En resa till Vojvodina - Serbiens Centraleuropa (2012)

Text: Per Nilson; foto: Per Nilson m fl

Fotona togs under en resa till Vojvodina (Serbien) sommaren 2012. För att se ett foto i större format, vänsterklicka på det och därefter på "original".

Fotona är sorterade under fyra rubriker:

-Novi Sad, Fruška-bergen, Sremski Karlovci;

-Det slovakiska Báčsky Petrovec;

-Bela Crkva;

-Besök i de tjeckiska byarna Kruščica och Češko Selo

---------------------------------------------------------------------------------------------

INLEDNING

Vojvodina i norra Serbien är en av Europas mest mångetniska regioner. Regionen gränsar till Ungern, Rumänien, Bosnien och Kroatien. Sedan 900-talet fram till 1918 (med undantag för en turkisk period 1541-1718) lydde Vojvodina under Ungern. Under 1600- och 1700-talen invandrade många serber söderifrån för att undkomma osmanerna. Efter 1718, då habsburgarna erövrade området från turkarna, inleddes en invandring från Centraleuropa: slovaker, tjecker, tyskar.

15-25 augusti 2012 gjorde jag en resa till Vojvodina. Mitt främsta ärende var att återse Bela Crkva och de tjeckiska byarna som jag besökte december-januari 2010/11. Jag ville återse människor och platser. Och jag ville veta hur Bela Crkva ter sig sommartid - utan snö. Under sommarresan 2012 besökte jag - förutom Bela Crkva och de två tjeckiska byarna Kruščica och Češko Selo - också Novi Sad, några av klostren i Fruška-bergen, staden Sremski Karlovci samt den slovakiska orten Báčsky Petrovec (några mil från Novi Sad). 

Resan till Vojvodina skedde med flyg till Belgrad via Podgorica, Montenegro, där jag hade en övernattning. I Belgrad tog jag bussen till Novi Sad, Vojvodinas "huvudstad". På resans nästsista dag återvände jag till Belgrad med buss från Bela Crkva. Följande morgon flög jag tillbaka till Köpenhamn, åter via Podgorica.

Resan till Vojvodina 2012 resulterade i ytterligare fyra artiklar publicerade här på Kultur i öst (kulturiost.se; klicka därefter på "Möten med människor och platser" och slutligen på "Tema fd Jugoslavien"):

Tankar om 90-talets jugoslaviska krig under en resa i Vojvodina (2012)

Montenegrinsk mellanlandning (2012)

Bilder från staden Báčsky Petrovec - slovakiskt centrum i Vojvodina (2012)

Bilder från Belgrad (2012)

För artiklar om den tjeckiska minoritetens historia och nutid i Serbien samt bilder från Belgrad (2010/11), se följande artiklar här på Kultur i öst (kulturiost.se; klicka därefter på "Möten med människor och platser" och slutligen på "Tema fd Jugoslavien"):

På besök hos den tjeckiska minoriteten i Serbien - ett reportage och en rapport (2010/11)

På besök hos den tjeckiska minoriteten i Serbien - fotogalleri (2010/11)

Minnen av Belgrad (2010/11)

--------------------------------------

BILDER BILDER BILDER BILDER BILDER BILDER BILDER BILDER BILDER BILDER BILDER BILDER BILDER BILDER BILDER BILDER BILDER BILDER

Novi Sad, Fruška-bergen, Sremski Karlovci

En skylt i Novi Sad på sex språk (Vojvodinas flygklubb): serbiska, kroatiska, ungerska, slovakiska, rumänska och rusinska.

Katolska kyrkan i Novi Sad. Till höger det fina funkishuset Tanurdžic.

Petrovaradin-fästningen strax utanför Novi Sads stadsgräns (på andra sidan Donau). Här är bland annat stadsmuseet inrymt. Utsikten över Donau och Novi Sad är mycket fin från fästningens uteservering.

Donau-parken i Novi Sad.

Rådhuset i Novi Sad.

