En resa i Galizien, Bukovina och Karpato-Rutenien sommaren 2007

Av Per Nilson. Foto: Jarek Malicki och Per Nilson.

Se även: "Tema Ukraina": Fotoalbum Lviv - bilder av en stad

EN RESA I GALIZIEN, BUKOVINA OCH KARPATO-RUTENIEN SOMMAREN 2007

För en vecka sedan kom jag hem från sommarens resa och jag vill här berätta vad jag varit med om, inventera vad jag lärt mig. Min förhoppning är att den som läser denna reseberättelse ska lära sig något om länderna och områdena i fråga. Jag reste tillsammans med en polsk kompis, Jarek. Sedan några år tillbaka hade vi pratat om att besöka Lviv i västra Ukraina och den här sommaren kom vi till skott. Förutom Lviv besökte vi också två städer i sydöstligaste Polen (inte långt från Lviv), vidare Ivano-Frankivsk, Kolomyja och Tjernivtsi med flera platser i Ukraina samt några av de praktfullt bemålade klosterkyrkorna i nordöstra Rumänien. Om jag inte hade känt Jarek skulle jag nog inte ha gjort den här resan. Kanske skulle jag aldrig ha kommit till Lviv – för att inte tala om byn Tarasivka utanför Lviv där Jarek sökte upp släktingar han aldrig förut träffat: Anastasia och hennes barnbarn Nadja och barnbarnsbarn Oleg; inte järnvägsbron i byn Vovtjkivtsi där hans morfar var järnvägsanställd före andra världskriget och där vi guidades av ägaren till en av byns matserveringar; inte rummet högt uppe i ett hyreshus i Lviv som polskan Elżbieta hyrde ut. Med henne pratade Jarek förstås polska. Någon ukrainska kan han inte men genom att samla ihop sin skolryska och blanda upp den med diverse polska och tjeckiska ord kunde han föra rätt avancerade samtal med ukrainare. Jareks och mitt gemensamma språk är tjeckiska.

Att förbereda en resa

Hur förbereder man sig inför en resa? Det finns olika sätt, och jag är tacksam över att Jareks förberedelser inte liknade mina. Så här gick han tillväga: i en liten bok med hårda pärmar skrev han upp olika tågtider som vi kunde ha nytta av, sida upp och sida ner. Han funderade på olika resvägar och ressätt. Han skaffade sig kartor och funderade ut hur man skulle ta sig runt i Rumänien – till fots, hyra taxi en dag, buss, lifta? Via skype skickade han mig en massa bilder från Ukraina, från bergen och från städerna. Han planerade två bergsvandringar i Ukraina. Också jag tänkte till en början i sådana praktiska banor (på en karta ringade jag in de moldaviska klostren i Rumänien som vi skulle besöka), men snart nog blev förberedelserna alltmer inriktade på läsning. Jag läste på om länderna och ville också bekanta mig med deras skönlitteratur. Jag skaffade mig några böcker i tysk översättning (Unterwegs nach Babadag av polacken Stasiuk och essäboken Mein Europa av Andruchovitj och Stasiuk) och On the High Uplands som är en översättning av valda delar av den polske författaren Stanislaw Vincenz’ 2000-sidiga verk Na wysokiej Połoninie – en detaljerad etnologisk framställning i skönlitterär form av huzulernas liv i bergstrakterna i nuvarande västra Ukraina. Jag kom till sidan 65, sedan orkade jag inte mer. Det Stasiuk och Andruchovitj berättade sade mig ofta ingenting. Just nu läser jag Kapuścińskis På resa med Herodotos, och han har ett helt annat sätt att skriva. Språket är klart och enkelt, han är konkret och jag får lära mig mycket. Han bryr sig inte om att vara djupsinnig utan vågar vara klar och enkel, kanske för att han verkligen har något att berätta?

Vems förberedelser var det då som var någonting värda när vi väl anträtt vår resa? Jareks naturligtvis. Det var också tack vare hans energi och vilja att se så mycket som möjligt som resan blev så innehållsrik.

Resan dag för dag

Tisdag 24 juli travade jag till stationen i Hässleholm för att ta 5.42-tåget till Malmö. Via Trelleborg-Sassnitz-Stralsund-Pasewalk och Szczecin kom jag fram till Oborniki Śłąskie (alldeles utanför Wrocław) strax före 23 på kvällen. Där väntade Jarek och hans kompis Grzesiek på mig. Grzesiek körde oss till Wołów där Jarek bor.

Lördag 28 juli satte vi oss på tåget Ślążak i Wołów med destination Jarosław i det historiska landskapet Galizien. Vid ett tillfälle kunde jag konstatera att tåget gjorde ett uppehåll på stationen i Gliwice. Genast tänkte jag på den tjeckiske författaren Karel Poláček. Forskningen har kommit fram till att han möjligen dog här i januari 1945, under en dödsmarsch från ett läger. Resan tog kanske åtta timmar och när vi steg av tåget befann vi oss i Polens sydöstligaste hörn. Här träffade vi släktingar till Jarek, närmare bestämt systrar till hans morfar, Roman, samt dottern och sonen till en av morfaderns systrar. Det var Maciej, Romans systerson, som hämtade oss på stationen och körde oss hem till sig. Där träffade vi hans familj och blev bjudna på middag. På kvällen kördes vi tillbaka till Jarosław där vi bodde i en lägenhet som Maciej och hans fru ägde.

Söndag 29 juli inledde Jarek med att gå i kyrkan. Jag använde tiden till att promenera lite. När mässan var över gick vi till Irena, en syster till Roman (Jareks morfar), för att äta frukost. Roman föddes och växte upp i Jarosław och dog i Lublin våren 2005. Irena hade lagat en god frukost. Mätta och belåtna gick vi sedan ut i staden. Först besökte vi Benedektinerklostret.

Irena och jag utanför benedektinerklostret i Jarosław.Irena och jag utanför benedektinerklostret i Jarosław.

I klosterkyrkan pågick gudstjänst. Runt klostret fanns en mur och i närheten av klostret hade nazisterna en avrättningsplats under kriget. Irena berättade om ett grymt minne från andra världskriget. Som barn var hon ibland hos sin mormor (farmor?) i en by som nu ligger i Ukraina. En gång gick mor- eller farmodern upp på vinden tillsammans med Irena. Hon öppnade fönstret och de såg hur nazisterna dödade judar. Hennes ord till Irena var: glöm aldrig detta! Hon berättade också att hennes syster i Jarosław under kriget såg hur en man skrek åt tyskarna att han var katolik och att de skulle låta hans fru vara. Hon var judinna och tyskarna tänkte föra bort henne tillsammans med andra judar. Mannen fördes också bort. Under vår promenad i staden hann vi med att titta på flera kyrkor. I den grekisk-katolska (uniatiska) kyrkan firar i synnerhet stadens ukrainska invånare gudstjänst.

Den grekisk-katolska kyrkan i Jarosław.Den grekisk-katolska kyrkan i Jarosław.

Jungfru Marias kyrka i Jarosław.Jungfru Marias kyrka i Jarosław.

I Jungfru Marias kyrka finns en målning som visar hur Jan Nepomuk knuffas ner i floden från Karlsbron i Prag. Han hade ådragit sig kejsarens missnöje efter att ha vägrat att avslöja för denne vad drottningen yppat för honom under bikten. Kejsaren misstänkte att hon varit otrogen. Men prästen dog hellre än bröt mot sin prästerliga tystnadsplikt.

Prästen Jan Nepomuk kastas ner från Karlsbron i Prag.Prästen Jan Nepomuk kastas ner från Karlsbron i Prag.

På 60-talet hände det att hus i Jarosław började sjunka. Anledningen var att marken underminerats av de underjordiska gångar och förråd som byggdes för länge sedan. Jarosław var en viktig handelsstad. Även rådhuset höll på att sjunka.

Rådhuset i Jarosław.Rådhuset i Jarosław.

En mycket god lunch åt vi hemma hos Halina, syster till Maciej och kusin till Jareks mor. Där träffade vi också Maria, som är moster till Halina och syster till Irena och Roman (Jareks morfar).

Ingången till det hus i Jarosław där Halina, en kusin till Jareks mor, bor.Ingången till det hus i Jarosław där Halina, en kusin till Jareks mor, bor.

Efter lunchen kom Maciej och hämtade oss. Vi åkte till den lilla staden Pruchnik där det finns många hus i traditionell galizisk stil.

I byn Pruchnik utanför Jarosław finns många hus i traditionell galizisk byggnadsstil.I byn Pruchnik utanför Jarosław finns många hus i traditionell galizisk byggnadsstil.

Pruchnik.Pruchnik.

På kvällen åt vi kvällsmat hos Jadwiga, också hon en syster till Jareks morfar. Hon hade lagat god mat. Jarek berättade att hon aldrig varit gift och att hon alltid levt för andra, hon har alltid ställt upp på olika sätt. En bekräftelse på detta fick jag när vi skulle gå. Då räckte hon över en matsäck som vi skulle ha under resan nästa dag. En flaska hembryggt maskrosvin fick vi också.

