En resa till Sibirien - från Vladimir till Kuzbass

Text och bild: Robin Gullbrandsson.

Vissa tillfällen får man inte försitta, ett sådant infann sig när jag 2012 fick erbjudandet att följa med på en sommarresa till Ryssland med den sibiriska regionen Kuzbass som slutmål. Den som rest i Ryssland tidigare inser värdet av inbjudan från en rysk medborgare. Plötsligt försvinner en stor del av den byråkrati som gör varje spontant infall i en resrutt omöjligt. Jag fick följa med min vän fotografen Calle och hans ryska flickvän Julia på inbjudan av hennes far i Vladimir, en före detta sovjetisk tävlingsatlet. Vi var också välkomna till ett par i den sibiriska staden Kemerovo, bekanta till Julias familj.

Vladimir – föregångaren till Moskva

Första begivenheten på rysk mark var att jag lyckades låsa min mobiltelefon på Sjeremetievoflygplatsen i Moskva, lägligt inför tågresan till Vladimir och mötet med ressällskapet. Någon tid var inte avtalad, adressen var mycket vag och ankomsttiden sen. Efter fyra timmars tågfärd från Kurskstationen i östra Moskva, riktning nordost, nådde jag efter mörkrets inbrott Vladimir. Den upplysta Uspenskijkatedralen dök upp ur mörkret strax före stationen och visade att målet var nått. Lyckligtvis hade jag tagit det tåg som rekommenderats, så efter en stunds väntan dök vännerna upp med en taxi som förde oss till lägenheten i västra utkanten av Vladimir, ett av Rysslands alla "miljonprogramområden", snabbt ihopsatta höghus av betongelement, byggda på 1980-talet.

Slitna höghus i utkanten av Vladimir.Slitna höghus i utkanten av Vladimir.

Vladimir ligger på en ås i ett flackt landskap av vida skogar och fält. Staden är att räkna som föregångare till Moskva som rysk huvudstad, här hade furstarna av Vladimir-Suzdal sitt säte under tidig medeltid. Gamla staden omges delvis ännu av en kraftig jordvall, åtskilliga meter hög. Infarten västerifrån domineras av Gyllene porten, en monumental stadsport. Kopplingarna till Kievriket är tydliga i de båda 1100-talskyrkor som är bevarade. Uspenskijkatedralen vid randen av åsen lyser bländande vit och kröns av förgyllda kupoler. De resliga murarna genombryts bara av små smala, högt sittande fönster. Portaler och arkadreliefer skiljer sig inte mycket från vad vi kan se på samtida kyrkor i Väst- och Centraleuropa. Det bysantinska inflytandet präglade stora delar av den europeiska kyrkokonsten. Troligen kallade furstarna till sig byggmästare från Kiev. Endast de bästa krafterna dög åt härskarna över Vladimir. Därför är det också här vi hittar några av Andrej Rubljevs fresker. Inne i kyrkan tävlar en slösande rik ikonostas i förgylld barock om uppmärksamheten. Tilltalande är den betydligt mindre Dimitrijkatedralen. En väl avvägd sluten kropp som strävar uppåt, helt täckt med sandstensreliefer, fabeldjur, helgon, livsträd… På 1100- och 1200-talen hade Ryssland ännu inte gått sin egen väg arkitektoniskt och konstnärligt. Mellan de båda kyrkorna ligger biskopspalatset i den av 1800-talets Ryssland så omhuldade empirestilen. Arbetet med att måla fasaderna i gult och vitt pågick för fullt. Restaurering av landets kyrkliga arv ligger regimen varmt om hjärtat och faller onekligen i god jord hos den stora del av befolkningen som är troende.

Staden är annars en blandning av gammalt, nytt och halvgammalt. Där finns kvarter med typiskt ryska timmerhus i en till två våningar med opanelat rundtimmer och rikt lövsågade fönsterfoder. Staden är förstås också försedd med Leninstaty, ett modernistiskt kulturhus och ett segermonument över 1945, till och från frekventerat av veteraner.

Gyllene porten i Vladimir.Gyllene porten i Vladimir.

Uspenskijkatedralen och biskopspalatset i Vladimir.Uspenskijkatedralen och biskopspalatset i Vladimir.

