Åter i Vojvodina, Serbien (2012)

Text: Per Nilson; foto: Per Nilson m fl

På utflykt i Vojvodina med portugiser.På utflykt i Vojvodina med portugiser.

---

FLER FOTON EFTER ARTIKELN.

---

Novi Sad och Fruška-regionen

Mitt främsta ärende under resan i Vojvodina 15-25 augusti var att återse Bela Crkva och de tjeckiska byarna som jag besökte i december-januari 2010/11. Jag ville återse människor och platser. Och jag ville veta hur Bela Crkva ter sig sommartid - utan snö. Förutom Bela Crkva och de två tjeckiska byarna Kruščica och Češko Selo besökte jag också Novi Sad, några av klostren i Fruška-bergen, staden Sremski Karlovci samt den slovakiska orten Báčsky Petrovec (några mil från Novi Sad). 

Vojvodina i norra Serbien är en av Europas mest mångetniska regioner (26 nationaliteter). Regionen gränsar till Ungern, Rumänien, Bosnien och Kroatien. Sedan 900-talet fram till 1918 (med undantag för en turkisk period 1541-1718) lydde Vojvodina under Ungern. Under 1600- och 1700-talen invandrade många serber söderifrån för att undkomma osmanerna. Efter 1718, då habsburgarna erövrade området från turkarna, inleddes en invandring från Centraleuropa (ungrare, slovaker, tjecker, tyskar) men också av rumäner.

Resan till Vojvodina skedde med flyg till Belgrad via Podgorica, Montenegro, där jag hade en övernattning. I Belgrad tog jag bussen till Novi Sad. På resans nästsista dag återvände jag till Belgrad med buss från Bela Crkva. Följande morgon flög jag tillbaka till Köpenhamn, åter via Podgorica.

 

Novi Sad, Fruška-bergen, Sremski Karlovci

Utsikten över Donau och Novi Sad från Petrovaradin-fästningens uteservering var ingen dum inledning på besöket i staden. Fästningen är belägen strax utanför stadsgränsen (på andra sidan Donau). Här är bland annat stadsmuseet inrymt. 

Mitt hostel i Novi Sad - "Sova" (Ugglan) - ordnade en utflykt till bland annat serbiska kloster utanför Novi Sad (Fruška-bergen). Tre unga portugiser - Diogo, Miguel och Tiago - och jag deltog i den. Sjuttonårige Tiago berättade för mig om Pessoa och Saramago (vilka jag ännu inte läst). Killarna föreslog att jag skulle läsa Året då Ricardo Reis dog av Saramago. Jag berättade att jag läst en roman av 1800-talsförfattaren Eça de Queiroz (O Crime do Padre Amaro; dock ej på portugisiska), och att jag tyckte om den. Vi hade mycket att prata om medan vandrar- hemsföreståndaren höll hög fart på de smala vägarna. 

Miguel var tjugo år och bror till Tiago. Diogo, också 20 år, var deras kompis. Alla tre kom från Lissabon. Brödernas far arbetade inom EU i Bryssel och där gick också Tiago i skola. Miguel läste journalistik och skulle till hösten studera i Ljubljana. Diogos ämne var ekonomi och han skulle till hösten byta ut Madrid mot Maastricht. Egentligen hade han velat läsa medicin för att bli barnkirurg, men han kom inte in på den utbildningen. De tre purunga portugiserna var ute på en rundresa i det gamla Jugoslavien. Om jag förstod Miguel rätt så hade han vunnit en skrivtävling med en text om Ljubljana eller Slovenien. Priset var en resa till Ljubljana. Miguels intresse för de andra delarna av det forna Jugoslavien var väckt, och så tog han med sig brodern och kompisen på en rundresa. Jag var imponerad. Andra i deras ålder skulle ha festat på någon badort en vecka och sedan åkt hem, men inte de!

