Där Aare gör en krök - besök i Berns gamla stad ("Tysk vår: med tåg i tre länder", del 4/13)

Text och bild: Per Nilson.

Denna artikel har två delar: först en text (I), därefter ett avsnitt med foton: Bern i bilder (II).

Nedre delen av Schützenbrunnen. I bakgrunden Zytglogge.Nedre delen av Schützenbrunnen. I bakgrunden Zytglogge.

I

Bern är en av Europas mest anonyma huvudstäder. Storleksmässigt intar den fjärdeplatsen bland schweiziska städer - efter de mer kända Zürich, Genève och Basel. Ett parlament finns förstås - men i övrigt är det skralt med stolta huvudstadsattribut. Mycket få historiska monument, inget presidentpalats, ingen nationell pompa. Men så är inte heller Schweiz en nationalstat med ett historiskt centrum utan en sammanslutning av 26 kantoner i vilka fyra olika språk talas. Schweiziska Edsförbundet är det officiella namnet. 1848 års författning innebar ett steg i centraliserande riktning. Statsförbundet blev en förbundsstat, och en sådan behöver en huvudstad. Valet föll på Bern.       

Den gamla stadskärnan - som det ska handla om i denna artikel - är belägen på ett 40 meter högt utsprång som på tre sidor, i söder, öster och norr, omges av floden Aare.

Staden grundades 1191 av hertig Bertold V av Zähringen. Kring samma tid uppfördes en borg, Nydegg, längst österut på Aare-halvön. Medan floden utgjorde naturlig gräns på tre sidor uppfördes i väster en stadsport – det som i dag är Zytglogge.

Hertigarna av Zähringen stiftade vi bekantskap med redan i Freiburg. Berns grundare, Bertold V, var sonson till Freiburgs grundare, Konrad I, och den som påbörjade byggandet av Freiburgs dom (efter 1200). Från 1300 och framåt lade Bern under sig allt mer territorium och blev under senmedeltiden den största stadsstaten norr om Alperna. Med sina allierade vann Bern segrar över både burgunder och habsburgare. 

Staden växte västerut, långsamt. I mitten av 1200-talet var det dags för en andra stadsport, Käfigturm. Den tredje, Christoffelturm, uppfördes i mitten av 1300-talet men revs 1864. Den stod på den plats där vi idag finner Berns centrala järnvägsstation; rester är bevarade. Dagens Bern har svämmat över sina tidigare gränser men är ändå en liten stad: 142 000 invånare (2017). Även den historiska stadskärnan är av det mindre formatet; sträckan från järnvägsstationen i väst till Nydeggbron i öst klaras av på trettio minuter, till fots. Att korsa halvön vertikalt, till exempel från Kornhaus-bron i norr till Kirchenfeld-bron i söder, går ännu snabbare.

Medeltidens gatunät svänger. Kartan över Berns gamla stad visar raka gator i ett välordnat rutmönster, men väl på plats märker man kurvorna. På den östra sidan av Zytglogge dröjer det inte länge förrän Kramgasse försvinner bakom en mjuk kurva. Sedan 1983 är Berns gamla stadskärna upptagen på UNESCOS:s världsarvslista på grund av sin välbevarade medeltida karaktär; det gäller även husen, trots omfattande ombyggnader och renoveringar på 1700-talet.

Zytglogge (Zeit-Glocke; Klocktornet) var bland det första jag bekantade mig med. Härifrån utgår, som sagt, Kramgasse, ordentligt bred som sig bör. En bit längre fram finner vi Zähringerbrunnen. På ömse sidor om gatan står, sammanbyggda i en enda räcka, bastanta gamla hus med rejäla, schweiziska taksprång - lantliga och burgna på samma gång. Förvisso en slående anblick, men än hade inte staden riktigt vunnit mitt hjärta. Den var alltför stram, den grå-gröna färgskalan tilltalade mig inte. Nej, det var nog allt trevligare i Freiburg, som jag nyss lämnat - så tänkte jag fram till den sista kvällen då Bern plötsligt gjorde ett ryck och hann ikapp. Jag strosade runt i den gamla staden och konstaterade: de här kvarteren har karaktär. Jag hade börjat fatta ömma känslor för staden. Jag stod i sms-kontakt med en kompis som också han befann sig på resande fot, i Lviv, eller Lemberg som man säger i den tyskspråkiga världen. Jag berättade för honom om folklivet längs sträckan Zeughausgasse-Kornhausplatz-Rathausgasse, om bruset av röster som ekade mellan de stolta fasaderna, om restaurangerna och barerna. (I den östra delen av Aare-halvön lyste dock nattlivet med sin frånvaro. Där vandrade jag genom folktomma gator, lyssnande till klockklangen från domen, som var stängd.) 

