Det judiska Vilnius (Litauisk resa, del 6/10)

Av Per Nilson.

Kring årsskiftet 2013/14 gjorde jag en tio dagar lång resa till Litauen. Syftet med resan var att lära mig mer om landet, dess historia, kultur och levnadsförhållanden. Under hösten hade jag läst på om Litauens historia, sevärdheter och moderna förhållanden. Resan resulterade i totalt tio artiklar som publicerats här på Kultur i öst:

*Något om Litauens historia (del 1)

*Vilnius 1900-tal (del 2)

*Huvudstadens helgedomar (del 3)

*Vilnius – en bildberättelse (del 4)

*Några kyrkogårdar i Vilnius (del 5)

*Det judiska Vilnius (del 6)

*Besök i Klaipėda/Memel (del 7)

*Promenad i Kaunas (del 8)

*Besök i Druskininkai – Litauens sydligaste stad (del 9)

*Litauiska läckerheter (del 10)

--------------------------------------------------------------------

Källor: Tomas Venclova: Vilnius. City Guide (R. Paknio leidykla, 2012); Tomas Venclova: Vilnius. Eine Stadt in Europa (Suhrkamp, 2006); broschyren Rescued Lithuanian Jewish Child Tells about Shoah (utgiven av Vilnius statliga judiska museum (Gaon-museet)); Irina Guzenberg: Vilnius. Sites de la Mémoire Juive (utgiven av Vilnius statliga judiska museum (Gaon-museet), 2012); "Litauen" i Utrikespolitiska institutets serie Landguiden.

Om det judiska Vilnius historia och stadens statliga judiska museum (Gaon-museet) ska det handla i denna artikel.

 

Från andra världskriget fram till i dag

Vilnius arkitektoniska skatter klarade sig mer eller mindre oskadda under såväl världskrigen som de sovjetiska ockupationerna då många kyrkor stängdes och började användas för andra syften. Värre gick det för människorna: över 90 procent av landets judiska befolkning, 200 000 människor, mördades av nazisterna och deras litauiska hantlangare. Ett av de folk som under århundraden satt sin prägel på staden närmast utplånades. Under den första sovjetiska ockupationen 1940-41 samt i början av den andra, 1944-1991, deporterades många litauer till Sibirien eller avrättades av ett eller annat skäl. Många utvandrade. Över 100 000 av polackerna i Vilnius-området utvandrade till Polen under åren 1945-46. Men kyrkorna och andra ovärderliga byggnadsverk står kvar – med ett undantag: av byggnaderna i det som fram till andra världskriget var Vilnius judiska kvarter – det gamla medeltida gettot som låg väster om Didžioji-gatan och sträckte sig till Dominikonų- och Vokiečių-gatan (snart expanderade det bort mot Pylimogatan) – finns mycket lite kvar. På Žydų-gatan låg Stora synagogan (som kunde rymma upp till 5 000 personer); vidare fanns här Strašun-biblioteket, Gaons bönhus, flera andra synagogor, ett mitzvah (rituellt badhus).

Žydų-gatan till vänster om dörren.

Skylt vid den österrikiska ambassaden på Žydų-gatan. 

Efter kriget var samtliga dessa byggnader i dåligt skick och revs av de sovjetiska makthavarna. Där Stora synagogan legat byggdes ett daghem. Under den sovjetiska ockupationen förbigicks gettona och det som skett där med tystnad. Strax intill den plats där Stora synagogan stod finns minnesmärket över Gaon (Eliah ben Solomon Zalman, 1720-97), en andlig ledare vars ortodoxa uppfattningar vann genomslag bland stadens judar. Gaon var mycket kritisk mot chassidismen, en mystisk judisk tradition som spreds i västra Ukraina.

Gaon-monumentet på Žydų-gatan.

Skylt vid Gaon-monumentet.

Några fragment av den tidigare arkitekturen har överlevt eller restaurerats i de före detta judiska kvarteren: hus på Stiklių-gatan (nummer 6, 8 och 12) samt Gaono-gatan (nummer 6 och 7).

