FRÅN DARUVAR TILL TRIESTE - EN HÖSTRESA; del 1/6: Tillbaka i Daruvar

Text och foto: Per Nilson.

(Artiklar från besöket i Daruvar i mars 2013 - om staden, den tjeckiska minoriteten och möten med människor, bland annat med Darko - kan läsas här på Kultur i öst, under samma rubrik som nedanstående artikel.)

”Lämnar ljungdala till fots – mot daruvar! Ryggsäcken sitter som gjuten”. Sms:et skickade jag klockan 5.47 den femte oktober 2015 till en kompis. Att jag sparat det i min mobil vittnar om att det skrevs i en högtidlig, sedan länge emotsedd stund. Redan i mars hade jag beställt flygbiljetter Köpenhamn-Zagreb tur och retur: avresa den femte oktober, hemresa den sextonde. Jag tänkte återse Daruvar – som jag hade så många fina minnen från – och därefter upptäcka halvön Istrien som länge stått på min önskelista. Även Trieste och en gnutta Slovenien fanns med i mina planer. Rätt snart fick dock Istrien nästan helt stryka på foten och ge större plats åt Slovenien: förutom Ljubljana ville jag besöka städerna Radovljica och Škofja Loka. Istrien begränsades till den slovenska, nordligaste delen av halvön. Målet var självskrivet: Piran. Innan det var dags för avfärd hade jag gjort upp en resplan för varje dag och bokat alla övernattningar. Följ med på en resa i sex delar! I denna den första beger vi oss till Slavonien i nordöstra Kroatien, till Daruvar, mitt emellan Ungern och Bosnien-Hercegovina…

Den centrala busstationen i Zagreb är en sådan plats där hela Europa verkar ligga för ens fötter. På reklam- och informationsskyltar trängs kroatiska och utländska ortnamn och prisuppgifter. Klockan halv fem lämnade bussen sin ”peron” och gav sig ut i den täta trafiken. Stora och små husblock, ofta grå och slitna, placerade lite huller om buller på balkanskt vis, ungefär som i Belgrad. En husvägg pryddes av en text från kommunisttiden som delvis var skriven i svart, delvis i rött: ”Svijet mladih za svijet mira” (De ungas värld för en värld av fred). Om man valde att endast läsa det som var skrivet i rött, lösgjorde sig ett kortare budskap: ”mladi za mir” (unga för fred). Allt lindrades dock av en mild höstsol och en blå himmel. Bussen letade sig ut ur stadens virrvarr och snart färdades vi österut på en modern motorväg. Reshandboken Baedeker från 1914 ger följande upplysningar om Zagreb: Agram. Huvudstad i Kroatien. 79 000 invånare (4 450 tyskar, 4 000 ungrare).

Det dröjde inte länge förrän vägarna blev smalare, vi färdades genom ett backigt landskap. När vi åkte igenom orter vars namn jag stött på i samband med att jag läste på om den tjeckiska minoriteten i och omkring Daruvar, förstod jag att vi närmade oss målet. Det började med att jag på ett hus läste ”Masaryks hus”, jag tror att det var i byn Hercegovac. Sedan följde ”Český dům” (Tjeckiska huset) i Končanica.

Tjeckiska huset i Končanica.Tjeckiska huset i Končanica.

Att jag denna måndagskväll skulle inleda min vistelse i Daruvar på samma sätt som 2013 visste jag sedan länge. Efter det att jag fått mitt bagage, styrde jag - och det fanns nog ingen makt i världen som skulle ha kunnat avhålla mig från det - stegen mot den lilla serveringen intill busstationen och beställde det lokala ölet, Staročesko (Gammaltjeckiskt).

Rostade kastanjer i Daruvar.Rostade kastanjer i Daruvar.

