Dagar i Daruvar - en bildberättelse (Kroatisk resa, del 4)

Text och bild: Per Nilson.

I mars 2013 gjorde jag en elva dagar lång resa till Zagreb och landskapet Slavonien, där jag besökte städerna Daruvar, Našice och Osijek. Syftet med resan var att möta studenter i Zagreb som studerar svenska samt bekanta mig med de tjeckiska och slovakiska minoriteterna i Kroatien.

Förutom denna artikel har ytterligare fem publicerats här på Kultur i öst:

*Dagar i Zagreb - en bildberättelse

*Den tjeckiska minoriteten i Kroatien

*Daruvar - en kroatisk pärla

*Slavoniens slovaker

*Eftermiddag i Osijek

--------------------------------------------

 

Möte med en stad

Jag vaknade av att någon klappade mig på axeln. När jag slog upp ögonen stod den kortvuxne killen med det långa, mörka håret framför mig. "Vi är i Daruvar", sade han. Jag steg av bussen och gick in på ett kafé i närheten. Efter att ha druckit min första Staročeško-öl (gammaltjeckisk), som produceras i stan, uppsökte jag mitt pensionat, Vendi Sobe. Det drivs av ett ungt par och är inrymt i ett fint gammalt tvåvåningshus som lyser i rött och orange. Jag trivdes direkt, rummet var mycket trivsamt och ombonat. Så gav jag mig ut i staden. Snö på marken och snö i luften. Jag kom från Zagreb där det hade snöat hela förmiddagen. En skylt lyste i skymningen, delvis täckt av snö: Caffe Sport. Jag steg in. Kvinnan bakom disken pratade tjeckiska men var svår att förstå. Hon berättade att hon har ett barnbarn som går på den tjeckiska förskolan. En stund senare satt jag på Pizzeria Venezia och såg hur snön rök från taket mittemot. Efter maten promenerade jag. Uppe vid den katolska kyrkan nåddes jag av pianotoner. Jag gick i den riktning de kom ifrån. Snart stod jag framför en byggnad med skylten "Musikskola". Tonerna var bekanta – en pianosonat av Mozart, just den som jag tycker allra bäst om. Jag njöt av det vackra mollpartiet medan min mörka rock blev allt vitare…

De tre dagarna i Daruvar blev intensiva. Förutom intressanta sevärdheter finns här också en stor och mycket livaktig tjeckisk minoritet – det huvudsakliga syftet med mitt besök. Tidpunkten visade sig vara väl vald. Jag lyckades pricka in såväl "Jednota-dagen" som en föreningskväll med uppträdanden och middag. Att den tjeckiska teaterfestivalen i Lipovec stod för dörren undgick mig inte heller: det repeterades flitigt i Tjeckiska huset.

Om mina upplevelser i Daruvar handlar denna bildberättelse. Fotona är sorterade under följande rubriker: Tjeckiskt i Daruvar – Staden – Möten – Politik/kriget – Julijeparken – Romerska skogen – Judiska begravningsplatsen – Katolska kyrkogården – Daruvarski Vinogradi

För en presentation av staden Daruvar, se "Daruvar – en kroatisk pärla (Kroatisk resa, del 3)". Daruvar ur ett tjeckiskt perspektiv behandlas i artikeln "Den tjeckiska minoriteten i Kroatien (Kroatisk resa, del 2)", båda publicerade här på Kultur i öst.

 

Tjeckiskt i Daruvar - Tjeckiskt i Daruvar - Tjeckiskt i Daruvar

Tjeckiska huset i Daruvar, invigt 1939. Tjeckiska föreningen i Daruvar har cirka 650 medlemmar. Omkring hundra personer engagerar sig i folklore-, teater- eller sånggrupper.

Tjeckiska huset rymmer ett tjeckiskt bibliotek, "Biblioteket Franta Burian".

