"Det ljuva Umbrien" eller: "Också Perugia är en dröm"

Text: Per Nilson; bild: Per och Bengt Nilson.

Foton från Perugia, Assisi och Gubbio med åtföljande bildtexter finns efter reseberättelsen.

För att se ett foto i större format, vänsterklicka på det och därefter på "original".

----------------------------------------------------------------------------------------------

Från Skåne till Umbrien

På senare år har min far då och då luftat en dröm: att vandra i Toscana. En knapp månad efter det att jag fyllt femtio ringde jag och ställde honom inför fullbordat faktum: ”Jag har nyss beställt flygbiljetter Köpenhamn - Rom tur och retur åt oss, den första till den femte juni – möjligheten att vandra i Toscana ligger öppen. Du får resan i nittioårspresent av dina barn.” Han blev mycket överraskad. Jag undrade dock snart om han kunde tänka sig grannregionen Umbrien i stället för Toscana, och det hade han ingenting emot. Umbrien hade jag besökt i juni 1999, och nu yppade sig en möjlighet för mig att återse städerna Perugia, Assisi och Gubbio, att knyta ihop säcken.

Pappa i minimetron, Perugia.Pappa i minimetron, Perugia.

Jag i Rom.Jag i Rom.

Tidigt på eftermiddagen den första juni befann vi oss utanför ett av de många enkla matställena mittemot järnvägsstationen Roma Termini dit vi nyss anlänt med tåg från flygplatsen. Några zigenerskor i långa kjolar gick förbi oss på trottoaren medan en inkastare gjorde ihärdiga försök att få oss att välja just hans servering med halal-slaktat kött. Pappa besvarade uppvaktningen med ett irriterat ”jag bestämmer själv var jag ska äta”, och så fortsatte vi några meter till för att bevisa vår autonomi, innan vi av egen fri vilja till slut äntrade inkastarens lokal. Ingenting här skvallrade om att vi var i Rom, vi befann oss så långt från en trattoria/osteria/ristorante man kan komma. Inredningen var mycket enkel men inte utan viss atmosfär; pappersdukar på borden, väggarna delvis målade i en klar färg. Gästerna, med ursprung i länder utanför Europa, mestadels unga, såg lite slitna ut, vinddrivna. Det gjorde kanske också vi, för vi hade varit uppe sedan halv två på natten, flyget hade lyft strax efter klockan sex. Det arbetades febrilt både bakom disken och i köket som jag, genom en öppning i väggen, kunde titta rakt in i.

Vi återvände till Roma Termini och efter att ha löst biljetter i en automat satte vi oss på tåget till Perugia, Umbriens huvudstad. En resa på två och en halv timme i nordostlig riktning. Under färden passerade vi städer som en gång legat utmed den gamla romerska vägen Via Flaminia: Narni, Terni, Spoleto, Foligno. (En praktisk upplysning till tågresenären: lika viktigt som att ha en biljett är att den ”valideras” före ombordstigandet, det vill säga stämplas i en apparat intill biljettautomaten; den som reser utan stämplad biljett riskerar böter.)

Förvånansvärt snabbt lämnade vi Rom bakom oss. Ett kuperat landskap tog vid - ömsom fridfullt böljande, ömsom brantare och mer dramatiskt. Låga, blånande berg i fjärran. Umbrien är inte lika känt som sin västra granne, Toscana, men likheterna är många: naturen, den uråldriga stadskulturen, den blomstrande handelns betydelse för utvecklingen av en rik kultur under medeltid och renässans – praktfulla palats och kyrkor, konstnärer som tillhör de främsta namnen i konsthistorien. Toscana och Florens frambringade de kanske allra största - Michelangelo, Donatello, Botticelli och Brunelleschi - men Perugia å sin sida behöver inte skämmas för sina båda P:n: Perugino och Pinturicchio. Och från Umbrien kom grundarna av franciskanerorden respektive benediktinerorden (den senare tillika betraktad som det västerländska munkväsendets grundare).