Grgeteg och Krušedol hette klostren vi stannade till vid. I det senare köpte jag rökelse och kanske också ett litet rökelsekar (kadionica). Historien bakom klostren är följande. Redan på 1400-talet sökte sig ortodoxa serber norrut för att undkomma osmanerna. De kom till Vojvodina som då var en del av Ungern samt till det kroatiska Slavonien (väster om Vojvodina). I bland annat Fruška-bergen byggde serberna kloster och kyrkor. Den turkiska parentesen 1541-1718 innebar inte att klostren förstördes. Efter 1718 tillföll Vojvodina återigen Ungern. I sin ungerska exil grundade serberna sitt första litterära sällskap (Budapest). Den pittoreska staden Szentendre öster om Budapest utgjorde ett viktigt kulturellt och andligt centrum för serberna. I Ungern fanns serbiska skolor. Ett serbiskt skriftspråk utvecklades i Vojvodina. Serbiska nationalteatern i Novi Sad grundades 1861. År 1918 tillföll Vojvodina det nybildade Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike (sedermera Jugoslavien). Provinsens serber befann sig inte längre i exil. 

Vi kom till den idylliska staden Sremski Karlovci, berömd för freden i Karlowitz 1699 som innebar att Österrike lade under sig de delar av Centraleuropa som fram till dess lytt under Höga porten (nästan hela Ungern. Transsylvanien, större delen av Kroatien och Slavonien). Under en tid var Sremski Karlovci dessutom ett viktigt serbiskt kulturellt och andligt centrum. Sanimir Resic: "Efter en tid i byn Krušedol fick den serbiska kyrkan sitt nya säte 1712 i staden Sremski Karlovci. Efter att osmanerna upplöst det serbiska patriarkatet i Peć, Kosovo, 1745, och fört över den serbiska kyrkans huvudsäte och jurisdiktion till den bulgariske ärkebiskopen i Ohrid, blev Sremski Karlovci serbernas kulturella och kyrkliga centrum. Serberna i det osmanska riket styrdes alltså av den bulgariska kyrkan i Makedonien, och serberna i habsburgsk exil från Srijem [Srem; den sydvästra delen av Vojvodina]. Den serbiska kyrkans huvudsäte förblev Sremski Karlovci fram till mitten av 1800-talet, då ett autonomt serbiskt furstendöme grundades." (s. 98-99)

Påminnelser om krig saknades inte under vår färd. Vi stannade till vid teve-tornet i Novi Sad - bombade av NATO år 1999 för att hindra Miloševic från att genomföra etnisk rensning i Kosovo. Någonstans träffade vi på en mycket hög pelare krönt av en figur som håller ut armarna; vid dess fot några högstämda partisaner.

Hemkomna från utflykten gav portugiserna och jag oss ut på jakt efter den brasilianska musikfestivalen i Novi Sad. Vi träffade på en brasilianare och hans flickvän. Innan den glada portugisiska trion skulle ta bussen till Ljubljana hann vi också med att äta en hamburgare samt dricka något på en uteservering. Tiago berättade att utlänningar ofta skrattar när de hör det portugisiska ordet för champinjon: cogumelo. Ja, det lät kul. Strandförsäljarnas utrop av "Bola de Berlim" (en kaka) demonstrerades också.

Donaus sandstränder är populära på sommaren; här finns restauranger och serveringar. Frihetsbron som bombades av NATO 1999 men därefter återuppbyggdes är synlig från badstranden.

På restaurang Aqua Doria vid Donaus strand i Novi Sad lyssnade jag på en tamburica-orkester (ett slags luta)  Till min stora glädje fick jag höra "Kada padne prvi sneg" (När den första snön faller) - den passar i alla väder. Jag fotograferade rätt friskt, och när det var färdigspelat kom en av medlemmarna fram till mig och sa att nästa gång bör jag fråga först. I publiken fanns det kanske sådana som var ute på vift... Jag bjöd mannen på en öl och vi fick en pratstund. Han gav mig sitt visitkort - orkestern hette Ad Libitum - och berättade att han spelat med den store Zvonko Bogdan.

Donau är också brottsplats. Ett monument har rests över de judar som sköts här under andra världskriget har rests. Texten på sockeln är skriven också på hebreiska.

 

Báčsky Petrovec - slovakiskt centrum

Vi var båda på väg ut från busstationen i Báčsky Petrovec (serbiska: Bački Petrovac), jag några steg bakom henne. Fotot jag tog visar en äldre kvinna, lätt böjd, i lång kjol, blus och huckle. 

Det första som mötte mig när jag lämnade stationen var en rostig gatuskylt med påskriften "Ulica Maršala Tita" - Marskalk Titos gata. Den lilla staden dallrade i hettan denna söndagseftermiddag i augusti. Kyrkans torn var försett med ett galleri som jag kände igen från Spiš-regionen i Slovakien. En gata kantades av träd som skänkte svalka.