Måndag 30 juli skjutsade oss Maciej till Przemyśl varifrån vi skulle ta oss till Lviv med buss. Det regnade och vi besökte stadens jättestora marknad där försäljningen av olika slags varor, inte minst kläder, var mycket omfattande.

Przemyśl.Przemyśl.

Det började bli dags att tänka på resan till Lviv. Vi hittade en minibuss som körde till gränsen. Där klev vi av. Det var mycket spännande. Jag var nyfiken på staden (på polska heter den Lwów, ryska Lvov, tyska Lemberg). Lviv låg i Sovjetunionen fram till 1991 då Ukraina utropade sin självständighet. Vi gick igenom tullen och kom ut på andra sidan. En taxichaufför ville köra oss till Lviv men vi nappade inte på hans erbjudande. I stället hittade vi en minibuss – ännu visste jag inte att vi befann oss i minibussens förlovade land! – med destination Lviv.

Vi har gått över gränsen till Ukraina och där fann vi denna buss till Lviv.Vi har gått över gränsen till Ukraina och där fann vi denna buss till Lviv.

Jag tyckte nog att människor såg lite annorlunda ut jämfört med i Polen, en man klev på och han var urtypen för en ryss eller ukrainare. Efter kanske ett par timmar var vi framme i Lviv och steg av framför den stora järnvägsstationen. Mycket folk, liv och rörelse. Efter ett tag hade Jarek klurat ut vilken spårvagn vi skulle åka med. Vi var på väg till en hållplats längs Lychakivskagatan. Varje vagn har en konduktör som man köper biljett av. Vi hoppade av i närheten av vårt ”pensionat”. Två minuter från Lychakivskagatan hittade vi några vita höga hyreshus. De såg lite slitna ut. Teglet var inte av bästa kvalité. Ett av dem var vårt hus. Trappuppgången var mörk och rätt sliten. Några våningar upp ringde vi på och en vänlig kvinna i kanske fyrtio- eller femtioårsåldern öppnade. Hon hette Elżbieta. Hon visade oss vårt rum, ett pojkrum tapetserat med bilder på fotbollsstjärnor.

Väggarna i vårt rum i Lviv var tapetserade med fotbollsstjärnor.Väggarna i vårt rum i Lviv var tapetserade med fotbollsstjärnor.

Här skulle vi bo i fyra nätter. Det visade sig vara ett bra ställe. Maten var mycket god och riklig. Vi hade möjlighet att äta frukost och kvällsmat (ett par gånger valde vi att äta kvällsmat ute på stan). Elżbieta hade två söner som på kvällarna satt och pratade i köket och åt mat de själva lagat. Elżbietas föräldrar hade valt att stanna kvar efter andra världskriget när Polens gränser försköts västerut och de flesta polackerna gav sig av. Polackerna från östra Galizien (med städer som Lviv, Drohobytj, Ivano-Frankivsk, Ternopil, Kolomyja), som förlorades till Sovjetunionen, bosatte sig i stor utsträckning i Schlesien i nuvarande västra Polen. Jareks mor var fem år när hon kom till Schlesien/Śląsk och hans far fjorton.

På kvällen drack vi lite vin och åt baklava på ”Gamla Tiflis”, en georgisk restaurang. Vi gick förbi kyrkan där Jareks mor döptes och sjukhuset där hans mormor arbetat. Vi stannade till framför en byggnad bakom ett högt staket. Vi läste på en skylt vid grinden. Det framgick att byggnaden var en skola. Den nationalistiska ukrainska organisationen UPA omnämndes i samband med skolans historia. Jag förstod det som så att någon som arbetat på skolan hade varit med i UPA, och att detta faktum inte beklagades på något sätt (jag kan dock ha fel). ”Det är den organisationen som slog ihjäl min mormors föräldrar och två av hennes syskon”, sade Jarek. I Microcosm. Portrait of a Central European City av Norman Davies och Roger Moorhouse står: ”(…) flera hundra tusen polacker slaktades eller fördrevs av den ukrainska nationalistiska organisationen UPA:s terrorgäng.” (s. 426)

Tisdag 31 juli tog vi en marschrutka, en minibuss, till stadens centrum. I Lviv (798 000 invånare 1990) fanns spårvagnar eller marschrutkor att tillgå om man ville åka kollektivt. Minibussarna var ofta överfulla och betalade gjorde man direkt till föraren, någon biljett fick man inte. Ofta hade han en hög med sedlar liggande bredvid sig. Jag uppfattade det som så att marschrutkorna var privatägda. Vi hoppade av vid Operan vid Prospekt Svobody.

I hjärtat av Lviv - i närheten av Operan på Prospekt Svobody.I hjärtat av Lviv - i närheten av Operan på Prospekt Svobody.

Vi tittade på Jesuitkyrkan, drack kaffe på anrika hotell George, beskådade monumentet över den polske nationalskalden Mickiewicz varifrån vi också skymtade Bernardinerkyrkan.

Det anrika hotell George.Det anrika hotell George.

Det kunde lika gärna ha varit Celetna-gatan i Prag.Det kunde lika gärna ha varit Celetna-gatan i Prag.

Vi såg vackra jugendhus och jugendportar, promenerade längs Kopernikusgatan och gick förbi konstgalleriet som var inrymt i Potocki-palatset, en byggnad som liknade ett franskt slott. I Judiska anekdoter av Karel Poláček kan man läsa om makarna Paschkes som i konstgalleriet i Lvov beskådade Lukas Cranachs tavla Adam och Eva; hängde den där inne? Via universitetet kom vi till kyrkan Svati Juri (Helige Georg). Då hade vi just gått förbi en stor härlig park. Lviv är känd för att vara en grön stad. Jarek berättade att mammorna gärna drog sina barnvagnar här före kriget, och i samma veva sa han något om poeten Adam Zagajewski, att det fanns något av detta i hans lyrik. Något åt det hållet. Jarek ville fotografera parken men fick vänta på att några tunga, otympliga lastbilar av sovjetiskt snitt skulle masa sig uppför backen.

Universitetet i Lviv - på latin Universitas Leopolensis. Det grundades på 1600-talet av den polske kungen Jan Kasimir.Universitetet i Lviv - på latin Universitas Leopolensis. Det grundades på 1600-talet av den polske kungen Jan Kasimir.

Ivan Franko står staty mitt emot universitetet.Ivan Franko står staty mitt emot universitetet.

Den helige Georgs kyrka.Den helige Georgs kyrka.

Den helige Georgs kyrka.Den helige Georgs kyrka.

Enligt Jarek beundras Svati Juri av alla – kyrkan svävar. Vi stod framför kyrkan, som är den ukrainska uniatiska kyrkans främsta helgedom. Jarek berättade om sitt besök här 1994 tillsammans med sin far. Kyrkan var i mycket bättre skick nu. Han berättade också om påven Johannes Paulus II:s besök i Lviv. Under kommunisttiden förföljdes den uniatiska (grekisk-katolska) kyrkan. År 1945 likviderade Stalin den uniatiska kyrkan i Sovjetunionen (även i det kommunistiska Polen förföljdes den). Kyrkans ärkebiskop Josif Slipyj skickades till Sibirien där han tillbringade 18 år i läger. Därefter tvingades han att emigrera. Han bosatte sig i Rom. En betydande personlighet var också Andrej Sheptyckyj som var ärkebiskop före Slipyj (han dog 1944). Vi lämnade kyrkan. Någonstans i staden såg jag denna äldre kvinna, och jag var tvungen att be Jarek att fotografera henne.

En oglassig, tidningsläsande  glassförsäljerska.En oglassig, tidningsläsande glassförsäljerska.

Vi tog en spårvagn. Jag tittade på människorna. Skilde de sig från människor i en storstad i Västeuropa? Ja, de verkade inte lika stressade. Att vara i Lviv var som att vara i en jättestor by som begåvats med fantastiskt fina hus i fint skick från olika epoker. Var i väst kan man på gatan stöta på en tidningsläsande glassförsäljerska som ser ut som om hon kommer direkt från landet? Här fanns inga stressade juppisar i dyra kostymer, få människor var klädda enligt sista skriket. Inga moderna hus i glas och metall, affärerna var inte särskilt hippa eller designade, få glassiga butiker, inga stora utstuderade skyltfönster, konsumtionssamhällets attribut saknades i stor utsträckning, den tröttsamma engelskan lyste med sin frånvaro i gatubilden. Affärerna var välfyllda och människor välklädda, men det vilade något gammaldags och tryggt över alltihop. Livsmedelsaffärerna bar skylten ”Produkti” – ingen pseudointimitet à la Willys, Maxi, Nära dej eller vad de nu kan tänkas heta. Jag hade svårt att tro att jag befann mig i en stad som var sovjetisk ända fram till 1991. År 1990 var jag i Novgorod i Ryssland och det jag såg där gjorde mig nedstämd, det var så grått och tomt. För några år sedan deltog jag i en bussresa till Sankt Petersburg. På hemvägen gjorde vi ett kort uppehåll i Viborg vid finska gränsen, och det var en sorglig upplevelse: småpojkar som ville sälja porrfilm, ett väskryckningsförsök mot en av deltagarna i gruppen, många gamla kvinnor som satt och tiggde, en saluhall där köttet låg framme som om det inte var en kylvara och där hundar sprang omkring och flugorna surrade. Sådan misär såg jag inte till i Lviv, även om jag vet att många har det svårt också här. Under de sjutton år som gått sedan besöket i Novgorod kan dock mycket ha hänt, husen kan ha fått färg och varuutbudet kan ha förbättrats väsentligt. Undrar hur det såg ut i Lviv 1990?