Dimitrijkyrkan, en bysantinsk pärla från 1100-talet.Dimitrijkyrkan, en bysantinsk pärla från 1100-talet.

Leninstatyn på torget mittemot katedralen.Leninstatyn på torget mittemot katedralen.

Fantasifulla trädgårdsprydnader bland den vittrande betongen i Vladimirs utkant.Fantasifulla trädgårdsprydnader bland den vittrande betongen i Vladimirs utkant.

Suzdal – de hundra kyrkornas stad

Omgiven av vida vetefält ligger lilla Suzdal. Redan sovjetstaten insåg värdet i att rädda denna "de hundra kyrkornas stad" från den modernisering och industrialisering som alla andra ryska städer genomgått under 1900-talet. Redan på 1970-talet var staden ett skyltfönster för sovjetisk kulturmiljövård, något som med stolthet visades upp för utländska besökare. Likväl är det lilla måleriska Suzdal en levande stad, mer levande än Visby innerstad. Endast de många spirorna och kupolerna sticker upp över den låga träbebyggelsen. Under början av 1100-talet blev Suzdal huvudstad i furstendömet Rostov-Suzdal. Senare slogs det samman med Vladimir för att under 1300-talet förenas med Nizjnij Novgorod och slutligen 1392 annekteras av furstendömet Moskva, resten är historia. Moskoviterna gjorde den blomstrande handelsstaden till något av ett klostercentrum. Bland annat Ivan den förskräcklige investerade i stora klosterbyggnationer. Under kommande århundraden finansierade stadens rika borgare en mängd mindre kyrkor. Största klostret är Spaso-Jevfimievskijklostret i stadens norra utkant, anlagt på 1300-talet och utökat på 1500- och 1600-talen. Det är en stor anläggning omgiven av en mäktig ringmur med försvarstorn, syftet var lika mycket att skydda staden som att vara ett kloster. Sedan sovjettiden är klostret ett museum. Dess båda 1500-talskatedraler och klocktornet vittnar med sina sammanhopningar av prydnadsgavlar, spetsbågar och lökkupoler om framväxten av en genuint rysk, eller snarare moskovitisk, arkitektur, medveten om sin egenart. Arvet från Bysans har omvandlats för att tjäna visionen om det tredje Rom. Lika säregen och suggestiv är den ryska fascinationen för klockspel. Varje timme bjuds klostrets besökare på detta. Nedanför, på andra sidan en slingrande å, ligger det mindre nunneklostret Pokrovskij med vitkalkade murar och sin egen tornprydda ringmur. Klostret grundades i början av 1500-talet som en reträttort för oönskade tsaritsor. Sedan Sovjets fall har klostret åter kommit att bebos av nunnor. I stadens sydvästra utkant står dess kreml med rötter i 1000-talet samt Jungfru Marie födelsekatedral med sina guldstjärnebeströdda blåa kupoler och fina 1200-talsskulpturer. Det är främst hit som de relativt få utländska turisterna hittar från det närbelägna torget. Allt i nyrestaurerat skick. Putin vet att vinna ortodoxa ryssars hjärtan genom att personligen stötta restaurering och nybyggnation av ortodoxa kyrkor.

Pittoreska Suzdal.Pittoreska Suzdal.

Befästningen kring Spaso-Jevfimievskiklostret i Suzdal.Befästningen kring Spaso-Jevfimievskiklostret i Suzdal.

Svalorna kretsar kring spirorna på klosterkyrkorna.Svalorna kretsar kring spirorna på klosterkyrkorna.

