FRÅN DARUVAR TILL TRIESTE - EN HÖSTRESA; del 6/6: Trieste/Trst - promenader mellan hav och karstplatå

Text och bild: Per Nilson.

Mer läsning om Trieste finns under "Tema Italien" här på Kultur i öst: "Trieste - det gamla Österrikes port till världen" av Ulf Irheden. (KLICKA så här: Möten med människor och platser / Tema Italien / Trieste - det gamla Österrikes port till världen)

----------

Benvenuti in Italia!Benvenuti in Italia!

Från Piran är det bara ett stenkast till Trieste, 39 kilometer, men det krävdes bussbyte i Koper/Capo d’Istria. Denna andra etapp tog cirka 45 minuter och vi färdades genom idel tätbebyggda trakter. Plötsligt var alla skyltar skrivna på italienska och husen blev allt större – vi hade kommit till Trieste utan att jag lagt märke till någon gräns. På busstationen fick jag syn på ett tidningsställ som gjorde reklam för La Repubblica men innehöll serbiska och kroatiska tidningar. Innan jag lämnade busstationen köpte jag biljett till Zagreb där jag inlett resan och också skulle avsluta den. Nu var det tisdag eftermiddag, i Trieste skulle jag stanna till torsdag klockan 11.30.

Mitt vandrarhem – att komma dit var ett kapitel för sig, och det inbegrep ett första möte med hjälpsamma triestini - var beläget en bra bit norr om centrum, på vägen till slottet Miramare. I gengäld låg det alldeles vid havet:

Trieste ligger till vänster på kuststräckan vi ser på andra sidan vattnet.Trieste ligger till vänster på kuststräckan vi ser på andra sidan vattnet.

----------

På kvällen tog jag bussen in till centrum och promenerade i de rätvinkliga kvarteren i närheten av järnvägsstationen. Utmed gatorna stod skotrar parkerade - inte cyklar som i Ljubljana. Jag kände att jag var i Italien; arkitekturen förknippade jag mer med detta land än med centraleuropeiska stilar norr om Alperna, stilar som förekommer också i Skandinavien. Även färgerna på husen är sydliga: murriga. Det vilar något sorgset över Trieste, inte minst den tunga nyklassicismen bidrar till det (om solen hade skinit från en klarblå himmel skulle det nog ha varit mindre iögonenfallande). Staden är italiensk på ett lite demonstrativt och krampaktigt sätt, vilket har med historien att göra: det italienska inslaget i Triestes etniska väv har länge varit starkt men italiensk, i politisk bemärkelse, blev staden först 1918.  

Onsdagen ägnade jag åt att upptäcka Trieste till fots. Jag började uppe vid järnvägsstationen i norr. En bit öster därom, i korsningen Via Sant’Antonio och Via Ruggero Manna, tog jag mig en titt på kyrkan Immacolato Cuore di Maria (Marias obefläckade hjärta), en basilika med ett torn som påminner om en minaret.

Mitt första mål var Canal Grande. Jag vandrade söderut:

Hus på Via Martiri della Libertà (Frihetsmartyrernas gata).Hus på Via Martiri della Libertà (Frihetsmartyrernas gata).

Via Martiri della Libertà igen. Ett avbrott från alla tunga, nyklassicistiska byggnader.Via Martiri della Libertà igen. Ett avbrott från alla tunga, nyklassicistiska byggnader.

----------

På den breda Via Giosué Carducci söder om Piazza Oberdan.På den breda Via Giosué Carducci söder om Piazza Oberdan.

Triestes gatunät domineras fullständigt av stolta italienska namn; undrar hur många av namnen från den österrikiska tiden som är kvar? Piazza Oberdan, som jag passerade, är ett intressant exempel på ändring av gatunamn när en stad byter "ägare". Guglielmo Oberdan var en italiensk irredentist som försökte mörda den österrikiske kejsaren Frans Josef när denne besökte staden 1882. Mordförsöket misslyckades, Oberdan greps och avrättades. Irredentismen var en rörelse som uppstod i Italien strax efter landets enande på 1860-talet och strävade efter att områden som inte tillhörde Italien men hade en betydande italiensk befolkning skulle inlemmas i det enade riket. Trieste stod högt upp på irredentisternas önskelista. 

Till höger Via della Zonta som leder fram till målet, Canal Grande.Till höger Via della Zonta som leder fram till målet, Canal Grande.

