En resa till Shqipëria – Örnarnas land (maj 1987)

Med foton tagna av artikelförfattaren Per Nilson.

Nedanstående artikel, ”En resa till Shqipëria – Örnarnas land (maj 1987)”, skrev jag 1990. Artikeln publiceras nedan med några justeringar och tillägg, gjorda våren 2005. När jag besökte Albanien var landet fortfarande ett av världens mest slutna länder – en hård kommunistisk enpartidiktatur.

I maj 1987 gjorde jag en resa som jag länge drömt om att göra – jag reste till Albanien. På vintern hade jag läst i tidningen att Svensk-albanska föreningens monopol på gruppresor till landet hade brutits; nu skulle man även kunna resa till Albanien med det mer neutrala Fritidsresor. Det passar mig utmärkt, tänkte jag, och slog till.

Resans första etapp var flygresan till Titograd i södra Jugoslavien. Då vi först morgonen därpå skulle åka in i Albanien, övernattade vi i en liten stad vid vattnet där grodorna kväkte.

Efter en timmes bussresa morgonen därpå kom vi fram till gränsen. Till höger låg Shkodërsjön och framför oss berg. Albanska berg, tänkte jag. Vi lämnade bussen och gick de 300 meter som skilde den jugoslaviska gränskontrollen från den albanska. Vid den albanska sidan mötte oss en bom och en ung albansk soldat med gevär över axeln. Över honom vajade den albanska flaggan, en svart örn på röd botten. Bakom honom fortsatte vägen som nu var kantad av ganska ruffiga hus. Vi gick in i ett av dem och lät de två tulltjänstemännen söka igenom vårt bagage. Några veckotidningar och Fritidsresors katalog beslagtogs (bilder med en del alltför lättklädda personer). Renade kunde vi sedan stiga på den albanska bussen och den unga kvinnliga albanska guiden hälsade oss välkomna till ”People’s Socialist Republic of Albania”.

Vi beskådar några ruiner i närheten av Shkodër i norra Albanien.Vi beskådar några ruiner i närheten av Shkodër i norra Albanien.

De första dagarna åkte vi söderut. I Durrës övernattade vi och jag tog mitt livs första dopp i Adriatiska havet. Nästa mål var Sarandë, som har fina stränder. Det kändes lite konstigt att det mörka som stack upp ur havet var Korfu – nöjesön för Europas ungdom. På natten kunde man se ljuset från patrullbåtar som såg till att ingen skulle få lust till en alltför lång simtur.

Sarandë.Sarandë.

Vägarna i landet var smala och gropiga, men så finns här knappt heller någon trafik att tala om. Allt vi mötte var en del fotgängare, cyklister och åsnor. Bara en gång såg jag en bil på landsvägarna – en Volvo 142. Den hade fördragna gardiner och susade förbi oss där vi rastade vid vägkanten. I Albanien är bilen förbehållen höga partifunktionärer; den vanlige albanen har helt enkelt inte råd med bil och behöver den kanske inte heller, för landet är bara lite större än Småland. När det är dags att åka på semester – albanen har minst tolv dagars semester och det är partiet som bestämmer vilken semesterort han får åka till – kan han utnyttja bussförbindelserna.

Gjirokastër.Gjirokastër.

Gjirokastër – gatubild full av politisk propaganda: ”PARTI – ENVER” står det längst upp på höjden; på huset kan man läsa något om marxism-leninismen; under de röda fanorna kan man läsa om BPSH:s kongress (BPSH var något slags fackförening).Gjirokastër – gatubild full av politisk propaganda: ”PARTI – ENVER” står det längst upp på höjden; på huset kan man läsa något om marxism-leninismen; under de röda fanorna kan man läsa om BPSH:s kongress (BPSH var något slags fackförening).

Landsbygden var intressant men det var nog ändå städerna där vi övernattade eller gjorde uppehåll under dagsetapperna som var det allra mest intressanta. Det var spännande att gå omkring och iakttaga, omgiven av albaner. Av de städer vi besökte tycker jag att Gjirokastër i södra Albanien och Berat i mellersta delen av landet var vackrast. Gjirokastër, som är en ganska liten stad med trånga, slingrande och backiga gator, är förre ledaren Enver Hoxhas födelsestad. Hans födelsehem besöks av skolklasser och andra. Från torget, där vi steg av bussen, gick vi in på en smal gata varifrån vi kunde se stadens vita hus klättra uppför bergssluttningen. Om man där på torget vände staden ryggen och i stället riktade blicken mot den omgivande dalen och bergssluttningarna därbortom, kunde man upptäcka Enver Hoxhas namn på en sluttning, troligen format av vita stenar.

Berat, nya delen av staden. ”PPSH” – namnet på det albanska kommunistpartiet – står det på en skylt.Berat, nya delen av staden. ”PPSH” – namnet på det albanska kommunistpartiet – står det på en skylt.

Berat.Berat.