På Tito-gatan hittade jag en modern restaurang, Alexandria. Jag tilltalade en av kyparna på tjeckiska och fick svar på klingande slovakiska. När jag ätit fick jag fick med mig en liten folder med bilder på de italienska maträtter som utgör restaurangens specialitet. Den var skriven på serbiska med undantag för sista sidan som innehöll en kort information både på serbiska och slovakiska.  Innan vi fortsätter vår promenad - en lista över slovakiska institutioner i staden:

*Matica Slovenská v Srbsku (MSS); viktig kulturorganisation, grundad 1932.

*Slovenské vydavatelské centrum ("Slovakiska centret för utgivning") ger ut böcker på slovakiska samt tidskrifter: Zornička riktar sig till barn, Nový Život behandlar litterära och kulturella ämnen, Rovina vänder sig till hela familjen; 

*Två teatrar: den professionella Slovenské vojvodinské divadlo samt amatörteaterföreningen Divadlo VHV;

*Štefan Homola-biblioteket; det äldsta av dem som grundats av slovaker i Vojvodina, tillika ett av de äldsta i Serbien;

*Ján Kollár-gymnasiet;

*Museum över slovakerna i Vojvodina;

*Två gallerier: Galéria Zuzky Medved'ovej samt Galéria Karola Miloslava Lehotského;

*Kammarkören Musica Viva;

*Folkdans-forening (Kultúrno-umelecký spolok Petrovská družina). 

I kommunen med samma namn (i vilken ytterligare tre orter ingår) utgjorde slovakerna år 2002 66 procent av befolkningen. Samhället Báčsky Petrovec hade 6727 invånare 2002. Enligt folkräkningen uppgick antalet slovaker i Serbien 2011 till 52 750 personer (1). Det stora flertalet av dem bor i Vojvodina. Den slovakiska invandringen inleddes i slutet på 1600-talet och fortsatte under 1700-talet. Det var fråga om migration inom Ungern. 

Jag gick förbi en hög port med slovakisk överskrift. En affisch gjorde reklam för 51:a upplagan av Slovakiska nationella festivalen i Báčsky Petrovec. På en stor byggnad kunde de slovakiska orden "obchod s chmelom" (handel med humle) skönjas. En affisch informerade på slovakiska om Petrovská Vrbara-festivalen 3-5 augusti: musikuppträdanden, fotbollsmatcher, en show med barnmode och utställning av leksaker, och så mat: perkelt samt grillat kött.

Kring ett bord uppställt på en allmänning träffade jag på två söndagslediga öl-drickande killar. Vi fick en trevlig pratstund.

Det var dags att återvända till busstationen. Störst i stan: det gamla jättemagasinet med brutet tak och det ärevördiga Kollár-gymnasiet från 1919 med torn och förfinad arkitektur. - Sådant är Báčsky Petrovec: Lantligt och lärt.

 

Åter i Bela Crkva

Omedelbart efter ankomsten till Bela Crkva styrde jag stegen mot Cinema Pub. Ett finfint ställe med trevliga människor, underbar musik (Dylan, Neil Young, Johnny Cash, REM, Rolling Stones...). Bilder av Dylan och Marilyn Monroe på väggarna samt skyltar med texter som "La vie est belle" (Livet är vackert); i taket hänger en Union Jack. Här tillbringade jag mycket trevliga stunder 2010/11 och även denna gång. Jag satt utomhus tillsammans med Zoran, ägaren, och några vänner till honom. En av dem var en kvinna som besökt Lund. Andra kvällar träffade jag personer som jag lärt känna lite grann under mitt första besök, såsom Ilie. Med bar överkropp och ett stort leende på läpparna gjorde han entré. Sista kvällen kom en kille som jag kände igen från 2010/11 fram till mig. Han talade om att han var nygift och skulle flytta till Krefeld i Tyskland. 

Ivan, en ung kille som arbetar på Cinema Pub, berättade att han på stadens diskotek mer än en gång blivit vittne till slagsmål, men aldrig på Cinema Pub. 

Även ägarens son, Nikola, tillhörde arbetsstyrkan. En 17-årig långhårig trummis som pratade mycket bra engelska.