Umbrien är den enda italienska region som inte har någon havskust. Östra Umbrien präglas av bergskedjan Apenninerna. När Umbrien inlemmades i romarriket på 200-talet f. Kr. befolkades Umbrien av umbrier och etrusker. De förra levde öster om floden Tibern (som rinner genom Perugia) och de senare väster därom. Från 570-talet lydde större delen av Umbrien under det langobardiska hertigdömet Spoleto medan en västlig del förblev under östromersk kontroll fram till 750-talet. Åren 773-774 besegrade Karl den store langobarderna och upprättade ett frankiskt kungarike, vars södra del kom att utgöras av Spoleto. Samtidigt hävdade påven sin överhöghet över delar av Umbrien. Högmedeltiden präglades av självstyrande stadskommuner – det var där den verkliga makten låg. Senmedeltiden var orolig, städerna styrdes av despotiska familjer som använde sig av legosoldater, kondottjärer, för att nå sina mål. År 1540 lyckades påven slutgiltigt inlemma Umbrien i Kyrkostaten. Med undantag för napoleontiden (1798-1814) förblev Umbrien under påvens kontroll fram till 1860 då regionen anslöts till kungariket Sardinien. Året därpå uppgick den i det enade Italien.

Väl framme i Perugia satte vi av till fots uppför bergssluttningen som staden är belägen på. Trafiken var hård, byggnaderna själlösa. Efter det att vi checkat in på hotellet gav vi oss ut igen, nyfikna på den historiska stadskärnan. Men serpentinvägen dit visade sig vara lång, och regnet föll, så vi bestämde oss snart för att hålla kväll. Först dagen därpå, efter många timmars sömn, skulle vi möta staden som den tjeckiske författaren Karel Čapek i sin reseskildring Italienska blad - under rubriken ”Det ljuva Umbrien” - har beskrivit som ”en dröm”.

 

Perugia

På bekvämt avstånd från hotellet låg en av ”minimetrons” stationer. Vi löste biljett och klev på i en liten förarlös vagn, rödmålad inuti. Turerna var mycket täta, så väntetiden var obefintlig. Så bar det av upp till den gamla staden, belägen på en höjdrygg (som högst 493 m ö h). Fem minuter tog färden till ändstationen, Pincetto, i den östra delen av den historiska stadskärnan. Vi stannade ett tag och njöt av utsikten över Tiberns bördiga dalgång. Senare skulle pappa upptäcka att det härifrån går en hiss upp till Via Oberdan, ett stenkast längre västerut. En genväg till de centrala delarna av den gamla staden.

Från Pincetto styrde vi stegen söderut. Snart möttes vi av en långsträckt och mycket hög stenmur. Ovanför den, på Piazza Italia, reste sig ståtliga hus från 1800-talet. Vi hade kommit till foten av Rocca Paolina. Med rulltrappor från Viale Independenza tog vi oss in bakom murarna och upp till resterna av den medeltida staden, de kvarter där familjen Baglioni fram till 1540 haft sina hus. Det året besegrades den despotiska och upproriska familjen av påven Paulus III som lät uppföra en fästning ovanpå resterna av de förstörda husen. Av fästningen återstår endast rester av påvepalatsets källarutrymmen (fästningen bestod av tre delar av vilka påvepalatset var den huvudsakliga). Från nivån där vi finner de medeltida gatorna kan man fortsätta med rulltrappa upp till Piazza Italia. När vi steg ut där (mittemot det anrika hotell Brufoni) och åter såg dagsljuset hade vi avverkat det nuvarande Rocca Paolina i hela dess höjd. Efter Italiens enande 1861 revs fästningen. Påvepalatset fick ge plats åt Piazza Italia och dess pampiga byggnader.

Men låt oss nu återvända till innandömet, till resterna av den medeltida staden dit solens strålar inte når. Utgrävningsarbetena påbörjades 1932 och år 1965 öppnades utrymmena för allmänheten. Rulltrapporna installerades 1983. Detta är platsen för olika kulturella arrangemang och utställningar. I ett prång - kanske en del av ett före detta hus - visades en film om den högre utbildningen i Perugia, en bit därifrån låg en affär som sålde det mesta en turist kan lockas av, i mitt fall ett paraply. Vi gick utmed Via Bagliona och gjorde avstickare åt höger och vänster. På ett ställe fanns ett delvis genomskinligt golv genom vilket olika utgrävningsfynd kunde beskådas. Vackra valv, här och där fönstergluggar i en vägg. Spotlights fick stenarna att lysa i varma färger. I öster leder Via Bagliona fram till Porta Marzia, uppförd under 200-talet f. Kr. (1). Fram till 1540 ingick den i den etruskiska stadsmuren (dess port mot söder), därefter infogades den i Rocca Paolina.

