FRÅN DARUVAR TILL TRIESTE - EN HÖSTRESA; del 5/6: Piran och Izola - hav, gränder och vida vyer

Text och bild: Per Nilson.

Fotograferad från ovan liknar den en flygplansvinge eller en långsträckt, smal fågelnäbb. Uppifrån stadsmuren i öster antar den formen av en båt som längst bort i väst klyver havet med sin spetsiga för. På denna yta - en 0.7 kvadratkilometer stor halvö - trängs Piran (staden har dock vuxit så att en östlig och sydöstlig del ligger utanför halvön). I umgänget med superlativer är försiktighet på sin plats, de blir lätt slitna, men i detta fall vågar jag mig på en: Piran är en dröm. En dröm eftersom helt olika verkligheter och tider har kommit samman här, och samsas helt naturligt. Natur och kultur är jämbördiga, gränsen mellan dem skarp: hav där, land där. En god del av Europas kulturhistoria verkar ha stämt möte på denna lilla utpost i havet. Ett axplock: Trg 1. Maja (Första majtorget) - tidigare Piazza Vecchia (Gamla torget) - dit fram till 1200-talet stadens administration var koncentrerad och varifrån man kan promenera till havet på fem minuter (man måste bara välja om man vill gå till den norra eller till den södra kusten); vidare finns på halvön minst nio kyrkor; ett judiskt torg; gator uppkallade efter Lenin, partisaner, Bonifatius, Garibaldi, Gramsci, Verdi, Prešeren, Trubar, Levstik (gatuskyltarna är skrivna på slovenska och italienska); rester av stadsmurar och sju bevarade stadsportar; trånga, vardagliga gränder med gamla, något slitna bostadshus; stegar ner i havet för den badsugne; vyer över hustak och hav.

Äntligen blå himmel.Äntligen blå himmel.

På söndag eftermiddag den 11 oktober tog jag bussen från Ljubljana till Piran. Jag somnade så småningom och när jag vaknade var himlen blå. Vi färdades på en smal och ganska slingrande väg.

Bastanta bondgårdar.Bastanta bondgårdar.

Bussen stannade till i Postojna, en stad förknippad med sina grottor. Senare rullade vi genom karst-området i sydvästra Slovenien, känt för Škocjan-grottorna som finns med på UNESCO:s världsarvslista. Så dök havet upp, och efter att ha stannat till i Koper och Portorož var vi framme i Piran.  

Pers pinaler i Piran. Bakom dem (i nordväst) halvön där större delen av Piran är belägen.Pers pinaler i Piran. Bakom dem (i nordväst) halvön där större delen av Piran är belägen.

Välkommen till Piran! Jag steg av på busstationen på Dantejeva/Via Dante, sydost om halvön. I norr såg jag Tartinijev Trg (Piazza Tartini) breda ut sig; ovanför torget tronade en vit kyrka och bredvid den reste sig en venetiansk kampanil mot den blå kvällshimlen. Jag började promenera norrut.

Småbåtshamn.Småbåtshamn.

Strax vek jag av till höger, in på Tomšičeva, och fortsatte norrut. Tone Tomšič var en slovensk kommunistisk partisan.

Tomšičeva.Tomšičeva.

Jag stannade till på en fiskrestaurang intill Trg Bratrstva/Piazza della Fratellanza (Broderskapets torg) och drack något. Pratade med en ryss som arbetade där.

På min väg till pensionatet på Gregorčičeva - beläget långt ut på halvön – passerade jag Lenin-gatan. Även Marx och Engels har sina gator.

På kvällen promenerade jag i staden:

Strax söder om Tartini-torget.Strax söder om Tartini-torget.

Trg 1. Maja/Första majtorget ganska långt västerut på halvön.Trg 1. Maja/Första majtorget ganska långt västerut på halvön.