En kväll blev jag bekant med Daniela som åkt hit i sin bil från Jasenovo. Jag berättade för henne att jag känner mig hemma i Bela Crkva och hon berättade att hon hyste samma känslor för Wien - hon skulle studera där. När puben stängde skjutsade hon mig till Laguna, mitt pensionat.

Första kvällen i Bela Crkva hann jag också med ett besök i Tjeckiska huset. Några män var samlade och drack öl, någon spelade dragspel. Diskussionens vågor gick höga. Här träffade jag Václav Mizera som jag pratade ganska mycket med under mitt första besök. Även Darko Veseli och Milan - två taxichaufförer som jag åkte med 2010/11 - återsåg jag, förmodligen i taxibolagets väntsal där det också finns en servering. Darko är tjeck och bor i Kruščica; Milan har rumänska rötter och en syster i Jönköping.

 

Švabi - schwaber

På en trottoar - några var uppflugna på en mur - väntade ett tiotal barn i olika åldrar tillsammans med en vuxen kvinna på något eller någon. Jag började prata med dem. En av flickorna - hon kunde bra engelska - pekade på en liten pojke och berättade att hon kallade honom för "Švabi" eftersom han var så ljus. Švabi är den serbiska benämningen på donauschwaberna, den stora tyska befolkningsgruppen i Vojvodina som fördrevs efter andra världskriget (500 000 personer). I sin bok Donau berättar Claudio Magris om befolkningssammansättningen i Bela Crkva - Weisskirchen på tyska - år 1910: 6 062 tyskar, 1 213 ungrare, 1 994 serber, 42 slovaker, 1 806 rumäner, tre rutenare, 29 kroater, 312 tjecker, 42 zigenare, 1 343 garnisonssoldater från skilda områden samt 29 registrerade som "övriga". 250 var "av judisk religion". Om tyskarna som fördrevs skriver han: "Weisskirchen, det tyska Bela Crkva, lever kvar bland den grupp landsflyktingar som slog sig ner i Salzburg och nu publicerar bok efter bok med lärda, lidelsefulla och bittra vittnesmål från det förgångna." (s. 287) Ett besök på den katolska kyrkogården i staden är mycket intressant. Gravstenarna har inskriptioner på serbiska, tyska, tjeckiska, ungerska, rumänska.

 

Promenader

Bela Crkva kommer mer till sin rätt en solig kväll i augusti än en vinterdag. Jag tyckte om staden också i dimma och snö, men de som rådde mig att komma hit på sommaren hade rätt. 

Kanske hade jag passerat det tidigare, men nu stannade jag till och beundrade det rosa huset med pilastrar och stuckaturer. En man hade rest en stege mot sitt hus och undersökte takrännan. Ett hus hade två dörrar intill varandra, slitna men smyckade med pampiga snideriarbeten. 

I Bela Crkva pågår under sommaren ett intensivt badliv i de många sjöarna. Överallt finns serveringar och restauranger. Bland annat kan man få "leskovački" (från södra Serbien). Mycket gott, och billigt, som alltid. En av serveringarna vid Gradsko-sjön hette Copacabana och drevs av några unga killar. 

Än gick jag förbi ett enkelt hyreshus - balkongen var full av blommor och på en slak lina hängde tvätt - än ett hus som vittnade om svunnen rikedom. Som det blå huset där ett fönster kröntes av gesimser och ett gipshuvud. Magris skriver: "På Partizankagatan låg tyskarnas hus, som var de mest välskötta, utsmyckade med friser och kvinnohuvuden i gips ovanför fönstren, klädda med plattor i livliga rumänska färger och med trädgårdar på baksidan." (s. 287) Kanske var mitt blå hus beläget just på Partizanka-gatan?

Jag tror att det var där som följande utspelades. Jag hörde en bil tuta och vände mig om. Det var Darko Veseli i sin röda taxi. Han berättade för mig att husen längs den här gatan beboddes av "švabi" (donauschwaberna som fördrevs efter 1945). En stund senare gick jag in på en restaurang, fortfarande på Partizanka-gatan (tror jag), för att dricka något och möttes av tre pratglada kypare.