Palazzo dei Priori, en av stadens mest kända byggnader, närmade vi oss söderifrån, från Piazza Italia. Det första vi fick syn på var klocktornet, omgivet av låga moln. Den långsträckta östfasaden utmed Corso Vannucci har två fönsterrader: rektangulära i den undre och gotiskt spetsiga i den övre. På den norra gaveln, över porten till Sala dei Notari, står två statyer på var sin ”hylla”: gripen, symbolen för Perugia, och lejonet, symbolen för det guelfiska partiet. Under medeltidens maktstrid mellan påven och den tysk-romerske kejsaren tog guelferna parti för den förre och ghibellinerna för den senare. Från 1100-talet var Perugia en fri kommun, formellt underställd påven. Palazzo dei Priori började byggas i slutet av 1200-talet; det palats vi möter i dag är dock resultatet av olika byggfaser.

Palatset fungerade som ett slags stadshus, och är än i dag säte för Perugias kommun. Ett besök är ett måste. Förutom ett konstmuseum, Galleria Nazionale dell'Umbria, finns här också tre institutioner från medeltiden: Sala dei Notari (ursprungligen en möteslokal för allmänheten, senare säte för notarierna); Nobile Collegio del Cambio (en bank, bestående av tre rum varav ett är försett med fresker av Perugino); Nobile Collegio della Mercanzia (köpmännens kollegium). Gemensamt för dem alla är att de är vackert utsmyckade.

Vi besökte konstmuseet i Palazzo dei Priori. I ett stort antal salar visas konst från 1200- till 1800-talet, såsom Perugino, Pinturicchio, Piero della Francesca och Fra Angelico. Salarna är mycket vackra, klassiskt rena men ändå inbjudande. Man måste inte vara uttalat konstintresserad för att besöka museet, var och en hittar något som han eller hon kan relatera till och bli upplyft av: valet av motiv, uttrycksfullheten i ansikten och kroppar, färgerna.

Den sista kvällen i Perugia, en lördag, gav jag mig ut på en egen kort expedition. Målet var kyrkan Oratorio di San Bernardino på Via San Francesco vars fasad är smyckad med reliefer som, enligt en guidebok, tillhör de vackraste i Italien. Kyrkan började byggas 1451, ett år efter det att Bernardinus av Siena helgonförklarats. Från minimetrostationen Pincetto tog jag hissen upp till Via Oberdan varifrån jag fortsatte till Corso Vannucci och Palazzo dei Priori. I samma stund som jag gick in i portvalvet som leder genom palatsets kortsida befann jag mig på Via dei Priori. En uråldrig gata, kunde jag konstatera, så rik och varierande. Kyrkor (varav en i barockstil, vilket inte tillhör vanligheterna i Umbrien); en port genom vilken jag fick en skymt av Tiberns dalgång; små affärer, restauranger, kaféer; ett medeltida försvarstorn, Torre degli Sciri, som reste sig högt över den övriga bebyggelsen och vars form - smäcker, osmyckad och kvadratisk - förde tankarna till en skyskrapa. Strax före Porta Trasimeno vek jag av till höger, in på Via San Francesco. Snart stod jag framför Oratorio di San Bernardino; en vidsträckt, folktom gräsmatta skilde mig från kyrkan. Då mindes jag: här var jag i juni 1999. Den gången var gräsmattan full av ungdomar, några av dem hade vattenkrig; oväsendet från de många vesporna blandades med skratt och skrik. Och mycket riktigt: väl hemma från resan läste jag i nyss nämnda guidebok att studenterna vid den intilliggande konstakademin gärna uppsöker gräsmattan under sina raster.

