Dagens Slovenien och dess grannar.

--- 

I denna artikel ska vi göra en paus från resandet i rummet och i stället förflytta oss i tiden; vi ska försöka fånga de stora linjerna i Sloveniens historia. I nästa del (4) återupptar vi kuskandet, med besök i städerna Radovljica och Škofja Loka.

När jag reser till ett främmande land är det främst historien jag vänder mig till för att få svar på frågan vad landet i fråga är. Den plätt jag står på: vilka politiska makter, språk och kulturer har haft inflytande över och format den?

Vad är Slovenien? Det översta lagret är den självständiga nationalstaten Slovenien, medlem i EU sedan 2004 och i eurozonen sedan 2007 (den tidigare valutan, 1 tolar = 100 stotinov, var i bruk från 1991 till och med 2006; före självständigheten 1991 var det den jugoslaviska dinaren som gällde). Så ser det översta lagret i Sloveniens historia ut; därunder finner vi naturligtvis en stor mängd andra: förtryck under inhemska och främmande herrar, gränsförskjutningar, folkomflyttningar. Under långa tider har slovenernas tillvaro, både politiskt och kulturellt, bestämts av framför allt två makter: den tyska och den italienska.  

Fram till rätt nyligen fanns det inget Slovenien, endast slovener. Första gången dessa nämndes i namnet på en statsbildning var i december 1918, då Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike utropades. Efter andra världskrigets tyska och italienska ockupationer och de därpå följande decennierna som delrepublik i Federativa Socialistiska Republiken Jugoslavien utropades så i juni 1991 det självständiga Slovenien. Efter några veckors strider med den federala krigsmakten (i praktiken med serberna) drog sig denna ur Slovenien.  Därmed var det jugoslaviska inbördeskriget över för Sloveniens del.

Vad var då ”Slovenien” före 1918?  Under århundraden var det liktydigt med områden i det habsburgska Österrike som befolkades av slovener. Från 1500-talets början tillhörde alla slovenska områden de habsburgska arvländerna. Om i vilken grad de slovenska områdena var en integrerad del av Österrike vittnar namnen på de regioner som dagens Slovenien består av; de är alla översättningar av tyska namn på österrikiska regioner:

Regionerna i dagens Slovenien.

Österrike fram till 1918 / Slovenien i dag (siffrorna 1-6 nedan hänför sig till siffrorna på kartan ovan):                                                              

1. Österreichisches Küstenland (norra delen) / Primorska                                              

2. Oberkrain (Övre Krain) / Gorenjska (”Övre”; huvudordet, ”Kranjska”, underförstått)

3. Innerkrain (Inre Krain) / Notranjska (”Inre” (Kranjska))

4. Unterkrain (Nedre Krain) / Dolenjska (”Nedre” (Kranjska))

5. Steiermark / Štajerska (södra delen i nuvarande Slovenien, norra delen i nuvarande Österrike)

6. Kärnten / Koroška (södra delen i nuvarande Slovenien, norra delen i nuvarande Österrike)                                                                                                        

Till skillnad från kroaterna, som från 1100-talet fram till 1918 i hög grad kontrollerades av Ungern (Dalmatien, som är en del av dagens Kroatien, hade dock en annan historia; under långa perioder lydde landskapet under venetianare, osmaner och österrikare), har de slovenska områdena med början på 700-talet fram till första världskrigets slut stått under tyskt inflytande. Det började alltså långt innan de inlemmades i det habsburgska riket. Men låt oss nu gå ännu längre tillbaka i tiden och arbeta oss fram till vår tid.

Under antiken var det slovenska området under en tid inlemmat i det romerska riket. År 15 e Kr grundades staden Emona, som låg på den plats där Ljubljana nu ligger. På 600-talet grundades ett slaviskt furstendöme i Kärnten: Karantania. Många österrikare i dagens Kärnten ser med oblida ögon på att slovenerna framhåller detta furstendöme som sin kulturella vagga.

På 700-talet inleddes en period då bayrare, i egenskap av tyskromerska furstar, härskade över en slovensk adelsklass. Denna avskaffades dock efter hand varefter en klass bestående av tyska feodalherrar styrde över livegna slovenska bönder. De härskande kommunicerade på latin och tyska, underklassen talade slovenska. Detta till trots: en av de äldsta bevarade slaviska skrifterna, ”Freisingtexten” från 900-talet, är skriven på slovenska. Från 1200-talet kom de lokala tyska feodalherrarna på slovenskt område successivt att lyda under Habsburg, och vid 1500-talets början var - som vi redan nämnt - hela det slovenska området underställt habsburgarna.