En av dem sprang och hämtade en karta för att visa Serbien för mig. Han pekade ut var hans far kom från. Han berättade också att han har en släkting i Lund. Jag fick veta att gatan vi befann oss på (som sagt tror jag att det var Partizanka-gatan) under andra världskriget kallades för "Banditenstrasse" - dock minns jag inte av vem. Kanske av serberna på grund av att där bodde så många tyskar? Jag tänkte ofta under mitt besök i Bela Crkva: det är en annan värld men mycket är mig ändå bekant, om än förmodligen på ett ytligt plan.

Bela Crkva är en gammaldags stad och människorna mycket vänliga. En gång stannade en man på cykel till hos mig där jag stod på trottoaren och undrade om han kunde hjälpa mig med något. En annan gång skulle jag stiga på en buss och fick då en vänlig klapp på huvudet av en man. En kväll när jag var på väg till Cinema Pub efter att ha bevistat den tjeckiska musikfesten var det en man som vinkade åt mig från en uteservering. Jag kände igen honom - han hade varit på Cinema Pub två kvällar tidigare. Jag slog mig ner. Det var dock inte så lätt att kommunicera. Jag hankade mig fram med några slaviska ord, något på serbiska och lite rumänska. Jag försökte förklara att jag tänkte komma tillbaka sommaren 2013. En av männen sa på rumänska "paişpe". Jag funderade en stund och förstod att han sagt "fjorton" på rumänska. Jag funderade lite till och sa "ne, treişpe" ("tretton"). "Treişpe, du har rätt!" svarade mannen.

 

ČOMI - Tjeckiska internationella musikfestivalen för ungdomar

Jaroslav Bodnar, som tillhör den tjeckiska minoriteten, öppnade den tjeckiska musikfesten som hölls i dagarna två vid Gradsko-sjön i Bela Crkva. Följande kväll skulle tjecker från den rumänska delen av Banatet uppträda och bjuda på sin musik, vilket jag tyvärr inte skulle få uppleva eftersom jag var tvungen att påbörja hemresan just den dagen. På Jaroslavs skjorta stod "Krajani", det tjeckiska ordet för "landsmän".

Adam Bodnar, son till Jaroslav, spelade ett stycke på piano. Under mitt besök 2010/11 hade jag fått höra honom spela Mozarts "Turkisk marsch" i tre olika hastigheter. Även Adams syster uppträdde på festivalen. Hon studerar tjeckiska vid universitetet i Belgrad.

En orkester bestående av ungdomar spelade fantastisk jazzmusik. Även ett ungt rockband med lokala förmågor (mestadels, tror jag) uppträdde - tung melodisk, gitarrbaserad rock. En av låtarna var av Whitesnake. Fantastiskt bra!

 

Kruščica

En dag tog jag en Millenium-taxi ut till byn Kruščica som har en betydande tjeckisk befolkning. För första gången var taxichauffören en kvinna. Hon hette Verka och visade sig vara den enda kvinnan som körde för Millenium. Jag gick till Barbara Hana som jag hade ett långt samtal med under mitt första besök. Hon blev glad och förvånad när jag dök upp. Barbara bodde intill den katolska kyrkan och har till uppgift att se till och sköta om den. Hon berättade att kyrkan firar 100-årsjubileum i september och att man då skulle få besök av kyrkliga dignitärer från Tjeckien. Hon berättade att hon inte var riktigt kry. Hon kände sig orolig, var nedstämd och visste inte vad det är för fel. Hon verkade vara rätt ensam.

När jag sagt farväl till Barbara tänkte jag att jag skulle knacka på hos Darko Veselis familj. Barbara hade berättat att de bodde på nummer 13. Kanske var det på vägen dit som jag fick syn på det vackra huset med pilastrar och en profilrik gesims under taket. Ett kibic-fönster (ett cirka 20 cm djupt burspråk med glas på tre sidor) kröntes av överdådig stuckatur. Strax intill växte en buske med djupblå blommor. 

Jag gick bygatan fram och kom fram till den stora, vackra träporten med numret 13. Jag knackade på. En dörr öppnades och jag fick ett hjärtligt välkomnande. Jag bjöds in på den prydliga gården. Till höger var boningshuset, och vi gick in. Jozef och Doroteja bjöd mig att slå mig ner vid köksbordet. De visade album med fotografier från resor till Tjeckien, från tjeckiska fester och sonsonen Davors bröllop. En allvarlig ung man; som om han redan ångrat sig. 