Innan dagen var slut hann vi också med att besöka kafé Wien (staden var österrikisk från och med Polens första delning 1772 fram till 1919; då hette den Lemberg). Den katolska katedralen glömdes inte bort, ej heller Boims kapell och torget där rådhuset ligger (”rynek” på polska, efter det tyska ordet för torg, ”Ring”).

Boims kapell.Boims kapell.

Rådhustorget i Lviv.Rådhustorget i Lviv.

Någonstans i Lviv.Någonstans i Lviv.

Onsdag 1 augusti. Att denna dag skulle ha så mycket intressant i beredskap åt oss anade vi kanske inte när vi vaknade. Jarek hade planerat en utflykt till landsbygden öster om Lviv.

På landet öster om Lviv. I horisonten till höger syns Lvivs skyline.På landet öster om Lviv. I horisonten till höger syns Lvivs skyline.

Jareks mormor växte upp utanför Lviv. Hennes far var skogvaktare i närheten av en station som hette Hermanów och kring vilken det en gång bodde polacker. Nu ville Jarek se om han kunde hitta den där skogvaktarstugan. Stugan var också en hemsk brottsplats. Under kriget fanns i Ukraina en nationalistisk rörelse som hette UPA. Den utövade terror mot den polska befolkningen (fram till andra världskriget låg denna del av nuvarande västra Ukraina – östra Galizien – i Polen). Vid ett tillfälle hade några UPA-män gömt sig i en kyrka men avslöjats. Tyskarna grep och avrättade dem. UPA beslöt sig för att hämnas. De valde ut skogvaktarstugan. Vid detta tillfälle förlorade Jareks mormor båda sina föräldrar och två av sina syskon, ett syskon lyckades gömma sig och undkom med livet i behåll. Jareks mormor, Genowefa, befann sig för tillfället i Lwów (den polska benämningen på Lviv). Jarek ville nu se skogvaktarstugan och också försöka hitta graven i byn Biłka Szlachecka där han visste att mormoderns föräldrar var begravda. I bussen studerade Jarek kartan. Hermanów var inte utsatt. Han visste att stationssamhället Hermanów låg i närheten av byn Tarasivka men på andra sidan vägen. Han bad chauffören att stanna strax innan avtagsvägen till Tarasivka. Vi strövade lite mållöst. Där fanns en väg och den gick vi på. Vi kom överens om att Jarek skulle fortsätta en bit till och att jag kunde vänta på honom under tiden. Efter ett tag kom han tillbaka och berättade att han trodde sig ha hittat stället där skogvaktarstugan legat. En man kom gående på vägen och Jarek frågade honom om han visste var Hermanów låg. Mannen pekade mot Tarasivka. Också i Tarasivka, dit vi tog oss till fots, talade man om för oss att Hermanów var det gamla namnet på Tarasivka. Jarek visste att han hade släktingar i byn. En bror till hans mormor hade nämligen gift sig med en ukrainska och stannat kvar när Polens gränser flyttades västerut och de flesta polackerna gav sig av.

Jarek i Tarasivka.Jarek i Tarasivka.

Vi mötte några män som satt på en vagn dragen av en häst. Jarek frågade dem något och de svarade glatt och intresserat. De förundrade sig kanske över att få se utlänningar i byn. Jag tänkte: detta är en annan värld, så nära Lviv. Vi fortsatte in i byn. Jarek frågade en kvinna om hon kände till några i byn som hette Miszczyszyn. Jodå, en av dem bor där borta! Kvinnan var barfota och ledde oss på en smal väg. Vi kom fram till ett hus och knackade på. En ung kvinna med två barn tog emot oss. Hon var lite blyg men mycket vänlig och kanhända också lite överrumplad. Vi steg på. Det var lite spartanskt inrett, men hemtrevligt och där fanns en stor teve. Kvinnan hette Nadja och sonen Oleg. Där fanns också en dotter men henne såg vi inte mycket av. Jag hade ännu inte klart för mig att Jarek hade träffat en släkting men så var det. Nadjas farmor hade varit gift med en bror till Jareks mormor. Nadja lagade kaffe och plockade fram fotoalbumet. Jag såg bilder av glada barn som lekte i både snö och sommargrönska. Nadja hade själv arbetat i Tjeckien, hon kunde lite tjeckiska; maken var för närvarande i Prag där han arbetade sedan fyra år tillbaka.

Oleg är blyg för de två främmande männen som plötsligt dök upp.Oleg är blyg för de två främmande männen som plötsligt dök upp.

Nadja och sonen Oleg utanför huset.Nadja och sonen Oleg utanför huset.

Nadja följde med oss till sin farmor, Anastasia. Oleg var också med. Vi gick på en enkel väg, överallt fanns gäss och höns. Vi såg storkar och storkbon. Jarek fick prata en stund med sin mormors svägerska. Hon var en vänlig men lite sorgsen gammal kvinna. Hon satt på en bänk ute på gården. De omgivande byggnaderna var enkla. Det är säkert inget lätt liv människorna lever här – inte när en pappa arbetar utomlands i fyra år.

Jarek, Anastasia (hustrun till hans mormors bror), Oleg och Nadja.Jarek, Anastasia (hustrun till hans mormors bror), Oleg och Nadja.

Efter besöket hos Anastasia gick vi till byns kyrkogård. Vi gick förbi kyrkan och biblioteket. Nadjas hund hade följt med oss hela vägen. Han mopsade sig ordentligt när han träffade på fjäderfä, men kröp tätt intill benen på Nadja och såg rent ynklig ut när vi mötte en stor hund. På kyrkogården visade oss Nadja graven där båda hennes föräldrar vilade. Av texten på gravstenen framgår att föräldrarnas efternamn var Miszczyszyn. Modern hette Stasia Volodimirivna (Vladimirs dotter) och fadern Jaroslav Blažkovitj (Blažkos son). Blažko var bror till Jareks mormor.

Oleg och Jarek vid Nadjas föräldrars grav.Oleg och Jarek vid Nadjas föräldrars grav.

Vi besökte också Blažkos grav.

Här vilar Blažko Miszczyszyn (kyrkogården i Tarasivka).Här vilar Blažko Miszczyszyn (kyrkogården i Tarasivka).

Jarek och Nadja utväxlade adresser. Hon hade burit Oleg på armen ett bra tag – han ville inte gå själv. Han kunde ju ha suttit på våra axlar, men det skulle han nog aldrig ha gått med på. Nadja ville bjuda oss på mat, men vi tackade nej. Jareks nyfunna släktingar gick åt byn till och vi i den andra riktningen. ”Jag glömde att göra korstecknet framför hennes föräldrars grav”, sade Jarek när vi åter var ensamma.

Oleg och Nadja strax innan våra vägar skiljs åt.Oleg och Nadja strax innan våra vägar skiljs åt.

Vi hade en skön promenad till grannbyn Biłka Szlachecka. Före kriget var detta en by med polsk befolkning och därför begravdes Jareks mormors föräldrar där. Biłka Szlachecka verkade vara mer välbärgad än Tarasivka (redan före kriget var Tarasivka en by med huvudsakligen ukrainsk befolkning).Vi lyckades dock inte hitta graven. Många av gravarna var i dåligt skick, och de var många.

Biłka Szlachecka.Biłka Szlachecka.

Kyrkogården i Biłka Szlachecka där föräldrarna till Jareks mormor vilar.Kyrkogården i Biłka Szlachecka där föräldrarna till Jareks mormor vilar.

Vi tog en marschrutka tillbaka till Lviv – en annan värld… Vi tittade på Bernardinerkyrkan, passerade en gammal judisk gata, ”Staroevreiska”, tog oss en titt på Dominikanerkyrkan (Corpus Christi) som har ett epitaf av Thorvaldsen.

Bernardinerkyrkan.Bernardinerkyrkan.

Dominikanerkyrkan.Dominikanerkyrkan.

Därefter var det Uspenskij-katedralens tur att få besök. Den kallas även Vlachiska kyrkan. I min tyska guidebok benämns kyrkan Maria Entschlafen-Kirche (entschlafen = insomna). Jag berättade det för Jarek och han sa att det ryska ordet ”uspenskij” också har med sömn att göra. Aha! Med denna nyvunna kunskap såg jag sambandet mellan det ryska ordet ”uspenskij” och tjeckiskans ord för sova, ”spát”. På svenska skulle kyrkan heta Marie Himmelfärds kyrka och på engelska The Virgin Mary’s Assumption Church. Marie himmelfärd liknas alltså i tyskan och ryskan vid ett insomnande.