Vandrarhemmet Sova ordnade en utflykt till bland annat serbiska kloster utanför Novi Sad (Fruška-bergen). Tre unga portugiser, (från vänster) Diogo, Miguel och Tiago, och jag deltog i den. 17-årige Tiago och jag pratade om Pessoa och Saramago (vilka jag ännu inte läst). Jag hade hört en historia om Pessoa och en upphittad väska och Tiago förklarade: det var en väska som innehöll en mängd nya alter egon som Pessoa använde när han skrev. Killarna föreslog att jag skulle läsa The year of the death of Ricardo Reis av Saramago. Jag berättade att jag läst en roman av 1800-talsförfattaren de Queiroz (O Crime do Padre Amaro; dock ej på portugisiska), och att jag tyckte om den, även om prästens brott var av det mer svårsmälta slaget. Vi hade mycket att prata om medan vandrarhemsföreståndaren höll hög fart på de smala vägarna. Miguel, tjugo år, och Tiago är bröder. Diogo, också 20 år, är en kompis till dem. Alla tre kommer från Lissabon. Miguels och Tiagos far arbetar inom EU i Bryssel och där går också Tiago i skola. Brodern Miguel läser journalistik och ska i höst studera i Ljubljana. Diogo läser ekonomi och ska i höst byta ut Madrid mot Maastricht. Egentligen hade han velat läsa medicin för att i framtiden operera barn, men han kom inte in på den utbildningen. De tre purunga portugiserna var ute på en rundresa i det gamla Jugoslavien. Om jag förstod Miguel rätt så hade han vunnit en skrivtävling med en text om Ljubljana eller Slovenien. Priset var en resa till Ljubljana. Miguels intresse för de andra delarna av det forna Jugoslavien väcktes, och så tog han med sig brodern och kompisen på en rundresa. Jag var imponerad av dem. Andra i deras ålder skulle ha festat på någon badort en vecka och sedan åkt hem, men inte de!

Teve-hus i Novi Sad som bombades av NATO år 1999 för att hindra Miloševic från att genomföra etnisk rensning i Kosovo.

Teve-torn i Novi Sad som bombades av NATO 1999.

Grgeteg-klostret i Fruška-bergen. Historien bakom klostren är följande. Redan på 1400-talet sökte sig ortodoxa serber norrut för att undkomma osmanerna. De kom till Vojvodina som då var en del av Ungern samt till det kroatiska Slavonien (väster om Vojvodina). I bland annat Fruška-bergen byggde serberna kloster. Den turkiska parentesen 1541-1718 innebar inte att klostren förstördes. Efter 1718 tillföll Vojvodina återigen Ungern. I sin ungerska exil grundade serberna sitt första litterära sällskap (Budapest). Den pittoreska staden Szentendre öster om Budapest utgjorde ett viktigt kulturellt och andligt centrum för serberna. I Ungern fanns serbiska skolor. Ett serbiskt skriftspråk utvecklades i Vojvodina. Serbiska nationalteatern i Novi Sad grundades 1861 och är den äldsta i sitt slag i Serbien. År 1918 tillföll Vojvodina det nybildade Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike (sedermera Jugoslavien). Provinsens serber befann sig inte längre i exil. 

Grgeteg-klostret.

I Krušedol-klostrets kyrka köpte jag rökelse.

Någonstans under vår utflykt såg vi detta jugoslaviska monument över partisaner under andra världskriget.

Vi besökte den bedårande lilla staden Sremski Karlovci, berömd för freden i Karlowitz 1699 som ändade det osmanska styret över de delar av Centraleuropa som fram till dess lytt under Höga porten. Under en tid var Sremski Karlovci dessutom ett viktigt serbiskt kulturellt och andligt centrum. I sin utmärkta bok "En historia om Balkan. Jugoslaviens uppgång och fall" skriver Sanimir Resic: "Efter en tid i byn Krušedol fick den serbiska kyrkan sitt nya säte 1712 i staden Sremski Karlovci. Efter att osmanerna upplöst det serbiska patriarkatet i Peć, Kosovo, 1745, och fört över den serbiska kyrkans huvudsäte och jurisdiktion till den bulgariske ärkebiskopen i Ohrid, blev Sremski Karlovci serbernas kulturella och kyrkliga centrum. Serberna i det osmanska riket styrdes alltså av den bulgariska kyrkan i Makedonien, och serberna i habsburgsk exil från Srijem [Srem; den sydvästra delen av Vojvodina]. Den serbiska kyrkans huvudsäte förblev Sremsi Karlovci fram till mitten av 1800-talet, då ett autonomt serbiskt furstendöme grundades."