Entrén till det tjeckiska daghemmet och förskolan Ferda Mravenec. (Ferda Mravenec – "Ferdinand Myra" – är en populär tjeckisk barnboksfigur.)

Daghemmet/förskolan Ferda Mravenec. Den vänliga föreståndaren Zdenka Koutil visade mig runt.

Skylten sitter på "Gross-huset" och talar om att tre tjeckiska institutioner håller till här: Jednota, Tjeckernas förbund samt de tjeckiska och slovakiska minoriteternas representant i Kroatiens parlament. Förutom ett veckomagasin med samma namn ger Jednota (bland annat) ut ett magasin för barn samt ett par böcker årligen.

Gross-husets baksida.

År 1999 kunde J A Komenský-skolan, den tjeckiska grundskolan i Daruvar, flytta in i det här huset. Bygget finansierades till hälften av den kroatiska staten och till hälften av den tjeckiska. Skolan grundades 1922 av Daruvars tjeckiska förening.

Jag besökte J A Komenský-skolan och växlade några ord med rektorn och några lärare. Undervisningsspråk är tjeckiska men även kroatiska förekommer. Bland eleverna finns kroatiska barn utan någon tjeckisk anknytning. Genom att gå i den tjeckiska skolan får de alltså ett nytt språk på köpet. På rasterna talar eleverna dock mest kroatiska med varandra.

J A Komenský-skolan.

Elevkonst i J A Komenský-skolan.

Anslagstavla i en av skolsalarna. "Vi hjälper barn i Afrika att gå i skolan", står det på en av bilderna.

Skolbiblioteket.

Daruvars tjeckiska teatergrupp tackar för applåderna. Man har just spelat Skönheten och Odjuret för den tjeckiska grundskolans elever.Daruvars tjeckiska teatergrupp tackar för applåderna. Man har just spelat Skönheten och Odjuret för den tjeckiska grundskolans elever.

Redan den första kvällen i Daruvar steg jag in i Tjeckiska huset. Jag hörde röster bakom en dörr och öppnade den. Jag befann mig i en stor sal med en scen längst fram. På den pågick teaterrepetitioner. Mitt i salen satt en grupp och tittade på. Jag gick fram och presenterade mig: "Jag heter Per Nilson och kommer från Sverige. Jag kan tjeckiska och är i Daruvar för att bekanta mig med den tjeckiska minoriteten." Jag blev väl mottagen och var snart inbegripen i olika samtal. En femtonårig kille berättade att hans föräldrar utvandrade till Tjeckien men återvände till Kroatien när han var i sjuårsåldern (han står längt till vänster på fotot ovan). Den här kvällen höll man på att repetera "Skönheten och Odjuret"; följande dag skulle pjäsen spelas upp för eleverna i den tjeckiska grundskolan. Jag lovade att komma och titta.

Vlatka Daňková-Pejićová guidar gäster från de tjeckiska föreningarna i Kroatien, inbjudna av veckomagasinet Jednota. Vi befinner oss utanför Antun Jankovićs slott.Vlatka Daňková-Pejićová guidar gäster från de tjeckiska föreningarna i Kroatien, inbjudna av veckomagasinet Jednota. Vi befinner oss utanför Antun Jankovićs slott.

En gång om året bjuder veckotidningen Jednota in representanter för de tjeckiska föreningarna i Kroatien till Daruvar. Arrangemanget kallas "Jednota-dagen". Lördagen den 16 mars var det dags för 2013 års upplaga. Tjugo av Kroatiens trettio tjeckiska föreningar var representerade. På morgonen samlades vi i Gross-huset och bjöds på kaffe med tilltugg. Jednotas chefredaktör, Libuše Stranjik, höll ett välkomstanförande på oklanderlig tjeckiska. Bland annat underströk hon vikten av att språket i tidningen är korrekt; den som skickar in en artikel till tidningen ska inte skämmas för att be om hjälp, till exempel med språkgranskning.