Uspenskijkatedralen (även kallad Vlachiska kyrkan). Till vänster Tre heligas kapell.Uspenskijkatedralen (även kallad Vlachiska kyrkan). Till vänster Tre heligas kapell.

En riktigt fin kyrka hade vi kvar, nämligen den armeniska. Här finns målningar av Jozef Mehoffer och Jan Henryk Rosen. En av Rosens fresker visas nedan. Lägg märke till de brinnande ljusen som bärs av skuggliknande personer; deras kroppar är genomskinliga, endast konturerna av dem är synliga, målade med vita linjer.

Armeniska kyrkan.Armeniska kyrkan.

Väggmålning i Armeniska kyrkan.Väggmålning i Armeniska kyrkan.

Vår kyrkrunda avslutades med ett besök i Preobrazjenskij-katedralen. Taket ovanför ikonostasen lyste i en härlig blå färg. På svenska skulle kyrkan heta Kristi förklarings kyrka. Kristi förklaring heter på engelska ”Transfiguration of Christ”. ”Figuration” betyder gestaltning, form(ning). ”-obrazj-” i ”preobrazjenskij” gör kanske också det (jämför tjeckiskans ord för ”bild”, obraz, och rumänskans ord för ”kind, ansikte”, obraz). Det engelska prefixet trans- (”över”) motsvaras av ryskans pre-. Efter all andlighet travade vi upp mot Visoki Zamok som är en park och vars högsta punkt pryds av ett monument och bjuder på en fin utsikt över staden. När Jareks morfar Roman började sällskapa med Genowefa promenerade de här.

Utsikt från Visoki Zamok.Utsikt från Visoki Zamok.

På vägen ner till stan berättade Jarek om sitt besök på utsiktspunkten 1994. Då var där mest polska turister. Men nu fanns där många ukrainare. Han såg det som ett tecken på att ukrainarna börjat leva upp och känner större frimodighet sedan den socialistiska sovjetrepubliken Ukraina förvandlats till den självständiga staten Ukraina. Vi besökte ett internetkafé – en underbar institution – och därefter en liten servering som drevs av en pratglad man med rötterna någonstans i Kaukasien. Vi drack konjak och åt något slags georgisk pirog. Jag minns att jag tänkte att Lviv är en vacker stad, så mycket träd och grönska.

Torsdag 2 augusti fick Elžbieta nya gäster, två polska kvinnor och en tonårspojke. De avlöste oss vid frukostbordet. Dagens första mål var den storslagna Lyczakowski-kyrkogården (ukrainska: Lychakivski). Här ligger många framstående polska personligheter begravda. Det är på sätt och vis fortfarande i huvudsak en polsk kyrkogård även om Lwów år 1939 upphörde att tillhöra (ett fritt) Polen. I september det året ockuperades landets östra områden (nu utgör de de västra delarna av Ukraina och Vitryssland) av Sovjet i enlighet med Molotov-Ribbentrop-paktens uppdelning av östra Europa i sovjetiska respektive tyska intressesfärer (delar av de östra områdena var områden som Ryssland lade beslag på i samband med Polens delningar under 1700-talets senare hälft; den återuppståndna polska staten återerövrade dem från det bolsjevikiska Ryssland i början av 1920-talet). År 1941 anföll Hitler Sovjetunionen varefter dessa områden ockuperades av tyskarna. Efter kriget vägrade Stalin att lämna ifrån sig Polens östra delar och de kom att ingå i de ukrainska och vitryska sovjetrepublikerna. År 1991 blev Ukraina en självständig stat. Åter till kyrkogården. Under den sovjetiska tiden begravdes här flera framstående sovjetiska medborgare. Därför uppvisar nu kyrkogården en märklig blandning av polsk katolicism och sovjetisk ateism (religiösa symboler saknas). Bilden nedan är ett exempel på det. I förgrunden en realistisk avbildning av den avlidnes huvud i sten och därunder ett namn skrivet med kyrilliska bokstäver; inget kors. I bakgrunden ett gravkapell med text på polska och ett kors på taket. Jarek menade att gravarna från den sovjetiska tiden utgjorde ett intrång. Den andra bilden visar den polska författarinnan Gabryela Zapolskas grav. På gravmonumentets ena sida är författarens verk inhuggna. En av hennes romaner heter ”Antysemitnik”.

Kyrkogården Lyczakowski (ukrainska: Lychakivski).Kyrkogården Lyczakowski (ukrainska: Lychakivski).

Den polska författarinnan Gabryela Zapolskas grav.Den polska författarinnan Gabryela Zapolskas grav.

Kyrkogården är en av de sevärdheter som polacker besöker när de kommer till Lviv. Många av dem har antagligen sina rötter i staden. Vi träffade på en stor polsk turistgrupp och återsåg de tre polackerna som bodde hos Elżbieta. Kyrkogården var mycket vacker, välskött och lummig. Många av gravarna var pampiga. I omedelbar anslutning till Lychakivski/Lyczakowski-kyrkogården fanns Cmentarz Obrońców Lwowa – ”Kyrkogården Lwóws försvarare”. Den kallas även Cmentarz Orląt. Här fanns rader av enkla kors och namn på polacker som stupat under striden om Lwów vintern 1918-19. Motståndare i denna kamp var ukrainarna. I första världskrigets absoluta slutskede utropades i Lwów/Lviv den västukrainska republiken (1 november 1918). Detta motsatte sig polackerna i Lwów. Efter att ha varit utraderat från kartan i 123 år (uppdelat mellan Preussen, Österrike och Ryssland; Lwów hade varit österrikiskt ända sedan 1772) återuppstod Polen som stat efter första världskriget. När nu kriget var slut ville polackerna i Lwów – under mellankrigstiden utgjorde de 50 procent av befolkningen (ukrainarna mindre än tio procent) – tillhöra Polen. Strider utbröt mellan de så kallade Sichovi striltsi (en ukrainsk enhet inom den österrikisk-ungerska armén under första världskriget) och polackerna. De polska stridskrafterna var numerärt underlägsna de ukrainska. På den polska sidan stred både gamla män och unga pojkar. Den polska sidan vann striden om Lwów och staden kom att tillhöra Polen från 1919 fram till september 1939.

Cmentarz Obrońców Lwowa (Cmentarz Orląt). På svenska: "Kyrkogården Lwóws försvarare".Cmentarz Obrońców Lwowa (Cmentarz Orląt). På svenska: "Kyrkogården Lwóws försvarare".

Inskriften på en av gravarna: Janusz Mieczysław Baczyński (...) 1903-1918.Inskriften på en av gravarna: Janusz Mieczysław Baczyński (...) 1903-1918.

Kyrkogården anlades under mellankrigstiden. Under den sovjetiska tiden förföll den, år 1971 förstördes den delvis. År 1989 påbörjades återställandet. Vi frågade en polsktalande man som ägnade sig åt reparationsarbeten om vägen ut från kyrkogården.

I anslutning till Cmentarz Obrońców Lwowa har den andra sidan, den ukrainska, sin minnesplats med gravar och ett monument över Sichovi striltsi.

Intill Cmentarz Orląt har den ukrainska sidan - förlorarna i kampen om Lwów 1918-1919 - sin minnesplats.Intill Cmentarz Orląt har den ukrainska sidan - förlorarna i kampen om Lwów 1918-1919 - sin minnesplats.

Monumentet över Sichovi striltsi på den ukrainska minnesplatsen.Monumentet över Sichovi striltsi på den ukrainska minnesplatsen.

På eftermiddagen besökte vi Lvivs friluftsmuseum, Skansen. Här fanns många vackra trähus, bostadshus, ladugårdar, logar, kyrkor. Inte mer än rättvist att också landsbygden får visa vad den frambringat under olika tider – den behövde verkligen inte skämmas för sig. Staden har sina hus från olika epoker – barock, renässans, klassicism, jugend, funkis – och landsbygden sina.

På Lvivs friluftsmuseum Skansen.På Lvivs friluftsmuseum Skansen.

Ett vackert hus i jugendstil i Lviv.Ett vackert hus i jugendstil i Lviv.

Före detta judiska sjukhuset i Lviv.Före detta judiska sjukhuset i Lviv.

Fina funkishus i Lviv.Fina funkishus i Lviv.

Fredag 3 augusti tog vi farväl av Elżbieta och tog oss till järnvägsstationen för att resa till Ivano-Frankivsk (den ukrainske författaren Ivan Frankos namn stöter man på överallt). Tåget vi skulle åka med kom från Moskva och hade destination Tjernivtsi. Vi fick sitta i en sovvagn. Vissa hade klätt på sig och fällt upp sin slaf, andra låg kvar. Vi tog plats under en slaf, den som låg ovanför oss lät ett ben dingla i luften. Luften var tjock. Toaletten var synnerligen primitiv och inte ren. Det var skönt att komma fram till Ivano-Frankivsk. Utanför stationen sålde en kvinna kvass, och denna dryck gjord på vatten och bröd är mycket läskande.

