"Förändringen kan bara komma inifrån oss själva" - en romsk resa i Rumänien

Text: Per Nilson, foto: Per Nilson m fl

I maj 2015 gjorde jag en veckolång resa till Rumänien tillsammans med två vänner. Vårt syfte var att lära oss mer om landets romer och tiggarna vi ser utanför affärer i många svenska städer och samhällen. Vi besökte romska bosättningar och talade med människor som är engagerade för att en förbättring ska komma till stånd. Resan utgjorde kulmen på den studiecirkel med tre träffar som hölls i Västerkyrkan i Hässleholm under våren 2015. Vid varje tillfälle var en gäst inbjuden, bland andra Mikael Anefur (den förra regeringens samordnare i hemlöshetsfrågor).

I slutet av denna artikel sammanfattar jag mina tankar kring det romska tiggeriet och romernas situation i Rumänien.

Vi flög från Malmö till Cluj. Min rumänska vän Elena väntade på oss på flygplatsen. Vi hade bokat hyrbil hemifrån och hämtade nu ut den. Sedan körde Anders oss säkert hem till Elena. Det var en fin upptakt på resan att få komma hem till någon och få njuta av en god middag, bland annat sallad gjord på äggplanta samt SARMALE som är ett slags kåldolmar:

Sighişoara med omnejd

Nästa dag åkte vi till staden Sighişoara som ligger en bra bit sydost om Cluj. Vi anlände fram emot kvällen. Här träffade vi Martin Türk-König som är präst i den tyska evangeliska kyrkan i Rumänien. Han tillhör den tyska minoritet vars rötter i denna del av Rumänien går tillbaka till 1100-talet. Martin hade jag träffat två gånger tidigare när jag besökt Rumänien tillsammans med några personer från Tyskland. Martin är medgrundare till Stiftelsen för den kristna familjen. Den bildades på 90-talet och har haft som syfte att hitta kristna familjer beredda att ta emot ett barnhemsbarn. I flera fall har det varit fråga om romska barn. Martin Türk-König hade förberett ett mycket bra program åt oss.

Vi fick bo i en lägenhet i ett hus som kallas ”Ljusets hus” i Albeşti, en stad strax utanför Sighişoara. I huset som drivs av stiftelsen bor några handikappade barn och här bedrivs också dagverksamhet för fysiskt och psykiskt handikappade barn som kommer hit med buss varje dag. Vi visades runt och fick se rehabiliteringsavdelning och andra lokaler. Det hela gav ett mycket gediget intryck. De pengar som samlats in under studiecirkelträffarna valde vi att skänka till Stiftelsen. Totalt nästan 3 000 kronor.

En romsk kvinna arbetar i Albeşti. Vi fick veta att man i vissa städer kräver att de som får socialbidrag ska utföra något arbete.

Utanför postkontoret i Albeşti satt en grupp romer.

Martin tog med oss till byn Laslea. Här hade han varit med en gång och grundat ett socialt och medicinskt arbete bland äldre tyskar i byn. Därigenom kom man i kontakt med romer som bodde i en bosättning i byn. Man började organisera ett arbete: mat till barnen, födelseattest åt dittills ej registrerade barn, uppmuntran till skolgång, utdelande av kläder.

Romerna i bosättningen beskrev Martin som utstötta och föraktade av andra romer.

Vi parkerade bilen och strax såg vi en grupp hus längre bort. ”De har fått nya tak på husen”, sa Martin och såg nöjd ut.

Snart möttes vi av en skara barn. De var tillgivna och rätt glada – jag blev förvånad, hade väl väntat mig ett slags hårdhet med tanke på de usla levnadsförhållandena.

Så gick vi in i bosättningen, en ö skild från övriga samhället. Sysslolöshet, lerigt, barn som inte gick till skolan. En rätt omskakande upplevelse.

Några bilder från bosättningen:

-----

Åter i Sighişoara. Nästa punkt på programmet var ett besök på Metro Ministries Rumänien som erbjuder romska barn i området läxhjälp efter skolan. Barn från lågstadie- till högstadieåldern. Här serveras också mat. En av dem som driver verksamheten är Ligia Englöf. Hon kommer från Sighişoara men är numera bosatt i Sverige. Hon besökte Västerkyrkan i våras och berättade om verksamheten i Sighişoara.

En eftermiddag fick vi bekanta oss med föräldrarna i ”Stiftelsen för den kristna familjen”, alltså de som öppnat sin familj för ett barnhemsbarn. Man träffas regelbundet och dryftar olika problem och delar erfarenheter med varandra. Man samlades i den tyska evangeliska kyrkans lokaler i staden Mediaş. På fotot ovan ser vi Anders i den bastanta entrén.

