Martin Keil, 1985. Foto: Ulf Irheden.

Martin Keil (1915-1988) föddes i en judisk familj i Berlin. Hans livsöde var mycket märkligt och innefattade förföljelse, koncentrationsläger och förnedring. Men denne man hade en livskraft som bottnade i hans kärlek till musiken. Hans musikaliska talang bidrog till att han överlevde två av de grymmaste koncentrationslägren: Auschwitz, där han en period spelade i lägerorkestern, och Buchenwald. Vid sidan av den mer kända kvinnoorkestern i Auschwitz, som leddes av den franska judinnan Fania Fénelon (1922-1983), fanns det även en manlig orkester i detta läger.

När kriget var slut tjänstgjorde Keil som tolk i amerikanska armén. Efter krigsslutet gjorde han en framgångsrik musikalisk karriär i Sverige och var bland annat kapellmästare vid flera stadsteatrar.

Nedanstående text är en utskrift av en bandinspelning som gjordes i Martin Keils hem i Malmö i samband med hans sjuttioårsdag år 1985. På kassettbandet berättar han detaljerat om sitt liv, även om plågsamma minnen gör att han behandlar vissa skeenden - till exempel pogromen på judar i november 1938, den så kallade Kristallnatten - mera kortfattat. Texten är varsamt redigerad utifrån hans egna ord och främst har vissa förkortningar gjorts. Något av Martin Keils berättarförmåga framgår förhoppningsvis av nedanstående text.

”Jag föddes i Berlin under första världskriget, 1915. Min far var skomakare, min mor hemmafru. Vi var två syskon. Jag är den äldste och jag har en bror som föddes fyra år senare; han bor i Stockholm där han arbetat som typograf.

Jag började spela piano redan när jag var sju år gammal och fick undervisning, trots att mina föräldrar var mycket fattiga. Det fanns över huvud taget inget musikaliskt arv från mina föräldrar. Den avgörande utbildningen fick jag i Berlin. Jag hade mycket goda lärare i piano- och orgelspel, men framför allt fick jag tillfälle att höra mycket och fin musik. På den tiden fanns det tre operahus i Berlin som spelade varje dag. När jag var sexton, sjutton år såg jag operor på löpande band, ungefär som folk går på bio i dag.

När jag var arton år kom Hitler till makten och eftersom jag var judiskfödd fick jag inte gå på högskola för vidare utbildning. Jag började arbeta i en pappersaffär, en bransch som jag i och för sig tyckte om, men jag saknade musiken. Jag gick och spelade på kvällarna till husbehov och träffade vänner som också spelade.

Gud, vad jag har spelat!

Det var mycket viktigt för mig att tjäna pengar och klara mitt levebröd. Musiken fick vänta till kvällarna. Men jag hade extraknäck. Jag har en ganska stor bredd inom musiken och spelade lika gärna piano i en dansorkester som orgel vid gudstjänster i synagogan. Jag gav även pianolektioner.

Gud vad jag har spelat… jag hade många sysslor. Min lärare i orgelspel, Altmann, var blind och organist i en stor synagoga i Berlin, som förstördes helt och hållet under den så kallade Kristallnatten den nionde november 1938. Jag var i Berlin då och det var något fruktansvärt, jag kan inte gå in på det i detalj.

År 1935 grundades ”Jüdisches Kulturbund”.¹ Det var en kulturorganisation som hade till uppgift att spela teater, ge föredrag och konserter för en judisk publik och enbart av judiska konstnärer. Detta eftersom det samma år infördes en lag som förbjöd umgänge mellan judar och icke-judar.² Lagen förbjöd även judar att utöva vissa yrken och i denna kulturorganisation samlades gräddan av tysk-judiska musiker, skådespelare, sångare och intellektuella.

Denna organisation kontaktade mig och bad mig att medverka som pianist i olika sammanhang. Och det var underbart! Jag spelade kammarmusik tillsammans med andra, mycket fina musiker. Denna orkester, som bara bestod av judar, hade de bästa musiker man kan tänka sig, och den var bättre än många andra tyska orkestrar. Det har alltid varit så att judiska violinister av någon anledning varit mycket begåvade, fråga mig inte varför; däremot var de kristna blåsmusikerna bättre.