Synagogan på Pylimo-gatan. Den enda kvaravarande synagogan i Vilnius.

Under 1800- och början av 1900-talet levde judar även utanför det judiska gettot. När andra världskriget började uppgick Vilnius judiska befolkning till mellan 55 000 och 60 000 personer.

I juni 1941 anföll Tyskland Sovjetunionen. På krigets tredje dag intogs Vilnius. Den sjätte och sjunde september drevs judarna – de som inte lyckats fly eller skjutits under krigets första dagar – in i två getton mellan vilka Vokiečių-gatan bildade en gräns. I det lilla gettot, som avgränsades av Stiklių-, Gaono-, Antokolskio- och Žydų-gatan, levde mellan 11 000 och 12 000 människor, huvudsakligen intellektuella, äldre och handikappade, sådana som inte bedömdes kunna utföra något viktigt arbete. I det stora gettot, inrymt mellan Rūdninkų-, Mėsinių-, Ašmenos-, Žemaitijos-, Dysnos-, Šiaulių- och Ligoninės-gatan, tvingades 29 000 människor leva – sådana som var intressanta ur arbetskraftssynpunkt. Alla led svårt under hunger och eländiga livsvillkor. De flesta måste utföra tvångsarbete. Hösten 1941 inleddes förintandet av judarna. Gettona isolerades från staden. Det lilla gettot fanns kvar till den 21 oktober 1941, varefter dess invånare fördes till orten Paneriai några kilometer från Vilnius och sköts ihjäl. Det stora gettot upplöstes den 23 augusti 1943. Under de två år det existerade fördes människor till Paneriai också härifrån. De som vid gettots upplösning befanns vara i tillräckligt gott fysiskt skick sändes till arbetsläger i Lettland och Estland, de andra till dödslägret Majdanek. Två till tre tusen judar lämnades kvar i arbetsläger i Vilnius.

Jatkowa-gatan (numera M. Antokolskio-gatan) i de gamla judiska kvarteren (ur: Vilnius. Sites de la Mémoire Juive).Jatkowa-gatan (numera M. Antokolskio-gatan) i de gamla judiska kvarteren (ur: Vilnius. Sites de la Mémoire Juive).

Huvudingången till det stora gettot låg på Rūdninkų-gatan 18. På nummer åtta sammanträdde Judenrat. Det leddes av en litauisk officer, Jacob Gens, som mördades av Gestapo i september 1943. I det som är dagens Lėle-teater öppnades efter 1942 en gettoteater. Där hölls 1999 en konsert som presenterade den musik som gettots symfoniorkester haft på sin repertoar.

De litauiska kollaboratörerna som ställde sig i nazisternas tjänst, till exempel Paneriai-skyttarna, var många. Men många litauiska medborgare gjorde också det motsatta. I Yad Vashem har många träd planterats för litauer som räddat judar, trots att de därmed hotades av dödsstraff. Tomas Venclova: "Deras hjältedåd får de brott som de litauiska ’Paneriai-skyttarna’ begick bara att framstå ännu tydligare." [1]

Minnestavlor över gettots martyrer och motståndskämpar sattes upp i Vilnius centrum 1993. Ett torg på det före detta gettots område har fått namnet Gettots offer och rymmer ett monument över den kände doktorn Zemach Shabad.

I Paneriai finns minnesmärken över dem som mördades av tyskarna och deras hantlangare här: judar, ryska krigsfångar, flera tusen polska intellektuella, präster, stridande i den underjordiska motståndskampen, många litauer. Det första monumentet på platsen restes 1948 men togs ner 1952, under den sovjetiska ockupationen, förmodligen på grund av att det innehöll en inskription på jiddisch. Ett nytt minnesmärke restes därefter. Sedan 1960 finns ett museum i Paneriai. Ett minnesmärke restes 1985; därefter, under åren 1989-93, har flera andra monument som minner om Paneriai-tragedin tillkommit.