Strax hade jag kommit fram till den östra änden av Canal Grande (anlagd 1754-1756). Här ligger kyrkan Sant’Antonio Taumaturgo (invigd 1849). Framför den en piazza och därefter en kanal som sträcker sig ända bort till Triestebukten. Kanalen kantas av två gator: Via Gioacchino Rossini utmed den norra stranden och Via Vincenzo Bellini utmed den södra.

Bakom pelarna som reser sig framför kyrkan Sant’Antonio Taumaturgo. Längst bort ser vi Triestebukten.Bakom pelarna som reser sig framför kyrkan Sant’Antonio Taumaturgo. Längst bort ser vi Triestebukten.

Utmed Via V. Bellini finner vi den serbisk-ortodoxa kyrkan Santo Spiridione (öppnad för gudstjänst 1868).

James Joyce på väg över Canal Grande.James Joyce på väg över Canal Grande.

Bron som Joyce går på heter Ponte Rosso. I bakgrunden ser vi Piazza Ponte Rosso. Joyce tillbringade tio år i Trieste.

Där Canal Grande tar slut och Triestebukten tar vid vek jag av till vänster och promenerade en bit utmed havet (söderut). Jag gick förbi den grekisk-ortodoxa kyrkan (invigd 1787) och såg piren Molo Audace (byggd 1743-1751). Så vek jag av till vänster igen och omedelbart därefter till höger. Nu stod jag framför Teatro Lirico Giuseppe Verdi (färdig 1801):

Teatro Lirico Giuseppe Verdi.Teatro Lirico Giuseppe Verdi.

----------

Några steg söderut från teatern öppnar sig Piazza dell’Unità d’Italia - det största torget i staden:

Stadshuset varifrån man har utsikt över Triestebukten.Stadshuset varifrån man har utsikt över Triestebukten.

Här ser vi en del av statyn ”De fyra kontinenternas fontän” (1751-1754). Den kom till efter det att Trieste blivit en frihamn 1719. På fontänen ses fyra figurer som representerar kontinenterna Europa, Asien, Afrika och Amerika.

Palazzo del Lloyd Triestino vid Piazza dell’Unità d’Italia.Palazzo del Lloyd Triestino vid Piazza dell’Unità d’Italia.

Som en följd av Triestes ställning som frihamn (från 1719) och den blomstrande handeln grundades Österrikiska Lloyd i Trieste på 1830-talet. Rederiet var inrymt i palatset ovan.

Torgets högra sida (om man står vänd mot havet).Torgets högra sida (om man står vänd mot havet).

----------

Ett stenkast från Piazza dell’Unità d’Italia ligger det gamla judiska gettot. Det nås via gränden Passo della Portizza från Piazza della Borsa.

----------

Teatro romano - Romerska teatern.Teatro romano - Romerska teatern.

Jag styrde stegen österut, till Via del Teatro Romano där vi hittar en romersk teater. Mittemot finns en questura, eller polismyndighet. På bänkar framför byggnaden - och även på andra sidan gatan, framför teatern – satt unga män som av utseendet att döma kommit långväga ifrån. Kanske flyktingar som väntade på att deras ärende skulle avgöras?

”Questura” – polismyndighet mittemot Romerska teatern.”Questura” – polismyndighet mittemot Romerska teatern.

Detta var dagens sista foto; batteriet var slut och jag hade inte laddaren med mig. Låt oss här, vid foten av den kulle som bär Sankt Justus namn (San Giusto är Triestes skyddshelgon), ta en paus och försöka sammanfatta huvuddragen i Triestes historia.