Så var det dags för ett besök i slottet och dess omgivningar. I Vlatka Daňková-Pejićová hade vi en energisk och humoristisk guide. Vi återvände till Jednotas lokaler där den hugade kunde få sig ett litet glas slivovice. Därefter var det dags för lunch, och vi tog plats i bilarna för färden upp till vingården Lotada i Daruvarski Vinogradi (Daruvars vinberg). Bland mina medpassagerare fanns en man från Slavonski Brod och en från Bjeliševec. Den förre berättade om Volynien-tjeckernas emigration till Bosnien. Den ägde rum på 1860- och 70-talen, men även senare. Volynien, beläget i nordvästra Ukraina, tillhörde vid den här tiden Ryssland. Österrike fick sin ockupation av Bosnien godkänd av Berlinkongressen 1878.

Lunchen var mycket god och det knusslades inte med vinet. Efter maten tog Damir Malina från Horní Daruvar fram sitt dragspel och spelade tjeckiska melodier.

Mirko Knjižek, ordförande för tjeckiska föreningen i Lipovlany, och jag på vingården Lotada. Jag håller i en penna på vilken det står: ”Česká beseda Obec Lipovlany" (Tjeckiska föreningen i kommunen Lipovlany). Mirko är numera pensionär och ägnar sig bland annat åt biodling. Inkomsterna från honungsförsäljningen utgör ett välkommet tillskott till den rätt blygsamma pensionen.

Marie Sohr på Lotada. Marie är tjeckiska och bor i Daruvar sedan 1969. Hon var anställd vid Tjeckoslovakiska vetenskapsakademin när hon kom hit för att undersöka tjeckiska dialekter. Och hon blev kvar. Vi hade mycket att prata om. När Damir spelat färdigt och ställt undan dragspelet, slog han sig ner vid det bord där Marie och jag satt. Vi pratade om allt möjligt. Vid ett tillfälle vände sig Marie till Damir: "Ni i Horní Daruvar höll ihop fint under kriget, hos er var det inget…" – här knöt hon sina händer och dunkade knogarna mot varandra. "Ni i Horní Daruvar" betydde alltså: ni invånare i Horní Daruvar – kroater och serber.

På lördagskvällen den 16 mars ordnade tjeckiska föreningen i Daruvar en fest i Tjeckiska huset. Den inleddes med uppträdanden av olika tjeckiska grupper från Daruvar med omnejd.

Blåsorkestern från Končenice.

Karel och Matěj, eller vice versa.

Damkör – oklart från vilken förening.

Föremålet som killen håller i är en…?

En humoristisk monolog om vikten av att hålla sig i trim och inte dricka för mycket öl.

Musikuppträdande.

Efter alla uppträdanden bjöds det på middag: potatissallad och kött, mycket gott. De båda killarna till höger på bilden spelar i Končenices blåsorkester.

Kökspersonalen vid festen i Tjeckiska huset. Mannen i blå skjorta (tredje från höger) berättade att han som ung studerade i Bela Crkva (centrum för den lilla tjeckiska minoriteten i Serbien). Jag har själv besökt Bela Crkva två gånger och tycker mycket om den lilla staden. Vi pratade en hel del men mannens tjeckiska var mycket svår att förstå. Andra tjecker i Daruvar, till exempel dagis- och skolpersonal eller chefredaktören för Jednota, var lätta att förstå. Det beror förmodligen på att de har mer kontakt med Tjeckien och med språket över huvud taget.

På söndagskvällen den 17 mars övade Daruvars tjeckiska teatergrupp inför den tjeckiska teaterfestivalen i Lipovec som skulle inledas fredagen den 22 mars. I efterhand har jag fått veta att 16 grupper tävlade. En jury valde ut tre pjäser som en statlig representant senare skulle titta på. Förmodligen kommer han eller hon att låta en av dem gå vidare till den statliga amatörteaterfestivalen. Daruvars bidrag var en dramatisering av "Stora doktorssagan" av Karel Čapek. Den gick inte vidare.