Transsibiriska järnvägen

Den transsibiriska järnvägen med sina 9 289 kilometer är tillsammans med de floder den korsar Rysslands hjärtnerv. I skärningspunkterna ligger de sibiriska städerna med stora hamnar. Utan denna infrastruktur skulle de sibiriska rikedomarna vara till föga nytta. Det var ett tungt vägande skäl för det strapatsrika anläggandet som varade från 1891 till 1904. Sibirien, som inom sina gränser skulle kunna rymma såväl Nordamerika som betydande delar av Europa, besitter vad som måste vara bland världens största naturtillgångar i form av stenkol, olja, gas och skog. En resa längs den transsibiriska järnvägen uppenbarar för resenären att ryssarna hittills bara måste ha skrapat på ytan i detta ofattbart väldiga område. Själva reste vi endast 3 621 kilometer, till Kemerovo i gruvdistriktet Kuzbass, beläget cirka 800 kilometer norr om den punkt i Altajbergen där Ryssland, Kina, Mongoliet och Kazachstan möts. Detta var likväl en resa som varade i tre dagar och tre nätter. Vi hade lyckan att få åka med den moderna och luftkonditionerade Kuzbassexpressen. En lycka som snart blev påtaglig med anledning av den hetaste sommaren i Sibirien sedan 1930-talet, med toppar kring 40 grader. Vid uppehållen på stationerna kunde vi glädja oss åt att inte sitta i ett av de gamla tågen med sina i bästa fall öppningsbara fönster, i vilka pappskivor stuckits in för att skapa lite luftväxling. Ut ur dessa tåg vällde huvudsakligen medelålders ryska män iförda adidasshorts och strandsandaler, obesvärat exponerande sina ölmagar. Med famnen full av nyinköpta kalla ölflaskor steg de åter in i den sannolikt olidliga hettan. Jag avundades dem inte. Vår rullande sovsal med 40 britsar föreföll ett under av komfort. Likväl infinner sig en viss monotoni som får mig att tveka över huruvida jag någon gång vill göra hela resan till Vladivostok. Ty Sibirien erbjuder föga av dramatiska landskap, med undantag av de mäktiga floderna och de lika imponerande, polisbevakade broarna. Uralbergen passerade vi i mörker och mycket till bergstoppar finns heller inte att se. Det var mest skogsklädda höjder men ändå fanns det anledning fira i den spartanska och dyra restaurangvagnen med sin plastiga inredning och sitt mediokra kök. Det var ju min första resa in i Asien. De följande dagarna bestod huvudsakligen av att betrakta vidsträckta sumpmarker med återkommande klungor av ihjälfrusna björkar vars vita stammar gav ett kusligt intryck, eller mer pastorala landskap med ängsmarker och lövskogsdungar, allt mycket platt och tämligen nordiskt. Det är glest mellan städerna och de mindre orterna. Järnvägen anlades verkligen till stor del genom ett ingenmansland. För att fördriva tiden får man ta tillvara på de distraktioner som finns. Hänga vid samovaren utanför den beskäftiga tågvärdens dörr, gå upp och ner för perrongen på de få halvtimmeslånga stoppen och titta på kommersen med rökt fisk och piroger, ta en cigarett i vestibulen eller dricka öl i den tråkiga restaurangen. Ganska snart stod det klart att jag och Calle var de enda utlänningarna på tåget, vilket alla tycktes medvetna om. Tågvärden hade förstås skvallrat och han tyckte om att fråga oss om Poltava. Tyvärr hade jag inga dollar att sticka till honom när han frågade om en "grön". Under färden mötte vi ett oräkneligt antal långa godståg med kol och olja på väg västerut. Det är ett rikt land, men kan Ryssland överhuvudtaget tillgodogöra sig naturtillgångarna? Och hur förvaltar Ryssland sina tillgångar? Är det kanske inte rentav så att världen behöver Ryssland mer än Ryssland behöver världen? Åtminstone materiellt sett…

Författaren vid Kuzbassexpressen. Foto: Carl A. Borg.Författaren vid Kuzbassexpressen. Foto: Carl A. Borg.

Kommers på perrongen.Kommers på perrongen.

Varm högsommarkväll på Transsibiriska.Varm högsommarkväll på Transsibiriska.

Stationen i Jekaterinburg.Stationen i Jekaterinburg.