I Sremski Karlovci. "Sremski kutak" står det på skylten ovanför ingången. "Sremski" är adjektiv av "Srem" (den del av Vojvodina där staden ligger) och "kutak" betyder hörna eller vrå.

Sremski Karlovci.

Sremski Karlovci.

Portugisen Miguel i Sremski Karlovci.

Hemkomna från utflykten gav vi - Tiago, Diogo, Miguel och jag - oss ut på jakt efter den brasilianska musikfestivalen i Novi Sad. Vi träffade på en brasilianare och hans flickvän (till höger). Innan den glada portugisiska trion skulle ta bussen till Ljubljana hann vi också med att äta en hamburgare samt dricka något på en uteservering. Tiago berättade att utlänningar ofta skrattar när de hör det portugisiska ordet för champinjon: cogumelo. Ja, det lät kul. Vi skrattade också åt uttalet på kakan "Bola de Berlim", och hur strandförsäljarna låter när de ropar ut Bola de Berlim

En kväll hördes mycket speciell körmusik från platsen framför den katolska kyrkan i Novi Sad. Jag frågade mannen som bar sin dotter på axlarna vad det var för musik och han svarade att det var brasilianska slavsånger. Mannen är född i Brasilien. Till höger hustrun och till vänster sonen från ett tidigare äktenskap.

Denne man träffade jag på i Novi Sads utkanter. Han tillverkade bland annat träslevar. Han hade sålt några på Exit-festivalen (rockfestivalen som hålls i Novi Sad varje sommar).

På den trivsamma restaurang Domino i Novi Sad spelas tamburaši-musik på kvällarna (vojvodinsk musik, framförd bland annat med en speciell gitarr, tambura). Väggarna pryds av ungerska bonader. 

I Novi Sad finns sandstränder vid Donau. Badlivet är intensivt med allt vad därtill hör av restauranger och serveringar. Här ses Frihetsbron som bombades av NATO 1999 men därefter återuppbyggdes.

Monument vid Donaus strand i Novi Sad över judar som sköts vid Donau under andra världskriget. Texten på sockeln är skriven också på hebreiska.

Tamburaši-musik på restaurang Aqua Doria vid Donaus strand i Novi Sad. Jag fick höra den härliga "Kada padne prvi sneg" (När den första snön faller). Jag fotograferade rätt friskt, och när orkestern slutat spela kom en av medlemmarna fram till mig och sa att nästa gång bör jag fråga innan jag fotograferar. Det kan till exempel hända att mannen som sitter där inte har sin fru vid sin sida utan en annan kvinna... Jag bjöd mannen på en öl och vi fick en pratstund. Jag fick hans visitkort - orkestern han spelar i heter Ad Libitum - och han berättade att han spelat med den store tamburaši-sångaren Zvonko Bogdan.

Det slovakiska Báčsky Petrovec  

Port med slovakisk överskrift i Báčsky Petrovec. I kommunen med samma namn (i vilken ytterligare tre orter ingår) utgjorde slovakerna år 2002 66 procent av befolkningen. Samhället Báčsky Petrovec hade 6727 invånare. Enligt den senaste räkningen från Serbiens statistiska byrå uppgick antalet slovaker i Serbien 2011 till 52750 personer (2002: 59021). Det stora flertalet av dem bor i Vojvodina. Slovakerna bosatte sig i Vojvodina på 1700-talet. Det var fråga om migration inom det österrikiska kejsardömet.

Affisch som gör reklam för 51:a upplagan av Slovakiska nationella festivalen i Báčsky Petrovec.

Den svartvita byggnaden till vänster är det anrika Štefan Homol-biblioteket.

Söndagslediga slovaker i Báčsky Petrovec. Mycket trevliga att prata med.

På gatan Maršala Tita finns denna relativt nyöppnade och moderna restaurang, Alexandria. Här pratade jag tjeckiska för första gången under resan. Jag tilltalade en av kyparna på tjeckiska och han svarade mig på klingande slovakiska. Jag fick med mig en liten folder med bilder på de italienska maträtter som utgör restaurangens specialitet. Foldern är skriven på serbiska med undantag för sista sidan som innehåller en kort information både på serbiska och slovakiska. Det fanns inte många kunder i lokalen men personalen skrattade och skämtade med varandra. 

