”Shtetl” – det var de östeuropeiska judarnas egen beteckning på sina små landsortsstäder före andra världskriget. I en shtetl var religionens bud alltings måttstock. Här fanns ljus, värme och gemenskap människor emellan i en till stor del fientlig omgivning. Hela detta universum försvann i den eldstorm som andra världskriget innebar. Nu återstår av denna värld bara ett skuggornas land av snabbt förbleknande minnen hos en handfull människor.

Włodawa, polsk ort vid vitryska gränsen, nordost om Lublin. Foto: Ulf Irheden.

Året var 1925 eller 1926. Platsen: Góra Kalwaria, en vallfartsort för ortodoxa judar, så kallade chassider, utanför Warszawa. På fredagseftermiddagen före sabbaten stod Arje Zalcberg i kö för att ta den helige mannen, rebben, i hand. Alla män – bara de tilläts närvara – var klädda i sina fotsida svarta kaftaner. Också Arje kunde, som seden bjöd, önska sig någonting – lycka i affärer eller ett passande äktenskapsparti. Men Arje, då en yngling i tonåren, hade en annan önskan: att få uppmuntran till att fortsätta sin religiösa utbildning. ”Rebben tog mig i hand och sa: ’Du skall förbli jude.’ Jag blev mycket besviken. Jag var så starkt religiös att det enda jag ville var att han skulle välsigna min fortsatta utbildning. I stället för att ge mig lust att lära, tolkade jag honom som så att det räckte att jag var en vanlig, icke-religiös jude.” Händelsen kom att bli avgörande för den i dag (1994) 83-årige Arje Zalcberg. Han bor i Malmö, i en liten lägenhet nära centrum, sjuk och märkt av ett livslångt slit och krigsår i sovjetisk fångenskap. Men rösten bär, och minnet är glasklart.

En värld för sig

Den värld Shalom Aleichem beskrev var den judiska småstaden, eller shtetl som den kallades på de östeuropeiska judarnas eget språk jiddisch. Denna shtetl kunde bestå av en handfull låga trähus kring ett torg och en synagoga. De minsta bland dessa shtetl hade nästan enbart judiska invånare, men en shtetl kunde även utgöra flera kvarter i en större stad. Den fattiga småstaden blev själva symbolen för östjudarna. Här fanns medmänsklighet och värme i en mestadels fientlig omgivning. Denna stad och dess säregna, ofta helt på religionens bud inriktade liv, försvann i samband med Hitlers härjningar. Fram till dess bodde östjudarna i ett område som sträckte sig över flera nationsgränser, främst nuvarande Polen, Litauen, Vitryssland, Ukraina och vidare in i Ryssland. Härifrån var det långt till Jerusalem och klagomuren. Polen var granskog, svartmylla och regngrått dis, medan Israel, judarnas andliga hemland, var palmträd, olivlundar och slösande solsken. ”Nästa år i Jerusalem”, som en symbolisk traditionell hälsningsfras löd, speglar exilens dilemma. Ändå växte här genom århundradena fram en stark judisk identitet, ett judiskt kärnland mitt i Europa.

Włodawa. Söder om denna ort ligger Chelm som figurerar i en bok av Singer: The fools of Chelm and their history. Foto: Ulf Irheden.

Arje Zalcbergs shtetl hette Będzin och låg i södra Polen. Låg, trots att Będzin finns på kartan än i dag. Men nu är det en vanlig polsk stad, utan judar och med bara fragment kvar av den judiska närvaron.

Familjen Zalcberg var strängt religiös. Man bekände sig till chassidismen, den ortodoxa variant av judendomen som slog rot i detta område. Den starka gudstron och blinda lydnaden mot religionens bud har ibland förklarats i sociala termer. Många av chassiderna var fattiga, deras omgivning ofta hotfull. Vad fanns annat att göra än att sätta sin tro, helt och fullt, till Gud?

Traditionens roll

Det var i denna miljö Arje växte upp. Han fick en religiös utbildning redan som mycket ung, lärde sig toran, den judiska lagen, och talmud, tolkningarna av denna. För chassiderna var studier av Guds ord det finaste man kunde ägna sig åt. Det var ett mitzvah, det vill säga ett gudomligt påbud, att studera. Och toran, som för icke-judar innebär de fem Moseböckerna, var rättesnöret för varje chassid.