Innanför kyrkborgens murar.

Anders berättade om de romska tiggarna i Sverige och vår resa på engelska. Killen i mitten översätter till rumänska. Till höger Abraha Larsson, en av tre rumänienresenärer.

Theodor Halmen, Martin Türk-König och Anders Magnusson i samspråk.

Kyrkborgen i Mediaş.

Ett par bilder från Mediaş i kvällssolen:

-----

Vi begav oss till en by utanför Sighişoara för att träffa Benjamin, till höger:

Han tillhör den tyska minoriteten i landet. Han är engagerad i initiativet ”Leva tillsammans”, ett projekt med kristna förtecken som går ut på att hjälpa romska barn och ungdomar. Mer om ”Leva tillsammans”-initiativet senare. Först ska vi besöka en romsk familj tillsammans med Benjamin.

Vi tog plats i Benjamins folkvagnsbuss och skumpade fram på ojämna vägar. Efter en stund var vi framme. Vi befann oss på en vidsträckt äng med hänförande gröna sluttningar i bakgrunden. På ängen var ett enkelt hus uppfört. Den första vi mötte var...

...hästen Sabrina.

Vi hade kommit hem till Joschka och Maria, ett romskt par. Till höger ser vi Maria och dottern Brenda, en tjej i sjuttonårsåldern som pratade mycket bra engelska. Familjen bodde alltså lite avskilt från byn, som bestod av en romsk och en icke-romsk del. Vi togs emot med stor värme.

Här har vi Brenda. Hon har fem systrar. En av dem bor en bit bort i den romska delen av byn, andra systrar arbetar på Cypern och i Holland. Brenda är ovanlig: hon är en av tre romska ungdomar i byn som fortsatt skolan efter de obligatoriska åtta åren. I Sighişoara går hon i årskurs elva. I den romska delen av byn finns 300 barn i åldern 0-14 år. 124 går i skolan. Många romska barn lämnar dock skolan efter fjärde klass. Antalet barn i åk 8 är ca 5.  

Joschka. Han är något av en auktoritet bland byns romer, han har deras förtroende. Joschka berättade om sig själv. Fram till kommunismens fall arbetade han på en fabrik men därefter förlorade han arbetet. Ofta var det romer som avskedades först när företag lades ner eller krympte i samband med övergången till marknadsekonomi. Joschka blev kristen. I Bibeln upptäckte han saker och ting, ett liv, som saknades bland romerna i deras bosättningar. I den närbelägna byn finns en romsk kyrka och Joschka var tidigare predikant där. Sedan sex år tillbaka är han engagerad i ett jordbruksprojekt tillsammans med Benjamin. Man hyr 4.5 hektar jord och odlar där majs och bönor. 23 familjer är med i projektet. De fattigaste familjerna väljs ut att deltaga. 1/10 av skörden går till kyrkan, resten till de romska familjerna.

Innan vi åkte hit hade Martin Türk-König berättat för oss att ett liknande projekt misslyckats i en annan by. Anledningen var att det där saknades en romsk auktoritet som var positivt inställd till projektet. Projektet förutsatte nämligen att romerna accepterade ett viss mått av struktur och auktoritet utifrån.

Vi hjälpte till att lossa potatis och andra saker som Benjamin hade med sig i sin folkabuss. Allt avsett för romerna i byn.

Vi tog ett foto innan vi lämnade Maria ensam och åkte vidare.

Vi begav oss till byn. Vi åkte genom den icke-romska delen, och så plötsligt var allt annorlunda: vi var framme. Allra högst upp på kullen ser vi ett kors. Jag tänkte: de bor eländigt, men de är omgivna av natur som gör mig knäsvag. Vi vandrade omkring i byn.

Ett hus i byn.

Rätt som det var hade en av de här pojkarna fattat min hand och så gick vi en stund tillsammans. Människor var vänliga mot oss, barnen tillgivna.

Några bilder från byn:

 

 

-----

Vi åkte vidare till en by där Benjamin och hans organisation ”Leva tillsammans” arbetar. Här ser vi det hus som man nu är i full färd med att färdigställa och där det redan förekommer en del aktivitet:

I huset ska det finnas ett modernt kök där romska barn från byn ska få komma och få ett varmt mål mat om dagen. För att få servera mat regelbundet krävs det att en rad bestämmelser uppfylls, vilket är kostsamt. I huset ska läxläsningshjälp bedrivas. I källaren finns ett lekrum. Benjamin berättade entusiastiskt och inte utan stolthet. Initiativet ”Leva tillsammans” drivs som en stiftelse och lyder under en tysk organisation,Rumänienhilfe Deutschland. ”Leva tillsammans” finansieras dels genom donationer från Tyskland men också genom en secondhand-butik som man driver i en närbelägen stad. Varorna kommer främst från Tyskland.