I denna byggnad huserar den slovakiska kulturorganisationen MSS (Matica slovenská v Srbsku). Organisationen bildades 1932 (under namnet Matica Slovenská v Juhoslávii; MSJ) och har sedan dess sitt säte i Báčsky Petrovec. Ordet "matica" betyder bikupa. Som beteckning för kulturorganisation används ordet även i Serbien, där "Matica srpska" är en anrik och respekterad institution. Dubbelkorset på MSS:s emblem känner vi igen från den slovakiska flaggan.

Karaktärsfull gammal byggnad - kanske ett före detta magasin eller fabrik.

De båda pojkarna gick framför mig och jag hörde att de pratade engelska. Jag gick ikapp dem och frågade hur det kom sig. Pojken till höger svarade att han bodde i Tyskland och var på besök i staden. Han hade vuxit upp i Tyskland. Jag frågade varifrån i Tyskland han kom. "Wilhelmshaven", blev svaret, och så tillade han skrattande: "Hitlers favoritstad."

Bela Crkva

Omedelbart efter ankomsten till Bela Crkva styrde jag stegen mot Cinema Pub. Ett underbart ställe med trevliga människor, underbar amerikansk/engelsk musik (Dylan, Neil Young, Johnny Cash, REM, Rolling Stones...). Bilder av Dylan och Marilyn Monroe på väggarna samt skyltar med texter som "La vie est belle" (Livet är vackert), i taket hänger en Union Jack. Här tillbringade jag mycket trevliga stunder 2010/11 och även under denna resa. Första kvällen satt jag utomhus tillsammans med Zoran, ägaren, och några vänner till honom. En av dem var en kvinna som besökt Lund. Andra kvällar träffade jag personer som jag lärt känna lite grand under mitt första besök. Atmosfären var varm och vänlig. Sista kvällen kom en kille som jag kände igen från mitt besök 2010/11 fram till mig. Han talade om att han var nygift och skulle flytta till Krefeld i Tyskland. Han betonade att Köln-regionen, där staden ligger, är mycket liberal och tolerant. Ivan, som arbetar på Cinema Pub, berättade att stämningen på den lilla puben är rätt speciell. På stadens diskotek har han mer än en gång blivit vittne till slagsmål, men aldrig på Cinema Pub. En kväll pratade jag med Daniela som åkt hit i sin bil från Jasenovo. Jag berättade för henne att jag känner mig hemma i Bela Crkva och hon berättade att hon hyste samma känslor för Wien - hon ska studera där. När Cinema Pub stängde fick jag skjuts av Daniela till Laguna, mitt pensionat.

Ivan och Nikola som arbetar på Cinema Pub. Nikola är son till ägaren och trummis. Han är bara 17 år men pratar mycket bra engelska och spelar Dylan, Neil Young, Johnny Cash med flera så att det står härliga till. Trevligare människor än de båda får man leta efter!

Zoran, ägaren till Cinema Pub (i mitten), tillsammans med en gäst och en medarbetare.

Första kvällen i Bela Crkva hann jag också med ett besök i Tjeckiska huset. Några män var samlade och drack öl, någon spelade dragspel. Diskussionens vågor gick höga. Här träffade jag Vaclav Mizera som jag pratade ganska mycket med under mitt besök 2010/11.

Den första kvällen återsåg jag två gamla bekanta taxichaufförer, tjecken Darko Veseli (till vänster) samt Milan som har rumänska rötter; en syster till honom bor i Jönköping.