Jag vandrade långsamt tillbaka till Corso Vannucci, bruset av röster ekade mot husväggarna och steg mot himlen; om det alls fanns några bilar så var de så få att de lätt överröstades av människorna. Där Piazza Matteotti möter Via Oberdan stannade jag till på en minimal pub - ett hål i väggen - och drack en öl. Flera gäster valde att stå ute i gränden med sin förfriskning men jag ställde mig vid disken.

Snart var jag tillbaka vid hissen. Jag blev stående en stund på utsiktsplatsen och betraktade husen på sluttningen, till höger reste sig tornet till Basilica San Domenico; resten var molnig himmel och ett böljande lapptäcke i grönt. Jag var glad över att ha fått återse Perugia.

 

Assisi - ”Pax et bonum”

Någonstans på vägen mellan järnvägsstationen och den västra delen av Assisis gamla stadskärna dök små tavlor upp på trottoaren, var och en försedd med namnet på en person och hans eller hennes hemstad. Var de ett tack till dem som lämnat ett bidrag till underhållet av stadens arkitektoniska skatter?

Trottoaren kantades av rosor, till höger om vägen bredde sädesfält ut sig. På den gröna sluttningen framför oss reste sig Assisi - en grå, kompakt anhopning av sten. Längre upp på sluttningen tog molnen vid. Snart stötte vi på en stentavla med ett citat ur Dantes Den gudomliga komedin (Paradiset, sång XI):

 

Mellan Tupino och den flod som rinner (rad 43)

från kullen Sankt Ubaldo tog till boning (rad 44)

sänker sig i en bördig sluttning berget (rad 45)

[…]

Må därför ingen som den orten nämner (rad 52)

säga Ascesi, vilket är för litet, (rad 53)

ty Oriente borde platsen heta. (rad 54)

 

Så lyder avsnittet i Ingvar Björkesons översättning (Natur och Kultur); även den åtföljande kommentardelen är hans och den ska vi ta hjälp av nu. Berget (som sänker sig i en bördig sluttning) är Subasio på vars sydvästra sluttning Assisi är beläget. Vad gäller Ascesi, så skriver Björkeson att det ”var den normala formen för Assisi under Dantes tid. Det kan tydas som perfektum av ascendere 'jag steg upp' – ett svagare uttryck än Oriente, 'den uppgående (solens land)'.” Raderna 49-51 (utelämnade i citatet ovan) lyder:

 

Just på den sluttningen, och där den lutar

som svagast, föddes det en sol åt världen,

såsom vår sol ibland ur Ganges stiger.

 

Solen som föddes åt världen är ingen annan än den helige Franciskus, född i Assisi 1182 och grundare av franciskanerorden. Franciskus, som kom från en välbärgad familj, bestämde sig för att leva i fattigdom och grundade en munkorden. Han dog 1226, tre år efter det att påven godkänt hans ordensregler. Två år efter sin död helgonförklarades han av påven, varpå uppförandet av en kyrka över den plats där han skulle begravas påbörjades (1228-1230). När den stod färdig var det dags för ytterligare ett kyrkobygge, strax intill (1230-1253). Dessa båda kyrkor - den första kallad ”den nedre” och den andra ”den övre” - utgör tillsammans Basilica di San Francesco. I den övre finns en serie av 28 fresker över Franciskus liv - delvis målade av Giotto, delvis av medhjälpare till honom. Giotto (1266/7-1337) räknas som en av konsthistoriens centralgestalter. Han fjärmade sig från den bysantinskt influerade konsten och införde mer verklighetsnära uttryckssätt. Čapek skrev i sin reseberättelse: ”Jag åkte inte till den helige Franciskus utan till den helige Giotto [...].”

Från Assisi tänkte vi vandra till orten Valfabbrica 14 kilometer bort, men vi kunde inte hitta gatan som leden skulle utgå från. Jag bad om hjälp i en fruktaffär. Kvinnan tog min internetutskrift i sin hand och begrundade den en stund. ”Men den här beskrivningen utgår från Valfabbrica, inte från Assisi”, sade hon till slut. Det var lite snopet. Vid det laget hade vi passerat genom den östra stadsporten, Porta Nuova, och befann oss utanför den historiska stadskärnan. Nu fortsatte vi norrut upp till Porta Perlici, som visade sig utgöra en gräns mellan stadsbebyggelse och landsbygd. Vi promenerade ett par timmar och njöt av utsikten innan vi återvände till Assisi för att ta en buss tillbaka till järnvägsstationen.