I början av 1500-talet utsattes slovenerna för flera osmanska anfall. Förhållandena för de livegna slovenska bönderna försämrades. De tog till vapen mot habsburgarna men upproren slogs brutalt ner. Under intryck av Martin Luther gick både tyskar och slovener över till protestantismen. Reformationen medförde att den slovenska kulturen, språket och litteraturen flyttade fram sina positioner. Det slovenska språket användes som skriftspråk för första gången i protestantiska skolor. Böcker skrevs på slovenska och Bibeln översattes till det språket. I Ljubljana fanns ett tryckeri för slovenska böcker.

I mitten av 1700-talet, efter habsburgarnas nitiska motreformation som inleddes strax före år 1600 och ett starkt germaniseringstryck (trots vissa lättnader under Maria Theresia och Joseph II), var den slovenska kulturen nära att gå under.

I slutet av 1700-talet vände sig den slovenske historikern Anton Linhart mot den spridda uppfattningen att slovener egentligen var etniska tyskar och därmed saknade en egen slovensk identitet. Linhart inspirerades av Italien. Protestantiska skolor hade stängts under motreformationen i det slovenska Kranjska (Krain). Nu startades dock skolor med italienska universitet som förebild. Skolan i Ljubljana grundades 1693 och utvecklades senare till ett slovenskt universitet. I den fick latinet, och med tiden slovenska, övertag över tyskan. Även handelsförbindelser med italienarna medförde att det tyska inflytandet dämpades.

I början av 1800-talet vann nationalromantiska idéer och den franska revolutionens ideal anhängare bland slovenerna. År 1797 marscherade Napoleons franska armé in i landet och uppmanade till uppror mot habsburgarna. Mellan åren 1809 och 1813 var Ljubljana huvudstad i Napoleons ”Illyriska provinser”, vilka omfattade sex civila och ett militärt distrikt: Kärnten, Krain, Istrien, det civila Kroatien, Dalmatien, republiken Dubrovnik samt Vojna Krajina (den habsburgska kroatisk-slavoniska militärgränsen). Fransmännen arbetade för utveckling i området: vägar byggdes, tidningar gavs ut på kroatiska och slovenska, skolor öppnades. Slovenska och kroatiska användes som administrationsspråk; lokalbefolkningen anställdes i statsförvaltningen. Den stora gestalten i det slovenska ”nationella uppvaknandet” var Valentin Vodnik (1758-1819); han var präst, historiker, diktare och språkforskare. År 1797 gav han ut den första slovenska tidningen. 

Efter Napoleons fall 1815 var det återigen österrikarna som angav tonen: slovenerna fick finna sig i centralstyre, tyskspråkiga skolor och tyskspråkig administration. Slovenernas växande intresse för den egna identiteten upplevdes dock inte som ett hot av österrikarna. Tusen år av germanisering hade medfört att slovenerna hade få symboler för den egna identiteten. I detta skede kom poeten France Prešeren (1800-1849) att få stor betydelse för den slovenska nationalkänslan. Dikten "Zdravljica" (”Skål”) förbjöds av den österrikiska censuren men blev, efter 1991, det första självständiga Sloveniens nationalsång. Under revolutionen 1848-1849 krävde slovenerna en autonom slovensk provins inom Österrike; det slovenska språket skulle vara administrations- och undervisningsspråk. Den slovenska nationella rörelsen fick dock aldrig någon större spridning bland slovenerna. Det var först i början av 1900-talet som de slovenska nationella frågorna åter skulle komma på tapeten.

Österrike-Ungern före första världskriget (1911; de östligaste delarna av riket saknas på kartan).