I huset stötte vi på den här gruppen. Det rådde en trevlig stämning kring borden.

Vi åkte vidare till den närbelägna staden Cristuru Secuiesc där vi åt lunch på en ungersk restaurang.

Brenda tolkade under måltiden. Hoppas verkligen hon får sin dröm uppfylld: att bli engelsklärare.

Vi stannade kvar i Cristuru Secuiesc för även här har ”Leva tillsammans”-initiativet lokaler: samlingslokaler och en secondhand-butik. Här finns också ett hem för ungdomar.

Secondhand-butiken.

En kille från Kap Verde som arbetar inom projektet samt Brenda. Vår dag tillsammans med Joschka, Brenda och Benjamin var över. Vi tog farväl. En alldeles oförglömlig dag.

Kvällen tillbringade vi i Sighişoara, här några bilder från staden. Den finns med på UNESCOS världsarvslista, en medeltida pärla!

Det anrika hotell Steaua ("Stjärnan").

Musikverein finns inte bara i Wien utan också i Schässburg (det tyska namnet på Sighişoara), en stad i Transsylvanien grundad av tyska kolonisatörer på 1100-talet.

En av stadens många gränder.

Högt ovanför staden tornar sachsarnas (tyskarnas) gamla kyrka, Bergkirche.

 

Mot Buzău!

Från Sighişoara fortsatte resan österut mot staden Buzău. Första anhalten på vägen var byn Viscri eller Deutsch-Weisskirch – en by där medlemmar av den tyska minoriteten har bott i århundraden. Efter kommunismens fall begav sig många till Tyskland. I många av de tomma husen har romer flyttat in. Sedan många år har byn en mycket driftig borgmästare som arbetat målmedvetet för att folk ska kunna tjäna sitt levebröd i byn. För ett eller ett par år sedan hörde jag ett reportage i Sveriges radio från Deutsch-Weisskirch som berättade om just detta.

Jag hade ett ärende att uträtta i Deutsch-Weisskirch. En kompis, Ulf, hade bett mig att överräcka ett brev till Sara Dootz, den kvinnliga borgmästarens mor.

Här är Sara. Bakgrunden till besöket var denna. År 1995 tillbringade Ulf några månader i Transsylvanien och bodde då delvis hos Sara. År 2005 återvände han till Deutsch-Weisskirch och jag var med den gången. Sara gladdes över hälsningen från Ulf och över nyheten att han numera har fru och barn. Jag spelade in en hälsning till Ulf med min kamera. Sara sa:”Vi frågade dig ju alltid: Varför gifter du dig inte, Ulf?” Hon berättade att byn utvecklats väl, att turisterna är många och att hennes dotter fått motta en utmärkelse av den tyske presidenten.

Sara berättade också för oss att Caroline låtit frakta ett tjugotal kor från Irland till byn och skänkt dem till byns romer. Romerna har fått utbildning i djurskötsel och projektet går bra. Sara berättade att hon ibland lånar ut pengar till romerna. Om de inte kan betala så får de utföra något litet arbete åt henne. "Die haben andere Genen aber allmählich geht es gut" - "De har andra gener men sakta och säkert går det bra." Så uttryckte sig Sara. Språkbruket må vara främmande för svenska öron, men lärdomen vi kan dra är glasklar: i byn råder ett "vi". Åtminstone fick jag den uppfattningen. Här följer några bilder från byn:

-----

Vi gick upp till kyrkan:

Kyrkan är omgiven av försvarsmurar, det är alltså fråga om en så kallad kyrkborg. Här träffade vi på en fransk familj. Byn tar emot många turister. Den mest prominente är prins Charles från Storbritannien. Han har besökt byn ett antal gånger och både Sara och Caroline har haft en hel del att göra med honom vid de tillfällena. Kyrkan började byggas av tyska kolonisatörer 1225. Kyrkborgen i Deutsch-Weisskirch finns med på UNESCO:s världsarvslista.

Exempel på integration av romer i Deutsch-Weisskirch. Romska kvinnor säljer handarbeten.

Så fortsätter vi mot Buzău:

Vi passerade kyrkborgen i Hărman på vår väg:

Och djur:

Vi övernattade på ett litet pensionat i staden Prejmer:

Mannen i mitten driver inte bara pensionat utan också en verkstad där han arbetade för fullt när vi dök upp. En otroligt billig övernattning, och mycket trevlig!