Gud, vad jag lärde mig mycket där! Det var 1938-39, vi spelade Stravinskij, Liszt och Tjajkovskij, och för mig var det en högtid. Dirigenten Rudolf Schwarz³ var även min privatlärare och hade varit elev till Toscanini.

Kriget bryter ut

Jag var i Berlin när kriget bröt ut den första september 1939. När jag tänker efter hur jag såg på denne galning Hitler, som många tyskar trodde blint på, måste jag konstatera att jag var ganska klok. Jag förstod att det inte kunde gå bra, att det var vansinnigt, och det fanns givetvis även tyskar som genomskådade det hela. Men vi som inte trodde att det skulle sluta väl och som inte begrep den storhet som predikades vågade inte säga det av rädsla för att betraktas som förrädare eller själva idiotförklaras.

Nu efteråt kan man ju ställa sig frågan: Varför lämnade du inte Tyskland? Det var ju hundratusentals människor som inte lämnade landet. Ingen normal människa kunde ju tro att det skulle leda till mord och förintelse, därför att en normal människa inte kan föreställa sig hur man kan vara beskaffad på det sättet. Att göra sådana vansinnigheter som Hitler och hans kumpaner hittade på. Visst var det svårt att lämna landet, men många sa: ’Nej, jag stannar i Tyskland. Vart ska jag åka?’ Dessutom var många länder stängda för invandrare, inte minst Sverige.

”Nyttigt” tvångsarbete

Fram till och med maj 1941 fick många judar utöva sitt yrke på sina arbetsplatser. Från den första juni ändrades detta radikalt. En ny lag infördes enligt vilken alla judar måste anmäla sig på en arbetsförmedling för att tilldelas ett arbete. Från och med den första juni 1941 förbjöds all judisk kulturell verksamhet. Det var bara att gå till denna förmedling för att tilldelas ett arbete.

Jag fick jobb i en borstfabrik i en av Berlins förorter. På denna arbetsplats var vi 25-30 personer, samtliga judar. I en barackliknande byggnad fanns bord där ett slags ”gafflar” var monterade, och på golvet stod kollin med esparto, en typ av hårt gräs från Nordafrika. Sedan kammades detta gräs genom ”gafflarna” och blev därmed allt finare. Av gräset tillverkades hushållsborstar. Vi fick betalt, men den lägsta lönen en olärd arbetare kunde få, 72 pfennig i timmen. Det fanns fortfarande en judisk församling i Berlin som stod för vår mat. Några av oss gick dagligen till församlingshuset för att hämta en kittel med mat, oftast soppa, men någon gång kött.

Vi som arbetade i borstfabriken kände oss nyttiga. Nu arbetar vi, inte skickar de iväg oss, tänkte vi. Men under den tid jag arbetade där, från juni 1941, fick vi veta att allt fler som vi kände hade hämtats av Gestapo. Man blev rädd, men tänkte samtidigt att man hade en bra arbetsplats.

Under jorden

Den tionde januari 1943 beslöt jag att gå under jorden och nästa dag gick jag inte till min arbetsplats. Den tionde försvann jag med min fru, hon var 27 år, jag 28. Vi beslöt att inte stanna i vårt hem eftersom vi var rädda att bli hämtade. Jag brukade lämna tvätt till ett tvätteri som låg ungefär 500 meter från det hus där vi bodde. Jag talade med den kristna kvinnan som ägde tvättinrättningen, förklarade vår belägenhet och frågade om det var möjligt att bo hos henne. Jag måste ha använt hårda ord och förklarat att om hon inte hjälpte oss var vi dödsdömda. Hursomhelst fick vi bo hos denna kvinna. Vi kunde naturligtvis aldrig gå ut på gatan. Ingen fick se oss eller veta att denna kvinna gömde oss.

Efter ungefär fyrtio dagar, klockan nio på morgonen den 25 februari 1943, kom två gestapomän med revolver i händerna. De sa självsäkert: ’Ni heter så och så och är jude.’ Jag blev överrumplad, så plötsligt skedde detta. Det var bara att packa en väska medan de väntade, och den känslan var så fruktansvärd att den inte går att beskriva. Männen körde oss i bil till ett uppsamlingsläger i en helt annan del av staden. Det fanns redan många andra människor där och där stannade vi ungefär en vecka.