Första världskriget och italiensk irredentism.  Vid första världskrigets utbrott förklarade sig Italien neutralt men efter förhandlingar i London 1915 där italienarna av engelsmännen och fransmännen lovades territoriella belöningar i händelse av seger trädde de in i kriget på ententens sida. Vid floden Isonzo (slovenska: Soča), på nuvarande slovenskt territorium, utkämpades ytterst hårda och långvariga strider mellan Italien och Österrike. Italien drömde om att införliva områden utanför landets gränser med en betydande italiensk befolkning; denna strävan kallas irredentism. Irredentismen (av italienskans irredento ’obefriad’) uppstod som politisk rörelse på 1870-talet; från Österrike-Ungern ville man ha Trentino (en del av Tyrolen), Istrien och Trieste (samtliga dessa drömmar infriades efter första världskriget). (Även franska och schweiziska områden fanns med på rörelsens önskelista.) Enligt det hemliga London-avtalet skulle Italien, i händelse av seger, belönas med följande österrikiska områden: Triest (italienska: Trieste; slovenska: Trst), Görz (slovenska: Gorica; italienska: Gorizia), Istrien, Krain (slovenska: Kranjska; italienska Carniola) och stora delar av Dalmatien. Sammantaget bodde i dessa områden fler slaver än italienare. Under 1800-talet var slovenerna i majoritet i Krain (93 procent), Görz (62 procent) men i minoritet i Triest (30 procent), Istrien (14 procent), Steiermark (29 procent; ingick ej i London-avtalet), Kärnten (21 procent; ingick ej i London-avtalet). Baedekers reshandbok Österreich-Ungarn från 1914 anger följande siffror för Trieste: av de 230 000 invånarna var 75 procent italienare, 19 procent slovener och fem procent tyskar. Englands och Frankrikes löften till Italien om territoriella belöningar kom att innebära stora problem efter ententens seger 1918.

Upptakten till Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike. I London hade kroaten Ante Trumbić 1915 bildat ”Jugoslaviska kommittén”. Han hade lämnat Kroatien och kunde inte tänka sig att landet skulle stanna kvar i det österrikiska kejsardömet efter kriget; hans mål var att upprätta en sydslavisk stat. Kommittén ansåg sig representera alla serber, kroater och slovener i deras önskan om en sydslavisk, jugoslavisk, stat. Det stora flertalet sydslaver under habsburgskt styre var dock lojala mot kejsardömet under första världskriget, dock inte dess serber som var lojala mot moderlandet Serbien. Motsättningar fanns mellan Trumbić och den ledande serbiske politikern i Belgrad, Nikola Pašić. För den senare var den sydslaviska tanken liktydig med serbisk expansion.

Till en början deltog inga slovener i ”Jugoslaviska kommittén”. Flertalet slovenska politiker verkade för självstyre inom det habsburgska Österrike. Förändringen kom när ledaren för det klerikala slovenska partiet, Anton Korošec, fann att slovenerna måste ingå i det sydslaviska projektet. Korošec kom att bli den som starkast pläderade för den jugoslaviska tanken.

Den sjätte november 1918 samlades i Zagreb ”Nationalrådet av slovener, kroater och serber”. Det mest överhängande problemet var, enligt rådet, den italienska annexionspolitiken. På ett viktigt område var rådet splittrat: hur göra med Serbien? Rådets mål var att skapa en stat av de sydslaviska områden som lytt under Habsburg; Serbien hörde inte till dem. Trumbić drev ståndpunkten att rådet först skulle få till stånd en sydslavisk union inom Österrike och därefter börja förhandla med Serbien. Den kroatiske serben Pribičević höll inte med: en skyndsam förening med Serbien var nödvändig. Den senare uppfattningen gick segrande ur striden.

Italien hade börjat ockupera de områden som London-avtalet givit dem. Italienarna utövade påtryckningar på de andra segrarmakterna med följden att dessa inte gärna erkände den nya sydslaviska staten. Nationalrådet sökte skydda sig mot italienarna genom att be Serbien om hjälp; en italiensk ockupation av Ljubljana avvärjdes efter stora ansträngningar.

Den första december 1918 utropades i Belgrad Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike. Rädslan för italiensk expansion var en viktig orsak till att Slovenien anslöt sig till den nybildade staten.