Mina planer för dagarna i Daruvar? Jag hoppades fortfarande att jag skulle komma i kontakt med Marie Sohr, som jag blivit lite bekant med under mitt förra besök, men det mesta tydde på att det inte skulle bli så: sedan en tid tillbaka besvarade hon inte längre mina mejl. Nu gjorde jag ett sista försök, jag skickade ett sms medan jag stärkte mig med öl. I mars hade hon besvarat mejlet där jag berättade att jag tänkte komma till Daruvar och uttryckt sin glädje över besöket. Också sms:et jag nu skickade förblev obesvarat. Återstod att planera min vistelse helt på egen hand. Jag tänkte besöka Tjeckiska huset i hopp om att träffa gamla eller nya bekanta; titta inom i ”Gross-huset” där Tjeckernas förbund och redaktionen för den tjeckiskspråkiga tidningen Jednota har sina lokaler; besöka badanläggningen som värms upp av de varma källorna som finns i marken; ströva i Julijev-parken och insupa atmosfären av kurort och dricka det varma vattnet från Antuns källa.

På pensionatet kände de igen mig. Dottern i familjen visade mig till rummet och vi pratade tyska med varandra. Ett trivsamt rum med teve, toalett och dusch. För tre nätter betalade jag 48 euro.

Lantlig miljö mitt i småstaden Daruvar.Lantlig miljö mitt i småstaden Daruvar.

Jag begav mig ut i den lilla staden. Allra först till Tjeckiska huset som dock var låst och släckt. Kanske fanns det någon i ”Gross-huset” strax intill? Jodå, det gjorde det. Salen jag kom in i var mörk men framför mig, bakom en rad glasförsedda dörrar täckta av gardiner, lyste det. Då och då rörde sig en skugga över dem. Glada röster hördes. Jag blev stående en stund innan jag vände mig om och gick.

Nästa dag bjöd på några trevliga möten. I Tjeckiska huset var biblioteket öppet några timmar på eftermiddagen. Några äldre personer fanns till hands om någon skulle komma och låna böcker. Under den tid jag var där dök emellertid ingen upp. Vi fick ett trevligt samtal på tjeckiska. Jag gick också till Gross-huset och kom i samspråk med en kvinna som arbetade där. Av henne fick jag veta att Marie Sohr inte längre är så aktiv i det tjeckiska föreningslivet. Jag frågade om något var på gång i Tjeckiska huset och fick veta att kören skulle öva på kvällen följande dag.

Darko (till höger) på järnvägskaféet i Daruvar, mars 2013 (kaféföreståndaren i mitten).Darko (till höger) på järnvägskaféet i Daruvar, mars 2013 (kaféföreståndaren i mitten).

Borta vid järnvägs- och busstationerna, som ligger strax intill varandra, fick jag några timmar senare vara med om ett möte av ett helt annat slag. Först uppsökte jag järnvägskaféet, där jag suttit en stund under mitt förra besök, men möttes av en låst dörr. Nerlagt. Jag mindes de få gästerna den gången: en romsk kille och en sliten kvinna som uppträdde en aning underligt. Dagen därpå, när jag stod och väntade på bussen som skulle ta mig från Daruvar, dök den romske killen upp i sällskap med någon som han presenterade som sin bror. Vi stod framför en ruffig fasad, förmodligen en gammal fabrik. Vid dess ena ände ledde en smal väg in i något som såg ut som ett övergivet industriområde. På den vägen slog de båda bröderna in efter det att vi sagt hej då. Nu, två och ett halvt år senare, var jag åter där. Jag tvekade, innan jag sakta började gå vägen fram. Längst bort skällde en hund. Jag möttes av gamla industribyggnader i varmt rött tegel, mycket vackra och kärleksfullt dekorerade. Skulle jag träffa den romske killen och hans bror här? En spenslig, ung man med vackra anletsdrag - det liksom lyste om honom - kom fram till mig. Förmodligen rom, också han, tänkte jag. Vi började prata, han var mycket vänlig. Utan att kunna tala kroatiska (jag kan dock läsa under flitigt bruk av ordbok) försökte jag förklara vem det var jag sökte. Namnet - Darko - hade jag glömt (dock hade jag det uppskrivet och kunde ta reda på det senare) och jag blev inte klar över i vilken utsträckning jag blev förstådd. Men jag fick i alla fall veta att någon hade dött – nämndes namnet Darko? Var det rentav hans bror jag nu pratade med? En annan man bjöd mig att stiga in i hans ganska eländiga kyffe. Han visade ett gammalt foto av sina föräldrar. Han bad om lite pengar – och han fick det (annars ger jag inte till tiggare). Han ville också ge mig något: ur en samling kepsar med företagsreklam valde jag en med texten PANASONIC Toyota. Vi återvände ut i dagsljuset, till gatan som jag kommit på; i en dörr stod en ung flicka. Snart dök en man upp bakom henne. Återigen utdelning av några kroatiska sedlar i små valörer. Så tog jag farväl, grämande mig över att batteriet i min kamera var slut.