En grannfru i vårt hus, som vi anförtrott en del mer eller mindre värdefulla föremål eftersom vi ju hoppades återvända en dag, hade angivit oss, det är helt säkert. Efter kriget fick jag veta att hon dödats vid ett bombanfall. Jag tänkte för mig själv att det var straffet för att hon angivit oss.

Ankomst till Auschwitz

Efter ungefär en vecka i uppsamlingslägret skickades vi med lastbilar till en godsbangård. Vi kom dit med vår väska med våra sista ägodelar. Där stod godsvagnar i långa rader. Det tåg jag följde med hade 50 vagnar, och i varje godsvagn pressade man in minst 50-60 människor. När man tagit plats stängdes dörrarna och en stund senare avgick tåget.

Efter tre dagar, jag tror att det var den tredje eller fjärde mars, kom vi till en plats som vi inte visste något om – vi hade alltså kommit till Auschwitz. Här föstes vi ur vagnarna som boskap. Man förstod att något fruktansvärt var i görningen men man kunde inget säga, man betydde ingenting. Där var unga och gamla, kvinnor och barn, och alla bar på det som de hoppades få behålla – en väska eller kanske lite pengar – men på perrongen beordrades vi lägga alla väskor där; det blev stora högar av väskor. Männen sändes åt ett håll, kvinnorna åt ett annat. I det ögonblicket såg jag min fru för sista gången; jag såg henne aldrig mer.

Där stod man och blev sorterad och om jag minns rätt fick man också frågan vad man hade för yrke. Där var SS-officerare med ridpiskor i handen. Jag hamnade i en kolonn som skulle vidarebefordras till ett arbetsläger, men det visste jag inte då. Andra sorterades ut för att omedelbart gasas ihjäl. Jag tvingades upp på ett lastbilsflak bland många andra, vi åkte några kilometer, in genom en järngrind. Jag såg bevakningstornen och förstod att jag hamnat i ett koncentrationsläger.

I lägret började en lång procedur. En procedur som förvandlade en civilist till ingenting. Jag tatuerades med ett nummer, desinficerades, klipptes, tilldelades ett par byxor, jacka, mössa och ett par träskor. Jag tilldelades en barack med ett visst nummer och så började lägervistelsen.

Till sjukstugan

I dag kan jag bara säga att jag haft en otrolig tur som överlevt detta. Man måste ha tur, det hjälpte inte med enbart energi för att överleva lägret. Tur och tro på livet, men man måste dessutom vara påhittig för att klara sig. Det fanns till exempel vissa kryphål för att komma över mat, och mat var det viktigaste. Jag kände en idrottslärare i Berlin, en riktig bjässe och en duktig idrottsman, och såg hur han dog i lägret. Mot honom var jag som en mygga mot en elefant, men jag klarade mig.

Jag hade en otrolig tur att jag så småningom blev sjukvårdare eftersom jag ganska snart kände att jag inte skulle klara lägervistelsen. Men det fanns en möjlighet: att gå till ’Krankenbau’, sjukstugan, och anmäla sig. Om det visade sig att man inte hade någon åkomma riskerade man att bestraffas eftersom man undanhållit dem ett helt dagsverke.

Jag sjukanmälde mig, men funderade på hur jag skulle bli sjuk, jag var ju frisk. Jag kom in i sjukstugan, i ett rum där de som sjukanmält sig satt på träbänkar. Jag satte mig bredvid en okänd man och i ett obevakat ögonblick bytte jag min termometer mot hans. Mannen var mycket sjuk och hade uppemot fyrtio graders feber. Sedan samlade man in samtliga termometrar och min visade att jag hade feber.

Det betydde att jag fick stanna i sjukstugans barack för invärtes sjukdomar. Där lärde jag känna klinikens läkare, en fransk jude från Elsass som själv var fånge och blev som en far för mig. Han förstod med detsamma att jag inte var sjuk. Efter tre till fyra dagar förklarade han att han inte kunde hålla kvar mig där längre och tvingades skriva ut mig.