Jozef och Doroteja berättade att det är fyra generationer som bor i huset. De själva, sonen Ferdinand med sönerna Davor och Darko samt Davors hustru Sněžana och deras nyfödda barn. Jag behövde inte säga så mycket, de båda pratade på och jag kände mig mycket väl till mods. Jag bjöds på rakija. Jozef var mycket jaktintresserad och snart tog han med mig ut på gården igen och visade några av sina jakttroféer som hängde på väggen. 

Doroteja visade de påskägg hon målat. Jag kunde inte nog berömma henne - de var verkligen vackra. 

Davor Veseli, relativt nygift och nybliven pappa skulle ut och jaga med vänner. Jag blev fotograferad tillsammans med dem. Zvonko Bogdans sång "Kad sam bio mladjan lovac ja" (När jag var en ung jägare) dök upp i huvudet.

Jozef visade mig vad som fanns allra längst in på gården - duvor, kor, grisar, höns. I en stor plastbehållare var frukt på jäsning - rakija på gång.För första gången i mitt liv fick jag se en sugga dia sina kultingar. De skrek duktigt. Hönsen hade några vågräta pinnar att sitta på.

På gården stod en gammal Zastava som tillhörde Darko. Jozef förde mig raskt från det ena hörnet av tomten till det andra. Han plockade päron och annan frukt från träden och stoppade ner dem i en påse som jag skulle ha med mig. En granne kom över och köpte en flaska rakija. Även han talade tjeckiska. I familjen Veseli (namnet betyder "glad") kunde alla språket väl. Andra personer ur den tjeckiska minoriteten har inte samma kunskaper utan blandar tjeckiska med serbiska. Då är det inte så lätt att förstå. 

Darko Veseli dök upp och körde mig till Laguna, mitt pensionat. Kruščica ligger ganska högt. Innan nerförsbacken till Bela Crkva började såg jag bergen i fjärran - i Rumänien - och de blinkande ljusen nere i dalen. Månen lyste, det hade börjat skymma. Jag mådde bra av rakin och det var trevligt att prata med Darko. På Laguna åt jag en god middag. Som vanligt hade jag en givande pratstund med den försynte och vänlige mannen i receptionen. Jag vet inte om jag någonsin frågade vad han hette. Jag önskar bara att jag hade haft mer tid att prata med honom. Han visade foton på sina två barn, som nästan var vuxna. Under mitt förra besök hade han bränt några cd-skivor med serbisk rockmusik åt mig. Mätt och belåten gick jag upp till mitt rum och sov tungt. De två föregående nätterna hade blivit mycket sena.

Väl hemma från resan, när jag satt och tittade igenom mina foton, upptäckte jag att jag under mitt första, vintriga besök fotograferat Jozefs och Dorotejas gravsten på kyrkogården i Kruščica. Då hade jag ännu inte träffat dem och lade inte märke till att dödsåren saknades. Endast de återstår att ristas in. Namn, födelseår samt "Frid över deras aska" (på tjeckiska) står där redan. Tydligen händer det att man ordnar med gravstenen medan man ännu är i livet. På vandrarhemmet i Novi Sad frågade jag föreståndaren om detta, och han bekräftade att så sker ibland.

 

Češko Selo

Nästa dag tog jag en Millenium-taxi ut till byn Češko Selo. Jag tyckte jag kände igen chauffören och undrade om det inte kunde vara han som jag fotograferade tillsammans med bland andra Darko Veseli på Millenium-serveringen under mitt första besök. Killen pratade inte engelska men rätt som det var mindes han. Ja, ett fint kort, det har jag satt upp där hemma, sa han. När jag stigit ur bilen vid infarten till Češko Selo var det genast en man som vinkade på mig från sin trädgård. Jag gick fram till honom och vi började prata - på tjeckiska, vilket visade sig vara lätt. Han hämtade kaffe och raki. Snart kallade han på sin son, och döm om min förvåning: det var Andrej Hana som jag träffat i Kruščica vid mitt första besök. Den gången var jag på besök hos hans farmor, Barbara, som då ringde efter Andrej och hans bror. 