Under en promenad träffade jag på denna grupp. Jag började prata med dem. En av flickorna pratade bra engelska och hon berättade att hon kallade den lille pojken (tredje från höger på muren) för "Švabi" eftersom han är så ljus. Švabi är den serbiska benämningen på donauschwaberna, den stora tyska befolkningsgruppen i Vojvodina som fördrevs efter andra världskriget (500 000 personer). I sin bok Donau berättar Claudio Magris om befolkningssammansättningen i Bela Crkva - Weisskirchen på tyska - år 1910: 6 062 tyskar, 1 213 ungrare, 1 994 serber, 42 slovaker, 1 806 rumäner, tre rutenare, 29 kroater, 312 tjecker, 42 zigenare, 1 343 garnisonssoldater från skilda områden samt 29 registrerade som "övriga". Om tyskarna som fördrevs skriver Magris: "Weisskirchen, det tyska Bela Crkva, lever kvar bland den grupp landsflyktingar som slog sig ner i Salzburg och nu publicerar bok efter bok med lärda, lidelsefulla och bittra vittnesmål från det förgångna." Ett besök på den katolska kyrkogården i staden är mycket intressant. Här finns gravstenar med inskriptioner på tyska, tjeckiska, ungerska, rumänska med flera språk (för bilder från kyrkogården, se artikel här på Kultur i öst: "På besök hos den tjeckiska minoriteten i Serbien - fotogalleri (2010/11)").

I Bela Crkva pågår under sommaren ett intensivt badliv i de många sjöarna. Överallt finns serveringar och restauranger. Här en typ av mat som kallas "leskovački" (från södra Serbien). Mycket gott, och billigt, billigt, som alltid.

En av serveringarna vid Gradsko-sjön heter Copacabana och drivs av några unga killar. 

Hyreshus i Bela Crkva.

Ett av många vackra fönster i Bela Crkva. I sin bok Donau skriver Claudio Magris bland annat följande om Bela Crkva: "På Partizankagatan låg tyskarnas hus, som var de mest välskötta, utsmyckade med friser och kvinnohuvuden i gips ovanför fönstren, klädda med plattor i livliga rumänska färger och med trädgårdar på baksidan." Om detta fönster med tillhörande gipshuvud är taget på Partizanka-gatan minns jag dock inte.

Jag tror att det var på Partizanka-gatan följande utspelades. Jag hörde en bil tuta och vände mig om. Det var Darko Veseli i sin röda taxi. Han berättade för mig att husen längs den här gatan beboddes av "švabi" (det serbiska namnet på den tyska befolkningsgruppen, donauschwaberna, som fördrevs efter 1945). En stund senare gick jag in på en restaurang, fortfarande på Partizanka-gatan (tror jag), för att dricka något och möttes av tre makalöst vänliga kypare (bilden ovan). Vi pratade och skrattade.

En av kyparna sprang och hämtade en karta för att visa Serbien för mig. Han pekade ut var hans far kom från. Han berättade också att han har en släkting i Lund. Jag fick veta att gatan vi befann oss på (jag tror att det var Partizanka-gatan) under andra världskriget kallades för "Banditenstrasse" - dock minns jag inte av vem. Kanske av serberna på grund av att där bodde så många tyskar? Jag tänkte ofta under mitt besök i Bela Crkva: det är en annan värld men mycket är mig ändå bekant, om än kanske på ett ytligt plan.

Bela Crkva är en stad med låga hus och raka, långa gator. Många av husen har vackra, starka färger. Staden är full av små affärer och enkla matställen. Jag hörde flera gånger att ekonomin är ett stort problem för många människor.  Här finns inga trendriktiga affärer, inget extravagant, engelskan lyser nästan helt med sin frånvaro i stadsrummet. Det är en gammaldags stad och människorna mycket vänliga. En gång stannade en man på cykel till hos mig där jag stod på trottoaren och undrade om han kunde hjälpa mig med något. En annan gång skulle jag stiga på en buss och fick då en vänlig klapp på huvudet av en man. En kväll när jag var på väg till Cinema Pub efter att ha bevistat den tjeckiska musikfesten var det en man som vinkade åt mig från en uteservering. Jag kände igen honom - han hade varit på Cinema Pub två kvällar tidigare. Jag slog mig ner hos honom och hans kamrat. Det var dock inte så lätt att kommunicera. Jag hankade mig fram med några slaviska ord, något serbiskt ord och lite rumänska. Det är lätt att komma i kontakt med folk, och spännande att försöka göra sig förstådd med den som inte kan engelska. Jag försökte förklara att jag tänkte komma tillbaka sommaren 2013. En av männen sa på rumänska "paişpe". Jag funderade en stund och förstod att han sagt "fjorton" på rumänska. Jag funderade lite till och sa "ne, treişpe" ("tretton"). "Treişpe, du har rätt!" svarade mannen.

