En kulturhuvudstad med ett förflutet - några reflektioner kring Linz

Text och bild: Robin Gullbrandsson

Linz.Linz.

Stålstaden vid Donau, ännu för drygt tio år sedan var det så man föreställde sig Linz, Österrikes tredje största stad, belägen bland de gröna kullarna i Oberösterreich. Men under de år som förflutit sedan dess har ingen annan österrikisk stad förändrat sig så mycket, i alla fall är det vad staden själv vill göra gällande när den i år [2009] vid sidan av Vilnius är Europas kulturhuvudstad. Och visst har stadsbilden bytt skepnad. En rad spektakulära institutionsbyggnader har växt upp mot skyarna, på samma sätt som linzborna för mer än hundra år sedan försökta bräcka wienarna med en ny katedral vars torn skulle bli högre än ”Steffl” på Stefansdomen. Så blev det nu inte, den kejserliga huvudstaden fick inte bli förbisprungen av en provinshuvudstad. Linz och ”Provinz” rimmar bra och staden har länge haft ett mindervärdeskomplex. För vad är staden känd för vid sidan av sin utsökta Linzer Torte och att Anton Bruckner verkade här som organist? Inte mycket, bortsett från att Adolf Hitler tillbringade nio år av sin barn- och ungdom i Linz, år som för alltid fäste honom vid staden och kom att ge den en särställning i Tyska riket efter det att Österrike införlivades i och med Anschluss 1938.

Historia i garderoben
Kanske är det inte så konstigt att så lite av kulturhuvudstadsårets fokus lagts på Linz historia och kulturhistoria. Snarast lyser den med sin frånvaro till förmån för rent samtidspräglade kulturyttringar och monumentala, post- och senmodernistiska byggen i glas, stål och betong som skall visa Linz framtidstro. Renässansslottet på kullen ovanför Donau och Altstadt har ”kompletterats” med en ny flygel i glas och stål som effektivt skärmar av densamma. Värdet tycks ligga i brytningen och det icke-kontextuella. På andra sidan Donau, i stadsdelen Urfahr, utökas det unga interaktiva konstcentrat Ars Electronica Center i samma anda. Nytillskotten ligger som främmande gökungar i stadsbilden. 1940-talets järnvägsstation har ersatts av en föga originell nyskapelse i, ja naturligtvis, glas och stål. Bara två leende marmorlejon framför entrén minner om en annan historia. Linz, liksom Österrike i övrigt, har länge blundat för sin 1900-talshistoria. Det finns dock ett inslag i kulturhuvudstadssatsningen som vågar ta sig an denna del och för denna insats står som sig bör de kulturvårdande institutionerna. I slottssalarna har Oberösterreichisches Landesmuseen arrangerat en sevärd och med tanke på temat ovanligt saklig utställning med namnet ”Kulturhauptstadt des Führers”; bl.a. väcks den känsliga frågan om hur arvet från 1938–45 hanterats eller inte hanterats och hur det bör hanteras. Den utlänning som kommit till Linz och uttryckt en önskan att bese det kända koncentrationslägret Mauthausen utanför staden har tidigare kunnat mötas av frågan: ”Vad skall ni där att göra? Vore inte en utflykt till det vackra klostret Sankt Florian trevligare?”

En ynglings drömmar
Åren 1898–1908 huserade familjen Hitler i Linz, först i den lilla byn Leonding – där föräldrarna sedermera gravsattes – och sedan efter faderns död inne i staden. Det smutsgrå hyreshuset i nyrenässans står ännu kvar på den hårt trafikerade Humboldtstrasse 31, ett stenkast från den kommersiella erotikens Goethestrasse. Linz var då ännu en lantlig stad, förvisso med biskopssäte, spirande industri och en självmedveten tysksinnad borgarklass. I Peter Cohens om temat oöverträffade dokumentär ”Undergångens arkitektur” från 1989 framhålls att i Linz väcktes och befästes tre fascinationer hos tonåringen Hitler som han behöll till sin död: besattheten av antiken, Richard Wagner och hemstaden Linz. Besök på Landestheater, strövtåg i staden med omnejd och skissande på en arkitektoniskt storslagen omgestaltning av Linz hörde till ynglingens favoritsysselsättningar. Med stora konstnärsambitioner lämnade Hitler provinsen 1908 för att söka lyckan vid konstakademin i det multietniska Wien, vilket blev ett frustrerande bakslag som så småningom förde honom in i tysknationella kretsar, utvandring till Tyskland och efter deltagandet i kriget en politisk bana i München, resten känner alla till.