Berat påminner mycket om Gjirokastër, åtminstone dess gamla stadsdel som ligger på en höjd ovanför den nya. De vitkalkade husen var välskötta och jag tror att dess invånare var ganska stolta över att bo här. En alban bjöd in en av resedeltagarna på en konjak. Denne gästfrie alban kände sig nog tryggare än den som vid ett annat tillfälle ville prata med en av oss men sedan plötsligt sa att han inte kunde fortsätta och skyndade sig iväg. Det är inte lätt att komma i kontakt med albanerna. Det kändes helt enkelt inte naturligt att inleda samtal. Anledningen är, tror jag, att de egentligen inte får tala med utlänningar.

Berat (möjligen Gjirokastër).Berat (möjligen Gjirokastër).
Berat (möjligen Gjirokastër).Berat (möjligen Gjirokastër).

Berat (möjligen Gjirokastër).Berat (möjligen Gjirokastër).

Vad som förvånade mig i Berat var att här fanns ett välskött ikonmuseum, trots att religionsutövning är förbjuden sedan 1967. Enligt propagandan började det hela med att några ungdomar i en stad fick nog av allt vad religion heter och på ungdomars ivriga och otåliga sätt tog saken i egna händer. Naturligtvis ville även folket detta och ungdomarnas föredömliga handlande påskyndade utvecklingen. De flesta albaner var (och är) muslimer, men det finns också romersk-katolska och grekisk-ortodoxa kristna. Präster som vägrade att omskola sig fängslades. Nu skryter man med att man är världens första ateistiska stat. Denna politik påverkar inte bara kyrksamheten utan även vilka skägg som kan tolereras: albanen har sällan skägg, och om han har det måste det hållas kort. Yviga skägg påminner nämligen om den tid när mörkermännen till präster hjälpte utländska makter att förtrycka folket. En annan konsekvens av denna politik är att man inte säger ”före/efter Kristus” utan ”före/efter vår tideräknings början”.

Tirana – den långa boulevarden sträcker sig från Skanderbegtorget till universitetet.Tirana – den långa boulevarden sträcker sig från Skanderbegtorget till universitetet.

I slutet av veckan rullade vi in i Tirana (250 000 invånare). Hur skulle huvudstaden se ut i ett land som är så isolerat och slutet – skulle här finnas något som är typiskt för andra huvudstäder? Jag hade ju inte väntat mig en asfaltdjungel men kanske skulle här finnas något flärdfullt och lättsinnigt? Nej, här fanns inget i den vägen. För albanerna har dock Tirana en dragningskraft; många vill flytta hit.

Tirana – utsikt från mitt hotellfönster.Tirana – utsikt från mitt hotellfönster.

Från mitt hotellrum hade jag en fin utsikt över Skanderbegtorgets fontäner och granar och den övriga staden. Närmaste granne var en minaret och Kulturpalatset. Från Skanderbegtorget leder en lång och bred boulevard ner till universitetet och Qemal Stafa-stadion. Genom det öppna fönstret hördes bara röster, steg mot gatan och ett svagt buller från en och annan buss. Staden låg för mina fötter och tillsammans med några av mina reskamrater begav jag mig ut på en promenad. Vi lämnade Skanderbegtorget och strosade i de omkringliggande kvarteren. Här kunde man möta mulor dragandes på vagnar så att dammet yrde. På kvällen promenerade vi längs boulevarden. Det kändes underligt att gå där i sorlet från de samtalande albanerna; män i enkla kavajer gick arm i arm och barn och ungdomar samlades i skaror. Albanerna är prydligt klädda, jag såg inga trashankar. Kvinnorna bär inte korta kjolar och jag såg inte heller någon klädd i kortbyxor. Jag tittade nyfiket på dem och de på oss. Jag undrade vad de egentligen tänkte, längtade de härifrån? Några av dem måste ha anhöriga som fängslats på grund av sina åsikter, för trots att säkerhetspolisen vakar över befolkningen och det inte har getts utrymme för någon organiserad opposition, har landet många samvetsfångar. För den som anpassar sig till de snäva ramar som regimen bestämmer, är livet här måhända uthärdligt. Albanen får arbeta hårt och lever enkelt men ingen behöver svälta, all medicinsk vård är kostnadsfri och kvinnan är i stort sett jämställd med mannen. Det ska jämföras med situationen i landet efter andra världskriget då kvinnan ofta inte ansågs mer värd än husdjuren och landet var Europas minst utvecklade (vilket det väl fortfarande är). Men för den som också vill vara fri i anden – och vem vill inte det? – är det nog värre. All kultur ska främja partiets mål. Västerländsk rockmusik är inte tillåten (albanska orkestrar kan dock spela Beatleslåtar och man komponerar egen popmusik) och det är många böcker som albanen förvägras läsa. Ändå finns här en omfattande kulturell aktivitet, till exempel flera professionella teatergrupper och många amatörteatergrupper. Den gamla nationella kulturen, till exempel de gamla herdestammarnas musik, bevaras. Säkert lider också många av att vara avklippt från kontakter med utlandet. Att brevväxla med en utlänning är inte möjligt. Det enda albanen får se av omvärlden är italiensk teve och kanske en turistgrupp (några tusen turister släpps årligen in i landet). I propagandan framställs Albanien som ett föredöme ur marxist-leninistisk synpunkt: det övriga Östeuropa och Kina har valt fel väg. USA är imperialistiskt. Slutenheten motiverar man med att man är hotad av illasinnade makter. Man hänvisar ofta till de 500 åren av turkiskt styre och vad som hände efter självständigheten 1913. Under första världskriget ockuperades Albanien av olika länder och efter kriget hamnade landet under ett starkt italienskt inflytande. Under andra världskriget hade italienarna och tyskarna trupper i landet. År 1944 befriades landet av de albanska partisanerna under Enver Hoxhas ledning. Efter 1945 bröt man först med Jugoslavien (1948); Sovjetunionen kapade banden med Albanien 1961; på 70-talet bröt Albanien med Kina då detta land förbättrade sina relationer till USA. Värnpliktstiden i armén är två år och i flygvapnet och flottan tre år. Även kvinnor är skyldiga att göra värnplikt.