Kvällen inbegrep också ett kort besök i området söder om Aare-halvön. Via Kirchenfeld-bron nådde jag Helvetiaplatz, där flera av Berns museer är belägna. Nu befann jag mig i nivå med floden, som visade sig vara rätt vild. I ett korsvirkeshus lyste det i ett fönster; intill väggen hade någon staplat drickabackar. De sparsamt upplysta gatorna låg tomma och tillbommade.  

Åter till den gamla staden. Vad vore den utan sina arkader och springbrunnar? Genom att bygga bottenvåningen en bit in från gatan, medan övriga våningar sträcker sig ända ut till gatan, stödjande sig på pelarvalv, skapas en överbyggd passage mellan hus och gata. Berns arkader utgör sammanlagt en sträcka på sex kilometer, många av dem är från 1400-talet.

Efter den långa och torra sommaren 1393 uppfördes ett antal springbrunnar av trä. År 1520 kom den första av sten; den ersatte en träbrunn. På 1540-talet byttes en rad andra träbrunnar ut mot brunnar av sten (på de viktigaste platserna i staden). I dag utgör de en omistlig del av Berns stadsbild.

Elva figurförsedda springbrunnar från 1500-talet kan Bern ståta med (därutöver ett flertal utan figurer). Här hämtade kvinnorna vatten, i särskilda hon sköttes rengöring av till exempel flaskor, i andra tvättades det; hästar vattnades. Flera av brunnarna är försedda med fyra vattenledningsrör och två südeltröge (smutshon), utöver den vanliga hon. Flera personer kunde alltså betjäna sig av brunnen samtidigt. Inte underligt att den fungerade som en träffpunkt, där nyheter och det senaste skvallret ventilerades. Dessutom inbjöd den till hyss. Brunnetrögle, ett ofrivilligt bad i brunnens vatten, kunde den råka ut för som ådragit sig kamraternas missnöje.

De färgglada figurerna, uppställda på lika färggranna pelare, vittnar om en förmögen borgarklass som visste att förena konst med nytta. Genom åren har utsmyckningarna restaurerats och bytt färg upprepade gånger.

Björnen är ett kapitel för sig. Sedan 1224 är den avtecknad på stadsvapnet, den smyckar springbrunnarna, är allestädes närvarande i souvenirbutikerna – och kan beskådas i egen hög person i björnparken på den östra Aarestranden vid Nydeggbron. Mer om björnen i ”Bern i bilder” nedan.

De två dagarna i Schweiz var till ända. Förutom Bern hade jag också hunnit med ett besök uppe på Jungfraujoch, där Europas högst belägna järnvägsstation är belägen. Från Bern gick färden vidare till Colmar i Frankrike - en resa på två timmar.

Nästa avsnitt i serien ägnas Jungfraujoch, därefter beger vi oss till Colmar.

----------

II

Bern i bilder

Rådhuset på Rathausgasse, byggt 1406-1416. Stadens styrelse sammanträder här varje torsdag. Kantonen Berns parlament möts också här, fem gånger om året. Kantonsregeringen (sju medlemmar) sammanträder varje onsdag. Intill rådhuset står Vennerbrunnen.

-----

Kronenbrunnen på Postgasse.

-----

Heiliggeistkirche. Räknas som en av de vackraste barockkyrkorna i Schweiz, invigd 1729. Fotot taget från Spitalgasse. Från mitten av 1300-talet sträckte sig den västra stadsgränsen fram till Heiliggeistkirche. Stadsporten, Christoffelturm, låg intill kyrkan men revs 1864 i samband med byggandet av järnvägsstationen.

-----

Pfeiferbrunnen på Spitalgasse. I sällskap med en anka och en liten apa blåser den lustige mannen i sin säckpipa. Han går i trasiga skor.

-----

Holländerturm på Waisenhausplatz. Uppfördes på medeltiden som del i stadens befästningsverk. Varifrån kommer namnet? Jo, officerare från Bern som varit i holländsk sold brukade uppsöka tornet för att röka. Rökandet hade de lärt sig i Holland - i Bern var det förbjudet. I tornet kunde de osedda hänge sig åt sin last.

-----

Käfigturm (sett från Marktgasse) med Anna Seiler-brunnen i förgrunden. Föregångaren till dagens Käfigturm stod färdig 1256 och fungerade därefter som befäst torn och stadsport - fram till mitten av 1300-talet när stadsgränsen åter försköts västerut (till Heiliggeistkyrkan).

Efter stadsbranden 1405 användes tornet som fängelse. Det gamla tornet revs 1641 varpå det nuvarande byggdes.