"Stora doktorssagan" repeteras.

 

Staden - Staden - Staden -  Staden 

De två ginkgo biloba-träden utanför Jankovićs slott. Till vänster trädet med honblommor och till höger det med hanblommor. Träden planterades av greve Antun Janković framför slottet som byggdes mellan 1771 och 1777. Trädet med hanblommor kallas av daruvar-borna för "Adam" och är ett av de äldsta exemplaren i Europa.

Kommunalhuset. På de båda övre svarta skyltarna är texten skriven på kroatiska, på de båda undre på tjeckiska.

Den serbisk-ortodoxa kyrkan.

Löwy-huset. Här har Valentino Pecolaj sin bar (se nedan under "Möten").

Trg Kralja Tomislava (Kung Tomislav-torget).

Katolska kyrkan, vigd åt Den allra heligaste Treenigheten.

Från denna byggnad, som rymmer en musikskola, strömmade ljuvliga pianotoner under min första kväll i Daruvar.

 

Möten - Möten - Möten - Möten

En kväll mötte jag dessa tre på en bar. Kvinnan till vänster äger baren. Hennes man, som håller om henne, berättade att hon kommer från Jajce i Bosnien och att det är en vacker stad. Jag fick också veta att han tjänar 400 euro i månaden.

Söndagsmorgon framför den katolska kyrkan. Några tonåringar och deras ledare sålde pyssel som tillverkats av barn och ungdomar. Pengarna gick till något välgörande ändamål. På skylten framför bordet står: "Vi lär oss godhet". Jag hade inte mycket plats över i mitt bagage, så jag förklarade att jag nog tyvärr inte kunde köpa något. "Men något litet som inte tar så stor plats", föreslog en av killarna glatt på osäker engelska. Jag köpte två flaskunderlägg i tyg. Tacksamheten och glädjen lyste om honom.

Valentino Pecolaj i sin bar på Trg Kralja Tomislava – Kung Tomislav-torget. Baren skulle just stänga, dagskassan räknades. Jag kom dock i samspråk med en av killarna bakom disken, det var Valentino. Den stackaren hade kanske helst av allt velat låsa baren och gå hem men gästfriheten förbjöd honom att behandla en gäst på det viset. Jag berättade att jag sett namnet Pecolaj tidigare under dagen i en livsmedelsaffär, varpå Valentino förklarade att hans far driver ett bageri i staden med det namnet.

Valentino är född 1979 i Sombor i Vojvodina (norra Serbien). Föräldrarna är kosovoalbanska katoliker. Under kriget 1991-1992, som också drabbade Daruvar, tillbringade Valentino en tid i Rijeka. Där fanns också barn från Vukovar. Det som de hade att berätta var fruktansvärt. Valentino insåg att han var lyckligt lottad – till skillnad från många andra hade han båda sina föräldrar i livet. Kriget sammanfattade han så här: "Vi hade Tito och lärde oss aldrig demokrati, vi var inte mogna för den."

Emellanåt besöker Valentino sin födelsestad, Sombor, i Serbien. Jag påpekade att det kanske inte alltid är så roligt att vara kosovoalban i Serbien. "Det är inte det första jag berättar för folk", svarade han. "Men folk är ofta mycket generösa där", tillade han. Jag berättade att jag tyckte att människorna i Daruvar är mycket vänliga. Valentino delade dock inte min entusiasm: "Här finns så mycket korruption, ofta går det inte rätt till här."

Vi skildes åt vid dörren och Valentino fick äntligen låsa.