Mannen som bjudit in mig hette Valentin och var son till Barbara och far till Andrej. Det blev en mycket trevlig pratstund. Rätt som det var hördes en högtalarröst, varefter en bil med högtalare på taket dök upp. Det var romer som förkunnade att de köpte upp fjädrar. Andrej läste till sjuksköterska. Valentin berättade om den svåra ekonomiska situationen, lönerna är mycket låga. Han tjänade 200 euro i månaden. På radion hördes en låt med den legendariska serbiska rockgruppen Riblja Čorba (Fisksoppa) och därefter spelade Andrej fler i sin mobil. Jag lovade honom att skicka fotona jag tog. Jag beklagade att jag inte kunde vara med om lördagens begivenhet - gulaschtävlingen i Češko Selo, på serbiska "paprikašijáda" - eftersom jag skulle flyga hem just den dagen.

"Hvala/chvála" - tack (på serbiska) / beröm (på tjeckiska) - till er alla!

---

Noter:

(1) Enligt Radio Prague International uppgick antalet tjecker i Rumänien 2018 till ca 2000:

 https://cesky.radio.cz/kdo-vi-mozna-se-za-pet-deset-let-cesi-do-banatu-zacnou-vracet-8167981

I den rumänska folkräkningen 2002 uppgick de till 3 941:

 https://insse.ro/cms/files/RPL2002INS/vol1/tabele/t40.pdf

Enligt sajten Srbský Banát (2019) uppgår antalet tjecker i den serbiska delen av Banatet till 1500-2000: https://srbskybanat.cz/krajane-v-srbsku/

--- 

Källor:

Landguiden/Kroatien (utgiven av Utrikespolitiska Institutet)

Vojvodina Slovak Cultural Institute: https://www.slovackizavod.org.rs/en/kultura-i-sira-javnost/12949

Magris, Claudio: Donau (Bokförlaget Forum, 1993)

---

 

Mångspråkig skylt i Novi Sad.

I Novi Sads centrum.

Petrovaradin.

Donauparken.

Rådhuset.

På utflykt med den portugisiska trion. De två till höger är bröder.

Bombat av Nato 1989.

Tevetornet i närheten av Novi Sad. Bombat 1999.

Ett av klostren.

Klosterkyrka.

Inköp i ett kloster.

Partisanmonument.

Sremski Karlovci.

Sremski Karlovci.

Sremski Karlovci.

Sremski Karlovci.

 

Miguel.

Portugiserna har träffat ett par från Brasilien.

Novi Sad. 

Novi Sad.

Restaurang Domino, Novi Sad. Ungersk bonad.

Vid Donaus strand. Den nya bro som byggdes efter bombningarna 1999.

Monument över judarna som sköts vid Donau under andra världskriget.

Tamburica-orkester.

Slovakisk inskrift över porten. Báčsky Petrovec.

Affisch i Báčsky Petrovec som gör reklam för den 51:a upplagan av den slovakiska festivalen.

Homola-biblioteket (den svart-vita byggnaden). Báčsky Petrovec.

Söndagslediga invånare i Báčsky Petrovec.

Restaurang Alexandria, Báčsky Petrovec.

 Matica slovenská v Juhoslávii (MSJ) (senare ändrades namnet till Matica Slovenská v Srbsku). Báčsky Petrovec.

 Báčsky Petrovec.

Cinema Pub, Bela Crkva.

Ivan och Nikola, Cinema Pub.

Zoran i mitten.

Tjeckiska huset, Bela Crkva.

Gänget med den ljushårige killen som kallades "Švabi".

"Leskovački" - mat från södra Serbien.

 

Copacabana vid Gradsko-sjön, Bela Crkva.

Hyreshus i Bela Crkva.

Partizanská-gatan? (Bela Crkva.)

Kypare på restaurang i Bela Crkva (Partizanská-gatan?).

Mannen pekar ut varifrån hans far kommer.

Något behöver fixas. Bela Crkva.

Välsnidade dörrar.

Bela Crkva - Weisskirchen.

Jaroslav Bodnar vid invigningen av den tjeckiska musikfestivalen i Bela Crkva.

Adam Bodnar.

Musiker.

Musiker.

Tjeckiska musikfestivalen, Bela Crkva.

Kibec-fönster i Kruščica.

Doroteja och Jozef Veseli.

 

Dorotejas påskägg.

Davor Veseli, Darkos bror, nummer två från höger.

Jozef Veseli.

På jäsning - rakija på gång.

Hos Jozef Veseli i Kruščica.

Höns.

Taxichauffören Darkos Zastava.

Livets slut återstår att fylla i.

Andrej och hans far, Češko Selo.