Vid torget (som tidigare hette Piazza Vecchia/Gamla torget) ligger Sankt Donatus kyrka, byggd 1325; den används dock inte längre som kyrka. De två statyerna på bilden ovan föreställer Lagen och Rättvisan. I mitten på torget finns en cistern av sten som en gång i tiden samlade upp regnvatten. Den byggdes efter en svår torka 1775. Regnvattnet rann genom rör från de omgivande taken ner till två statyer av barn placerade vid cisternens bortre ända. Innan regnvattnet hamnade i cisternen passerade det genom stenar, sand och grus och renades på så sätt.

Havet, strax utanför mitt pensionat.Havet, strax utanför mitt pensionat.

Måndag morgon den 12 oktober. När jag kommit ut från pensionatet tog jag till höger. Efter några steg kom jag till en gränd som till vänster ledde ner till havet på den södra kusten. Jag var dock på väg till den norra:

Fyra minuter senare var jag framme vid havet och denna badplats:

Det får bli ett dopp i kväll, tänkte jag. Och så blev det.Det får bli ett dopp i kväll, tänkte jag. Och så blev det.

 

Denna dag skulle jag promenera till Izola som ligger öster om Piran. Jag hade hört att det skulle vara fem kilometer dit. Förmodligen tog jag en omväg, för min vandring måste ha varit rätt mycket längre. På min väg österut längs den norra kusten kom jag snart förbi stadens katedral, Stolna cerkev sv. Jurija. Den är vigd åt stadens skyddshelgon, Sankt Göran:

En blick in i katedralen.En blick in i katedralen.

Utsikt över Adriatiska havet från platsen framför katedralen.Utsikt över Adriatiska havet från platsen framför katedralen.

En dragspelare satt vid kyrkan och spelade.En dragspelare satt vid kyrkan och spelade.

Bredvid kyrkan reser sig kampanilen. Jag gick in och mötte en skrattande äldre kvinna. När det visade sig att jag inte hade kontanter eller hon inte kunde växla min sedel bjöd hon mig att stiga upp ändå. De smala trapporna löpte utmed de fyra murarna och resten var ett schakt som blev allt djupare… Jag kom inte så långt. Kvinnan skrattade.

Insidan av kampanilen fotograferad nerifrån.Insidan av kampanilen fotograferad nerifrån.

Första ort efter Piran var Fiesa. En strandpromenad förbinder de båda orterna.

Trappor som leder ner till havet – mellan Piran och Fiesa.Trappor som leder ner till havet – mellan Piran och Fiesa.

Nästan längst bort, i skiljelinjen mellan land och hav, anar vi kampanilen i Piran (åtminstone om vi vänsterklickar på bilden och sedan på ”original”).

Djurliv vid salinen i Strunjan.Djurliv vid salinen i Strunjan.

Fyra minuter efter det att jag gått förbi en skylt som talade om att jag befann mig vid salinen i Strunjan fick jag syn på fågeln ovan. De enda salinerna som fortfarande är i bruk är de i Strunjan och Sečovlje (söder om Piran, nära den kroatiska gränsen). Efter 1797, då Istriens venetianska kuststäder tillföll Österrike, utvidgades salinen i Sečovlje och utvinningen ökade. Detta innebar ekonomisk blomstring för Piran.

Naturreservatet Strunjan-Stjuža/Strugnano-Chiusa.Naturreservatet Strunjan-Stjuža/Strugnano-Chiusa.

Efter en kvart kom jag fram till skylten ovan som talade om att jag befann mig i ett naturreservat. I bakgrunden: kampanilen i Piran.

Andlighet och kaktusar.Andlighet och kaktusar.

När jag kom hem skrev jag en dikt om min vandring. Tre foton får illustrera de tre verserna:

--------------------

måndagen den 12 oktober

PÅ VANDRING MELLAN PIRAN OCH IZOLA JAG VAR

UNDRADE SÅ SMÅTT: GÅR JAG RÄTT, HUR LÅNGT ÄR DET KVAR?

ROFYLLDA LJUD, ÖVER ÄNGEN DROG EN VIND SÅ MJUK

ÄN SPÄNDE SOMMARN PÅ HIMLEN SIN GLADASTE DUK

DÅ ÖPPNADE SIG EN VY SOM MIG HJÄRTKLAPPNING GAV

VIT RESTE SIG IZOLA UR ETT SAMMETSBLÅTT HAV

--------------------

Inte det sämsta stället att jogga på.Inte det sämsta stället att jogga på.