Efter det att jag missat min förbindelse till Našice på söndagen (att bussen, i egenskap av ersättningsbuss för tåg, inte skulle köra in på busstationen utan endast stanna på en grusplan mittemot, visste jag inte) tillbringade jag några timmar på järnvägskaféet tillsammans med de tre personerna på bilden. (Busstationen och järnvägsstationen ligger mitt emot varandra.) Det kändes snopet att ha missat bussen, för jag hade tagit mig till busstationen i god tid. På kaféet, där jag suttit en stund strax efter ankomsten till Daruvar några dagar tidigare, ansträngde man sig storartat för att ge mig svar på mina frågor (var jag skulle köpa biljett med mera). Dock var det ingen som upplyste mig om att bussen inte avgick från busstationen. Nu satt jag på järnvägskaféet, och när jag hade förstått att det inte fanns fler förbindelser till Našice den här dagen, frågade kvinnan som arbetade där om jag inte kunde tänka mig att övernatta i en lägenhet som hon och hennes man ägde men inte använde. Hon ville ha 100 kuna för det, och jag tackade ja. Mannen kom och hämtade mig. I bilen spelade han musik som lät rätt balkansk. "Det där är inte kroatisk musik", sade jag. "Nej, serbisk, turbo folk", svarade han. Jag frågade honom om han var serb och han svarade nej. När vi kom fram till huset, ett radhus, eldade mannen i vedspisen varefter han gav sig av igen.

Nästa morgon lämnade jag nyckeln på järnvägskaféet och ställde mig på grusplanen för att vänta på bussen. Plötsligt var det någon som ropade på mig. Det var killen från järnvägskaféet – en av de tre på fotot ovan – i sällskap med en annan man. "Det här är min bror", sade han, "och jag heter Darko." Han bar på en nätkasse ur vilken en ölflaska stack fram. Han såg sliten ut, och jag tänkte: hur skulle han ha sett ut om han levt ett mindre hårt liv? "Har du lämnat tillbaka nyckeln?" undrade Darko. Jag lade märke till att han såg romsk ut och frågade honom om han var rom. "Ja", svarade han, varpå jag berättade att jag tycker mycket om romsk musik. Vi stod intill ett förfallet hus med gapande fönsterhål. Intill huset sträckte sig en smal väg och Darko pekade i den riktningen och sade: "Jag bor därborta." I handen hade jag en öl. Darko fick en idé: "Vill du att jag ska sticka och köpa en öl åt dig?" "Ja, det kan du få göra", svarade jag, "köp en till dig och din bror också." Han fick pengar av mig och kilade iväg. Efter en stund var han tillbaka och ville ge tillbaka växeln, men han fick behålla den. "Ställ flaskan i fönstret när du druckit ur", sade han, "det är pant på den." Bussen kom och vi sade hej då till varandra.

 

Politik/kriget - Politik/kriget - Politik/kriget

"Åt Daruvars försvarare" står det på monumentet. På pelarna kan man läsa namnen, med födelse- och dödsår, på fallna eller försvunna. Födelseåren skiljer sig åt – någon var född 1973, flera på 60-talet och någon 1952 – medan dödsåren alltid är 1991 eller 1992. Efter den kroatiska självständighetsförklaringen i juni 1991 anfölls Kroatien av Jugoslaviska folkarmén (JNA) som vid det laget uteslutande bestod av serber. Fram till januari 1992, då en vapenvila inleddes, rasade strider mellan JNA och serbiska frikårer å ena sidan och kroatiska styrkor å den andra. När vapenvilan inleddes hade serberna erövrat cirka 30 procent av Kroatiens territorium; vid krigsutbrottet utgjorde serberna tolv procent av Kroatiens befolkning. Även i Daruvar förekom strider. Staden utsattes för serbisk granatbeskjutning från byar i närheten (Batinjani, Vrbovac och Pakrani). Staden besköts även av artilleri och raketer.

På en av monumentets pelare är dessa namn inhuggna; de båda nedersta anges som "försvunna".

Spår av kriget i Daruvar. När det pågick fick många barn från Daruvar och trakten omkring (mestadels tjeckiska barn) komma till Tjeckien.