Kvass i Ivano-Frankivsk.Kvass i Ivano-Frankivsk.

Vi åt lunch på en rätt modern restaurang och hittade därefter ett enkelt hotell, men det var ett rum med badrum och det var skönt! Så gav vi oss ut i staden. Det var fredagskväll och människorna strosade omkring eller satt på någon av ölserveringarna på torget. Jag gillade Ivano-Frankivsk. Arkitekturen var väl inte så märkvärdig, men det var lugnt och trivsamt. Vi befann oss fortfarande i Galizien, staden var alltså polsk under mellankrigstiden.

Ivano-Frankivsk.Ivano-Frankivsk.

Före detta katolsk katedral i Ivano-Frankivsk.Före detta katolsk katedral i Ivano-Frankivsk.

Ortodox kyrka i Ivano-Frankivsk.Ortodox kyrka i Ivano-Frankivsk.

Jag slog mig ner på en ölservering och skrev dagbok. Jag pratade lite med killen som serverade. Han kunde rätt bra engelska. Vi pratade lite om Ukraina, ”om den orangea revolutionen”. Han menade att tankarna var goda men styret har inte blivit så mycket bättre. Han berättade om Stalins grymheter mot Ukraina – den stora svälten på 1930-talet. Vi pratade också lite om splittringen i landet. I stora delar av landet, i synnerhet i öst, pratar man inte ukrainska utan ryska, många människor saknar en ukrainsk identitet.

Lördag 4 augusti hade vi tänkt vandra i bergen, men det var mulet så vi lade de planerna på hyllan. Vi kom fram till att vi kunde åka till klostret Skit Manjavskij väster om Ivano-Frankivsk. Återigen en marschrutka. Det blev trångt, trångt i den lilla bussen. Vi fick byta någonstans under vägen. Det var regnigt och mulet. Klostret var väl inte så intressant. Kyrkan var av trä. Munkar eller präster kom och gick, och de gjorde korstecken varje gång de passerade bordet där det fanns en ikon. Här fanns barn som uträttade olika sysslor som att sopa golvet. Jarek snappade upp att klostret bestämt avvisade Unionen i Brest från 1596 och därmed ansåg sig företräda den sanna ortodoxa tron. Väl tillbaka i Ivano-Frankivsk valde vi att fortsätta söderut. Vi tog en marschrutka till Kolomyja och funderade på att stanna där. På busstationen informerade sig Jarek om olika förbindelser och jag passade på att besöka en av de små butikerna. Överallt finns sådana små butiker. Någon kör en liten marschrutka, en annan driver en liten butik – exempel på privata initiativ. Jag blev expedierad av en vänlig kvinna. Vi bestämde oss för att fortsätta till Tjernivtsi. På tyska heter staden Cernowitz och på rumänska Cernăuţi. Cernowitz – för mig har namnet något magiskt över sig. Ett gammalt tyskt och judiskt kulturcentrum. Härifrån kom Paul Celan och flera andra tyskspråkiga diktare. För några år sedan hörde jag på radion eller läste i en tidning att denna en gång så vackra stad blivit förstörd under åren av sovjetiskt styre. För min inre syn såg jag en gammal fin centraleuropeisk stad stadd i sorgligt förfall och i dess utkanter slitna och deprimerande hyreskaserner. En ödelagd stad. Men verkligheten var inte alls sådan. Jag förvånades över att så många av husen var så välunderhållna. I de lite mer avsides belägna kvarteren var husen mer skamfilade, men de var fortfarande vackra. Vi klev av bussen utanför staden och åkte stadsbuss in till centrum. Tyvärr regnade det. Vi steg av vid rådhuset. Snart hittade vi ett hotell. I bottenvåningen pågick en fest, förmodligen ett bröllop. Festklädda människor stod i klungor ute på trottoaren och musiken strömmade ut ur byggnaden. Vi gav oss ut och tittade på staden. Ja, den såg centraleuropeisk ut. Nu befann vi oss i det historiska landskapet Bukovina. Bukovina är numera delat mellan Ukraina och Rumänien. Från 1918 till 1940 låg hela Bukovina i Rumänien, men Stalin lade beslag på den norra delen 1940. År 1941 återtog rumänerna den norra delen men förlorade den återigen 1944. Mellan 1944 och 1991 tillhörde norra Bukovina Sovjetunionen och från och med 1991 det självständiga Ukraina. Mellan 1775, då turkarna förlorade Bukovina, och 1918 var Bukovina en del av Österrike.

Söndag 5 augusti besökte Jarek mässan i Tjernivtsis katolska katedral. Många av gudstjänsbesökarna hade polskt ursprung. Utanför kyrkan kom jag i samspråk med en grupp människor. Det var katolska Tjernivtsi-bor men också polacker på besök. En äldre dam talade bra tyska och vi pratade ett bra tag. Hon hade många frågor att ställa.

Söndagsgudstjänst i Tjernivtsis katolska katedral.Söndagsgudstjänst i Tjernivtsis katolska katedral.

Jag tillsammans med katolska Tjernivtsi-bor och polska besökare utanför den katolska kyrkan.Jag tillsammans med katolska Tjernivtsi-bor och polska besökare utanför den katolska kyrkan.

En minnestavla över Mihai Eminescu.En minnestavla över Mihai Eminescu.

Funkis och äldre arkitektur sida vid sida.Funkis och äldre arkitektur sida vid sida.

Turkiskt inflytande i arkitekturen?Turkiskt inflytande i arkitekturen?

Turkiska gatan i Tjernivtsi.Turkiska gatan i Tjernivtsi.

I den grekisk-katolska kyrkan i Tjernivtsi.I den grekisk-katolska kyrkan i Tjernivtsi.

Ett monument över Unionen i Brest 1596 utanför den grekisk-katolska kyrkan.Ett monument över Unionen i Brest 1596 utanför den grekisk-katolska kyrkan.

Gatuparti i Tjernivtsi.Gatuparti i Tjernivtsi.

Rådhuset i Tjernivtsi.Rådhuset i Tjernivtsi.

Gatuparti i Tjernivtsi.Gatuparti i Tjernivtsi.

Klockan tolv hämtade vi vår packning på hotellet och försökte hitta en buss som kunde ta oss till den rumänska gränsen. Någon sådan fanns inte men väl en trevlig taxichaufför som var beredd att köra oss. När vi kom fram till gränsen, märkte Jarek att han inte hade sitt pass med sig – det hade blivit kvar på hotellet. Han fick lifta tillbaka till hotell Kiev i Tjernivtsi och lifta tillbaka. Jag väntade vid gränsen. En portugisiskregistrerad bil stannade inte så långt från mig. Jag gick fram till mannen för att prata lite men han tillhörde inte de pratgladas skara. Jag förstod i varje fall att han var rumän och hade kört ända från Portugal. I Rumänien skulle vi se många, många bilar med utländska registreringsskyltar. Ofta är det fråga om rumäner som arbetar utomlands och är på besök i hemlandet. Jarek kom tillbaka och nu återstod bara att hitta en förare som var beredd att låta oss åka med över gränsen – det var ej tillåtet att korsa gränsen till fots. En man – han såg verkligen rumänsk ut! – lät oss åka med. Vi frågade om han kände till något hotell i Rădăuţi. Han sa att han skulle ringa sin son som kan engelska och be honom om hjälp. När vi kom fram till Rădăuţi stod han och väntade på oss. Han hoppade in i bilen och så åkte vi till några olika ställen. Vi valde ett pensionat och betalade en slant till far och son. Men det var inget roligt ställe. Ett kalt rum, ingen ruta i badrumsfönstret och inget varmvatten. På bottenvåningen luktade det lite sisådär. Det verkade vara något slags härbärge. När vi nästa dag hade betalat och skulle gå därifrån möttes vi av en lite luggsliten man som varit och köpt öl. Rădăuţi var inte någon särskilt rolig stad. Jämfört med Tjernivtsi var det en håla. Vi bestämde oss för att stanna bara en natt.

Måndag 6 augusti gick vi till järnvägsstationen och lämnade in vårt bagage för förvaring. På busstationen informerade vi oss om olika möjligheter. Vi valde att försöka avverka två av de kyrkor som Moldavien (namnet på den större region som Bukovina är en del av) är så känt för – klosterkyrkorna från 1400- och 1500-talen med de starka och uttrycksfulla väggmålningarna (utvändigt såväl som invändigt). Dagens mål blev Suceviţa och Moldoviţa. Bussen avgick en bit från busstationen. Återigen en marschrutka, men här heter den väl något annat. Vi blev snart varse att någonting firades denna dag i Suceviţa. Trafiken på den smala landsvägen var intensiv och överallt fanns det människor. Vi tog oss fram till klosterkyrkan. Det pågick en utomhusgudstjänst. Vi tittade på freskerna på kyrkväggarna innan vi tog oss en titt på insidan. Där ställde vi oss i kö. Människor var på väg fram till ikonen för att kyssa den. Den fanns på ett bord framför ikonostasen. Där fanns också en trasa så att man kunde torka bort sitt läppavtryck från glaset. Människorna gjorde korstecken, ibland vidrörde de golvet med handen. Ofta gjorde de upprepade korstecken. Utanför klosterkyrkans område fanns marknadsstånd och serveringar. En man som helt saknade ben satt och tiggde. Vi promenerade ett stycke på landsvägen i riktning mot Moldoviţa. Vi åt lunch på terrassen till en trevlig restaurang. Till maten beställde vi varsin ţuică. Vi hade fin utsikt och kunde vila ögonen på de höga gröna kullarna. Högt uppe på en topp såg vi ett litet hus – det var ett vallfartsmål.