Centrala gyttjebadet.Centrala gyttjebadet.

Centrala gyttjebadet - Centralno Blatno Kupalište - i Juliev-parken stod färdigt 1910. Det är byggt i maurisk stil. Byggnaden har renoverats - i alla fall fått ny färg - sedan mitt besök 2013. Baedekers reshandbok Österreich-Ungarn från 1914 ger en handfull korta upplysningar om "Daruvár", bland annat att det är en vackert belägen kurort och att den rymmer gyttje- och järnhaltiga källor. Det slaviska ordet för "gyttja", "lera" (t ex kroatiska: blato; tjeckiska: bláto) återfinner vi för övrigt i namnet på Ungerns största sjö, Balatonsjön.

Ångan stiger ur Ivan-källan, den kallas för önskebrunn och finns i Julijev-parken, Daruvar.Ångan stiger ur Ivan-källan, den kallas för önskebrunn och finns i Julijev-parken, Daruvar.

Eda Brod fyller på sitt förråd av vatten från Antun-källan i Julijev-parken.Eda Brod fyller på sitt förråd av vatten från Antun-källan i Julijev-parken.

På onsdagsförmiddagen promenerade jag i Julijev-parken. Vid Antun-källan träffade jag på en man i färd med att fylla medhavda flaskor med det hälsobringande vattnet. Vi började prata med varandra. Mannen hette Eda Brod och tillhörde den tjeckiska minoriteten. Jag berättade att jag snart skulle åka till Končanica. Vi bytte mobilnummer med varandra och sa hej då. Ett par timmar senare, när jag stod framför den tjeckiska skolan i Končanica (en stor andel, kanske en majoritet, av byns invånare är ättlingar till tjecker), hörde jag någon ropa mitt namn. Det var Eda. Vi gick till byns pub. Mannen bakom disken, han hette Davor, var också tjeck liksom flera av gästerna. Davor blev mycket förvånad när han fick veta att jag var svensk. Eda skjutsade mig tillbaka till Daruvar. På vägen stannade vi till vid den serbisk-ortodoxa kyrkogården. I Daruvar uppsökte vi restaurangen som är belägen i källaren till den vackra, gula byggnad som är omnämnd i Baedekers reshandbok Österreich-Ungarn från 1914, nämligen Hotel Slavonija. Vi drack kaffe under de vackra valven, medan jag kämpade mot allt tyngre ögonlock. Plötsligt förstod jag nästan ingenting av Edas tjeckiska. På trottoaren utanför den gula byggnaden tog vi farväl av varandra.

En gravsten på den serbisk-ortodoxa kyrkogården i utkanten av Daruvar.En gravsten på den serbisk-ortodoxa kyrkogården i utkanten av Daruvar.

På kvällen var jag med på körövning i Tjeckiska huset. Ett femtontal damer sjöng under ledning av en man som tidigare arbetat som musiklärare i den tjeckiska grundskolan i Daruvar. När övningen var slut stannade jag kvar och pratade med honom, en mycket vänlig man.

Järnvägsstationen i Daruvar. Att åka tåg till eller från Daruvar var dock inte möjligt, varken 2013 eller 2015.Järnvägsstationen i Daruvar. Att åka tåg till eller från Daruvar var dock inte möjligt, varken 2013 eller 2015.

På torsdagsmorgonen - den åttonde oktober, Kroatiens nationaldag - var jag uppe tidigt. På teven fladdrade den kroatiska flaggan förbi liksom en ung kille som fick frågor om en pride-festival i Zagreb. Bussen avgick 7.20; vi färdades längs backiga och smala vägar kantade av låga hus och bondgårdar som med sina upplysta fönster tog upp kampen med det grå morgondiset. I Zagreb skulle jag byta buss, Ljubljana låg inte så långt bort.

Eda Brod i ölstugan i Končanica (tjeckiska: Končenice). Vad vore en resa utan möten med människor?Eda Brod i ölstugan i Končanica (tjeckiska: Končenice). Vad vore en resa utan möten med människor?