-----

Anna Seiler-brunnen. Oklarhet råder om figuren verkligen föreställer Anna Seiler som grundade ett hospital på 1300-talet. En tolkning är att hon personifierar måttfullheten eftersom hon häller vatten i en skål med vin.

-----

På Marktgasse finner vi också Schützenbrunnen (Musketörsbrunnen). Vid hans fötter en liten björn som gör bruk av sitt gevär. Nallen finns där av praktiska skäl: för att den stora skytten ska stå stadigare på sin lilla yta.

-----

Kindlifresser - Barnätaren - skiljer sig avsevärt från de andra brunnarna. Den är varken självmedvetet stolt, näpen, lustig, blid, allvarsamt upphöjd eller ofarligt dramatisk. Den visar en jätte i färd med att sluka ett antal barn som han fångat in. Man kan mena att motivet är symboliskt och inte ska tas bokstavligt. Men inte desto mindre ser man vad man ser: förtvivlade barn som vet att de snart ska malas sönder i jättens mun - en av dem är redan på väg in. Varför detta motiv, vilket är budskapet? Är det en originell variant på den visa som vuxna sjungit för barn i alla tider: ”Om du inte är snäll, så…”? Eller uttrycker den medkänsla med barn som råkat i händerna på hänsynslösa vuxna? Förmodligen en alltför djärv tanke.

-----  

Kramgasse sedd inifrån Zytglogge. Rakt fram ser vi Zähringerbrunnen.

-----

Zytglogge sedd från Kramgasse. I förgrunden Zähringerbrunnen. Zytglogges historia går tillbaka till stadens grundande; den utgjorde den västra stadsporten (fram till mitten av 1200-talet). Zytglogge är berömd för sitt astronomiska ur från 1530, liksom för det figurskådespel som äger rum varje heltimma.

-----

Zähringerbrunnen. En springbrunn tillägnad zähringarna, det furstehus som stadens grundare tillhörde. Figuren som håller i fanan är – en björn, iförd rustning. Och han är inte den ende björnen: mellan hans ben sitter en liten en, mumsande på druvor.

Strax efter denna brunn ges möjlighet att hälsa på hemma hos Einstein. Den lägenhet på Kramgasse 49 där han bodde 1903-1905 och arbetade på sin relativitetsteori medan han var anställd på patentverket är numera museum.

-----

Simsonbrunnen, också den på Kramgasse. Simson, sinnebilden för styrka, bänder upp lejonets gap.

-----

Gerechtigkeitsbrunnen (Rättvisebrunnen) på Gerechtigkeitsgasse. Vid fru Justitias fötter ser vi fyra ansikten: kejsarens, påvens, sultanens och kommunalordförandens.

-----

Björnparken på Aares östra strand, fotograferad från Nydegg-bron. Parken tillhör björnarna. Den som vill se en skymt av dem får betrakta dem från håll. Och ha lite tur.

-----

Bundesplatz. Bakom mig har jag Bundeshaus, det schweiziska parlamentet. Det började byggas efter 1848. Landets politiska förhållanden skiljer sig i flera avseenden från övriga Europas. Centralmakten är svag, liksom partipolitiken. De 26 kantonerna har stort inflytande. Direktdemokrati (folkomröstningar) tillämpas i hög grad. Landet har ett slags permanent samlingsregering, med sju medlemmar. År 2003 skedde en förändring i den ”magiska formel” (tillämpad sedan 1959) enligt vilken partierna tilldelas ministerposter. Det som skedde var att Schweiziska folkpartiet, efter framgångar i flera val, gick från en till två regeringsposter, på bekostnad av kristdemokraterna. Samma fyra partier har ingått i regeringarna (mandatperioderna 2007-2015 dock undantag). Regeringsmedlemmarna turas om att vara landets statsöverhuvud (president); ämbetstiden är ett år.  

Min erfarenhet av den schweiziska politiken inskränker sig till den man som en kväll steg in i mitt rum på vandrarhemmet när jag låg och slumrade. Vi började prata och det visade sig att han var bonde och parlamentsledamot. Han var i stan med anledning av vårsessionen i Bundeshaus (27 februari till 17 mars).

På fotot ovan: rakt fram, till vänster om det vita huset, ligger Bärenplatz.  

-----

Bärenplatzbrunnen.

-----

Domen på Münsterplatz. Påbörjades 1421.

-----

Mosesbrunnen på Münsterplatz.

-----

Arkader.

-----

Kväll i gamla staden.

-----

De nästan liggande källardörrarna är ett charmigt inslag.

-----

Slutligen två foton tagna utanför den gamla stadskärnan:

Synagogan på Kapellenstrasse.

-----

Dreifältigkeitskirche, belägen inte så långt från synagogan.

-----

Guet Nacht, Bärn!