Reparationsarbeten.

Vackra dörrar.

Ett av många vackra hus i Bela Crkva.

Jaroslav Bodnar, som tillhör den tjeckiska minoriteten, öppnade den tjeckiska musikfesten som hölls i dagarna två vid Gradsko-sjön i Bela Crkva. Följande kväll skulle tjecker från den rumänska delen av Banatet uppträda och bjuda på sin musik. Tyvärr kunde jag inte uppleva det eftersom jag var tvungen att påbörja hemresan just den dagen. På Jaroslavs skjorta står "Krajani", det tjeckiska ordet för "landsmän". (Vojvodina består av tre delar: Bačka, Srem och Banatet. Den västra delen av Banatet ligger i Serbien och den östra i Rumänien.)

Adam Bodnar, son till Jaroslav, spelade ett stycke. Under mitt besök 2010/11 hörde jag honom spela Mozarts "Turkisk marsch" i tre olika hastigheter. Efter att ha spelat stycket en första gång sa han: "And now faster", och när det var gjort: "And now even faster." Även Adams syster uppträdde på festivalen. Hon studerar tjeckiska vid universitetet i Belgrad.

En orkester bestående av ungdomar spelade fantastisk jazzmusik.

Gitarristen i det unga jazzbandet. Njutbart och imponerande!

Namnet på den tjeckiska musikfesten var "ČOMI". Även ett ungt rockband med lokala förmågor (mestadels, tror jag) spelade - tung melodisk, gitarrbaserad rock. En av låtarna var av Whitesnake. Fantastiskt bra!

Besök i de tjeckiska byarna Kruščica och Češko Selo

En dag tog jag en Millenium-taxi ut till byn Kruščica som har en betydande tjeckisk befolkning. För första gången var taxichauffören en kvinna. Hon hette Verka och visade sig vara den enda kvinnan som körde för Millenium. Jag gick till Barbara Hana som jag hade ett långt samtal med under mitt första besök. Hon blev glad och förvånad när jag dök upp. Barbara bor intill den katolska kyrkan och har till uppgift att se till och sköta om den. Hon berättade att kyrkan firar 100-årsjubileum i september och att man då kommer att få besök av kyrkliga dignitärer från Tjeckien. Barbara berättade att hon inte är riktigt kry. Hon känner sig orolig och nedstämd och vet inte vad det är för fel. Hon verkar vara rätt ensam.

När jag sagt farväl till Barbara tänkte jag att jag skulle knacka på hos Darko Veselis familj. Barbara hade berättat att de bor på nummer 13. Jag gick bygatan fram och kom fram till den stora, vackra träporten med det numret. Jag knackade på. En dörr öppnades och jag fick ett hjärtligt välkomnande. Jag kom in på en prydlig gård. Till höger var boningshuset, och vi gick in. Jozef och Doroteja bjöd mig att slå mig ner vid köksbordet. De visade album med fotografier från resor till Tjeckien, från tjeckiska fester och sonsonen Davors bröllop. En stilig, allvarlig ung man. Jag sa att han såg så allvarlig ut att man kunde tro att han redan ångrat sig. Jozef och Doroteja berättade att det är fyra generationer som bor i huset. De själva, sonen Ferdinand med sönerna Davor och Darko samt Davors hustru Sněžana och deras nyfödda barn. Jag behövde inte säga så mycket, de båda pratade på och jag kände mig mycket väl till mods. Jag bjöds på raki. Jozef är en mycket jaktintresserad person och snart tog han med mig ut på gården igen och visade några av sina jakttroféer som hängde på väggen. 

Doroteja visade de påskägg hon målat. Jag kunde inte nog berömma henne - de var verkligen vackra. 

Davor Veseli, relativt nygift och nybliven pappa (andra från höger) skulle ut och jaga med vänner. Jag tänkte på Zvonko Bogdans sång "Kad sam bio mladan lovač ja" (När jag var en ung jägare). (Jag står i mitten.)

Jozef visade mig vad som fanns allra längst in på tomten - duvor, kor, grisar, höns...

Frukt på jäsning - tillverkning av raki (fruktbrännvin; ett annat ord för samma dryck är slivovice).