Resan mot Buzău fortsatte:

Efter det att vi korsat de transsylvanska alperna rullade vi in i landskapet Valakiet.

Äntligen framme i Buzău, den stad som tiggarna i Hässleholm kommer från. Här ser vi rådhuset. Här hade vi stämt möte med en rumän vid namn Alin Ionuţa. Hur kom vi i kontakt med honom? Före resan hade Anders kontakt med en person från Borås som besökt Buzău. I ett mejl nämnde boråsaren en ung nyutbildad jurist som varit deras tolk - fantastisk. Honom ville vi gärna träffa och vi lyckades få kontakt med honom. Borås är för övrigt en av de städer i Sverige dit många tiggare från Buzău sökt sig.

Alin Ionuţa till höger. Dagen innan vi träffades hade han tolkat åt en kommundelegation från Helsingborg. Han var även tolk åt Carl-Johan Bauler när denne var i Buzău och gjorde reportage för Norra Skånes räkning

Vi uppsökte en restaurang och fick en intensiv pratstund. Alin berättade om sig själv. Under ett tolkuppdrag hade han kommit i kontakt med Rickard Klerfors från den svenska hjälporganisationen Hjärta till Hjärta. Alin ingår nu i en grupp på fyra personer som var och en ansvarar för en region i Rumänien. Buzău ligger i den region som Alin ansvarar för.

Alin har planer på att starta ”after school”- verksamhet (läxläsningshjälp) tillsammans med en man från Borås.

En annan möjlighet är ”sociala företag”. Det finns idéer om att studenter som går textilutbildning i Borås skulle kunna designa olika produkter som sedan skulle produceras i Buzău och säljas i bland annat Sverige.

Alin berättade också att den bördiga jordbruksmarken runt Buzau inte utnyttjas maximalt. Att bedriva jordbruksprojekt med romer kunde vara ett alternativ.

Alin tillhör inte den stora skara rumäner som föraktar romer men han uttalar sig rättframt som man gör här i landet. Han sa: ”Romerna är mycket bra på att kräva saker.”

Efter maten tog Alin oss med till den romska bosättningen Alea Grădinilor varifrån romerna vi träffar på i Hässleholm kommer. Här följer några fler bilder därifrån:

  

En av invånarna i Alea Grădinilor och Amin.

De romer som bor i bosättningar är romer som inte integrerats i det rumänska samhället. Fattigdomen i sådana områden är stor. Men vi ska inte glömma bort att det finns romer som är integrerade och lever med icke-romer som grannar.

Jag tänkte: Vilka svar skulle jag få om jag frågade människorna här: Vad önskar du dig? Hur ser ett gott liv ut för dig? Jag undrade – helt krasst: Längtar de efter ett riktigt arbete och att slippa tiggeriet? Eller har de vant sig vid det? Kanske ska valet av just tiggeri som födkrok ses som ett uttryck för romernas djupt rotade vana att gå sina egna vägar, för vilket annat folk i Europa har utvecklat tiggeriet till nästan en näringsgren? Att romerna under århundraden gått sina egna vägar beror dels på att de utestängts av majoritetssamhällena, dels på att de själva valt att hålla sig på sin kant (se Isabel Fonseca: Begrav mig stående, s. 133-134). Fonseca skriver också om den grymhet och diskriminering som romerna utsatts för genom århundradena; i Rumänien hölls romer som slavar fram till 1860-talet. Hon skriver också om romernas förintelse - "uppslukandet" - under nazisternas härjningar. 

I Carl-Johan Baulers reportage i Norra Skåne berättas att romerna i Buzău hade arbete fram till kommunismens fall.

Fram emot kvällen tog vi farväl av Alin och styrde kosan mot norr. I Predeal, en av Rumäniens främsta vintersportorter, övernattade vi:

Dagen därpå var vi tillbaka i Sighişoara. Där träffade vi på tiggande romska barn:

Fram emot kvällningen rullade vi in i storstaden Cluj. Med hjälp av gps:n lotsade oss Anders fram till Elenas gata i den täta och stressiga trafiken. Avskedsmiddag hos Elena. Dagen efter tog vi farväl av Elena på flygplatsen. Det är tur att sådant som upplevelser och minnen inte har någon fysisk vikt, annars skulle vi ha blivit tvungna att betala dyrt för överviktigt bagage.

 

Mina tankar om det romska tiggeriet och romernas situation i Rumänien 

Romerna i Rumänien framställs i media ofta som utestängda från det övriga samhället och att det tvingar ut dem i tiggeri. Sällan hör jag något om romerna själva: deras nedärvda tänkesätt, traditioner, normer, synen på sig själva och synen på icke-romer. Också sådant måste väl tas med i analysen av varför situationen ser ut som den gör?