Gränsförskjutningar efter första världskriget. Vid fredsförhandlingarna i Paris 1919 visade det sig att den amerikanske presidenten Wilson inte godkände de löften som England och Frankrike givit Italien i London-avtalet. England och Frankrike frångick sina löften och ställde sig bakom Wilsons förslag: större delen av Istrien skulle tillfalla Italien; Dalmatien, med undantag för Zadar, skulle tillfalla Jugoslavien. Därmed skulle 370 000 kroater och slovener komma att leva på italienskt territorium – med London-avtalets bestämmelser skulle det ha blivit dubbelt så många. Den jugoslaviska sidan gav grönt ljus men italienarna sa nej; framför allt var det förlusten av Fiume (kroatiska: Rijeka) – Ungerns egen hamnstad före kriget – man inte ville acceptera, och det trots att man redan fått Trieste, den österrikiska motsvarigheten till Fiume. Segrarmakterna var beredda att kompromissa: man föreslog att Fiume skulle bli en fristat under Nationernas förbund; tre år senare skulle dess framtid avgöras genom en folkomröstning. Italien avvisade förslaget. I september 1919 ockuperades Fiume av nationalistiska frikårer – i täten: poeten Gabriele D’Annunzio; han kom att bli en förebild för italienska fascister och tyska nazister.

Året därpå, 1920, beslutade Wilson och hans europeiska allierade att jugoslaverna och italienarna själva, genom förhandlingar, skulle lösa tvisten. Rapallo-fördraget undertecknades av Italien och Jugoslavien hösten 1920. Italien fick hela Istrien men endast mindre bitar av Dalmatien (staden Zadar samt några öar i Adriatiska havet). Fiume anslöts genom en korridor till det näraliggande italienska Istrien. År 1924 erkände jugoslaverna Fiume som en del av Italien.

Österrikiska kustlandet (i gult) mellan Italien i väster (grönt) och den österrikiska regionen Krain i öster (rött).

Istrien, som alltså  tillföll Italien genom Rapallo-fördraget 1920, utgjorde den södra delen av Österrikiska kustlandet (Österreichisches Küstenland). Dess mellersta del bestod av Trieste med omnejd och dess nordliga del av Grevskapet Görz (italienska: Gorizia) och Gradisca. Österrike fick avträda hela Kustlandet till Italien, liksom den västra delen av regionen Innerkrain ("Inre Krain"; öster om Kustlandet).

Gränsändringar i det nybildade Serbers, kroaters och sloveners kungarike förekom i Kärnten (slovenska: Koroška) och Prekmurje. Beträffande Kärnten så gjorde det sydslaviska kungariket (Jugoslavien) anspråk på den södra delen av området med den största koncentrationen av slovener. Efter strider mellan jugoslaviska och italienska trupper (som stred för Österrike vars armé var upplöst) och en folkomröstning beslutades att Kärnten skulle tillhöra Österrike utom några små delar som tillföll Jugoslavien och Italien. I Sloveniens nordöstligaste hörn, med gräns mot Ungern, ligger Prekmurje - ett område som avträddes av Ungern till förmån för Jugoslavien efter första världskriget.

Påtvingad assimilering. År 1922 kom Mussolini till makten i Italien. I de tidigare österrikiska områden man vunnit fördes en politik som gick ut på att främja det italienska. Slovenska och kroatiska skolor, tidningar och politiska organisationer på Istrien och i Gorizia-området tilläts ej. Kroater och slovener blev föremål för en hård assimileringspolitik; slovenska och kroatiska barn fick inte tala sitt modersmål i skolorna, de båda språken förbjöds i kyrkorna, barn fick inte ges slaviska namn. En del slovener valde att emigrera till den slovenska delen av det nygrundade sydslaviska kungariket eller till Sydamerika. När det gällde rättigheter för den lilla italienska minoriteten på den jugoslaviska sidan av gränsen var italienarna dock inte sena att ställa krav.

Andra världskriget.  Under andra världskriget ockuperades norra delen av Slovenien av Tyskland (1941-1945), och södra delen av Italien (1941-1943). Ljubljana låg i den italienska delen, på gränsen till den tyska. Efter sin kapitulation 1943 drog sig italienarna bort från Slovenien; tyskarna övertog kontrollen även över den södra delen av landet. Slovenerna utsattes för germanisering och italisering. Tyskarna hade planer på att deportera 250 000 slovener för att skapa plats åt tyska kolonisatörer. Målet uppnåddes inte men omkring 20 000 slovener deporterades till Serbien och Bosnien och 35 000 skickades till Tyskland. Slovenskan var enligt tyskarna en ”tysk-slavisk dialekt”. Bildandet av en motståndsrörelse var nästan omöjligt på grund av den starka tyska militära närvaron. I den södra delen var förutsättningarna för en motståndsrörelse bättre; med början sommaren 1941 samarbetade slovenska kommunister och kristna motståndsgrupper i uppbyggandet av en befrielsefront och ett aktivt motstånd. Denna revolt slogs dock ner av italienarna samma sommar (1941) varefter 9 000 slovener mördades och 35 000 sattes i fångläger. Denna hårda framfart ledde dock till en ökad beslutsamhet hos slovenerna; fler anslöt sig till motståndsgrupperna. Till skillnad från tyskarna tillät italienarna slovenerna att tala slovenska. Några slovenska politiker valde, med stöd från den katolska kyrkan, att samarbeta med italienarna i kampen mot kommunisterna.