Även i Izola är gatuskyltarna tvåspråkiga (det italienska namnet på Izola är Isola).Även i Izola är gatuskyltarna tvåspråkiga (det italienska namnet på Izola är Isola).

Tre kvart senare hade jag kommit ner till staden. I närheten av Pinko Tomažič-gatan (bild ovan) finns en gata uppkallad efter Dante Alighieri och en efter Oktoberrevolutionen. Pinko Tomažič var en sloven som motarbetade den italienska fascistregimen (de västra delarna av nuvarande Slovenien tillhörde Italien under mellankrigstiden). Pinko Tomažič greps och avrättades av italienarna i Trieste 1941. Den italienska fascistregimen förde en mycket repressiv politik mot den slovenska kulturen och det slovenska språket. Man kan undra i vilken grad statsgränsernas förskjutningar under 1900-talet innebar gatunamnsbyten i Izola och Piran: efter första världskriget när städerna förlorades av Österrike och vanns av Italien; efter andra världskriget när de gick från att tillhöra Italien till att ingå i Jugoslavien (Slovenien); efter Sloveniens självständighet 1991. De namn som kom till under den socialistiska, jugoslaviska epoken (1945-1991) verkar i hög grad ha fått vara kvar. En stads gatunamn berättar en del om dess historia.

Skylt på hus där den lokala italienska minoriteten har sina kontor och lokaler.Skylt på hus där den lokala italienska minoriteten har sina kontor och lokaler.

År 2002 uppgick den italienska minoriteten i Slovenien till 3 762 personer (i folkräkningen hade de uppgivit italienska som sitt modersmål) (1). Den italienska minoriteten har sina organisationer och skolor och är bosatt främst i den slovenska, nordligaste, delen av Istrien (huvuddelen av halvön tillhör Kroatien). Från 1797 fram till första världskrigets slut (med undantag för perioden 1805-1814) ingick hela Istrien i Österrike. Vid den österrikiska folkräkningen 1910 utgjorde italienarna 73 procent av befolkningen i Izola med omgivningar, slovenerna 25 procent. Motsvarande siffror för Piran med omgivningar var 80 procent respektive 14.5 procent (2)Befolkningsandelarna enligt den slovenska folkräkningen från 2002: Izola kommun: drygt fyra procent italienare, 69 procent slovener; Piran kommun: sju procent italienare, knappt 67 procent slovener. När Istrien år 1947 tillföll Jugoslavien (en nordvästlig del - den så kallade zon B i vilken Piran ingick – dock först 1954) inleddes en italiensk exodus från halvön: 270 000 italienare flyttade västerut.

Izola påminner mycket om Piran: hav, hamn med fritidsbåtar och trånga gränder.

Cerkev sv. Marije Alietske/ Chiesa di S. Maria d’Alieto på Manzioni-torget är den äldsta i Izola, dess historia går tillbaka till andra hälften av 1000-talet.

Sankt Mauritius kyrka – Cerkev sv. Mavra – Chiesa di S. Mauro. Den ursprungliga kyrkan byggdes på 1300-talet, den nuvarande 1547 men den har byggts om flera gånger sedan dess.

Kampanilen till Sankt Mauritius kyrka, som vi redan sett på långt håll (se foto ovan från vandringen till Izola), byggdes 1585 och är över 30 meter hög.

Izola.Izola.

Jag tog bussen tillbaka till Piran. Först åt jag musslor och drack ett glas vitt vin (kanske det lokala Malvazija?) på restaurangen där jag stannade till kvällen innan och serverades av en rysk kypare.

Marčana-porten.Marčana-porten.

Restaurangen är belägen vid stadsporten Marčana i den södra änden av Ulica Svobode (Frihetsgatan); den andra änden mynnar i Tartini-torget.

Tartini-torget.Tartini-torget.