På ett bibliotek såg jag en utställning där Amnesty International beskrev sitt arbete. I en av texterna fanns formuleringen: Hundratusentals romer i Europa förvägras skälig bostad, hälsovård och utbildning. Är det verkligen så illa? Man får nästan intrycket att en del länder i Europa har apartheidlagar för romer. Den rumänska staten förtjänar säkert inte en stjärna i kanten för sina insatser på de här områdena – absolut inte – men jag tycker också att Amnestys formulering är ett exempel på en olycklig förenkling.

Jag vill absolut inte bagatellisera de svårigheter romer har i ett land som Rumänien. Jag vet att det kan vara mycket svårt att hitta ett arbete och att diskriminering förekommer i samhället. Men jag störs av det faktum att media och olika hjälporganisationer så sällan uppmärksammar romerna själva och deras roll. Det är det rumänska majoritetssamhället och dess politiker som bär skulden till den rådande situationen. Romerna är bara offer, diskriminerade. I somras besökte jag Åsele marknad och såg många thailändska bärplockare, men inga romer som arbetade. De förra kommer hit långväga ifrån för att plocka bär, de senare för att tigga. Varför? Kulturella skillnader, skulle jag tro. Isabel Fonseca skriver i sin bok Begrav mig stående att hårt arbete och sparsamhet inte är några zigenska dygder (s. 49). Har hon då sagt att romerna är lata? Nej. Men de har utvecklat en annan syn på arbete än icke-romerna i det omgivande majoritetssamhället. Romerna var länge nomader och försörjde sig inte sällan på olika hantverk. När man sålt en kopparkittel hade man tillräckligt med pengar en tid framöver, och så drog man vidare.

Att tala om kulturella skillnader och annorlundaskap är känsligt, men borde inte vara det. Att uppmärksamma kulturella skillnader är inte detsamma som att peka finger åt någon; att vara annorlunda är inte detsamma som att vara mindre värd.

Ibland hör man att tiggarna i våra städer och samhällen är en nyttig påminnelse om fattigdomen i världen. Någon säger: den som vill förbjuda tiggeri tror att man kan förbjuda fattigdom. För mig vittnar sådana påståenden om en rätt häpnadsväckande passivitet. Om tiggeri bör förbjudas eller inte har jag ingen uppfattning om men ett vet jag: tiggarna borde inte sitta här utan vara hemma och försöka bygga upp någonting, eller komma hit för att till exempel plocka bär. 

Det talas ofta om att romerna är föraktade och diskriminerade i länder som Rumänien. Det är säkert sant många gånger. Men det talas aldrig om att romerna kanske har en syn på icke-romer som inte främjar integration. Den stora grupp romer i Rumänien som lever i slum och inte är integrerade i samhället hålls kanske kvar där på grund av att man inte vill ta steget ut i samhället, inte vill leva bland icke-romer? Kanske finns det ett ”vi-och-dom-tänkande” också bland dessa romer? Kanske är det många som skulle vilja bryta sig ut men inte vågar eftersom man då skulle betraktas som en ”svikare” av de andra samtidigt som det är svårt att bygga upp en annan tillvaro? Jag vet inte, men jag skulle vilja veta mer om individens ställning i förhållande till gruppen i romska bosättningar.

Härförleden kastade jag ett öga på material från organisationerna Hjärta till Hjärta och Erikshjälpen som hjälper romer i Rumänien. Min besvikelse var stor när jag fick se att Hjärta till Hjärta uppmanar människor att då och då ge en slant till tiggarna, eller rentav en sedel. Jag ville bara ropa: NEJ! Erikshjälpen skriver i sitt material att det i Rumänien råder en ”systematisk diskriminering” av romer. Det intryck jag fick av materialet är att romerna enbart är offer; uttryckligen skrev man att tiggeriet är ett uttryck för ren desperation. Jag tänkte: om de är så desperata, varför plockar de inte bär? Det är mycket möjligt att nämnda hjälporganisationer gör ett bra arbete i Rumänien, men den verklighetsskildring som framkommer i deras material är tyvärr förenklad och rätt naiv. (Jag kan dock inte utesluta att jag skulle ha funnit en mer nyanserad bild om jag hade läst igenom hela materialet.)

En romsk aktivist i Rumänien uttalade sig i ett reportage i Sveriges Radio.  Han sa: vi romer behöver bli mycket bättre på att ta hand om våra barn. Och så sa han - eller om det var en annan rom - något som får bli mitt slutord här: ”Förändringen kan bara komma inifrån oss själva.”