Kemerovo – gruvarbetarnas stad

Hur västerländsk känns den ändå inte, Kemerovo - gruvarbetarnas huvudstad och Kuzbass’ hjärta! Självmedveten och trygg har den sjuttioåriga staden lagt sig till ro på en solig höjd längs floden Toms södra sida. Ovanför och längs flodstranden sträcker sig en skuggig promenad, en korso som kunde ha varit inspirerad av den som löper utmed Donau i Budapest. I det snirkliga gjutjärnsstaketet har förälskade par låst fast hänglås med sina namn och antagligen kastat nyckeln i den grunda floden. Knappast något som förekom för tjugo år sedan. Kemerovo måste också ha förändrats mycket under dessa år. De trädkantade och prydliga gatorna har idag åtskilliga restauranger och caféer, somliga till och med försedda med uteservering. Och plats finns det ju. Särskilt på den stora paradgatan, Sovjetskij prospekt, som med sina sex filer sträcker sig genom hela centrum och slutar på ett stort torg dimensionerat för parader. Mot regeringsbyggnadens bländande vita klassicism kontrasterar en mörk och storväxt Lenin, iförd något som närmast liknar en damkappa som vinden fått tag i. Det vita husets hammare och skära har dock dolts av en stor sköld med den ryska dubbelörn som dammats av från l’ancien régime. Längs "prospektet" löper breda trottoarer med dubbla rader av lindar. Unter den Linden i Sibirien… Flervåningshus i Stalintidens empirestil kantar gatan. Halvvägs till paradtorget korsar en tväraxel med ett litet fontänprytt torg och en teater med obligatorisk tempelgavel. Hela centrum är uppfört på 1940- och 50-talen i den från högsta ort påbjudna nya klassicismen eller empiren. Den socialistiska realismen krävde ett avståndstagande från den kosmopolitiska modernism som hade blivit den arkitektoniska symbolen för västmakterna. Det nationella arvet skulle tas som inspiration för en ny sovjetisk arkitektur och då låg 1800-talets omhuldade ryska empire nära till hands, den passade också bra till den segerarkitektur Stalin efterlyste efter 1945. Betecknande nog är hela centrum uppfört av tyska krigsfångar. Till skillnad från periodens mer monumentala verk så ger Kemerovos byggnader ett välavvägt, intimt och lätt intryck med lekfulla stuckdekorationer. Lägenheter i dessa kvarter är också eftertraktade, trots de något spruckna fasaderna. Det var också här vi bodde hos våra värdar, musiklärarinnan Olga och kiropraktorn Sasja, båda i 40-årsåldern. Bastanta, trygga människor, ivriga att visa upp och introducera oss i sin trakt.

Sovjetskij prospekt i Kemerovo med dramatiska teatern.Sovjetskij prospekt i Kemerovo med dramatiska teatern.

Stora paradplatsen i Kemerovo med den obligatoriske Lenin.Stora paradplatsen i Kemerovo med den obligatoriske Lenin.

Stalinempire i Kemerovo, ett verk av tyska krigsfångar.Stalinempire i Kemerovo, ett verk av tyska krigsfångar.

Efter ankomsten till Kemerovo på morgonen serverades några rundor vodka, grönsakssoppa och sedan köttgryta med potatis. En bastant frukost som gav en vink om den rikliga sibiriska gästfrihet vi skulle lära känna under kommande dagar. Därefter följde en omfattande stadsvandring i högsommarhettan. Efter dylika program var det skönt att strosa i den lilla folkets park med sitt mycket ryska tivoli och sina musikanter. Entrén är i form av en antik halvrund arkad. Parken ligger vid "korson" och därifrån kan man gå nedför en imponerande fritrappa till floden och ut över en träbro till en ö med steniga stränder och en välfrekventerad badplats. Som fond till badet västerut ser man stadens egentliga hjärta, kolkraftverket, järnverket och den kemiska industrin. Ty kolet är orsaken till att Kemerovo överhuvudtaget existerar. Kuzbass är Rysslands kolrikaste region.

Kemerovo, 3621 km öster om Moskva.Kemerovo, 3621 km öster om Moskva.

Vid stranden av Tom i Kemerovo, kraftverket bildar fond.Vid stranden av Tom i Kemerovo, kraftverket bildar fond.

En av trapporna ner från strandpromenaden.En av trapporna ner från strandpromenaden.

Redan 1721 uppdagades kolfyndigheterna i Kuzbass, brytningen i Kemerovo började först på 1910-talet för att på 1930-talet följas av ett stort koldrivet järnverk. Förutsättningen för uppbyggnaden av en ny regionhuvudstad var given. Eftersom våra värdar kände direktören för områdets största kolgruva Kedrovka, fick vi en privat visning av densamma. Sedan 1954 har där brutits 200 miljoner ton kol. Det magiska talet hade uppnåtts veckan innan. Man räknar med att kunna bryta ytterligare 27 miljoner ton och därmed hålla gruvan igång till 2023. Arbetet i gruvan var och är hårt, men pensionsåldern är idag därefter, likaså antalet semesterdagar. Faktum är att Kemerovo var skådeplats för den första storskaliga strejken i Sovjetunionen, år 1989, något som tog makthavarna på sängen. Att en strejk var möjlig i ett socialistiskt land! Vår tur började vid schakt 3, ett 160 m djupt dagbrott ur vilket 170 ton tunga dumprar av märket Belass fraktar upp 220 ton kol var. Besöket avslutades värdigt med en provtur i en av dessa gullackerade bjässar.