Efter maten gick jag igenom Marčana-porten och promenerade längs Frihetsgatan till Tartini-torget. För inte så länge sedan var bilar tillåtna här – tack och lov inte längre. Fram till 1894 låg här en hamn för fiskebåtar men man bestämde sig för att fylla igen den på grund av att den stank och utgjorde en sanitär olägenhet. På bilden ovan ser vi Sankt Görans katedral och dess kampanil där de vakar över torget från sin höjd. Det röda huset kallas ”Venetianska huset” och är byggt på 1400-talet. Venedig har spelat en viktig roll i Pirans historia. Från och med 900-talet vann Venedig allt större inflytande över Istriens kustregioner. Piran lydde under Venedig från slutet av 1200-talet fram till 1797 då Venedig (och därmed också Istriens venetianska kuststäder) tillföll Österrike. Österrike förlorade dock staden Venedig i samband med Italiens enande på 1860-talet men behöll hela Istrien fram till första världskrigets slut (med undantag för perioden 1805-1814).

Statyn över Tartini, kompositör och violinist som föddes i Piran 1692 och har givit namn åt torget.

Sankt Petri kyrka vid Tartini-torget.Sankt Petri kyrka vid Tartini-torget.

Hemma hos mig i Piran – mitt rum på pensionat Val. För två nätter med frukostbuffé betalade jag 50 euro; dusch och toalett i korridoren. Rent och snyggt överallt.

Frukostbuffé på pensionat Val.Frukostbuffé på pensionat Val.

Tito i Piran - hotellreceptionen.Tito i Piran - hotellreceptionen.

När jag såg porträttet av Tito i receptionen till mitt pensionat tänkte jag på den slovenske författaren Drago Jančar och hans essä ”Brioni”. Jančar påminner om att Tito var en hårdför diktator med många människors liv på sitt samvete, vilket alltför ofta glöms bort. Tito levde i lyx i sin stora villa på ön Brioni utanför Istriens västkust. Men det fanns också andra öar i Adriatiska havet, till exempel Goli Otok eller Grgur på andra sidan Istrien (öster om ön Cres, nära Rab) – öar som fungerade som läger för politiska fångar. Jančar ställer sig frågan om Tito, när han passerade i närheten i sin jakt Galeb, någonsin tänkte på hur människorna där hade det? Förutom porträttet i receptionen såg jag också ett i en restaurang:

Tito i Piran – restaurangen.Tito i Piran – restaurangen.

Cerkev Marije Zdravja/Maria Hälsans kyrka vid Piranhalvöns spets. I bakgrunden fyren.Cerkev Marije Zdravja/Maria Hälsans kyrka vid Piranhalvöns spets. I bakgrunden fyren.

På tisdagsmorgonen försökte jag hinna med utvalda delar av det jag hittills inte sett. Jag hade tid på mig fram till klockan elva då jag skulle checka ut. Lågtrycket hade rullat in med regntunga skyar. Men jag var tacksam för de två senaste dagarnas fantastiska väder som i hög grad bidrog till att göra besöket i Piran och Izola till ett oförglömligt minne.

Sankt Stefans kyrka intill Judiska torget.Sankt Stefans kyrka intill Judiska torget.

Sankt Stefans kyrka är en av de äldsta i Piran. På fotot ovan ser vi till höger en grind. Den leder in till Judiska torget, ett litet område som omsluts av höga husväggar. Ingenting där skvallrade om något judiskt förflutet. Men att stå där, att läsa torgets namn på den tvåspråkiga skylten – jag minns att jag tänkte: Piran gör mig knäsvag.

”Judiska torget” – på slovenska och italienska.”Judiska torget” – på slovenska och italienska.

Inne utomhus.Inne utomhus.