Den judiska befolkningsgruppen i Litauen uppgår numera till omkring 4 000 personer. Hur ser situationen ut för dem i dag? Utrikespolitiska institutet skriver: "Trots påtryckningar från omvärlden har den rättsliga uppgörelsen med massmorden på judar under världskriget gått sakta. Än idag förekommer utbrott av öppen antisemitism i landet. Först 2011 beslöt parlamentet om kompensation till judar vars egendom beslagtagits eller förstörts under nazi- och sovjetockupationerna." [2]

 

Tidigare historia

Låt oss nu gå tillbaka i tiden. Den judiska värld i Vilnius som nazisterna utsläckte – vilken var dess historia? Under storfursten Vytautas tid (1392-1430) blev Vilnius alltmer mångnationellt. Tillfångatagna tartarer tilläts slå sig ner i det som numera är förorten Lukiškės. De kom att åtnjuta vissa privilegier. En moské i trä samt en begravningsplats fanns på Mečetės-gatan i Lukiškės ända fram till dess att de förstördes av de sovjetiska myndigheterna. Från Krim hämtades karaiter. De slog sig ner i Trakai men även i Vilnius (de finns än i dag). Deras religion är ett slags judendom, språket turkiskt. Deras helgedom är Kenessan i stadsdelen Žvėrynas. Det var ungefär vid samma tid – under Vytautas – som den judiska gruppen började växa i den litauiska huvudstaden.

Under Sigismund II August (1520-72; storfurste av Litauen från 1530 och kung av Polen från 1548) levde den judiska gruppen under separat jurisdiktion (kahal). Vilnius judar levde vid den här tiden på ett stort område mellan dagens Didžioji-, Pylimo- och Dominikonų-gatan. Det äldsta belägget för en synagoga är från 1572, men judiska bönhus måste ha existerat innan dess.

Vilnius utvecklades vid den här tiden till förmodligen det främsta judiska centret i världen. Judarna fungerade som förmedlande länk mellan Litauen och Europa, eftersom flertalet storfurstar lät dem leva i fred i en icke-judisk omgivning.

Den judiska gruppen ökade i betydelse under 1600-talet, trots att den tolerans som utmärkt Sigismund II Augusts tid inte höll i sig. Judarna ägnade sig åt handel och hantverk. År 1633 bestämde den polske kungen Vladislav IV Vasa (son till Sigismund som var kung av Sverige 1592-99 och av Polen 1587-1632) att judarna måste bo skilda från de kristna, i ett getto; det sammanföll ungefär med det område där judarna tidigare bott. Trots denna bestämmelse fanns det judar som bosatte sig på annat håll. Gettot stod i daglig kontakt med den icke-judiska omvärlden. Judar talade de lokala språken och vid Vilnius universitet undervisades det i hebreiska.

Under 1800-talet förblev Vilnius ett centrum för judisk kultur och andligt liv. Familjen Romms berömda tryckeri publicerade den babyloniska Talmud; judiska förlag publicerade böcker inte enbart på hebreiska utan också på andra språk, däribland litauiska. Majoriteten av judarna var ortodoxa men anhängare av den judiska upplysningen, Haskalah, fanns också. Judarna tilläts studera medicin och emellanåt också naturvetenskap vid universitetet. Senare grundades det judiska seminariet för utbildning av lärare, det enda i sitt slag i det ryska imperiet. Mellan 1860 och 1880 utgavs det hebreiska veckomagasinet Ha-karmel i Vilnius. År 1892 grundades det berömda Strašun-biblioteket. År 1904 såg en hebreisk daglig tidning dagens ljus. Många judiska kulturpersonligheter har sina rötter i Vilnius: till exempel violinisten Jascha Heifetz, skulptören Mark Antokolski, många författare som skrev på hebreiska och jiddisch, personer som gjorde sig bemärkta inom områdena religion och samhälle, doktorer, journalister. Vilnius var den sionistiska rörelsens främsta centrum i Ryssland. År 1897 bildades Bund – de jiddischtalandes socialistparti – i Vilnius. Staden blev en symbolisk huvudstad för jiddisch-språket och jiddisch-kulturen. Senare bildades en judisk nationell teater. Politiskt befann sig judarna närmare litauerna och vitryssarna än polackerna. De tre grupperna arrangerade gemensamma utställningar och konserter.