Ett villigt offer?
Bilden av Österrike som offer för det tredje riket har nyanserats avsevärt under senare år, inte minst genom österrikiska historikers insatser. Bilderna av Hitler inför de jublande folkmassorna på pittoreska Hauptplatz i Linz den 12 mars 1938 och på Heldenplatz i Wien några dagar senare talar sitt tydliga språk. Men vad som läsaren måste ha i beaktande är att Österrike då var en mycket ung stat som hade uppstått ur det lilla som blev kvar efter nederlaget 1918. Demokratin var 1938 redan historia och landet styrdes av en auktoritär kristsocial regim som försökte avvärja kuppförsök från höger och vänster. Efter att fram till krigsslutet ha varit en del av den etniskt mycket sammansatta dubbelmonarkin vädrade tysknationalister morgonluft och hade ett utbrett stöd. Önskemål om en anslutning till Tyskland hade funnits redan vid fredsförhandlingarna och då setts som ett allt för stort hot av segermakterna. Österrike som en självständig stat var på 1930-talet långt ifrån en självklarhet och fick ständigt försvaras. Wehrmacht gick över Inn utan att ett skott avlossades. Staden Linz såg utvecklingen an med tillförsikt och hoppades bli av med sin ”provinsstämpel”. Führern å sin sida skulle nu äntligen kunna förverkliga sin ungdoms visioner. Linz utsågs till att bli en av ”Führerstäderna” i riket (den enda i nya Ostmark), städer som skulle bli föredömen för ny stadsplanering. Med gillande från högsta ort kunde staden Linz och det av Oberösterreich nybildade Gau Oberdonau marknadsföra sig som ”Heimat des Führers”.

”Kulturhauptstadt des Führers”
I nämnda utställning ägnas stort utrymme åt Hitlers planer för att göra om barndomens provinshuvudstad till en europeisk kulturmetropol. Det mesta lämnade aldrig ritbordet. Den stora modell som levererades till bunkern i början av 1945 utgjorde in i slutet diktatorns mest älskade verklighetsflykt. Planeringen av den nya Donaumetropolen hade Hitlers särskilda beskydd och intresse. Många av ritningarna gick tillbaka på hans egna skisser och amatörarkitekten på tronen lade sig allt som oftast i arbetet. Linz skulle utformas som motpol till Wien och Budapest, två städer, vars arkitektur Hitler beundrade. Arkitekturen för Linz fick också gemensamma drag i inspirationen från renässansens och barockens monumentalitet. Arbetet lades i händerna på två av rikets bästa arkitekter, Albert Speer och Hermann Giesler. Linzprojektet drevs även efter 1943 vidare, när alla andra stadsomvandlingar hade skrinlagts. Staden skulle utökas med två nya centrum, ett längs Donau med omfattande anläggningar för förvaltning och turism, ett söder om den historiska stadskärnan med ett torg med flera kulturinstitutioner som via en stor paradgata, bredare än Ringstrasse i Wien, skulle knytas samman med en stor järnvägsstation, under vilken en ny Autobahnsträcka skulle ledas. För Donaustranden projekterades bl.a. hotell, utbildningsanstalter, Bismarckmonument och Hitlers bostad för ålderns höst. Mest anslående var förvaltningskomplexet för Gau Oberdonau med en uppmarschplats för 100.000 personer och ett klocktorn på 162 m – högre än ”Steffl” – under vilket Hitlers föräldrar skulle få en ny gravplats.

”Sonderauftrag Linz”
Kulturtorget skulle omges av dels en opera som fond för paradgatan ”In den Lauben”, dels bibliotek och ett Brucknerkonserthus samt ett Führermuseum. Sistnämnda skulle bli kärnan i Linz nya position som kulturmetropol; ett konstmuseum som samlade det bästa från alla tider. 1938 igångsattes ”Sonderauftrag Linz” för att insamla verk för museet. En välrenommerad konsthistoriker från Dresden, Hans Posse, utsågs till ledare med obegränsade befogenheter och resurser. De första stora förvärven gjordes i konfiskerade judiska hem i Wien, därefter under fälttågen i väst och öst. Därtill införskaffades en del verk legalt och Hitlers privata samling av tysk 1800-talskonst skulle på sikt även ingå. Ännu 1944 avsattes miljonsummor. 1945 påträffade den amerikanska konstskyddsenheten 6 755 tavlor i Altaussegruvorna, vilka varit avsedda för museet. De fördes därifrån till München för att återbördas till de legitima ägarna. Resten hamnade sedan åter i Österrike där de gömdes undan i en gruva, signifikativt för den österrikiska statens attityd till en besvärlig historia. Ett fåtal tavlor ansåg sig Oberösterreichische Landesmuseen ha rätt till och de har sedan dess hängt i Linz. Först 1996 återupptogs försök att finna tidigare ägare, ett arbete som ännu pågår.