Efter några dagar kom jag tillbaka till sjukstugan. Då hade jag försökt få feber genom att gå ut och andas in den iskalla nattluften. Och jag kom in på sjukstugan igen, hur jag fixade det minns jag inte. Läkaren fick överläkarens tillstånd att behålla mig som sjukvårdare och därmed räddades mitt liv för ytterligare en tid.

Medlem av lägerorkestern

En dag beordrades jag att bege mig till en viss barack. Där fanns en polsk man som berättade att man skulle bilda en orkester i lägret på order av SS och den högsta lägerledningen. Polacken hade fått veta att jag var pianist i det civila och han hade order om att jag skulle bli medlem. På så sätt hamnade jag i en ny barack, där det uteslutande fanns musiker. Det var repetition och notskrivning på dagarna och jag kände mig som i himmelriket. Jag gjorde mig nyttig och spelade flitigt mina pianostämmor. Vi spelade för SS-manskapet när de åt lunch och middag. De hade en mäss i lägret med en estrad och där satt vi och spelade, 25-30 man. Hur instrumenten kommit dit var för mig en gåta.

De ville naturligtvis höra tysk musik; operetter, folkvisor och marscher var i deras smak. Vi spelade och fick bättre och mer mat och annan klädsel. Vi var ett slags skyltfönster, så att säga.

Denna orkester spelade också på morgnarna, då utan mitt piano, men jag fick stå bredvid. Varje morgon vid halvsextiden stod min orkester på en plats nära lägerporten och vid en viss signal började mina kompisar att spela en marsch. Meningen var att fångarna skulle marschera ut till denna musik, så det var bara frågan om marschmusik, inga operettmelodier.

Detta var så sarkastiskt… så absurt. För dessa utmärglade människor som knappt kunde gå skulle man spela flotta marscher. Det var uträknat in i det sista, en parodi, det hela.

Befrielsens timma

Efter något mer än två månader fick jag sluta. En dag fick orkesterledaren besked att inga judar längre tilläts spela i orkestern. Men då hade jag en bra reträttplats och blev sjukvårdare i en sjukbarack igen. Och denna plats hade jag ända tills Auschwitz evakuerades när ryssarna närmade sig. Omkring den artonde januari 1945 började rena dödsmarschen från Auschwitz till Buchenwald. Vi var på väg i en hel vecka. Ihjälfrusna, nedskjutna, ihjältrampade – jag kan över huvud taget inte berätta om det, det var så fruktansvärt.

Den tjugofemte januari kom jag till Buchenwald och där var jag till den elfte april, då amerikanerna befriade oss. Även i detta läger hade jag en otrolig tur. De värsta dagarna var från den första till den elfte april eftersom vi inte fick någon mat alls då. Vi trakasserades eftersom tyskarna insåg att krigsslutet närmade sig. Vi var samtidigt mycket rädda för vad tyskarna skulle göra med oss, de ville väl inte lämna oss till amerikanerna.

Klockan åtta på morgonen den elfte april hörde vi en röst i lägrets högtalare som beordrade allt SS-manskap att bege sig till huvudporten. Vi anade att någonting var på gång och två timmar senare, vid tiotiden, hörde vi åter en röst i högtalaren. Det var en fånge som berättade för oss fångar – vi var 28 000 man – att SS-manskapet hade flytt från lägret. Vi skulle vara lugna och få en ny rapport så fort man visste mer. Klockan elva kom amerikanska soldater i sina fordon, det var en del av USA:s 1. armé. Vad som utspelade sig därefter går inte att beskriva i ord. Vi fångar grät som små barn, vi hade inte trott att vi skulle överleva. Vi var ju bara en liten rest av sex miljoner dödade judar.

I dag betraktar jag den elfte april som min födelsedag nummer två. Då började ett nytt liv, jag hade överlevt detta helvete. Jag var då trettio år gammal. Mycket av min ungdom hade förstörts genom dessa galningar.