Niemiecka-gatan (numera Vokiečiu-gatan) i de gamla judiska kvarteren (ur: Vilnius. Sites de la Mémoire Juive).Niemiecka-gatan (numera Vokiečiu-gatan) i de gamla judiska kvarteren (ur: Vilnius. Sites de la Mémoire Juive).

År 1925 grundades YIVO-institutet, som utgjorde ett unikt kulturcentrum. Det ägnade sig åt studier av jiddisch-språket, lokal judisk folklore och traditioner. Det byggde upp ett stort bibliotek. Sigmund Freud och Albert Einstein var medlemmar av hederspresidiet. Institutet måste dock utstå isolation och växande antisemitism.

År 1937 fanns 16 judiska tidningar och tidskrifter i Vilnius.

Den första judiska begravningsplatsen i Vilnius anlades 1487 i förorten Šnipiškės, mitt emot Gediminas-kullen på Neris norra strand. Den stängdes och utsattes för förstörelse av de ryska myndigheterna 1831 i samband med byggandet av en fästning i området. År 1971 förstördes den helt och hållet i samband med byggandet av Konsert- och sportpalatset. Den andra begravningsplatsen var belägen i Užupis under åren 1823-1943. Den förstördes på 1960-talet. Den nuvarande begravningsplatsen är belägen i förorten Šeškinė. Gaons grav flyttades hit från Šnipiškės. På begravningsplatsen i Šeškinė vilar rabbiner, judiska personer ur offentligheten, judiska författare, några martyrer från gettot. Här finns en sten som minner om barnen som dödades i gettot.

 

Vilnius statliga judiska museum (Gaon-museet)

Vi ska avsluta med ett besök i Vilnius statliga judiska museum (Gaon-museet) på Naugarduko-gatan, inte långt från Pylimo-gatan. Förutom museet har också ett institut, "Centrum för tolerans", sina lokaler här.

Huset, som vetter mot Naugarduko- och Aguonų-gatan, byggdes 1893 och fungerade först som soppkök för judiska behövande. Därefter var judiska teatrar inhysta här. Det första jag mötte när jag kommit in i huset var reproduktioner av gamla teateraffischer. Den första teatern, Philarmonic-teatern, verkade här från 1910. I mitten av 1920-talet övertogs teatersalongen av sportföreningen Maccabi och på 1930-talet av teatergruppen Unzer Teater (Vår teater). Under den sovjetiska tiden fanns här en biograf för ungdomen. Salen på bottenvåningen används numera för bland annat konserter, akustiken lär vara mycket god. På en annan våning fann jag en utställning över Franz Kafka med många foton. Även en konstutställning med verk av judiska konstnärer från Litauen visades. Det var dock utställningen "Rescued Lithuanian Jewish Child Tells about Shoah" (Räddat judiskt barn berättar om förintelsen) som jag ägnade det mesta av tiden. Vid ingången till utställningen uppmanades jag att ta en sten och lägga ifrån mig den på ett särskilt ställe i slutet av utställningen (enligt judisk tradition är det stenar och inte blommor och grönt som hör hemma på en judisk grav; jämför Oscar Levertins dikt "På judiska kyrkogården i Prag" och dess rader: "ej livet gav dem gröna kransar/ men sten. På vårdarne lägg sten!"). Av någon anledning tog jag dock ingen sten.