”Was übrig bleibt”
Av de stora planerna blev således endast en bråkdel genomfört. Mest bekant är den 1940 färdigställda Nibelungenbrücke som knyter samman Hauptplatz med Urfahr. Brohuvudena vid Hauptplatz utformades som två strama, arkadförsedda byggnader som i stil harmonierar med borgarhusen i renässans och barock kring torget. Genom öppningen mot bron skymtar på avstånd charmiga Pöstlingbergs vallfartskyrka. Bron skulle ha försetts med statyer av huvudgestalterna i Nibelungenlied, men av dessa tillkom bara två gipsmodeller av Siegfried och Kriemhild inför ett av Hitlers besök. Färdigställandet av stenskulpturerna kändes knappast relevant för ett sönderbombat Linz efter 1945. Vad som egentligen är det stora arvet från Linzplanerna är det f.d. Hermann-Göring-Werke (nuvarande Voest-Alpine som är en av kulturhuvustadsårets stora sponsorer), grundat 1938 i stadens sydöstra utkant. Med denna rustningsindustri avsågs staden få en ekonomisk bas för framtiden; ett gigantiskt industrikomplex med inriktning på kemi och stål som länge varit stadens största arbetsgivare. Från 1938 till 1943 ökade stadens invånarantal från 112 000 till 185 000. En mängd flerbostadshus uppfördes under dessa år med allt som allt 10 873 nya lägenheter. Den enorma byggnationen krävde att såväl gästarbetare som krigsfångar användes. Dessa ”Hitlerbauten” med sina putsade fasader och valmade tak präglar de omfattande bostadsområdena kring Chemie. De visar även på att det egentligen inte går att tala om någon specifikt nationalsocialistisk arkitektur. Arkitekturen i tredje riket spände från traditionellt utformad landsbygdsarkitektur med drag av Blut-und-Boden till klassicistiska monumentalbyggen av samma art som främjades i såväl Stalintidens östblock som demokratins USA. En gammal fråga inom konsthistorien är om arkitektur i sig själv kan förmedla ett budskap eller om det är betraktaren som utifrån kontexten läser in ett idémässigt innehåll i ett byggnadsverk. Något arkitektoniskt program hade inte det tredje riket, man visste däremot vad man inte ville ha.

Arv eller inte?
Från att ha varit en icke-fråga har det arkitektoniska och konstnärliga arvet från nazitiden blivit något av en het potatis för staden Linz. Somliga vill inte ens erkänna kvarlåtenskapen som ett arv, eftersom det är oönskat. Stadens nu för tiden ”konsekventa uppgörelse” med NS-tiden betyder mer ett avlägsnande av problem än en lösning av dem. Förra året uppmärksammade Linz konstuniversitet – som huserar i Nibelungenbrückes ena brohuvud – stadens styrande på att en Afroditestaty i staden skänkts av Hitler 1942. Hur skulle myndigheterna agera? Stadens lösning var att gömma undan statyn i en källare. En tidningsenkät gav dock vid handen att 84% av de tillfrågade ville ha tillbaka statyn. Delar av staden kulturarbetare anser att ett byggnadsverk som Nibelungenbrücke borde rivas, medan andra menar att utmaningen ligger i att ge byggnader med en skamlig tillkomsthistoria ett nytt innehåll som utmanar det förflutna, som exempelvis konstuniversitetet. Är vi fria att välja vårt kulturarv? Javisst, i alla fall har det till dags dato alltid varit frågan om ett urval, representativt eller inte. Men att radera ut nationalsocialismens arkitektoniska kvarlåtenskap – vilket redan i hög grad skett – vore en otjänst mot framtiden, ett dåligt sätt att lägga historien till rätta. Det är diskutabelt att bara bevara koncentrationslägren åt eftervärlden, även de måste ha en kontext. Lägren var en av ytterligheterna hos en motsägelsefull regim som samtidigt lade en i modern tid sällsynt vikt vid konst och arkitektur. Även om den kan ifrågasättas så är tesen i Cohens tidigare nämnda dokumentär, att det går en röd tråd från nationalsocialismens skönhetskult till dess utrensningar av oönskade element i folkkroppen, synnerligen tänkvärd.

Kulturhuvudstadskonceptet har varit och är en lovvärd företeelse som gett många intressanta men föga kända kulturstäder, på senare år framförallt i forna östblocket, en chans att visa upp sig. Linz är en stad med framtidstro och ett starkt kulturliv vid sidan av sin industriprägel. Men förhoppningsvis måste inte 2000-talets Linz byggas på ruinerna av 1900-talets.

Artikelförfattaren är byggnadsantikvarie och verksam vid Jönköpings läns museum. Han driver även firman Robin Gullbrandsson Foto, som inriktar sig på analogt fotografi: www.rgfoto-analog.com