 

Gubbio - ”Stenstaden”

Vi steg av bussen på Piazza 40 Martiri alldeles vid foten av det berg, Mont Ingino, på vars nedre del Gubbio breder ut sig (530 m ö h). Vi hade kommit till en av Italiens bäst bevarade medeltida städer. Bussresan från Perugia hade tagit ungefär en timme och bjudit på storslagna vyer. Piazza 40 Martiri är uppkallat efter de 40 stadsinvånare som sköts ihjäl av tyskarna 1944 som hämnd för ett attentat utfört av partisanerna. Från torget blickade vi upp mot staden och det skogsbevuxna berget där ovanför. Längst upp såg vi kyrkan som är helgad åt Sankt Ubaldo (1085/6-1160; nämnd av Dante i citatet ovan), biskop i Gubbio och stadens skyddshelgon. Alldeles utanför den östra stadsmuren finns en linbana upp till kyrkan. Mont Ingino når 980 meter över havet.

Strax efter det att vi påbörjat vandringen upp i staden hörde vi ljudet av trummor. Vi gick i den riktning våra öron bjöd oss och kom fram till Piazza Grande mellan Palazzo dei Consoli och Palazzo del Podestà. Det var stadens sbandieratori som hade uppvisning. Män iförda färgglada, medeltidsliknande dräkter slog på trumma, sprang med lika färggranna flaggor och utförde akrobatiska konster: en man med flagga i handen hoppade över sex män liggande på magen, tätt intill varandra. Gubbio verkar vårda sina medeltida traditioner. Under vår promenad i staden lade vi märke till flaggorna som hängde ut genom fönstren. Färg och vapen skilde sig åt beroende på i vilket kvarter vi befann oss. Gubbio är en liten stad (kommunen har drygt 30 000 invånare; hur många som bor i själva staden känner jag inte till) men området innanför murarna känns ändå vidsträckt. Det rymmer så mycket och inbjuder därför till ett långsamt tempo och många stopp. Gubbio präglas av långa, raka gator – många av dem är smala eller rentav gränder. Biltrafiken är mycket blygsam i den gamla stadskärnan.

Låt oss nu återvända till Piazza Grande, stadens viktigaste torg. Här ligger, som sagt, Palazzo dei Consoli; det började byggas 1332. Ett elegant, välproportionerat stenpalats med kreneleringar. Och över alltihop tronar ett klocktorn, placerat i det vänstra hörnet. Palatset rymmer numera ett arkeologiskt museum där man bland annat kan beskåda sju bronstavlor, de så kallade iguvinska tavlorna; större delen av texten är skriven med umbriskt alfabet i slutet av 200- eller början av 100-talet f. Kr.; resten, med latinsk skrift, är 100 år yngre. Tavlorna utgör den viktigaste källan till kunskap om det umbriska språket. Iguvium är den antika benämningen på Gubbio.

Gubbio är också känt för sin fajans (ofta med rubinröd glasyr), tillverkad i staden i synnerhet under 1500-talets första hälft.

Längre upp i staden, granne med katedralen, finner vi Palazzo Ducale (”Hertigens palats”), uppfört mellan 1476 och 1480 av Federico di Montefeltro, hertig av Urbino (i den östra grannregionen Marche). Gubbio lydde under Urbino från 1384 till 1631; det året inlemmades staden i Kyrkostaten där den stannade fram till 1860. År 1861 uppgick den i det enade Italien. Från katedralen begav vi oss ännu ett stycke uppför berget, till den norra stadsmuren och porten San Ubaldo. Härifrån hade vi en hänförande utsikt.

Åter på Piazza 40 Martiri. Innan vi steg på bussen till Perugia besökte vi Helige Franciskus kyrka och hälsade på hos Franciskus och vargen, en staty som minner om historien om hur Franciskus tämjde en varg som plågade stadens invånare.

Det sista vi såg av Gubbio, från bussen, var resterna av den romerska amfiteatern och det lilla, märkliga romerska mausoleet.  