På Svačićeva-gatan finns ett minnesmärke över de tre kroatiska polismän (av vilka en var tjeck) som den 20 juli 1991 sköts till döds av serber.

I Ivanovo Selo (nio kilometer norr om Daruvar) dödades den 21 september 1991 sju bybor (tjecker) av serbisk beskjutning.

Jag frågade några av de tjecker jag mötte hur kroater och serber numera kommer överens (14 procent av stadens invånare är serber). "Det är rätt bra nu", svarade en. En annan sade: "De serber som bodde i staden vid krigsutbrottet och som var lojala med oss har stannat kvar, de andra har flyttat härifrån."

Kvällstidningen Večernji List står bakom dessa båda dekaler som jag fann uppklistrade på väggen i järnvägskaféet. På den övre står: "Jag är stolt över dem som försvarade Kroatien". På den undre: "Kroatiska generaler". Till vänster ser vi Markač och till höger Gotovina. På andra ställen såg jag dekaler med texten "Gotovina – heroj" (Gotovina – hjälte). I början av min resa, när jag åkte buss från Zagrebs flygplats in till centrum, såg jag följande klotter på en byggnad: "Sretan rodjendan – Gotovina – Heroj" (Grattis på födelsedagen – Gotovina – hjälte).

Vilka var Markač och Gotovina? Landguiden/Kroatien, utgiven av Utrikespolitiska Institutet skriver: "FN:s krigsförbrytartribunal i Haag friade i november 2012 de två tidigare generalerna Ante Gotovina och Mladen Markač som året innan dömts till 24 respektive 18 års fängelse för krigsförbrytelser 1995 (…) En oenig överklagandekammare ansåg att det saknades bevis för att den så kallade Operation Storm i Krajina (…) var riktad mot civila och inte militära mål. När de båda frikända anlände till Zagreb möttes de som krigshjältar av tiotusentals jublande och flaggviftande kroater, som sjöng patriotiska sånger och skanderade 'Vukovar', symbolen för kroaternas kamp mot serberna i kriget på 1990-talet."

Om "Operation Storm" skriver Landguiden/Kroatien: "I augusti samma år [1995] gick Kroatien till angrepp mot det största serbhållna området – det egentliga Krajina med den självutropade serbrepublikens huvudstad Knin. ’Operation Storm’ tog bara tre dagar och kroaterna gjorde sig skyldiga till betydande brott mot krigets lagar. Knin utsattes för terrorbeskjutning med artilleri, liknande den som serbiska styrkor tillämpat tidigare. Flera hundra dödades och uppemot 200 000 serber – nästan hela civilbefolkningen – flydde till serbhållna delar av Bosnien eller till Serbien."

Åter till dekalerna på fotot. Jag känner olust inför dem. För mig vittnar de om en ovilja att beakta den egna folkgruppens försyndelser och brott. Jag känner olust inför jublet i Zagreb. Det var ett fruktansvärt krig, och den rätta känsloyttringen borde vara sorg och ånger – på båda sidor. Olust känner jag därför också inför de upprörda demonstrationer som ägde rum i Serbien efter det att domstolen i Haag meddelat att de båda kroatiska generalerna frikänts. Serbiska politiker och högt uppsatta personer inom statsapparaten uttryckte sig ungefär så här: "Den som hittills tvivlat på påståendet att Haagdomstolen är partisk kan inte längre göra det. Detta var en politisk dom riktad mot serberna." Liknande tongångar hördes bland demonstranterna i Serbien. I stället för att sysselsätta sig med den egna folkgruppens försyndelser och brott, kommer man dragande med en konspirationsteori. Att Haagdomstolen skulle drivas av illvilja mot Serbien är i mina ögon absurt. Därmed inte sagt att domar inte kan diskuteras eller ifrågasättas. En av dem som riktade stark kritik mot frikännandena var Carla del Ponte, tidigare chefsåklagare för Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien.