170-tonsdumprar på väg upp ur schakt 3 i Kedrovka.170-tonsdumprar på väg upp ur schakt 3 i Kedrovka.

Kolet må vara grunden för Kemerovos existens men staden utgör samtidigt en ungdomlig oas med flera högskoleinstitutioner. Såväl konstnärer som industrier och skolor evakuerades under kriget bortom Ural, flera hamnade här och blev sedan kvar. Här finns såväl filharmoni, dramatisk teater och musikteater. En skola för animerad film kan läggas till detta. Ett besök gjordes bakom kulisserna på filharmonin, bland annat för att titta på stadens enda orgel. Direktören, en frejdig man i sina bästa år, roade sig på fritiden med restaurering och bygge av musikinstrument. Senaste projektet är en gotländsk vevlira! Kemerovo är med andra ord ingen tråkig provinshuvudstad. En yngling som arbetade på en av stadens nya restauranger berättade att han under en period bott hos sin mor i Nordtyskland men funnit tillvaron där tråkig, varför han hade längtat hem till Kemerovo. Det är en påtagligt välmående stad och arbetslösheten i regionen lär ligga på endast en procent. Men samtidigt är många liksom i hela Ryssland tvungna att ha ett eller två extra arbeten för att få tillvaron att gå ihop. Många väljer att arbeta i Sibirien eftersom det ger en påtaglig skattereduktion. Sibiriens kolonisation pågår alltså fortfarande. Rikedomarna är inte på långt när uttömda, geografin ser till att det går långsamt och kanske förblir ogörligt.

Från reparationsverkstaden i Kedrovka.Från reparationsverkstaden i Kedrovka.

Tomsk – i skuggan av kärnvapenarkipelagen

Tre timmar norr om Kemerovo, nedströms Tom, ligger Tomsk, en av Sibiriens äldsta städer, grundlagd 1604 längs den gamla handelsvägen österut. Oklokt nog valde stadens styrande att avböja dragningen av transsibiriska järnvägen genom staden. Det var början till slutet för staden som mellersta Sibiriens stora centralort. Men på många vis har Tomsk behållit sin karaktär av provinshuvudstad med monumentala nyklassiska byggnader och ett eget universitet. Stadens verkliga sevärdhet är dock de många träkvarteren från 1800-talet i utkanten av centrum. Ett slumrande kulturarv som delvis bokstavligen står inför sitt fall, delvis har börjat uppmärksammas med gentrifiering av gatusträckningar som följd. Men ännu står timmerhusen där med sina mörknade nakna stommar och överdådiga lövsågerier där färgen sedan länge bleknat och krackelerat. Ett hus sticker dock ut med sina nymålade snickerier och paneler. Jag fick intrycket av en föredömlig restaureringsinsats. Med sina överdimensionerade takfotsdekorationer såg det nästan ut som ett nepalesiskt tempel. Det är författaren Sjisjkovs födelsehus som blivit ett mindre kulturcentrum. Föreståndarinnan berättade om planerna för förnyelsen av området. Den lika vackra men förfallna grannfastigheten hyser idag invånare som lever i samhällets utkant men har köpts upp av ett privat bolag som tänker renovera till lyxbostäder. Redan nu pågår dyra byggen längre ner på gatan. Frågan är hur länge till det finns utrymme för en liten fattig kulturinstitution att få husera i ett av timmerpalatsen. Upptäckten av Tomsks träarkitektur som kulturarv kan i värsta fall bli dödsstöten för det.

Snickarglädje i Tomsk.Snickarglädje i Tomsk.

Ulitsa Altajskaja, Tomsk.Ulitsa Altajskaja, Tomsk.