Fotot är taget i utkanten av Judiska torget, vid gången som leder ut till Sankt Stefanskyrkan. När man går i de trånga gränderna i Piran, med höga husväggar på ömse sidor, är det som att vara inomhus. Ljuden inifrån husen tränger ut i gränden – det kan vara slammer med bestick, röster från en bar eller ett barn som ropar på någon. Gränderna är fulla av vardagens skönhet, Tartini-torget av en anspråkslös elegans – och övergången mellan dem är mjuk. Kvällen innan hade jag suttit på Tartini-torget och skrivit vykort. När det var dags att dra mig mot pensionatet såg jag ett gäng tonåringar sitta och prata på torget. Jag gick in i gränden och tänkte på hur olika uppväxtmiljöer kan vara. Några sitter med sina kompisar på ett vackert, rofyllt torg, omgivna av hav och trånga gränder, andra får nöja sig med monotonin i en betongförort.

Giuseppe Verdi blickar ner på en av gränderna.Giuseppe Verdi blickar ner på en av gränderna.

På en husvägg finns en minnestavla med följande text på italienska: "Till minne av alla hjältemodiga kamrater som stupade för att ge folket FRIHET FRED ARBETE /Partisanerna och Pirans invånare satte upp denna minnestavla /juli 1948". På tavlans vänstra kant står "Evig ära" och på den högra "Folkets hjältar".

På väg mot någon av Pirans stadsportar.På väg mot någon av Pirans stadsportar.

Poljska Vrata – en av Pirans stadsportar (1400-talet).Poljska Vrata – en av Pirans stadsportar (1400-talet).

Stadsmurar uppfördes i Piran redan på 600-talet. I Piran finns sju stadsportar bevarade.

Prva Rašporska Vrata (Första Rašpor-porten), byggd i gotisk stil vid mitten av 1400-talet. Utgör återstoden av den andra stadsmuren.

Druga Rašporska Vrata (Andra Rašpor-porten), byggd år 1470. Den utgör en del av den tredje stadsmuren av vilken betydande rester finns kvar.

Här ser vi en del av den tredje stadsmuren där Druga Rašporska Vrata (Andra Rašpor-porten) ingår.

Jag skyndade tillbaka till pensionatet för att hämta mitt bagage. Därefter begav jag mig till busstationen för att påbörja resan till Trieste, Italien, 39 kilometer bort. Om Trieste/Trst handlar den sista delen (6) i denna reseberättelse.

----------

Källor:

www.slovenia.info (Slovenska turistbyråns officiella resguide)

http://www.portoroz.si/en/

Nationalencyklopedin

 

Fotnoter:

(1) Siffrorna hänför sig till "befolkning utifrån modersmål" och är hämtade från Sloveniens statistiska myndighet: http://www.stat.si/Popis2002/en/rezultati_html/OBC-T-07ENG.htm

(2) https://it.wikipedia.org/wiki/Istria (som källa anges: I censimenti della popolazione dell’Istria, con Fiume e Trieste, e di alcune città della Dalmazia tra il 1850 e il 1936 av Guerrino Perselli, Rovinj och Trieste 1993)

Jag hittade en sajt som innehöll en länk till den österrikiska folkräkningen från 1910. Jag klickade på den länken och skrev upp siffrorna för Izola och Piran och kunde konstatera att de stämmer med dem som https://it.wikipedia.org/wiki/Istria anger. Anledningen till att jag här ej redovisar sajten med nämnda länk är att jag inte längre kan öppna den. Siffrorna jag antecknade redovisas nedan (vad begreppet ”staatsfremd” står för vet jag inte; möjligen en sammanslagning av ”utlänningar” och ”statslösa”):

 

PIRAN:

totalt: 15 210

italienare: 12 173

tyskar: 161

slovener: 2 209

serbokroater: 118

"Staatsfremd": 523

övriga: 26

 

PIRAN (STAD):

totalt: 7 379

italienare: 7 074

tyskar: 33

slovener: 7

serbokroater: -

"Staatsfremd": 260

övriga: 5

 

IZOLA:

totalt: 8 461

italienare: 6 215

tyskar: 34

slovener: 2 097

serbokroater: 2

"Staatsfremd": 113

övriga: -

 

IZOLA (STAD):

totalt: 6 101

italienare: 5 914

tyskar: 34

slovener: 40

serbokroater: -

"Staatsfremd": 113

övriga: -