BULGARISKT: 'Omväg' av Blaga Dimitrova - en bulgarisk kärlekshistoria i skuggan av det socialistiska uppbyggnadsarbetet

Av Per Nilson.

Den tyska utgåvan som jag läst. Skyddsomslag av Rolf F. Müller.Den tyska utgåvan som jag läst. Skyddsomslag av Rolf F. Müller.

Originalets titel: OTKЛOHEHИE (’Omväg’); 1967
Tysk utgåva (som denna artikel baseras på): Liebe auf Umwegen (Verlag Volk und Welt, Berlin, 1969)
Antal sidor: 270

Inledning
Under ett besök i Stralsund 2006 köpte jag Liebe auf Umwegen (’Kärlek på omvägar’) av Blaga Dimitrova i ett antikvariat. Jag kan inte annat än tycka om denna ärliga, sorgliga och med finess berättade kärlekshistoria som ger en god inblick i de bulgariska samhällsförhållandena strax efter andra världskriget. Prosan är poetisk och knivskarpt precis. Dimitrova (1922-2003) räknas som en av Bulgariens främsta författare. Poesin utgjorde tyngdpunkten i hennes författarskap; hon översatte även polsk och rysk lyrik. På femtiotalet var hon verksam inom kommunistpartiet. Med tiden blev hon dock alltmer kritisk mot regimen. Hon var en av de ledande gestalterna inom den bulgariska demokratirörelsen. Efter kommunismens fall 1989 var hon ett tag landets vicepresident.

Inledningsvis möter vi en anonym berättarröst som för en monolog med ett "du" - en man som ensam och i hög fart färdas genom det sommarheta bulgariska landskapet i sin mercedes. Han befinner sig mellan tre väggar: tid, fart och väg. Berättarrösten redogör för hans tankar och förehavanden. När plötsligt ett hinder dyker upp på vägen och han måste vänta för att få köra vidare, bestämmer han sig för att ta en omväg. Snart upptäcker han att motorn behöver kylas och börjar leta efter en brunn. Han träffar på en grupp arkeologer. bryter verkligheten igenom - berättarrösten och mannen i mercedesen möts, de träder fram med namn:

Quote:
"Vi känner igen varandra i samma ögonblick.
'Neda!'
'Bojan!'
Men i våra röster finns ingen glädje."

Romanen utspelas under en enda dag, den dag då Neda och Bojan träffas av en slump. Hon är arkeolog och han ingenjör. Deras korta men intensiva kärlekshistoria ligger sjutton år tillbaka i tiden. Mötet ger Neda anledning att tänka tillbaka på det som varit. Parallellt med romanens nutidsplan – det slumpartade mötet mellan de båda på den arkeologiska utgrävningsplats där Neda arbetar och därefter den gemensamma bilfärden till Sofia – försiggår inuti Neda en rekapitulation av det förgångna.

Det som varit
Vid ett tillfälle läskar man sig med meloner. Röd eller gul melon frågar han som står i begrepp att skära upp frukten. Röd! svarar alla varpå mannen med kniven säger: ”Naturligtvis röd! Efter den nionde växer det bara röda meloner hos oss!” Den nionde september 1944 tog den av kommunisterna dominerade Fosterländska fronten över regeringsmakten i Bulgarien. Åren därefter präglades av socialistiskt uppbyggnadsarbete, personliga uppoffringar och kollektivism. För de unga studenterna Neda och Bojan var privatliv en bristvara, ett kärleksförhållande absolut ingen privatsak; man ingick i brigader som röjde upp bland ruiner, i agitationsgrupper, i läsecirklar, man åt och man besökte teatern tillsammans, man drömde kollektivt.

Nedas och Bojans kärlekshistoria börjar som en trotsig lek. Bojan, sekreterare i universitetets studentorganisation, leder en dag ett möte som ska behandla ”problemet kärleken i det nya klasslösa samhället”. Bland de stojiga och frispråkiga mötesdeltagarna finns också Neda. Bojan nämner fem förutsättningar för äkta kärlek: överensstämmelse vad gäller världsåskådning; överensstämmelse vad gäller klassursprung; gemensamt yrke; harmoni mellan kontrahenternas karaktärer; kontrahenterna ska ha tycke för varandra. Den sista punkten är dock den minst viktiga, den kan man bortse från. En student protesterar och undrar vad två personer ska göra om de mot allt förnuft fattar tycke för varandra? Bojans recept: ”De kommer att ge efter för sin böjelse. Tio dagar räcker för att de ska få nog av varandra och övertyga sig om att ingenting binder dem samman, och därefter kommer var och en att gå sin väg.” Neda provoceras av Bojans självsäkerhet och håller inte med honom om den femte och sista punkten. Efter mötet går hon fram till honom i avsikt att sätta honom på prov. Omgiven av studentkamrater säger hon: ”När jag såg dig i talarstolen tidigare förälskade jag mig i dig.” Efter att ha argumenterat med varandra ett tag, påhejade av publiken, säger Bojan: ”Nåväl. I morgon kväll klockan sex väntar jag på dig vid ingången till parken.” När Bojan kommer dit är studenterna redan på plats. Neda gömmer sig bakom en kiosk, osynlig för de andra. När Bojan just ska gå därifrån, träder hon fram. De båda promenerar i parken. I närheten hålls ett möte. De nås av budskapen som strömmar ur högtalarna: ”Låt oss anstränga alla våra krafter, kamrater, för att skapa ett lyckligt liv åt vårt hårt prövade folk. Energin hos massorna, som undertryckts i århundraden, är nu befriad. Denna energi kan åstadkomma underverk!”

