan om enligt arkitekten Glaubitz’ planer (återigen Glaubitz!): kyrkan fick en senbarock utformning. Under Sovjettiden stängdes kyrkan. År 1979 inrättades ett universitetsmusem här. År 1991 återfick församlingsmedlemmarna kyrkan. När det gäller kyrkans interiör kan de tio altarna i högkoret nämnas.

Heliga Annas kyrka är kanske den mest berömda byggnaden i Vilnius, ett sengotiskt mästerverk. Nästan oöverträffad i hela världen, enligt Tomas Venclova. Enligt senaste rön ritades den 1495-1500 av Benedikt Rejt, samme arkitekt som ritade Vladislav-salen i Pragborgen. Kyrkan har överlevt nästan oförändrad in i våra dagar. Många legender är knutna till kyrkan. En av dem berättar att Napoleon ville placera den i sin hand och föra den med sig till Paris. Vad man säkert vet är att kyrkan fick tjäna som utrymme för det franska kavalleriet i samband med det ryska fälttåget. Kyrkans interiör är inte lika iögonenfallande. Altarna är i barockstil och valven från tidigt 1900-tal.

Bernardinkyrkan till höger, Sankta Annas kyrka till vänster. Bernardinkyrkan (även: Sankt Franciskus och Sankt Bernardinus kyrka) är en av de största gotiska sakrala byggnaderna i Vilnius. På 1600- och 1700-talen tillkom några drag av renässans och barock.

 

Bernardinkyrkan (till vänster). Efter sin ankomst till Vilnius byggde bernardinermunkarna en träkyrka under andra halvan av 1400-talet, och i slutet av samma århundrade en tegelkyrka. I början av 1500-talet byggdes den om. Därefter skedde förändringar vid åtskilliga tillfällen, i synnerhet efter kriget mot Moskva 1655-61 då kosacker ödelade kyrkan och dödade munkar och stadsinvånare som tagit sin tillflykt dit. Under den sovjetiska ockupationen hölls kyrkan stängd och överläts åt ett konstinstitut. År 1994 återvände franciskanerbröderna till kyrkan. Vad gäller interiören förtjänar väggmålningarna från tidigt 1500-tal att nämnas; de betraktas som unika i världen.

I Bernardinkyrkan. Den helige Franciskus talade ju med djuren. Vad är då naturligare än att med hjälp av några levande djur påminna om stallet i Betlehem? Säkert mycket populärt bland barnen.

Vilnius katedral och klocktornet sedda från sydöst. Vi ser också monumentet över storfursten Gediminas (på platsen söder om kyrkan, till vänster om kupolen på bilden).

Vilnius katedral. Bakom mig sträcker sig den långa gatan Gedimino Prospektas. Vilnius katedral är helgad åt sankt Stanislav och sankt Vladislav. I sin bok Vilnius. Eine Stadt in Europa (’Vilnius. En stad i Europa’; Suhrkamp, 2006) skriver Tomas Venclova: "Det går inte att föreställa sig Vilnius utan Gucevičius katedral." Man antar att den första katedralen på denna plats byggdes efter det att storfursten Mindaugas låtit döpa sig 1251. Efter Mindaugas död 1263 kan katedralen åter ha blivit en hednisk kultplats. Efter det att Jogaila (sonson till storfursten Gediminas som var Litauens storfurste 1316-1341) gift sig med den polska drottningen Jadwiga 1386, varigenom han blev kung av Polen och en union mellan Polen och Litauen kom till stånd, återkristnades Litauen. Jogaila lät bygga en ny gotisk katedral på platsen. Efter branden 1419 byggde Vytautas den store (Jogailas kusin och efterträdare som storfurste över Litauen) om katedralen till ett storslaget gotiskt tempel. Litauens storfurstar från Vytautas den store till Sigismund II August (den siste polske kungen av den jagellonska ätten, död 1572) kröntes här. Katedralen brann flera gånger med ombyggnationer som följd. Mellan 1623 och 1636 byggdes Sankt Kasimir-kapellet – den vackraste delen av katedralen – på initiativ av kung Sigismund Vasa (kung av Sverige 1592-1599; kung av Polen 1587-1632). Efter det att en storm 1769 åsamkat stora skador fick arkitekten Gucevičius uppdraget att omgestalta katedralen. Resultatet blev en strikt geometrisk fyrkant typisk för fransk klassicism.

"Missa inte fina gravkoret i katedralen med Ladislav [Vladislav] IV Vasas grav (Sigismunds son) ’Rex svecorum gothorum et vandalorum’ tyckte han själv i alla fall", skrev en bekant till mig före resan. Jag hade alltså upplysts om vem Ladislaus var, samt blivit förvarnad: Kungars utsagor ska tas med en nypa salt. Men den kunskapen var som bortblåst när jag väl stod vid Vladislavs grav; i stället kliade jag mig i huvudet: en svensk kung vid namn Ladislaus?

De sovjetiska myndigheterna stängde kyrkan 1950. Från 1956 fanns här ett galleri. Det var inte förrän 1989 som katedralen återlämnades till katolikerna och åter blev stadens viktigaste helgedom.

År 1984 hittade man under golvet i det norra skeppet rester av tegeltrappor som kan härstamma från en hednisk kultplats som kyrkan eventuellt förvandlades till efter Mindaugas död.

Interiören är klassicistiskt utformad, trots sin strikthet utstrålar den lugn och värme.

I stadsdelen Žvėrynas, på Liubarto-gatan, ligger Kenessa (namnet på karaiternas helgedom). Karaiterna är en liten religiös och etnisk grupp som kom till Litauen från Krim på Vytautas den stores initiativ. Språket tillhör den turkiska språkfamiljen och religionen är en gren av judendomen. Helgedomen är byggd 1922 i morisk stil.

Den rysk-ortodoxa Znamenskaja-kyrkan byggdes 1903. Den är belägen i Žvėrynas-stadsdelen, på Mickevičiaus-gatan (polska: Mickiewicz) strax före bron som leder över Neris och övergår i Gedimino Prospektas.

Petri och Pauli kyrka är det mest utsökta barockbyggnadsverket av alla i Vilnius. Kyrkan rymmer 2 000 statyer gjorda i stuck – en kyrkoutsmyckning som är unik i sitt slag i Europa. Den nuvarande kyrkan byggdes av hetman M. K. Pac för att markera Vilnius befrielse från den ryska ockupationen (1655-1661). Byggandet påbörjades 1668. Kyrkan fick sitt nuvarande utseende 1676. Altaret pryds av en målning av Smuglewicz som visar Petrus och Paulus.

Ett stenkast från Žalisais tiltas (Gröna bron), på Neris norra strand, finner vi Ärkeängeln Rafaels kyrka. Den byggdes 1702-1730 och dess stil är senbarock. Kyrkan och angränsande kloster tillhörde jesuiterna fram till 1773 då påven upphävde jesuitorden. Därefter tillföll den en annan munkorden. Senare fungerade kyrkan bland annat som barack för soldater och som ammunitionsförråd. År 1860 återfick katolikerna kyrkan.

Därmed är vår rundvandring bland några av Vilnius helgedomar till ända.