Utanför klosterkyrkan i Suceviţa.Utanför klosterkyrkan i Suceviţa.

Efter lunchen liftade vi till Moldoviţa. En bullrig och sympatisk kille lät oss åka med i hans risiga blå Dacia. Jag hade med mig min rumänska tidning och frågade honom om några ord jag inte förstod. Mina möjligheter att uttrycka mig på rumänska är ytterst begränsade men något kan jag faktiskt säga. Någonstans i Rumänien (kanske var det där i bilen?) läste jag om helgen ”Schimbarea la faţă”. Jag förstod vad det betydde, för jag visste att schimbare betyder ”växling” och faţă ”ansikte” – det måste vara rumänskans ord för preobrazjenskij, Kristi förklarings dag. Med hjälp av internet har jag tagit reda på att Kristi förklarings dag firades i Rumänien den 6 augusti i år, just den dag då vi var i Suceviţa och undrade vad det var man firade. I Moldoviţa firades dock inget, men kanske har Kristi förklarings dag en särskild innebörd för Suceviţa?

Interiör från klosterkyrkan i Moldoviţa.Interiör från klosterkyrkan i Moldoviţa.

Exteriör från klosterkyrkan i Moldoviţa.Exteriör från klosterkyrkan i Moldoviţa.

Efter besöket i klosterkyrkan i Moldoviţa kände vi att vi behövde kaffe. Vi hittade ett kafé, ja det är kanske lite väl mycket sagt, snarare en servering i en enkel träbyggnad intill en vägkorsning där man kunde få öl, brännvin och mycket sött kaffe. Där satt mest män. Några stod utanför och pratade med ölflaskan i handen. Mycket roligare än att sitta på ett svenskt kafé med tio olika kaffesorter, trendig inredning och engelska i vart och vartannat ord på menyn (inklusive namnet på kaféet).

Vi liftade tillbaka till Rădăuţi. Jag läste i tidningen att den rumänska ortodoxa kyrkans patriark Teoctist hade dött. Jag frågade den unge killen som vi liftade med vad han tyckte om honom och han svarade att han var en mycket bra man. Jarek berättade att Teoctist var en av få ortodoxa kyrkoledare som intresserade sig för goda förbindelser med den katolska kyrkan.

Tillbaka i Rădăuţi tog vi en minibuss till en tredje klosterkyrka som uppvisar fina väggmålningar (de är lika gamla som kyrkorna), nämligen Putna. Den här bussen avgick dock från andra sidan staden och hur vi hittade den begriper jag inte. Chauffören talade tyska och pratade glatt med oss (han hade arbetat i Tyskland och Österrike). Han vände sig bakåt mot oss när han ville säga något, och det inträffade ofta. ”Titta på vägen!” tänkte jag. Jag satt bredvid en nunna som var på väg till Putna hon också. Det var fullt i bussen och kroppsodörerna lite mer påfallande än vad de skulle ha varit i en fullpackad svensk minibuss. Detta kändes aldrig påfrestande, men det gjorde däremot det eviga spelandet av plastig skitmusik överallt – i bussar och på restauranger och kaféer. Tänk att det finns kanaler som bara erbjuder sådan musik. Vi kom fram till Putna och gick in i kyrkan. Munkarna sjöng och det var mycket vackert. På en sluttning inte långt från kyrkan kunde man läsa namnet ”Stefan cel Mare”, ”skrivet” kanske med vita stenar. Denne furste byggde klostret i Putna. Vi hittade ett trevligt pensionat och beslutade oss för att stanna i två dagar. På kvällen promenerade vi längs den stilla bygatan, vi handlade mat och gick in på ett kafé och beställde vin. En gumma som var lite egen uppvaktade oss flitigt. Det spelades riktig musik, folkmusik, och gumman sjöng med. När vi skulle gå drog hon mig resolut till sig och gav mig en ordentlig kyss.

Ett trevligt kafé i Putna.Ett trevligt kafé i Putna.

Interiör från klosterkyrkan i Putna.Interiör från klosterkyrkan i Putna.

Klosterkyrkan i Putna.Klosterkyrkan i Putna.

Tisdag 7 augusti tvättade vi och gick en lång runda längs en flod utanför Putna. Vädret var underbart, sommarvarmt men inte hett, en hög klarblå himmel.

Onsdag 8 augusti tog vi tåget till Suceava. Där tog sig Jarek en titt på staden och jag satt på ett själlöst ”fint” kafé och drack kaffe. Rätt som det var kom en liten flicka fram till mig och tiggde. Vi tog tåget till Cacica (polska: Kaczyka). Nu skulle vi bekanta oss med ett par av byarna i Bukovina som har polsk befolkning. Det bor polacker också i Rădăuţi och Suceava. Enligt folkräkningen 2002 hade Rumänien 3 671 medborgare av polsk nationalitet, huvudsakligen i byarna i Suceava-regionen. Det finns tre byar som är helt polska. Vi besökte en av dem, Soloneţu Nou (polska: Nowy Sołoniec). Polackerna utgör en officiellt erkänd minoritet och har en representant i parlamentet. Flertalet polacker som kom till Bukovina efter 1774 gjorde det i sökandet efter arbete. Polska gruvarbetare från Bochnia och Wieliczka fick arbete i saltgruvorna i Cacica. Ytterligare en våg av polsk inflyttning ägde rum i början av 1800-talet. (Källa: www.cacica.eu.) Polackerna i Rumänien har en organisation, Uniunea Polonezilor în Româniă – Förbundet för polacker i Rumänien (hemsida: www.dompolski.ro). Vi åkte alltså till Cacica. Dess befolkning är blandad, här lever polacker och rumäner. Vi steg av tåget och påbörjade vandringen till Dom Polski (Polska huset), ett slags vandrarhem som drivs av Uniunea Polonezilor în Româniă. Det bestod av två trälängor målade i rött och vitt. Här fanns ett kök där vi kunde laga mat. Vi hälsades välkomna av en skylt med rumänsk och polsk text. Vi gick en runda i byn. Från vandrarhemmet kunde vi se den ortodoxa kyrkan. Vi besökte byns katolska kyrka och på vägen dit gick vi förbi en liten butik framför vilken några av byns män satt och pratade.

Hus i Cacica.Hus i Cacica.

Den ortodoxa kyrkan i Cacica.Den ortodoxa kyrkan i Cacica.

Präster i den katolska kyrkan i Cacica.Präster i den katolska kyrkan i Cacica.

Vandrarhemmet "Dom Polski" i Cacica.Vandrarhemmet "Dom Polski" i Cacica.

Kvällsnöje i Cacica. Mannen till vänster bekantade vi oss lite med.Kvällsnöje i Cacica. Mannen till vänster bekantade vi oss lite med.

I Cacica eller trakten däromkring.I Cacica eller trakten däromkring.

Landskapsbild från Cacica.Landskapsbild från Cacica.

Torsdag 9 augusti. Jag mådde inte riktigt bra, men på eftermiddagen hade jag repat mig och vi bestämde oss för att vandra till grannbyn Soloneţu Nou. Vi vadade genom högt, vått gräs och hade fin utsikt över det kuperade landskapet.

På väg till grannbyn Soloneţu Nou.På väg till grannbyn Soloneţu Nou.

Till slut kom vi ut på en landsväg och där mötte vi dessa tre män. De pratade polska och vi slog följe med dem en bit.

I närheten av Soloneţu Nou träffade vi dessa tre män.I närheten av Soloneţu Nou träffade vi dessa tre män.

Framme i Soloneţu Nou.Framme i Soloneţu Nou.

Bygatan i Soloneţu Nou.Bygatan i Soloneţu Nou.