Fram tills nyligen var Tomsk en för utlänningar sluten stad. Orsaken till detta finns fortfarande kvar en och en halv mil norr om staden, Tomsk-7, en del i den ryska kärnvapenarkipelagen från kalla kriget. Anläggningen har också satt sina spår i naturen. Sedan andra världskriget har Sibirien behållit sin status som centrum för rysk vapenindustri, svåråtkomligt för utländska angrepp.

Bilresan till Tomsk gick genom ett böljande landskap av ängar och lövskogsdungar. Färden genom samhället Jorga, halvvägs till Tomsk, påminde oss om en annan av det ryska samhällets skuggsidor. Orten härbärgerar ett av landets mest ökända fängelser för svåra ungdomsbrottslingar, åtta våningar under jord.

Hällristningar och fest på datjan

Invitation till bjudning på en sibirisk datja tackar man inte nej till. Vi och vår musiklärarinna blev hembjudna till hennes bäste dragspelselev och hans familj, vilket visade sig bli en i sanning sibirisk helkväll. Tillställningen inleddes vid femtiden med herrarnas besök i banjan, rysk bastu i vad som sades 120 grader, komplett med att björkruskor fick dansa över skinnet, följt av ett dopp i den allestädes närvarande floden Tom. Därefter vidtog sex timmar av ätande och drickande. Nyfiskade foreller, grillade lammsidor, tårtor och en aldrig sinande ström vodka, allt ackompanjerat av sång och dragspel. Mitt framförande av Marseljäsen på originalspråket väckte genklang; är det någon sång alla ryssar kan så är det franska revolutionens kampsång. I den allmänna euforin tog fadern i huset fram sin hagelbössa och lät ett par skott brinna av, upp i skyn. Under tiden sänkte sig solen i ett blågrått dis över floden, allt medan två örnar kretsade över vattnet, spejande efter byte. Först framåt småtimmarna var det dags att bryta upp, således läge för rysk avskedsceremoni, passasjok. Med andra ord: återigen mat och vodka.

Leninporträtt och skrattande korp i datja.Leninporträtt och skrattande korp i datja.

Passasjok vid Tom.Passasjok vid Tom.

Tidigare under dagen hade ett besök gjorts på en av områdets mest kända hällristningslokaler, hjortar och människogestalter inristade på en bergvägg vid Tom. Platsen i övrigt har dock kommit att stängas in i en medioker "arkeologisk" upplevelsepark, komplett med jurt i plastduk för souvenirförsäljning, ett deprimerande zoo med instängda björnar och örnar, klätterbana och förstås en nybyggd ortodox kyrka. Ironiskt nog fanns utanför entrén ett långt Putincitat som betonade vikten av historien som kraftkälla för Rysslands alla etniska grupper. Teori och praktik är och förblir två vitt skilda saker i detta land.

Utflykt till Ormbyn

Inklämd mellan 200 km barrskogstajga och floden Tom ligger den lilla byn Zmeinka, vars namn betyder Ormbyn. Det var värdparets lilla datja som förde oss till denna plats bortom vägs ände. En liten hålig väg förde oss ner till Tom, ett gott stycke uppströms Kemerovo. Invånarna – idag dock till stor del sommarboende – betjänas av en liten plåteka för transporterna över floden. Sasja och björnjägaren Misja rodde oss över till andra sidan där några ston med föl dåsade i middagshettan på den steniga stranden. Efter en promenad över fälten ser man en liten samling timmerhus invid skogskanten. Frånsett en handfull gamla utrangerade militärfordon tycktes tiden ha stannat i ett odefinierat sibiriskt sekelskifte. För hur länge återstår att se. För något år sedan besökte Putin en grannby med anledning av de oexploaterade kolrikedomar som finns i området.

Vid stranden av Tom, på väg till Zmeinka.Vid stranden av Tom, på väg till Zmeinka.

Det traditionella sibiriska timmerhuset är byggt direkt på backen utan stensockel, med följden att det inte blir så långlivat. När det gamla huset ruttnat bort byggs ett nytt på samma sätt. Väggarna är av rundtimmer utan panel och ofta utan bemålning. Fönstren är dock försedda med fint sågade och målade foder. Planen är kvadratisk med en kraftig murstock i mitten som värmer de fyra rummen. Som regel kommer man in i köket – husets hjärta – där bakspisen står. Utedasset utgörs av ett brädgolv med ett uppsågat hål. Iförd en gammal paraduniform för telegrafistkåren – som skydd mot de envisa blinningarna – gjordes en fotovandring över fälten. Utanför byn ligger en kulle med den överväxta kyrkogården. I närheten arbetades med slåtter. En gammal slåttermaskin kördes runt av en äldre kvinna medan de övriga hässjade höet.