Det som därefter mötte mig var en mängd skärmar som innehöll gripande bilder och berättelser om mänskligt hjältemod; om icke-judar – stadsbor och landsbygdsbor, arbetare, bönder och intellektuella – som riskerade och, i många fall, offrade livet för att hjälpa och rädda judiska barn undan deras dödsdom. Någonstans berättades om en ung man på landsbygden som utförde mycket modiga handlingar. Tusentals barn mördades, endast ett fåtal räddades. Men som det judiska ordspråket säger: "Den som räddar en människa räddar världen."

Utställningstexterna var skrivna på litauiska och engelska, dock var inte allt översatt till det senare språket. Den stora mängden skärmar och de långa texterna kändes lite bedövande. Det skulle krävas ett par dagar för att hinna läsa allt. Jag gick omkring lite på måfå och läste än här, än där.

I utställningsrummet spelades om och om igen en kort stump av en sång, som i och för sig var vacker, men eftersom den ständigt upprepades blev den till slut lite enerverande.

Någonstans såg jag namnet Gordimer, och då slog det mig: hade jag inte läst eller hört att den sydafrikanska författaren Nadine Gordimer har litauiskt-judiskt påbrå? Senare undersökte jag saken, och det stämde. Hennes far var en jude från Litauen som emigrerade till Sydafrika.

Szklana-gatan (numera Stiklių-gatan) i de gamla judiska kvarteren (ur: Vilnius. Sites de la Mémoire Juive).Szklana-gatan (numera Stiklių-gatan) i de gamla judiska kvarteren (ur: Vilnius. Sites de la Mémoire Juive).

Jag stannade till vid en teveskärm, tog på mig hörlurar och fick mig en film om Ona Šimaitė (1894-1970), en bibliotekarie vid Vilnius universitetsbibliotek, till livs. Hon räddade judiska liv men också jiddisch-språkiga böcker, tidningar och manuskript undan förgängelsen. Under förevändningen att hon ville hämta tillbaka böcker som judar lånat på biblioteket men inte återlämnat, utverkade hon ett tillstånd från de tyska myndigheterna att ta sig in i det judiska gettot. Där tog hon reda på vilka behov som människorna hade för att kunna hjälpa dem på bästa sätt. Efter att ha blivit angiven i april 1944, greps hon och dömdes till döden. Šimaitės kolleger grep dock in och dödsdomen verkställdes aldrig, i stället skickades hon till ett koncentrationsläger. Efter befrielsen av lägret återvände Šimaitė inte till Litauen utan slog sig ner i Frankrike. En tid levde hon i Israel, på inbjudan av människor hon räddat. År 1966 tildelades hon utmärkelsen "Rättfärdig bland nationerna" av Yad Vashem, det israeliska förintelsemuseet. År 2002 tilldelades hon postumt Litauiska republikens utmärkelse "Livräddarnas kors". På Universitetsgatan 7 finns sedan 2004 en minnestavla över Ona Šimaitė.

Vid andra teveskärmar tog jag del av andra berättelser. En judisk författare sade att han inte vill bli hatad för att han är jude men inte heller älskad för att han är det. Företeelsen att omhulda allt judiskt och alla judar med en särskild kärlek, reserverad för det judiska, ogillade han. Han ville bli älskad för den människa han är, och inte för sin nationalitet.

Om Litauens situation vid andra världskrigets utbrott – klämt mellan två hänsynslösa politiska system: det stalinistiska Sovjet och det hitleristiska Nazi-Tyskland – berättade en judisk man. När Tyskland den 22 juni 1941 angrep Sovjetunionen och på krigets tredje dag intog Vilnius, hade litauerna upplevt ett år av sovjetisk ockupation. Samma månad som tyskarna intog Vilnius hade Stalin inlett massdeportationerna av litauer till arbetsläger i Sovjetunionen. Den judiske mannen berättade om stämningarna i Litauen: om hur många människor satte likhetstecken mellan jude och KGB-agent. Sådana uppfattningar hade torgförts av litauiska extremnationalistiska tidningar under mellankrigstiden. Den nya ockupationsmakten, den tyska, innebar ett hopp för många litauer. Tyskarna hade inte heller några svårigheter att finna kollaboratörer bland dem. Den judiske mannen i filmen trodde emellertid inte att litauer på egen hand, utan den nazistiska folkmordspolitiken i ryggen, skulle gå så långt som att mörda judar. Om den nazistiska ockupationen inte hade ägt rum, skulle inte heller massmorden i Paneriai, där litauer deltog, ha gjort det.