Gränsförskjutningar efter andra världskriget. Efter andra världskriget förlorade italienarna stora delar av det territorium i nordost som man vunnit efter första världskriget. Italiens nordöstliga gräns rullades västerut. Områdena som förlorades tillföll Jugoslavien. Gränsförskjutningarna resulterade i en kraftig italiensk utvandring till Italien. Ett exempel: när Istrien 1947 tillföll Jugoslavien (den nordvästra delen av Istrien, den så kallade zon B, inlemmades i Jugoslavien dock först 1954), lämnade 270 000 italienare halvön och tog sig till Italien.

Gränsförskjutningar efter de båda världskrigen - sammanfattning. Fram till första världskrigets slut hade Italiens nordöstra gräns varit en gräns mot Österrike. Efter första världskriget var den gräns mot den slovenska delen i det sydslaviska kungariket. Nu, efter andra världskriget, var den gräns mot den slovenska delrepubliken i det socialistiska Jugoslavien. Det är intressant att jämföra Italiens nordöstliga gräns från tiden före 1919 (mot Österrike) med dagens gräns (mot Slovenien): de uppvisar stora likheter (se karta under ”Italien” i Nationalencyklopedin). På en sträcka öster om Udine och norrut, nästan ända upp till den nuvarande österrikiska gränsen, sammanfaller gränserna före 1919 med dagens. Där uppe, vid den nuvarande österrikiska gränsen, finns ett litet område som tillhörde Österrike före 1919 men i dag är italienskt. Även sydost om Udine, ner till Adriatiska havet, finns ett något större område som tillhörde Österrike före 1919 men i dag ingår i Italien; det rör sig om en västlig del av Grevskapet Görz och Gradisca med de båda städerna som gav grevskapet sitt namn, Görz (italienska: Gorizia) och Gradisca. Till detta område ansluter sig ett litet bihang som sträcker sig från Duino i norr till Trieste i sydost; nu tillhör området Italien, före 1919 var det en del av den österrikiska regionen Küstenland (med Trieste som huvudstad).

Området från Duino i norr till Trieste i söder utgjorde den nordliga delen (zon A) av Fristaten Trieste mellan åren 1947 och 1954. Den sydliga delen (zon B) sträckte sig söder därom ner till staden Novigrad (italienska: Cittanova) på halvön Istrien. Sammantaget utgjorde fristaten ett landområde utmed Adriatiska havet; den norra delen var dock smalare än den södra. Området var omtvistat efter andra världskriget; både Italien och Jugoslavien gjorde anspråk på det. Zon A underställdes brittisk-amerikansk militärförvaltning och zon B en jugoslavisk sådan. År 1954 bestämdes att zon A skulle tillfalla Italien och zon B Jugoslavien. (En liten, sydlig del av zon A (söder om Trieste) tillföll dock Jugoslavien 1954.) Ett definitivt erkännande av gränserna skedde dock först 1975.

Efter andra världskriget förlorade Italien: a) Dalmatien; b) Istrien och norr därom områden som nu ingår i västra Slovenien (från den västra halvan av regionen Notranjska i öst till den italienska gränsen i väst). Fram till första världskrigets slut hade alla dessa områden tillhört Österrike-Ungern. Efter andra världskriget hamnade de alla i Jugoslavien. Efter Jugoslaviens upplösning kom de att tillhöra de självständiga staterna Kroatien eller Slovenien.