När jag runt midnatt avslutade kvällen i Tirana och gick tillbaka till mitt hotell från kaféet på det mycket pampiga hotell Dajti – där bara utlänningar får bo – såg jag knappt till en enda nattvandrare. Jag gick förbi Stalinstatyn – ja, denne man med miljoner och åter miljoner människors liv på sitt samvete stod här staty, och den var inte liten¹ – och tittade upp mot Karlavagnen.

Stalin, en av historiens värsta tyranner, stod staty här under kommunisttiden.Stalin, en av historiens värsta tyranner, stod staty här under kommunisttiden.

Nästa dag var en av resedeltagarna och jag uppe i den arla morgonstunden. Staden myllrade återigen av människor. Vi tog varsin raki – ett plommonbrännvin – och en kopp kaffe på ett kafé som vi hade läst att många albaner gör på väg till arbetet. Vi slapp emellertid att gå till något arbete och kunde lugnt strosa vidare. I en butik köpte jag en strut karameller.

Tidig morgon i Tirana.Tidig morgon i Tirana.

Som sig bör fanns det också under denna resa tillfälle till studiebesök. Vi besökte ett daghem. Vi presenterades för barnen och de sjöng sånger; en handlade om ett barn som undrade om inte blomman gjorde sig illa när biet stack den, och en annan var mycket politisk. Tro det eller ej, varje barn hade också ett gevär av trä. Så tidigt ska barnen lära sig att albanerna måste hålla ihop och att inte sticka upp mot partiet, för då kan landet bli ett byte för illvilliga makter!

Besök på ett daghem.Besök på ett daghem.

Veckan närmade sig sitt slut och vi åkte mot den jugoslaviska gränsen. Staden Shkodër fick återigen tjäna som rastställe. Några småbarn kom fram till oss och bad om något. Plötsligt kom en vuxen fram och motade bort dem. Det regnade när vi i bussen tackade vår chaufför och guide med en hjärtlig applåd. Utanför tullhuset, vid gränsen, gav jag chauffören ett band med svensk rockmusik. Han såg lite skrämd ut och gömde det kvickt. På den jugoslaviska sidan frågade tullaren om vi hade med oss albansk litteratur. ”Är det säkert?” Vi satte oss sedan i en ny, bekväm buss. Radion spelade en sång på engelska. Bussen startade och mjukt rullade vi iväg med Albanien i ryggen. Vid middagen på kvällen frågade servitrisen vad vi ville dricka. Hon frågade enkelt och såg lugnt på oss. Visst blev man vänligt bemött i Albanien men där höll sig människorna på avstånd och hade något av ett pokerface.

Dagen därpå landade vi i Köpenhamn. Just som jag hade tagit farväl av reskamraterna kom en av dem, Knud från Odense, och påminde mig att vi ju kommit överens om att ta en riktig kopp kaffe. Så satt vi fyra, som under den gångna veckan suttit runt samma bord så många gånger – danskan som arbetade på Venstrepressens Bureau i Köpenhamn, Knud, den svenska sjuksköterskan och jag – tillsammans för sista gången.

Vår buss ligger bakom en annan buss någonstans i Albanien.Vår buss ligger bakom en annan buss någonstans i Albanien.

Någonstans i Albanien.Någonstans i Albanien.

Någonstans i Albanien står denna propagandaskylt. Diktatorn Hoxha liknas tydligen vid en arkitekt.Någonstans i Albanien står denna propagandaskylt. Diktatorn Hoxha liknas tydligen vid en arkitekt.

Per Nilson
1990/mars 2005

¹ Med tanke på omfattningen av Stalins brott borde en staty av honom någonstans i världen vara lika otänkbar som en staty av Hitler. Det kommunistiska Albanien hade sina tillskyndare i Sverige. Två exempel är Svensk-albanska föreningen samt Jan Myrdal och Gun Kessle som skrev boken Albansk utmaning. Redan det faktum att en av 1900-talets mest blodbesudlade och hänsynslösa tyranner stod staty i den albanska huvudstaden borde ha fått dem att dra öronen åt sig.