Tomas Venclova, litauisk essäist och ansedd som en av samtidens främsta lyriker, skriver: "Många litauer är än i dag av den uppfattningen att den osmyckade sanningen är skadlig för deras land, att den försvagar landet och skulle kunna beröva det dess självaktning. Andra har en tendens att huvudsakligen tala om Stalins brott och att beteckna allt det som därefter skedde som en förståelig – och väl också förlåtlig – reaktion. Men det finns två enkla axiom, och jag känner litauer som inte avviker från dem. Det första: Ett brott låter sig inte rättfärdigas genom ett annat. Det andra: Sanningen medför inte svaghet utan befriar, och den tar inte bort självaktningen utan ger tillbaka den." [3]

Så nådde jag slutet av utställningen. Jag fick gå in i ett mycket litet, dunkelt rum. Jag kunde dock se att väggarna var täckta av fotografier av barn. Framför mig, på ett lågt bord, låg en mängd stenar. Jag förstod att det var här jag skulle lägga ifrån mig stenen som jag tidigare uppmanats att förse mig med. Men eftersom jag inte hade någon sten, tog jag i stället upp en av dem som låg på bordet. Då lystes plötsligt väggarna upp. Jag var omgiven av barnansikten, skinande och ovetande om det som väntade dem. Det var från den här lilla vrån som sången kom. Jag var inte längre irriterad på den.

Innan jag var tillbaka i entrén läste jag på en skärm några ord skrivna av den litauisk-judiske författaren Icchokas Meras. Som barn räddades han av litauer: "Som en bön uttalar jag de sista namnen på de människor som under åren av fascistisk ockupation gömde och räddade några få judiska barn, däribland mig, i Kelmė med omnejd: Bronė Dainauskienė och Juozas Dainauskas [därefter följer en lång rad namn] och många andra vars namn jag inte känner till." [4] Meras är representerad i antologin Litauen berättar: Att avregistrera ett spöke, utgiven av Bokförlaget Tranan.

Tillbaka i entrén fick jag en pratstund med kvinnan som förestod bokbordet och skötte biljettförsäljningen. Hon var mycket pratglad och berättade på knagglig engelska att hon var född i Ryssland. Modern judinna, fadern från Tyskland. Under mitt besök hade jag bara sett till ett fåtal andra besökare, jag hade i stort sett varit ensam. Jag köpte två böcker: Tomas Venclovas Vilnius. City Guide, som har varit en ovärderlig källa under mitt arbete med artiklarna i serien "Litauisk resa", samt Vilnius. Sites de la Mémoire Juive (Vilnius. Judiska minnesplatser) som varit viktig för just denna artikel. Broschyren "Rescued Lithuanian Jewish Child Tells about Shoah" fick jag. Den ligger nu uppslagen framför mig och återigen ser jag barnansiktena, många glädjestrålande. I nedre vänstra hörnet en finstilt bildtext: "Mördade barn".

[1] Tomas Venclova: Vilnius. Eine Stadt in Europa (Suhrkamp, 2006); s. 214

[2] "Litauen" i Utrikespolitiska institutets serie Landguiden

[3] Tomas Venclova: Vilnius. Eine Stadt in Europa (Suhrkamp, 2006); s. 216

[4] Ur artikeln "On heroism". Unarmed Fighters/Ed. Sofija Binkienė. – Vilnius, Mintis, 1967. Citerad i broschyren ”Rescued Lithuanian Jewish Child Tells about Shoah” (utgiven av Staliga judiska museet i Vilnius (Gaon-museet)).