För första gången i mitt liv fick jag se en sugga dia sina kultingar. De skrek duktigt.

Höns.

Denna gamla Zastava tillhör Darko Veseli. Jozef förde mig raskt från det ena hörnet av tomten till det andra. Han plockade päron och annan frukt från träden och stoppade ner dem i en påse som jag skulle ha med mig. En granne kom över och köpte en flaska raki. Även han talade tjeckiska. I familjen Veseli talade alla bra tjeckiska. Andra personer ur den tjeckiska minoriteten har inte samma kunskaper utan blandar tjeckiska med serbiska. Då är det inte så lätt att förstå. Darko Veseli - hans namn betyder "den glada gåvan" - dök upp och körde mig till Laguna, mitt pensionat. Vägen dit var vacker. Kruščica ligger ganska högt. Innan nerförsbacken till Bela Crkva började såg jag bergen i fjärran - i Rumänien - och de blinkande ljusen nere i dalen. Månen lyste, det hade börjat skymma. Jag mådde bra av rakin och det var trevligt att prata med Darko. Han körde mig till Laguna, där jag beställde en god middag. Som vanligt hade jag en trevlig pratstund med den försynte och vänlige mannen i receptionen. Jag vet inte om jag någonsin frågade vad han hette. Jag önskar bara att jag hade haft mer tid att prata med honom. Han visade foton på sina två barn, som nästan är vuxna. Under mitt förra besök brände han några cd-skivor med serbisk rockmusik och gav åt mig. Mätt och belåten gick jag upp till mitt rum och sov tungt. De två föregående nätterna hade blivit mycket sena.

Fotot på denna gravsten på den katolska kyrkogården i Kruščica tog jag under mitt besök 2010/11. Då lade jag inte märke till att dödsåren saknades. Endast de återstår att ristas in. Namn, födelseår samt "Frid över deras aska" står där redan. Det var först nu i sommar när jag satt och tittade på gamla foton som jag upptäckte att människor tydligen ordnar med gravstenen medan de ännu är i livet. På vandrarhemmet i Novi Sad frågade jag föreståndaren om detta, och han bekräftade att så sker ibland. Detta är Jozef och Doroteja Veselis gravsten. När jag tog fotot för drygt ett och ett halvt år sedan hade jag ännu inte träffat dem. 

Nästa dag tog jag en Millenium-taxi ut till byn Češko Selo. Jag tyckte jag kände igen chauffören och undrade om det inte kunde vara han som jag fotograferade tillsammans med bland andra Darko Veseli på Millenium-serveringen under mitt första besök. Killen pratade inte engelska men rätt som det var mindes han. Ja, ett fint kort, det har jag satt upp där hemma, sa han. När jag stigit ur bilen vid infarten till Češko Selo var det genast en man som vinkade på mig från sin trädgård. Jag gick fram till honom och vi började prata. Vi talade tjeckiska. Det var lätt att prata med honom. Han hämtade kaffe och raki (fruktbrännvin). Snart kallade han på sin son, och döm om min förvåning: det var Andrej Hana som jag träffade i Kruščica vid mitt första besök 2010/11. Den gången var jag på besök hos hans farmor, Barbara, som då ringde efter Andrej och hans bror. Mannen som bjudit in mig hette Valentin och var son till Barbara och far till Andrej. Det blev en mycket trevlig pratstund. Rätt som det var hördes en högtalarröst, varefter en bil med högtalare på taket dök upp. Det var romer som förkunnade att de köpte upp fjädrar. Andrej läser till sjuksköterska. Valentin berättade om den svåra ekonomiska situationen, lönerna är mycket låga. Han tjänar 200 euro i månaden. På radion hördes en låt av den legendariska serbiska rockgruppen Riblja Čorba och sedan spelade Andrej fler i sin mobil. Jag lovade Andrej att skicka fotona jag tog. Jag beklagade att jag inte kunde vara med om lördagens begivenhet - gulaschtävlingen i Češko Selo, på serbiska "paprikašijada" - eftersom jag skulle flyga hem just den dagen.

Ja, det var en fin resa. Så rik på möten - med människor, med vackra och intressanta platser, med språk och med musik. Vad mer kan jag önska? Jag tror att jag återvänder 2013. Jag hör hemma här lite grand.