Neda och Bojan börjar fatta tycke för varandra. Också Bojans kamrat Kosta är förälskad i Neda. Kosta tänker delta i en tio dagar lång arbetsinsats i bergen. Han undrar om Neda vill följa med. Tio dagar... Neda får en idé: Kosta och Bojan delar ett någorlunda oskadat rum i ett hus som för övrigt mest ligger i ruiner. Om hon skulle flytta in hos Bojan?

Den tionde dagen, den dag då Kosta ska komma tillbaka, flyttar Neda ut. Dagen är full av spänningar och osäkerhet. Bojan och Neda är olika varandra.

Senare kallas de båda till en ”Kamratdomstol”, där väggen pryds av en slogan målad i röd färg: ”Kamratdomstolen – en hjälpande hand”. Bojans och Nedas korta samboförhållande har anmälts till domstolen. Kosta och två väninnor till Neda är inkallade som vittnen, liksom en grannfru till Bojan som sett mycket av vad som försiggått. Om henne sägs det: ”Om hon hade haft mer makt skulle hon ha utrotat kärleken i hela världen.” Domstolen är uppbragt. Neda och Bojan beordras att gifta sig, annars kommer hon att förlora sin framtida studieplats i Moskva och han sin post i studentförbundet. Trots att de båda anklagade är chockade och upplever det största obehag avvisar de kamratdomstolens ultimatum.

Romanens nutidsplan
Bojan har bråttom att komma iväg från utgrävningsplatsen, han måste till Sofia. Även Neda ska dit, till det arkeologiska museet. Hon erbjuds skjuts och tackar ja. Ännu är de båda kvar i nuet. Men under resans gång ska de närma sig varandra. Samtalar de med varandra? Ja, men dialogen spelar en underordnad roll, de vågar inte beröra det som varit, rädda för att väcka något till liv och vad som då ska hända. Neda för en inre dialog med Bojan, föreställer sig hans tankar. Hon reflekterar över tiden och minnet men också över meningsfullheten, det ideal som det socialistiska samhället i särskilt hög grad inskärpte hos ungdomen: "Den dikterar våra handlingar, formar våra ansiktsdrag, filtrerar värdet hos våra önskningar. Och hur många impulser stäcks inte i sin linda eftersom de saknar mening." Neda och Bojan är bundna av plikter: "Alltid kände vi oss förpliktigade mot någon eller något. [...] Ständigt tänkte vi på något annat som inte hade med oss att göra, som var viktigare än vi. [...] Självbehärskningens reflex har blivit vår andra natur. Vi kan inte leva, glädja oss över slumpen."

Bojan och Neda var och är olika varandra. Han ingenjör, ständigt upptagen av olika byggnadsprojekt, vänd mot framtiden. Hon arkeolog, vänd mot det förflutna. Och nutiden, det innevarande ögonblicket? Där befinner sig ingen av dem. ”Vårt handlingsfält är det förflutna. I nuet är våra händer och vår vilja bundna.” Men långsamt förändras Bojan, han sänker farten, tänker inte längre på att han förlorar tid. Under resans gång rör de knappt vid varandra. Neda undrar vad det egentligen är som håller dem tillbaka, de begränsas ju inte av småborgerliga skrupler. Neda har man och barn; hon konstaterar att en blodfattig kärlek har frambringat något blodfullt - barn - medan den stora kärleken, den till Bojan, inte har frambringat något. Och konsekvenserna av den mindre starka kärleken, den till den äkta mannen, tvingar det egna jaget att träda i bakgrunden.

I Sofia ska Bojan ta flyget till Wien där han ska delta i en vetenskaplig konferens. Neda och Bojan har svårt att skiljas. Neda följer med ända ut till flygplatsen. Bojan bryr sig inte om att träffa sin hustru före avresan. Han ringer henne från flygplatsen. Neda känner medlidande med henne. Hon betraktar Bojans ansikte medan han pratar med hustrun, det är skuldmedvetet. Bojan vädjar till Neda att de ska fortsätta att träffas. Men Neda svarar att det kommer att vara förnedrande, att hon sett hans skuldmedvetna ansikte och att hon inte kan älska honom när han har ett sådant ansikte. En relation skulle innebära stöld, en kurragömmalek, smålögner. Hon säger: ”Också jag kommer att få ett skuldmedvetet ansikte. Kan du tycka om mig med ett sådant ansikte?” Bojans assistent kommer och medan Bojan är upptagen med honom försvinner Neda. Hon har dock uppsikt över honom så som hon en gång hade det bakom kiosken den där kvällen klockan sex vid ingången till parken. Bojan söker efter Neda men planet väntar och han måste till slut stiga ombord. Där slutar romanen.

En tysk uppsats om romanen, skriven av Heike Rader, har titeln "Auf Umwegen zu sich selbst" (På omvägar till sig själv). Ja, Neda får anledning att bearbeta sitt förflutna och tvingas göra ett val. Det är hennes väg. Till sig själv?

Juni 2010
Per Nilson