Besöket hos rebben, chassidernas andlige ledare, i Góra Kalwaria var tänkt att stärka unge Arjes tro. I stället fick det motsatt effekt. Han började tvivla på att religionen var alltings måttstock, började studera världslig litteratur, bibelkritik och historia. Med rebbens ord i bakhuvudet befriade sig Arje från religionen. I stället blev han socialist och fackföreningsman. För familjen var det ett hårt slag, liksom för varje chassidisk familj i samma situation.

Och Arje var inte ensam om att lämna religionen bakom sig. Vid denna tid, början av 30-talet, kunde shtetl-civilisationen inte längre hålla stånd mot 1900-talets förändringar. Bland de polska judarna bildades fackföreningar och arbetarpartier. Speciellt bland ungdomarna var det fler än Arje som lade den traditionella fotsida kaftanen åt sidan, klippte av sig de lika traditionella hårlockarna och klädde sig modernt. Men judar förblev de flesta av dem, om än icke-religiösa.

Den religiösa traditionen var detta samhälles själva livsluft. Under sekler av förskingring (den så kallade diasporan, det grekiska ord som traditionellt betecknar judarna utanför Israel) var det viktigaste för en jude att hålla fast vid det förbund som hans stamfäder enligt Bibeln ingått med Gud. Att leva i enlighet med detta förbund innebar att respektera och följa de religiösa påbuden. Trohet mot religionen skulle leda till Messias, frälsarens, ankomst, för att nu förkorta vad som egentligen skulle kräva ett längre teologiskt resonemang.

Under sin långa historia kunde judarna sällan själva mobilisera ett fysiskt motstånd. Däremot uppbådades genom förbundet med Gud ett andligt motstånd. Detta gav kraft i mötet med fiender, alltifrån romerska legioner till kristna korsfararhärar.

Vänner och fiender

I Arje Zalcbergs Będzin bestod befolkningen till knappt hälften av judar. Övriga invånare var polacker, de flesta av dem katoliker. För många av dessa tedde sig judarna som märkliga varelser. De firade sin sabbat på fredagskvällen och lördagen, som var vanliga arbetsdagar för polackerna, medan polackernas helgdag, söndagen, var en vanlig dag för judarna. De talade ett språk som polackerna inte förstod, och ägnade stora delar av sin tid åt religiösa studier och diskussioner. Och så detta med klädseln – fotsida kaftaner, hårlockar och långa skägg blev till en stereotyp, populär i antisemitiska skämtteckningar.

Frampol, ort i östra Polen mitt emellan Lublin och Przemyśl. Foto: Ulf Irheden.

Östra Europas judar kom till området från Västeuropa, på flykt undan korsriddare och beskyllningar att ha orsakat den stora pestepidemin vid 1300-talets mitt. Länge levde de fredade bland annat i Polen, och ägde samma medborgerliga rättigheter som landets övriga invånare. Tillvaron blev, åtminstone för en tid, drägligare.

Men nu, på 1900-talet, var denna tid sedan länge förbi. Katolska kyrkans traditionella antisemitism, där judarna utmålades som kristusmördare, levde envist kvar i folks medvetande. Arje Zalcberg minns hur Będzins judar speciellt vid påsktid undvek att visa sig ute. Vissa prästers anisemitiska haranger från predikstolen nådde då sin kulmen. Men någon pogrom kom inte till stånd i Będzin. Judarna var väl organiserade, och polismakten här inte lika korrupt som i andra orter.

Mot slutet av 1930-talet blev antisemitismen närmast officiell politik i Polen. Judar tilläts inte inneha statliga tjänster, och vid universiteten var diskrimineringen påtaglig. Vad annat var att vänta med en premiärminister som Sławoj-Składkowski, som 1936 kommenterade en bojkott mot judiska butiker med orden: ”Klå upp judar, nej. Bojkotta dem – ja, varsågoda.”

Men myntet har även en annan sida: ”Visst, vi hade kontakt med polackerna, men det var två olika världar. Judiska arbetare arbetade i judiskägda fabriker, och polacker i polskägda företag”, minns Arje Zalcberg, som själv ägde en mindre textilfirma där bara judar arbetade.

Judarna i Będzin, liksom i andra shtetl, var famför allt hantverkare – skräddare, snickare, bagare etc, medan polackerna mestadels var fabriksarbetare och bönder. Några mötesplatser hade kristna och judar knappast. Förenings- och organisationsliv var helt åtskilda. Judiskt kulturliv, bland annat i form av en teater, var baserat på jiddisch. Och på första maj gick Arje i den judiska arbetarrörelsens demonstrationståg.