I amerikansk uniform

Jag stannade i lägret och blev tolk åt amerikanerna. Man upprättade en domstol mot krigsförbrytare och på den tiden var min engelska ganska bra. Men den andra juli 1945 fick vi lämna Buchenwald och bege oss till den amerikanska zonen eftersom man i Jalta beslutat att Tyskland skulle delas i fyra zoner. I konvoj åkte vi till Wiesbaden. Vi hade med oss massor av material och kartotek, och även civilister som var anställda på kontoret; jag var deras chef. Jag bar amerikansk uniform, var en vanlig ”G.I.”, fick amerikanska militärpengar och åt i mässen. Jag fick också amerikanska ransoner, ”rations”, cigaretter, choklad och allt vad det var.

På vägen skedde en bilolycka. Jag satt i baksätet på en bil som störtade ned från en bro – som inte längre fanns – och bilen slog runt efter ett fall på sju till åtta meter. Jag fördes till ett sjukhus i närheten av Frankfurt am Main med ryggkotsfraktur och hjärnskakning. Läkaren sa att jag var millimetrar från att bli förlamad. Detta hände alltså efter kriget, efter koncentrationslägret.

På sjukhuset lärde jag känna en tysk flicka, en skönhet – mycket begåvad, sjöng underbart. När jag skrevs ut umgicks vi och året därpå, 1946, gifte vi oss. Jag fick arbete som pianist vid Frankfurts radio. Jag fick göra underbara program med kammarmusik och ackompanjera romanssångare. Det var fantastiskt. Dessutom hade jag just träffat en kvinna som jag älskade, så livet började på nytt.

Det nya landet

Jag kom till Sverige i oktober 1946. Det var ’American Joint’, en hjälporganisation som såg till att människor som förföljts kunde komma till andra länder efter kriget. Från Lübeck gick färden med buss genom Danmark. I Landskrona sattes jag i karantän i fjorton dagar. Jag tog mig därefter till Stockholm och träffade min bror som hade kommit till Sverige från Danmark 1943.

Jag kunde knappast syssla med något annat än musik eftersom det är mitt yrke. Och även nu hade jag en otrolig tur. Den första januari 1947 fick jag jobb på Grand Hotel i Gävle som pianist i en trio som spelade dans- och underhållningsmusik. Efter det engagemanget fick jag jobb på flera stadshotell, i Örebro, Marstrand och Karlstad. På Svenska flaggans dag detta år kom också min fru till Sverige från Tyskland.

Efter allt vad jag gått igenom skulle man ju hata tyskarna och göra ett slutsaldo som innebar att man aldrig mer ville ha med dessa människor att göra. Men jag är inte sådan. Jag åker till Tyskland ibland och det gör mig inget. Jag kan inte glömma vad jag har upplevt men jag kan inte hata.

Trots att jag är så pass gammal som jag är, lever jag inte i det förgångna. Jag ser bara framåt. Det är rena vansinnet att leva i det förflutna.”

Efter några års kringflackande turnéliv som restaurangmusiker i sitt nya hemland engagerades Martin Keil som kapellmästare vid Uppsala stadsteater 1953-61 och hade samma tjänst vid Malmö stadsteater från 1961 till sin pensionering. Han avled i januari 1988 vid sjuttiotre års ålder.

”En ren och på något sätt oskuldsfull medmänniska, som översatte också talat ord till musik. Musik var för honom alltings grund”, hette det i Kaj Nohrborgs minnesruna över Martin Keil i Sydsvenska Dagbladet den 24 januari 1988.

Vid bandspelaren: Ulf Irheden

¹ Det fullständiga namnet på denna organisation var Kulturbund deutscher Juden, och den grundades redan efter det nazistiska maktövertagandet 1933 (Friedländer, S.: Förföljelsens år, 1933-39. Tredje riket och judarna, första delen, 1999, s. 80-82).

² De antisemitiska så kallade Nürnberglagarna stiftades vid ett extra riksdagssammanträde i anslutning till den årliga nazistiska partikongressen i denna stad i september 1935.

³ Rudolf Schwarz (1905-1994) föddes i Österrike. Efter 1945 gjorde han sig ett namn som dirigent i sitt nya hemland Storbritannien, bland annat för BBC:s symfoniorkester.