Husen i byn var enkla, men i fint skick. Nowy Sołoniec grundades 1834 av trettio polska familjer. År 1945 stängdes den polska skolan för att åter öppnas efter kommunismens fall. År 1995 hade byn 718 invånare. (Källa: www.cacica.eu.) På vägen hit hade vi träffat på en man som var lärare i en närbelägen by. Han kunde lite franska så jag frågade honom om de polska barnens undervisning sker på polska. Han svarade att så inte var fallet men att de har möjlighet att få undervisning i språket. Vi gick längs bygatan. Vi besökte en liten affär och köpte ett och annat. Butiksinnehavaren talade polska. Vi passade på att beställa var sin konjak. Utanför affären fanns en liten vrå med ett bord och bänkar där vi slog oss ner. På väggen hängde en bild som visade den förre påven Johannes Paulus II i samspråk med den just avlidne rumänske patriarken Teoctist. Vi liftade tillbaka till Cacica. Vips, så stannade en bil. Vi åt på en restaurang (kycklingbröstsoppa och stekta kycklingfiléer med mamaligă, ett slags majsgröt). En mycket vänlig och trevlig flicka serverade oss. Det regnade ute och vi hade en bit att gå till vandrarhemmet så vi liftade igen. Vips, så stannade en Dacia. Bakom ratten satt en gammal bekant – samme unge man som vi tidigare under dagen vänt oss till för att fråga efter vägen till Soloneţu Nou. Han pratade franska och undrade vad vi egentligen hade för oss i Cacica. Han frågade också efter vår religionstilhörighet. Han var katolik. Dagen var till ända och snart sov vi.

Fredag 10 augusti. Under frukosten läste jag i dagstidningen Româniă Liberă om valet av ny patriark efter Teoctist. Det handlade om granskningen av kandidaterna till patriarkämbetet, av deras förflutna under kommunisttiden. Tidningen menade att myndigheten som granskar ledande personers förflutna förhåller sig alltför passiv. Det stod också att den ortodoxa kyrkans ledning efter kommunismens fall motsatt sig offentliggöranden av uppgifter om kyrkans samarbete med Securitate under kommunisttiden. När Jarek kom hem till Polen informerade han sig lite grand om Teoctist. Han berättade för mig att Teoctist efter kommunismens fall avgick men senare återinträdde som patriark. Den ryska tidningen Pravda skriver i en engelsk nätupplaga (07.07.30) att Teoctist avgick efter att ha kritiserats för att ha varit alltför lojal mot regimen, men att han kort därefter återinstallerades. Enligt Jarek berodde det på att många människor uttryckt en önskan att han skulle komma tillbaka.

Idag skulle vi ta oss till Gura Humorului. Vi ställde oss vid landsvägen för att lifta. Vi lyckades.

I Cacica, vi försöker lifta till Gura Humorului.I Cacica, vi försöker lifta till Gura Humorului.

Väl framme hittade vi en man som hyrde ut rum i sin villa. Ett mycket bra ställe att bo på, och en trevlig man. Vi tog en minibuss till klosterkyrkan i Humor och liftade tillbaka.

Väggmålning i klosterkyrkan i Humor.Väggmålning i klosterkyrkan i Humor.

I Gura Humorului letade vi upp bokhandeln, och den imponerade verkligen! Massor av kvalitetslitteratur i pocket: Kurt Vonnegut, Philip Roth, Leonard Cohen och många, många fler. Här fanns också polska klassiker (Sinkiewicz och Reymont, vill jag minnas) – hittar man dem i en svensk bokhandel? Knappast. Vi traskade hela den långa vägen till klosterkyrkan i Voroneţ.

En furste (Stefan cel Mare?) skänker Kristus en kyrka. Väggmålning i Voroneţ.En furste (Stefan cel Mare?) skänker Kristus en kyrka. Väggmålning i Voroneţ.

Vi fick lift tillbaka till Gura Humorului av ett ungt rumänskt par från Bukarest som var ute på bilsemester. Vi handlade kvällsmat och återvände till vårt ”pensionat”. Vi dukade fram vår mat i lusthuset ute i trädgården.

Lördag 11 augusti färdades vi i en mycket skraltig buss till Rădăuţi, men vi var väl beskyddade för ovanför förarplatsen hängde flera bilder med religiösa motiv. Jag läste lite grand i min tidning. Det handlade om Teoctists frånfälle. En av rubrikerna handlade om att de goda relationerna till Vatikanen inte skulle avbrytas.

"De goda relationerna till Vatikanen kommer inte att avbrytas", står det i Româniă Liberă."De goda relationerna till Vatikanen kommer inte att avbrytas", står det i Româniă Liberă.

I Rădăuţi åt vi lunch på en liten servering utan skvalmusik, underbart! Vi ställde oss vid vägen som leder upp till den ukrainska gränsen och liftade. En engelskregistrerad bil med ratten på höger sida tog upp oss. Vår välgörare var rumän som bott i London i flera år, nu var han på besök i hemlandet. Han körde oss ända till gränsen. Återigen måste vi lifta. Denna gång fick vi skjuts av ett ukrainskt par. När passen kontrollerats väntade ännu en kontroll (tullen?). Jag såg hur den ukrainske mannen blixtsnabbt räckte över något till personen som satt i luckan varpå han genast körde vidare. Vi åkte med en bit men någonstans på vägen till Tjernivtsi måste vårt värdpar vika av och vi räckte över en slant som tack för hjälpen. Snart fick vi lift av en marschrutka som inte hade några passagerare. Chauffören var en glad lax som pratade med oss oavbrutet. Han släppte av oss i utkanten av Tjernivtsi och berättade att vi skulle ta en buss därifrån till busstationen på andra sidan Prut. Vi åkte trådbuss genom hela staden, bland annat återsåg vi hotellet som vi bott på. Väl framme på busstationen hittade Jarek en buss som skulle ta oss i riktning mot Kolomyja. I Snjatyn, den första galiziska staden efter det att vi lämnat Bukovina bakom oss (här gick gränsen mellan Polen och Rumänien under mellankrigstiden), måste vi åter byta buss.

Snjatyn, den första staden i Galizien efter det att vi lämnat Bukovina.Snjatyn, den första staden i Galizien efter det att vi lämnat Bukovina.

Även i Zabolotiv bytte vi buss. Jareks morfar Roman, som var järnvägsanställd före kriget, arbetade ett tag i Zabolotiv. Här beställde han sin bröllopskostym av en judisk skräddare. Morfadern lät nedteckna sina minnen och Jarek har läst dem. Sommaren 1939 gifte han sig med Jareks mormor, Genowefa. När andra världskriget bröt ut i september inkallades han och placerades i nordvästra Polen. Han sårades och fick tillbringa en tid på sjukhus i den del av Polen som tyskarna ockuperade. Han tog sig därefter till föräldrarna i Jarosław (i nuvarande östligaste Polen). Han försökte ta sig över till Lwów som låg i den del av Polen som ockuperades av Sovjet (fram till det tyska anfallet mot Sovjet den 22 juni 1941 varefter hela Polen hamnade under tysk ockupation). I Lwów fanns Romans hustru, Genowefa. Han lyckades dock inte korsa gränsen utan arresterades av tyskarna och hamnade i fängelse. Efter frisläppandet försökte han ta sig över en andra gång, och lyckades. Detta inträffade sommaren 1941 då tyskarna redan befann sig i Lwów. Roman åkte med tåg. Tyskarna kontrollerade passen strax efter gränsen. Konduktören meddelade att tåget, så snart det befann sig i den sovjetiska delen av Polen (eller snarare det som fram till nyligen varit den sovjetiska delen), skulle sänka hastigheten så att alla som inte hade sovjetiskt pass kunde hoppa av. Roman gjorde det. De som saknade sovjetiskt pass och inte hade hoppat av tåget samlades ihop av tyskarna. Det såg Roman med egna ögon. Därefter tog han sig till Lwów. Medan Roman varit borta befann sig hustrun, Genowefa, i Lwów. En dag när Genowefa var på väg hem från sjukhuset där hon arbetade – i slutet av 1939 eller början av 1940 – varnades hon av någon: Gå inte hem! De sovjetiska myndigheterna höll nämligen på att samla ihop polacker. Mormodern åtlydde varningen och tog sin tillflykt till en kyrka där hon bad. Därefter begav hon sig till en äldre släkting. Nästa dag fick hon veta att de sovjetiska myndigheterna samlat ihop många polacker för att skicka dem någonstans. När detta inträffade väntade Genowefa barn, Jareks mor. Under den sovjetiska ockupationen (1939-41) deporterades mer än två miljoner polacker till avlägsna platser i Ryssland, bland annat till Sibirien (Microcosm. Portrait of a Central European City av N. Davies och R. Moorhouse; s. 425). Jarek minns sin mormor som en klok kvinna. Hon fick aldrig uppleva kommunismens fall men hon brukade säga att förr eller senare skulle det ske – systemet var dödsdömt. Han minns också att mormodern alltid hade tid för barnbarnen, hon lät dem stoja och väsnas. Trots att UPA mördade både hennes föräldrar och två syskon talade hon aldrig illa om ukrainare. Inte alla som har sådana erfarenheter förmår att låta bli att dra alla över en kam. Morfadern hade ett lättsamt sätt och tyckte om att sjunga för barnbarnen.