Resan led mot sitt slut, dags att återvända hem. Vi fick några fina dagar i Umbrien. De små glädjeämnena var många: tillfällena då jag försökte prata italienska; espressodrickandet vid en bardisk; hjälpsamma och vänliga människor (här hälsar man på varandra, slösar med buon giorno och buona sera). Låt mig till slut tipsa om ett mycket enkelt och billigt sätt att besöka Gubbio men också Perugia, Assisi, Florens, Rom med flera italienska städer: läs romanen Resa i månljus (Nilsson förlag) av Antal Szerb, en ungersk 1900-talsklassiker. Trevlig resa - Buon viaggio! 

 

FOTON från PERUGIA, ASSISI och GUBBIO

Perugia

Karta över Umbrien på Perugias järnvägsstation.

----------

I Rocca Paolina.

----------

Palazzo dei Priori, östsidan och den norra gaveln.

----------

I Galleria Nazionale dell'Umbria.

----------

En av tavlorna i Umbriens nationalgalleri (konstnärens namn noterade jag aldrig).

----------

Via Maestà delle Volte.

----------

I förgrunden Via dell' Acquedotto, en akvedukt från 1200-talet som numera fungerar som promenadstråk.

----------

Arco Etrusco (Arco di Augusto) härrör från 200-talet f. Kr. (1), då den utgjorde den norra porten i den etruskiska stadsmuren. Efter det perusinska kriget 41-40 f. Kr., då staden återuppbyggdes under kejsar Augustus, gjordes vissa ändringar. Då tillkom också inskriften ”Augusta Perusia”.

----------

Assisi

Basilica di San Francesco och dess klocktorn reser sig ovanpå annan bebyggelse.

----------

Mannen till vänster agerade staty mycket övertygande, men så plötsligt gjorde han en liten gest eller blinkade med ögat...

----------

Rocca Maggiore tronar över Assisi. Efter att ha erövrat staden 1174 lät den tysk-romerske kejsaren Fredrik I (”Barbarossa”) bygga en fästning. Den förstördes 1198 i samband med att Assisi gjorde uppror mot hertigen Konrad von Urslingen, Fredrik I:s representant. År 1367, när staden åter befann sig under påvlig kontroll, påbörjades återuppbyggnaden av fästningen.

----------

Gubbio

Palazzo dei Consoli.

----------

Sbandieratori visade sina konster på Piazza Grande.

----------

Bar Centrale. Här tog vi igen oss. Vid bordet intill vårt satt ett kompisgäng och spelade kort. Bakom dem, vid ett eget bord, pausade en ung afrikansk man i färggranna kläder från sitt försäljningsarbete. Snart reste han sig och försvann, bärande på det han försökte sälja (livremmar?). Vi kände igen honom, han hade kommit till Gubbio med samma buss som vi.

----------

Gatuvy.

----------

Fönster med flaggor.

----------

Någons hem.

----------

Fotnot:

(1) Betydande rester av den gamla stadsmuren från 300-100-talen f. Kr. finns kvar att beskåda, uppger Nationalencyklopedin.

----------

KÄLLOR:

Nationalencyklopedin

http://www.umbriajournal.com/politica/rocca-paolina-restauro-e-riapertura-porte-odg-bori-e-bistocchi-189088/

http://www.biennalecittadiperugia.it/it/provincia-di-perugia/centro-espositivo.html

http://turismo.comune.perugia.it/poi/porta-marzia

http://turismo.comune.perugia.it/poi/galleria-nazionale-dellumbria

Gabriella Ottaviani: Perugia: percorsi, storia, leggende, tradizione e ricette (Tozzuolo Francesco Editore)

Christopher Catling: Umbria, The Marches & San Marino (A & C Black, London)

Dante Alighieri: Den gudomliga komedin (Natur och Kultur, 1990)

http://www.visit-assisi.it/monumenti-e-luoghi-dinteresse-2/siti-religiosi/basilica-papale-di-san-francesco-e-sacro-convento/

Adriano Cioci: An illustrated guide of Gubbio (Sannipoli)

http://turismo.comune.perugia.it/poi/arco-etrusco-o-di-augusto