Fortskaffning i Zmeinka.Fortskaffning i Zmeinka.

Traditionellt sibiriskt timmerhus i Zmeinka.Traditionellt sibiriskt timmerhus i Zmeinka.

Ännu ett av husen i Zmeinka.Ännu ett av husen i Zmeinka.

Ett av husen tillhör björnjägaren Misja, en kraftfull karl i femtioårsåldern med fårat, glatt ansikte och flera guldtänder. Han och hustrun, som är biolog, ger intryck av att vara ett omaka par. På somrarna bor de här i hans barndomsby, övriga året i Kemerovo. Invid stugan finns en biodling och vi fick smaka honungsproduktionens biprodukt, mjöd, en mycket grumlig och stark brygd med substantiell bottensats. Med stolthet uppvisades den gamla björnstudsare som fällt åtskilliga byten, vars päls betingar ett högt pris. Misjas motorcykel av märket Ural med sidovagn utgör ett av de få transportmedlen inom byn och ner till floden.

Misja, björnjägaren i Zmeinka, med sin Ural.Misja, björnjägaren i Zmeinka, med sin Ural.

Avslutning i Novosibirsk

Ett kärvande bromsbelägg höll på att sätta stopp för bussresan till Novosibirsk, sista anhalten före flygresan tillbaka till Moskva. Resenärernas vattenflaskor räddade dock situationen och vi kom fram före utsatt ankomsttid. Novosibirsk i trettiofemgradig hetta gav ett tungt och torrt intryck, trots att staden ligger vid floden Ob om än inte dess centrum. Denna Rysslands tredje största stad, en miljonstad, är den första där jag påminns om att jag är i Asien. Den numera ostrukturerade stadssilhuetten bryts av ett flertal skrapor och bankpalats. Men här finns också rester av Stalintidens monumentala stadsplanering med stora gator och Lenintorget som domineras av landets största opera. Allt förstås i kraftfull, markbunden klassicism. Här finns inget av lättheten och intimiteten i Kemerovo. Allt är störst och tyngst. Detta gäller förstås även järnvägsstationen med sina ståtliga interiörer som smyckas av ljuskronor i empire. Vattnet lyser med sin frånvaro. Endast en liten fontän finns i parken vid torget. Ett monument över Sovjetunionens hjältar i närheten vittnar med sina närmast karikatyrmässigt retuscherade porträttfotografier om ett system i förfall. Troligen var det rest strax före sammanbrottet. Vi inkvarterade oss på Hotel Tsentralnaja, en verklig kvarleva från den gamla tiden, både vad gäller byggnad och personal. Första yttrandet från en av de fyra unga kvinnorna i receptionen löd: "Var registrerade ni er senast?" Frågan väckte farhågor om huruvida jag och Calle överhuvudtaget skulle få komma med planet till Moskva två dagar senare eftersom vi aldrig registrerat oss under resan i förvissningen om att detta inte skulle vara nödvändigt med en rysk inbjudan. Men gällde det även för vår resa till Sibirien? Efter att ha kommit ur den hungriga hissens käftar till dörrar kunde vi ta det lilla men billiga rummet i anspråk, försedda med ett registreringsbevis. Det visade sig dock att vi aldrig skulle få användning för det. Hemfärden avlöpte smärtfritt. Enda gången hjärtat bultade lite extra var när flygplatsvakterna bad mig öppna väskan för att visa en souvenir från Olgas och Sasjas garage, tre centimeter räls från den transsibiriska järnvägen. Så gott hade de nog inte skrattat på länge.

Operan i Novosibirsk, Rysslands största.Operan i Novosibirsk, Rysslands största.

Järnvägsstationen i Novosibirsk, också den Rysslands största.Järnvägsstationen i Novosibirsk, också den Rysslands största.

Länk till Calle Borgs film på youtube:

http://www.youtube.com/watch?v=996mb2jyyHM