Vi kom fram till Kolomyja, mycket trötta. Vi klev av på torget. Staden var mycket idyllisk. Många människor var ute och gick och jag tyckte genast om staden. Jarek gav sig ut på hotelljakt och jag slog mig ner på en ölservering där jag drack kaffe. Jarek återvände. Han hade bland annat fått nys om ett hotell i utkanten av staden och tagit en taxi dit. Innan vi åkte dit handlade vi mat i en kvällsöppen affär. Efter ett visst klockslag kunde man inte längre gå in i affären utan fick kommunicera med expediten genom en lucka. Hon samlade ihop varorna och räckte ut dem genom luckan. Ganska komplicerat. På torget hittade vi samme taxichaufför som Jarek tidigare anlitat och han tog oss till hotellet. Det var ett enkelt rum. Vi behövde en korkskruv så jag gick ner till salen i bottenvåningen där det pågick en bröllopsfest. Bröllopsgästerna dansade i ring. Bakom ett dignande buffébord stod en glad kille och jag frågade honom om han kunde öppna vår vinflaska. Det gjorde han, och bjöd mig samtidigt att ta för mig av maten och vodkan som skvalpade i en jättestor glasflaska. Jag återvände till rummet med lite mat och vodka. Sådan är seden här: den som dyker upp på en bröllopsfest, hur främmande han än är, får inte gå därifrån utan att ha blivit bjuden på något.

Ankomsten till Kolomyja.Ankomsten till Kolomyja.

I Kolomyja.I Kolomyja.

I Kolomyja.I Kolomyja.

Söndag 12 augusti. Vi tittade på Kolomyja på förmiddagen. På eftermiddagen tog vi tåget till byn Vovtjkivtsi utanför Kolomyja. Jarek ville nämligen se den järnvägsbro där hans morfar var järnvägsanställd före andra världskriget. Tåget var mycket enkelt. Den kvinnliga konduktören var mycket vänlig och tillmötesgående; Jarek var inte helt säker på var vi skulle kliva av.

Välkomna till Vovtjkivtsi!Välkomna till Vovtjkivtsi!

Vi klev av i Vovtjkivtsi. Snart såg vi järnvägsbron, men först måste vi äta något. Vi träffade på två glada unga män som förklarade att det fanns en restaurang, gå i den riktningen! Vi gick och gick men något matställe såg vi inte till. Vi kom ut på landsvägen som leder till Kolomyja. En pojke sålde frukt vid vägkanten och vi köpte av honom. Han hade en intressant våg. Vi gick förbi kvinnor som lagt fram sina varor (grönsaker, frukt) på marken. Till slut kom vi fram till en restaurang men den var abonnerad. Vi blev hänvisade till en annan restaurang och några av festdeltagarna försökte beskriva vägen dit. Vi gick i den anvisade riktningen, någonstans frågade vi efter restaurangen och till slut hittade vi den. Det fanns dock ingen skylt som förklarade att byggnaden rymde en restaurang. Vi kom in i ett ganska mörkt rum, bakom disken stod en kvinna och vid ett bord satt en man och rökte. I ett hörn fanns en stor kakelugn. Vi var mycket hungriga och blöta. Vi hade nog förlorat hoppet om att få något i oss och så hittade vi det här stället! Vi åt borsjtj och sedan en huvudrätt. Underbart!

I restaurangen i Vovtjkivtsi.I restaurangen i Vovtjkivtsi.

Jarek började prata med mannen och kvinnan. Efter maten följde mannen, som hette Vasil, med oss till bron. Jareks morfar intog sina måltider hos en kvinna i Vovtjkivtsi. Morfadern hade nämnt henne vid namn i sina nedtecknade minnen och Vasil visste var hon hade bott. Vi tog oss en titt på huset som nu stod övergivet. Vi besökte också en plats där det tidigare funnits en polsk kyrka.

Här fanns tidigare en polsk kyrka. Det som återstår är klockstapeln.Här fanns tidigare en polsk kyrka. Det som återstår är klockstapeln.

Järnvägsbron där Jareks morfar var anställd som järnvägsarbetare före andra världskriget.Järnvägsbron där Jareks morfar var anställd som järnvägsarbetare före andra världskriget.

Vi gick över bron och pratade en stund med mannen som nu ansvarade för den. Han hade en liten stuga med telefon och annan utrustning. Utanför hängde en ampel med prunkande blommor. Vi tog farväl av Vasil och järnvägsarbetaren och vandrade till samhället Vidiniv varifrån vi tog tåget tillbaka till Kolomyja.

Måndag 13 augusti. I dag tog vi tåget till Jasinja. Det var en upplevelse. På tåget pågick en livlig kommers. Kvinnor i olika åldrar bjöd ut varor till försäljning: kläder, frukt mm. De gick fram och tillbaka i vagnen. Jag köpte ett par strumpor och en varm majskolv. Det uppstod lite gruff mellan några av försäljarna och konduktören, för den senare gillade inte att det var så många lådor uppställda i gången.

På tåget mellan Kolomyja och Jasinja.På tåget mellan Kolomyja och Jasinja.

Tågresa Kolomyja-Jasinja.Tågresa Kolomyja-Jasinja.

Tågresa Kolomyja-Jasinja.Tågresa Kolomyja-Jasinja.

Tågresa Kolomyja-Jasinja.Tågresa Kolomyja-Jasinja.

Vi steg av i byn (eller lilla staden) Jasinja. Nu hade vi lämnat Galizien bakom oss och befann oss i ett område som tillhörde Tjeckoslovakien under mellankrigstiden, Karpato-Rutenien (numera är det en ukrainsk region: Zakarpatska oblast). Under några timmar vandrade vi i bergen som omger Jasinja.

Vandring i bergen ovanför Jasinja.Vandring i bergen ovanför Jasinja.

Nu var vi på hemresa. Siktet var inställt på staden Uzjhorod i västligaste Ukraina. Vi tog en buss till Rachiv. Där kunde vi konstatera att nästa buss till Uzjhorod avgick först nästa dag. Återigen iklädde jag mig rollen som bagageuppsyningsman och Jarek rollen som hotelljägare. Han kom tillbaka och meddelade att det fanns ett par som hyrde ut rum i sitt stora hus. Det var ett mycket gott val. Värdarna var trevliga. När vi skulle gå ut på kvällen träffade vi på några slovakiska cykelturister. När vi gått en bit kallade en gammal kvinna på oss från sin trädgård. Hon hade några äpplen som hon ville ge oss. Kanske var det ett sätt att tigga? Vi gav henne lite pengar för frukten. På kvällen hittade vi en modern restaurang där vi åt en god soppa, bograč. I en intilliggande sal pågick en fest. Ur rummet strömmade underbar folkmusik.

Bron över floden Tisza i Rachiv.Bron över floden Tisza i Rachiv.

I Rachiv.I Rachiv.

Tisdag 14 augusti – måndag 20 augusti. Tidigt på morgonen steg vi på bussen till Uzjhorod. En del av resan gick tätt intill den rumänska gränsen. Vi kom fram vid middagstid. Vi tittade på staden innan det vid fyratiden var dags att kliva på nästa buss till Košice i Slovakien. I Slovakien bodde vi på ett mycket trevligt litet hotell intill Dominikanerkyrkan. Vi åt god mat och drack öl i en ölstuga. Vi pratade kärleksfullt om Ukraina. Jag tänkte: nu är det nästan som att vara hemma. Busshållsplatserna var försedda med tidtabeller och bussarna såg ut som hemma i Sverige. Inte heller såg man några herrelösa hundar som var en så vanlig syn i de ukrainska och rumänska städerna. Vid middagstiden nästa dag (onsdag) steg vi på tåget till Wien. Vi bytte i Žilina och därefter i Bohumín. Vi tog en taxi över till den polska sidan. Därifrån, i Chałupki, fortsatte vi färden upp till Wrocław (med byten i Ratiborz och Kędzierzyn-Kożle). Vi kom fram sent på kvällen och sista tåget till Wołów hade redan gått. Vem ringer man då? Grzesiek! Vi klev på tåget till Hel (vid Östersjökusten) men hoppade av redan vid Oborniki Śłąskie. Där hämtade Grzesiek oss. Onsdagen hade gått över i torsdag när vi väl var framme i Wołów, fruktansvärt trötta. Jag stannade ytterligare några dagar i Polen. Härligt att vara bofast! Hemlagade frukostar och middagar som inte gick av för hackor. Det polska ordspråket ”Gość w dom – Bóg w dom” (En gäst i huset – Gud i huset) beskriver väl hur det är att vara gäst hos Jarek. På söndagen skjutsade Grzesiek mig till Oborniki Śłąskie och där tog jag farväl av Jarek och Grzesiek. Jag steg ombord på tåget till Szczecin, försedd med mat som Jarek gjort i ordning åt mig och en ryggsäck full av rena och fint ihopvikta kläder. Från Szczecin Dębie avgick en minibuss till Świnoujście. Nattfärja till Ystad och därifrån tåg till Hässleholm. Den allra sista biten, från stationen till min lägenhet på Ljungdala, tillryggalade jag till fots. I dag är det två veckor sedan jag kom hem. Minnena kommer att leva kvar länge än.

Per Nilson
2007.09.03