Teatern framför oss är byggd under kejsar Trajanus (död 117 e. Kr.). Trieste var en romersk koloni och benämndes Tergeste. Efter att ha ingått i det bysantinska riket erövrades Trieste 788 av frankerna. Från 1202 lydde staden under Venedig; man önskade ett slut på det och sökte därför skydd hos Österrike. År 1382 inleddes så den habsburgska eran som, med några smärre avbrott, varade fram till första världskrigets slut. Stadens glansperiod inföll 1719-1891 då Trieste var frihamn och Österrikes viktigaste hamn. Mellan åren 1700 och 1798 steg invånarantalet från 5 000 till drygt 30 000. I början av 1900-talet hade staden en befolkning på över 200 000. Vid folkräkningen i Österrike-Ungern 1910 utgjorde italienarna 62 procent av stadens befolkning, 25-30 procent var slovener. På landsbygden runt Trieste bodde nästan enbart slovener (1). Områdena öster om Trieste – dagens Slovenien – var även de delar av Österrike fram till första världskrigets slut. När Italien 1915 gick in i kriget på de allierades sida, ställdes slovener (i egenskap av österrikiska medborgare) mot italienare. Och: italienare i Österrike (till exempel Trieste) ställdes mot italienare i Italien. (I den mån det fanns slovener inom det dåtida Italiens gränser så ställdes också sloven mot sloven.) Under första världskriget utkämpades mycket hårda strider mellan Italien och Österrike. Efter kriget kunde Italien flytta sina gränser österut. Trieste och regionen där den låg, Österrikiska kustlandet, tillföll Italien liksom den västra delen av Inre Krain (som befolkningsmässigt utgjorde slovenskt kärnland). Hamnstaden Trieste som varit så viktig för Österrike hade inte samma betydelse för Italien; Trieste blev en provinsstad. De italienska makthavarna förde en mycket repressiv politik mot det slovenska språket och den slovenska kulturen. År 1920 satte italienska nationalister fyr på och förstörde Narodni Dom (Nationens hus), ett centrum för slovenerna i Trieste. Trieste skulle göras till en italiensk stad par excellence. Det var inte ovanligt att slovener flyttade till den slovenska delen av det nybildade Jugoslavien eller ända till Sydamerika. Slovener bildade TIGR, en beväpnad motståndsrörelse.   

År 1943 besattes Trieste av tyskarna. I en risfabrik i San Sabba i Triestes utkanter inrättade nazisterna ett dödsläger med krematorium (det enda på italienskt territorium). Här mördades drygt 5 000 människor, framför allt italienska och slovenska motståndsmän. Många östeuropeiska judar hade på 1920- och 30-talen begett sig till Palestina från hamnen i Trieste. Stadens judar tvingades till San Sabba varifrån de deporterades till de större dödslägren.

Den första maj 1945 intogs Trieste av jugoslaviska partisaner. Jugoslavien gjorde anspråk på staden. En tid av hämnd och våldshandlingar inleddes – inte bara mot fascister och deras hantlangare utan också mot sådana som var misshagliga i kommunisternas ögon. Många dödades; många försvann ner i karstterrängens håligheter i Basovizza. Den tolvte juni gick Tito med på att dra bort de jugoslaviska trupperna från Trieste. Ett område utmed Adriatiska havet, från Duino i norr till Città Nova/Novigrad i söder, delades 1947 i två zoner: zon A respektive zon B. Zon A – området från Duino i norr till Trieste i söder – underställdes engelsk och amerikansk militär administration; Zon B – området söder om Trieste ner till Novigrad – underställdes jugoslavisk militär administration. De båda zonerna utgjorde tillsammans Fria territoriet Trieste. År 1954 beslutades att zon A skulle tillfalla Italien och zon B Jugoslavien (Slovenien och Kroatien). Zon B utgjorde en nordvästlig, mindre del av halvön Istrien. Övriga Istrien hade tillfallit Jugoslavien redan 1947. Den italienska förlusten av Istrien medförde att 270 000 italienare efter 1947 lämnade halvön och begav sig till Italien. Även från staden Fiume (Rijeka) och Dalmatien skedde en utflyttning av italienare. Italiensk balansräkning 1954: de landområden i öster som man vunnit efter det första världskriget förlorades efter det andra – med undantag för Trieste (och ytterligare ett par andra små områden).

Friuli-Venezia Giulia (den region som Trieste tillhör) har i dag 500 000 invånare; 20 procent av dem är slovener. I provinsen Trieste utgör slovenerna 49 000 av 300 000 invånare (uppgifter publicerade 2001) (2).

Under efterkrigstiden kom jugoslaver till Trieste för att handla och göra affärer. Den kroatiska författaren Slavenka Drakulić skriver i essän ”Hur vi bytte friheten mot skor” (i boken Balkan Express från 1993, när det jugoslaviska inbördeskriget fortfarande pågick) om sina resor till Trieste under den jugoslaviska tiden. Jugoslaverna fick resa, och med denna frihet lät man sig nöja: "Vi hade våra institutionaliserade intellektuella och shoppandet i Trieste, men ingen Solidaritet, ingen KOR eller Charta 77 - det vill säga, vi har inte skapat någon som helst solid grund för att något som helst annat än denna fasa skulle kunna tilldra sig nu." 

Så långt den historiska överblicken.

Nu ska vi fortsätta vandringen uppåt kullen. Snart kommer vi till kyrkan Santa Maria Maggiore. Bredvid den ligger en betagande liten kyrka som tillhör Comunità Evangelica di Confessione Elvetica, eller: valdensarna.  