Slovenien i Federativa Socialistiska Republiken Jugoslavien. Efter andra världskrigets slut hade de kommunistiska partisanerna snart landet i sitt grepp. Den jugoslaviska statsbildningen levde vidare, trots de grymheter som dess olika folk begått mot varandra (en majoritet av jugoslaverna som mördats i andra världskriget hade mördats av andra jugoslaver). Trots att det var fråga om ett mycket olyckligt äktenskap levde statsbildningen vidare - men med andra förtecken: kommunistiska i stället för mellankrigstidens monarkistiska. Krigsslutet innebar ingalunda att våldshandlingarna upphörde. Partisanerna påbörjade utrensningen av kroatiska ustaša-män eller slovenska vitgardister (domobranci) som kollaborerat med tyskarna eller italienarna. Men det var fråga om summariska avrättningar; med rättvisa och rättssäkerhet hade de inget att göra. Också ”klassfiender” rensades ut. Tito talade om för chefen för den hemliga polisen att dess huvudsyfte var att skrämma dem som ogillade det nya kommunistiska Jugoslavien. Mellan 1945 och 1946 dog över 100 000 människor i utrensningarna av människor som var förhatliga i de nya makthavarnas ögon. I slovenska Kočevski Rog mördades över 10 000 människor. Under 1990-talet upptäcktes nya massgravar. Under kommunisttiden hade förekomsten av sådana varit tabu. I det självständiga Slovenien är sloveners dödande av andra slovener strax efter andra världskrigets slut fortfarande ett laddat ämne. I en intervju som kan ses på youtube (skriv in "Interview de Rok Bicek" i söksträngen) berättar den unge slovenske regissören Rok Biček om en replik i sin film Razredni Sovražnik (Class enemies). I filmen, som utspelas i en slovensk högstadieskola, säger en elev med kinesiska rötter: Om ni slovener inte dödar er själva så dödar ni varandra. Repliken berättar om två dystra företeelser i det slovenska samhället: den höga självmordsstatistiken och såren efter andra världskrigets slut då sloven bar hand på sloven.

Under sin långa tid vid makten (1945-1980) lyckades Tito trycka ner de spänningar som fanns mellan de etniska grupperna. Efter hans död försämrades ekonomin alltmer – landet hade levt på alltför stor fot, staten hade tagit upp stora lån i utlandet. Medborgarna i Jugoslavien kände en allt större ekonomisk osäkerhet. Bland slovenerna och kroaterna fanns ett missnöje över obalanserna i landets styre: Belgrad och serberna dominerade på de andra republikernas bekostnad. Slovenien och Kroatien var de rikare delrepublikerna i Jugoslavien, och de vände sig mot att en alltför stor andel av deras inkomster måste skickas till federationens centrum, till Belgrad.  År 1987 blev Slobodan Milošević ordförande i det serbiska kommunistpartiet, och 1989 blev han Serbiens president. Han förde en alltmer nationalistisk politik som provocerade många slovener och kroater. Samtidigt vägrade han gå med på skilsmässa – att federationen löstes upp och ersattes av en rad självständiga stater. Inte heller Kroatiens starke man, Franjo Tuđman, var någon större statsman: också han spelade det nationalistiska kortet. Det är i ljuset av dessa djupa problem som inbördeskriget i Jugoslavien ska förstås. Det var inte de etniska skillnaderna i sig som var motorn i den process som ledde fram till inbördeskrigets helvete utan det vakuum som samhället befann sig i efter årtionden av diktatur och statsregisserad världsbild, av berättelser och frustrationer som inte fått komma upp till ytan. Den ekonomiska situationen blev allt sämre och allt togs om hand av egoistiska politiker som inte tvekade att ta till demagogins farliga vapen. Och fotfolket, berett att utföra grovjobbet, saknades inte.

Till skillnad från i Serbien präglades atmosfären i Slovenien under 1980-talet av öppenhet och pluralism. Sedan 1986 leddes delrepubliken av Milan Kučan, en demokratiskt sinnad kommunist. Den slovenska ledningen hade inte mycket till övers för Milošević och hans starkt centralistiska krav. Radikala grupper i Slovenien kom i konflikt med ledningen för den federala krigsmakten – som var dominerad av serber och ”jugoslaviskt gammaltroende”. År 1988 publicerade några journalister på den frispråkiga tidskriften Mladina hemliga dokument som talade om ett möjligt militärt ingripande i Slovenien och vidare innehöll krigsmaktens lista över slovener som då skulle gripas. Tre journalister och en slovensk officer i den federala krigsmakten greps och dömdes till fängelse. Denna händelse kom i många sloveners ögon att symbolisera vad Jugoslavien var: en stat styrd från Belgrad.