Två författare och journalister som skrivit om 90-talets jugoslaviska krig och besitter förmågan att se bortom den egna folkgruppen är kroatiskan Slavenka Drakulić och serben Stojan Cerović (lästips i slutet av artikeln).

 

Julijeparken - Julijeparken - Julijeparken

Schweiziska villan.

Den varma källan framför Antun-badet (uppfört 1772).

I förgrunden Centrala gyttjebadet och i bakgrunden Villa Arcadia.

Centrala gyttjebadet.

 

Romerska skogen - Romerska skogen

I Romerska skogen stötte jag på denna skylt:

"Kungörelse till alla människor/ 25.03.1988/ På denna heliga plats i Daruvars skog uppenbarade sig gudomliga gestalter för mig: Guds moder med ett barn och en stjärna samt Jesus upphängd på korset"

 

Judiska begravningsplatsen - Judiska begravningsplatsen

Den tyska inskriptionen lyder: "Här vilar Ludwig Kohn/ död den 12 september 1895 i sitt 46:e levnadsår/ Frid över hans aska!"

Överst på den mellersta gravstenen en inskription på hebreiska, därefter på tyska:

"Albert Bresslauer dog i sitt artonde levnadsår den 22 maj 1889."

Därunder står på kroatiska:

"Dog i läger: Robert och Irma" samt "Dog i NOB: dottern Andjelija"

På den vänstra gravstenen står på tyska:

"Här vilar Julie Breslauer/ född Müller/ död den 4 september 1893 i sitt 49:e levnadsår/ Stilla ro över hennes aska!"

På den högra gravstenen står det på kroatiska:

"Här vilar vår oförglömlige far Lavoslav Bresslauer/ Dog den 26 februari 1901 i sitt sjuttionde levnadsår/ Må han få evig frid!"

Inskriptionen "dog i läger" förekommer ganska ofta. Den fascistiska ustaša-regimen som styrde Kroatien 1941-1945 mördade tusentals judar; många dog i läger, till exempel i Jasenovac. "Dog i NOV/NOB" innebär att vederbörande deltog i partisankampen. NOV står för Narodnooslobodilacka vojna (Nationella befrielsekriget) och NOB för Narodnooslobodilacka borba (Nationella befrielsekampen). NOV betonar mer den militära kampen medan NOB innefattar även vården av sårade eller omhändertagandet av föräldralösa barn.

"Flajšhaker Katarina och Beni./ Dog i läger: Flajšhaker Betika och Mira, Špigler Sofija, Rudolf, Šima, Vilma och Benko./ Marko 1899-1983"

 

Katolska kyrkogården - Katolska kyrkogården

Tjeckisk familjegrav på den katolska kyrkogården.

 

Daruvarski Vinogradi - Daruvarski Vinogradi

Hus i Daruvarski Vinogradi – Daruvars vinberg – beläget ovanför Daruvar.

 

Resan fortsätter...

Från Daruvar fortsatte jag österut, till den lilla staden Našice som är centrum för den slovakiska minoriteten i Kroatien. Mer därom i nästa del (Kroatisk resa, del 5) här på Kultur i öst. Do vidjenja/på återseende!

------------------------------------------

Lästips:

Balkan express: fragment från andra sidan kriget av Slavenka Drakulić (Ordfront 1993)

Besinningslöshetens år. Krönikor från Serbien av Stojan Cerović (Gavrilo förlag 1994)

Inte en fluga förnär: krigsförbrytare inför rätta av Slavenka Drakulić (Norstedt 2004)

----------------------------------------------------------------------

Källor:

*Artikel ur Jednota: "Dvacet let od začátku domovinské války":

http://jednota.hr/index.php?option=com_content&task=view&id=1485&Itemid=31&lang=cz

*http://bportal.hr/daruvar/856-obljetnica-pogibije-daruvarskih-policajaca

*Landguiden/Kroatien (utgiven av Utrikespolitiska Institutet)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

.