Ett stenkast åt sydväst hittar vi ytterligare en rest från antiken: en port med valvbåge, Arco di Riccardo. Den tros vara från år 33 f. Kr.

På toppen av Colle di San Giusto finner vi: Cattedrale di San Giusto Martire; Castello di San Giusto; Basilica forense. Katedralen först: den är resultatet av en sammanslagning av två existerande kyrkor som gjordes på 1300-talet. Kastellet började byggas på 1400-talet och rymmer ett museum. Basilica forense: betecknar den byggnad där rättskipning ägde rum under romartiden; vi kan se resterna av den och det forum där den låg. I ena änden av forumet dras ögonen till en stor skulptur som visar nakna män inbegripna i strid. Det är ett exempel på konst från fascisttiden. Verket heter: Monumento ai volontari triestini caduti nella prima guerra mondiale (Monument över de frivilliga från Trieste som föll i första världskriget). På sluttningarna nedanför och öster om monumentet finner vi en Parco della Rimembranza (Minnespark). På stenar från karst-området kan man läsa namnen på triestebor som stupat i olika krig. Parken kom till under fascisttiden.

Nu var det dags för kafébesök. Det var självklart att jag skulle besöka Caffè San Marco på Via Cesare Battisti. Det är stamställe för Claudio Magris, professorn i tyska från Trieste som skrivit en mängd essäböcker och även romaner. Hans mest kända bok är väl Donau. Kaféet som ligger i samma kvarter som synagogan var en upplevelse. Slitet, lite förfallet men trivsamt, ljusgula väggar. En institution i Trieste. Här finns också en välsorterad bokhandel. Styrkt av kaffet begav jag mig till dagens sista mål, piren Molo Audace. Fötterna var svullna, blåsor här och där, fotsulorna brände. Det var skönt att ta bussen till vandrarhemmet och hålla kväll.

----------

Nästa dag, avresedagen, fick jag lift till centrum av en av de boende på vandrarhemmet. Moln över Trieste.

Sisi.Sisi.

Vid järnvägsstationen upptäckte jag ett monument över den österrikiske kejsaren Frans Josefs maka Elisabeth, kallad Sisi. Med tanke på att italienarna efter landets enande så hett längtade efter att få vrida Trieste ur händerna på österrikarna och dessutom var i krig med dem under första världskriget kan det te sig underligt att monumentet fått stå kvar efter den österrikiska epokens slut. Men det finns säkert en förklaring. Cisi var älskad av ungrarna, som inte älskade Österrike, så varför inte också av italienarna? Sisi mördades 1898 av en italiensk anarkist.

Och så fanns här en minnessten som minde om folkförflyttningar i samband med 1900-talets gränsändringar: ”In ricordo dei trecentocinquantamila esuli italiani dall’Istria, da Fiume e dalla Dalmazia /1947-2004” (Till minne av de trehundrafemtiotusen italienare som lämnade Istrien, Fiume och Dalmatien/ 1947-2004).

Snart satt jag på bussen till Zagrabbia/Zagreb. Det bar uppför tills hela staden bredde ut sig under oss med havet som fond. Vi befann oss förmodligen på karstplatån.

Slovenien klarades snabbt av, och så befann vi oss i Kroatien. I Rijeka/Fiume gjorde vi en paus:

----------

I Zagreb hällregnade det. Tidigt nästa morgon flög jag hem. Min höstresa från Daruvar till Trieste var till ända.

----------

Fotnoter:

(1) Sluga, Glenda: The Problem of Trieste and the Italo-Yugoslav Border. Difference, Identity and Sovereignty in Twentieth-Century Europe (State University of New York Press)

https://sovereignties.files.wordpress.com/2014/10/the_problem_of_trieste...

(2) Požun, Brian: “Trieste’s Burden of History. The Slovene Minority in Italy” i Central European Review Vol 3, nr 6, 12 februari 2001

http://www.ce-review.org/01/6/pozun6.html

 

Källor:

Nationalencyklopedin

http://www.turismofvg.it/Information-about/Tourist-offices/Trieste-Tourist-office

http://www.retecivica.trieste.it/triestecultura/new/serbiatrieste/default.asp?pagina=spiridione

http://www.comgrecotrieste.it/vw_Page.php?tp=H

http://www.teatroverdi-trieste.com/en/the-giuseppe-verdi-theatre

Lesereise Friaul/Triest. Grosses Welttheater auf kleiner Bühne av Susanne Schaber (Picus Verlag 2012)

http://www.itinerarigrandeguerra.it/Parco-Della-Rimembranza-Sul-Colle-Di-San-Giusto