Upptakten till inbördeskrig. I januari 1990 höll det federala kommunistpartiet en extrainkallad kongress. Slovenien hade vid det laget beslutat att fria val skulle hållas i delrepubliken i april. Vid kongressen föreslog Slovenien att Jugoslavien gjordes om till en lös ekonomisk konfederation bestående av självständiga stater som styrdes demokratiskt och bejakade politisk pluralism. Kongressen godtog inte de slovenska kraven. De slovenska delegaterna valde då att lämna kongressen. Milošević föreslog att kongressen skulle fortsätta sitt arbete utan slovenerna men det avvisades av kroaterna.

Slovenien var först ut bland delrepublikerna att hålla fria parlamentsval i april 1990. Kommunistpartiet förlorade, en koalition av oppositionspartier, DEMOS, vann. Reformkommunisten Milan Kučan valdes till president. Hösten 1990 föreslog Kroatien och Slovenien återigen att Jugoslavien skulle omvandlas till en ”konfederation av suveräna stater”. Serbien sade nej. I december hölls i Slovenien en folkomröstning om självständighet. Valdeltagandet var 93 procent och 88 procent röstade för självständighet. Den 25 juni 1991 utropade både Slovenien och Kroatien sin självständighet. Den 27 juni angreps Slovenien av den federala krigsmakten. I mitten av juli var striderna över, då Belgrad beordrade armén att lämna Slovenien.

Kroatien och Bosnien däremot blev krigsskådeplatser: där fanns stora serbiska minoriteter som måste ”räddas över” i en serbisk stat. Sloveniens smala lycka, till skillnad från Kroatien och Bosnien, var dess homogena befolkningssammansättning. I Kroatien uppgick den serbiska minoriteten till 600 000 personer. De kände stor misstänksamhet inför den utveckling mot större självständighet som ägt rum från 1989. Kroatiens ledare, Tuđman (president från 1990), gjorde inte mycket för att lugna serberna som mindes de illdåd som begåtts mot dem i den fascistiska kroatiska statens namn under andra världskriget. Och serbnationalistiska politiker och publicister i Serbien och Kroatien exploaterade ohämmat kroatienserbernas rädsla. Med Miloševićs välsignelse och stöd stred serber i Kroatien och Bosnien för att erövra områden där det bodde serber och rensa dem från kroater och muslimer. Senare skulle kroaterna följa serbernas exempel att försöka uppnå nya, etniskt rena stater.   

Dagens Slovenien har ingen större enskild etnisk minoritet; år 2002, då den senaste folkräkningen gjordes, utgjorde slovenerna 88 procent av landets befolkning på knappt två miljoner. Kroatiska och bosnjakiska minoriteter utgjorde 2.8 respektive 1.6 procent. Därutöver finns albaner, ungrare, italienare och romer. Bland dessa minoriteter intar ungrarna och italienarna en särställning: de är garanterade var sitt mandat i parlamentet och har särskild representation på lokal nivå. Ungrarnas antal uppgick till 7 713 och de bor främst i Prekmurje-regionen i nordost, vid gränsen mot Ungern. Italienarna var färre, endast  3 762, och de är bosatta i gränsområdet till Italien (1). Slovenska är officiellt språk men i vissa områden har italienska och ungerska officiell status. När det gäller slovenska minoriteter i grannländerna så lever 100 000 slovener i Trieste-området i Italien. Det rör sig om en befolkning med rötter i området sedan den österrikiska tiden. Även Österrike och Ungern hyser slovenska minoriteter.

Vi har nått fram till det översta lagret i Sloveniens historia, till nutiden. I framtiden kommer den bara att vara ett av många skikt som varit med och format andra nutider - okända för oss.

----------

Fotnot: (1): Siffrorna hänför sig till "befolkning utifrån modersmål" och är hämtade från Sloveniens statistiska myndighet: http://www.stat.si/Popis2002/en/rezultati_html/OBC-T-07ENG.htm

Landguiden Slovenien (UI) anger siffror som skiljer sig en del från dem som rapporteras på den slovenska statistiska myndighetens hemsida.

Källor:

Sanimir Resic:  En historia om Balkan. Jugoslaviens uppgång och fall (Historiska Media, 2006)

Nationalencyklopedin

Landguiden: Slovenien (utgiven av Utrikespolitiska institutet)

Landguiden: Italien (utgiven av Utrikespolitiska institutet)