En anakronism på 1900-talet

Isaac Singer, nobelpristagaren i litteratur som kallats den siste store jiddischförfattaren, hade ett ungdomsöde som var typiskt för hans och Arje Zalcbergs generation. Också Singer bröt med sin strängt religiösa familj men förblev jude i själ och hjärta. För Singer var det otänkbart att bli kvar i den chassidiska miljön, där Jerusalems förstörelse år 68 efter Kristus var en mer angelägen realitet än dagshändelserna.

Singer har beskrivit sin uppväxt i en ortodox miljö. Han berättar bland annat om en rebbe som alltid sov i sina gångkläder. Eftersom Messias ankomst var att vänta när som helst ville han inte riskera att i det ögonblicket ödsla tid på att klä på sig… Singer visar med anekdoten att shtetl-världen var oförenlig med det rationella 1900-talets värld.

Synagogan i Szczebrzesyn; ort i östra Polen, sydost om Lublin. Foto: Ulf Irheden.

Judarna i Europa hade alltid lytt härskarna i de länder där de bodde. Nu styrde nazisterna i form av en ockupationsarmé, det var de som utgjorde den världsliga makten. Judarnas lydnad kom väl till pass.

De mest ortodoxa judarna, de som till varje pris motsatte sig aktivt motstånd mot nazisterna, kan ha resonerat som så: allt som sker i världen är Guds verk och har en mening. Även ondskan. Trohet och lydnad var det enda möjliga svaret. Gud hade ju tidigare i historien utsatt sitt folk för svåra prövningar. Det enda som var förutsägbart var Messias ankomst. Men shtetl-judarna kunde inte ana att deras värld, månghundraårig och till synes stabil, så brutalt skulle krossas under nazityska stövelklackar. De flesta av dessa judar förintades i Tredje rikets koncentrationsläger.

Början till slutet

Vi skriver 1939. Bara några dagar efter världskrigets utbrott i september nådde de nazityska arméerna Będzin. På natten hälldes bensin över synagogan och judiska bostadshus i närheten. Arje Zalcberg bodde en bit därifrån. Han såg himlen färgas röd, men visste inte vad som hänt förrän morgonen därpå. Han gav sig av, flydde till Sovjetunionen. Samtidigt som han tvingades till slavarbete i Sibirien åt Stalin brändes judiska samhällen och mördades deras invånare särskilt intensivt just i östra Europa. De var Hitlers ”Untermenschen”.

Synagogor och bostäder brändes systematiskt, människor fördes bort i kolonner till en förnedring ända in i döden. Att jämföra med den etniska rensningen av minoritetsfolk under 1990-talets krig i Jugoslavien är knappast möjligt. Den nazityska utrotningen skedde med en systematik och rationalitet som inte förekom i det före detta Jugoslavien. Men människosynen och hatet var desamma, på 90-talets Balkan som i dåtidens Östeuropa.

Arje Zalcberg kom tillbaka efter kriget. Hans hem och verkstad var skövlade. Några få judar fanns kvar, de bad honom stanna. Men Arje Zalcberg tog sig så småningom till Sverige. Będzin var en begravningsplats för judar, inget annat. Han har aldrig återsett sin födelsestad.

Det finns fragment kvar av judiskt liv i dagens Polen. De synagogor som inte var av trä stod kvar efter kriget, en del har restaurerats och gjorts till museer. Gravstenar användes av nazisterna som fyllnadsmaterial vid vägbyggen, fastän judiska begravningsplatser finns kvar här och var, vildvuxna och övergivna.

Remuh-begravningsplatsen, gamla delen (renässans), Kraków, augusti 1992. Foto: Ulf Irheden.

Men människorna är borta. Med dem försvann också deras språk. Jiddisch talas i dag endast av ett fåtal äldre människor. Det är i dessa människors minnen som en ton av det judiska småstadslivet ännu svagt vibrerar. Den polsk-judiske poeten Antoni Slonimski, som själv överlevde kriget, sörjer i några sorgsna rader ur dikten ”Elegi över judiska småstäder” denna förlorade värld:

ULF IRHEDEN
(februari 1994)

Litteratur:
Aleichem, Shalom: Spelman på taket (1992)
Krag, H – Warburg, M (utgivare): Der var engang. Amol iz geven. En bog om jødisk kultur og historie i det gamle Östeuropa (1986)
Singer, I B: In my Father’s Court (1966)
Zborowski, M – Herzog, E: Life is with People. The Culture of the Shtetl (1955)