Bland tyskar, tjecker och slovaker i Rumänien

Av Per Nilson.

Möte i Maramureş, norra Rumänien. (Foto: Ulf Irheden)Möte i Maramureş, norra Rumänien. (Foto: Ulf Irheden)

(För artiklar som helt eller delvis behandlar ämnet nationella minoriteter i SERBIEN (tjecker, slovaker) här på Kultur i öst, se: kulturiost.se; klicka därefter på "Möten med människor och platser" och slutligen på "Tema fd Jugoslavien". Där finns även artiklar som helt eller delvis behandlar de tjeckiska och slovakiska minoriteterna i KROATIEN.)

______________________________________________________
______________________________________________________

Innehåll:

1 Inledning
___________________
2 Mot Rumänien!

2.1 Genom Tyskland och Polen
2.2 Genom Polen, Slovakien och Ungern

________________________________
3 Rumänien

3.1 Det gröna Maramureş

3.1.1 Från Satu Mare till Ocna Şugatag
3.1.2 Hos Maria och Gavril i Ocna Şugatag
3.1.3 Vandring i ett grönt landskap
3.1.4 Träkyrkan i Bârsana
3.1.5 Mot Vişeu de Sus
3.1.6 Färd med skogshuggartåget
3.1.7 Ukrainska byar
--------------------------
3.2 Transsylvaniens tyska städer och byar

3.2.1 Mot Sighişoara
3.2.2 Sighişoara
3.2.3 Besök i byn Viscri/Deutsch-Weisskirch
3.2.4 Braşov - en transsylvansk storstad
3.2.5 Mot Mălâncrav/Malmkrog
3.2.6 I Mălâncrav/Malmkrog med omgivningar
----------------------------------------------------------
3.3 Hos slovaker och tjecker i Banatet

3.3.1 Timişoara
3.3.2 Slovaker, tjecker och tyskar i Banatet
3.3.3 Gernik - en tjeckisk by
3.3.4 Arad
3.3.5 Nădlac/Nadlak - slovakiskt centrum
_____________________________________

4 På hemväg

______________________________________
______________________________________

1 Inledning

En bekant till mig, Ulf Irheden, tillbringade år 1995 några månader i Transsylvanien, eller Siebenbürgen som området heter på tyska. Eftersom han särskilt intresserade sig för den tyska befolkningsgruppen bodde han i tyska byar. Väl hemkommen skrev han en D-uppsats i historia om den tyska minoriteten i Siebenbürgen. Inför hemresan lovade han sig själv att återvända senast om tio år. När jag fick höra detta anmälde jag mitt intresse att följa med. Det skulle bli mitt fjärde besök i landet. Ulf hade sina tyskar men jag var inte sämre: år 2003 hade jag läst i det tjeckiska veckomagasinet Respekt om den tjeckiska minoriteten i sex byar i sydvästra Rumänien, inte långt från Donau. Jag hade också fått veta att landet hyser en slovakisk minoritet och var den finns. Jag bestämde mig för att bekanta mig med dessa båda minoriteter. Med på en del av resan var också Jarek "Jarre" Malicki, en polsk kompis till mig.

2 Mot Rumänien!

2.1 Genom Tyskland och Polen

Fredagen den 6 maj 2005 var det äntligen dags. Tidigt på morgonen backade jag ut från parkeringsplatsen på Ljungdala. Det kändes högtidligt. Första uppehållet var Lund där jag skulle hämta min reskamrat Ulf. Den tredje reskamraten, Jarek, fanns i Wołów i sydvästra Polen och hos honom skulle vi vara någon gång på kvällen. Lördagen tänkte vi tillbringa i det närbelägna Wrocław. Just denna dag firades där 60-årsminnet av Breslaus fall och Röda arméns intåg i staden. På söndagen skulle vi styra kosan mot Rumänien. En tre veckor lång resa låg framför oss.

Från Mukran bar det av söderut mot Berlin på den smala väg 96. Vi upptäckte att vi skulle passera koncentrationslägret Ravensbrück. I detta nazistiska kvinnoläger dödades 90 000 människor. I samhället Ravensbrück fanns en bronsstaty föreställande några magra kvinnor. Vägen till lägret kantades av bastanta hus. Efter att ha översatt Lenka Reinerovás berättelse ”Utflykten till Svansjön” skulle jag tippa att detta var de hus i vilka vaktpersonalen bodde. Nu fungerade några av dem som vandrarhem. Inne på själva lägerområdet besökte vi ett museum med många fotografier och texter. Vi besökte inga baracker eller andra lokaler; jag vet inte om några sådana fanns kvar. Kanske hade de stått på det stora tomma område där man här och var satt upp fotografier på kvinnor som suttit i lägret. Fotografierna var också försedda med korta texter.

Det blev en sen middag i Wołów, mycket senare än vad vi hade räknat med. På sina håll pågick gatuarbeten och i den stad där vi enligt kartan måste svänga av för att komma till Wołów var skyltningen, i vårt tycke, bristfällig. Efter att ha studerat kartan såg vi att det kanske var i riktning mot Rawicz vi skulle köra, och det visade sig stämma.

På torget i Wrocław, Rynek, hade man byggt en scen. Musik strömmade ur högtalarna. På gatorna runt torget stod bussar parkerade och kring dem väntade soldater i uniform. Ulf pekade på en uniform och sa att den bars av den polska armén under andra världskriget. En orkester spelade den polska nationalsången, ”Än är Polen ej förlorat”, och ”Första brigadens marsch”. Även den polske presidenten höll ett tal. Just i Wrocław var omständigheterna kring högtidlighållandet av andra världskrigets slut en aning speciella. Den 7 maj 1945 var Wrocław ännu en tysk stad och hade så varit sedan 1741. Den besegrade tyska befolkningen fördes efter kriget västerut i enlighet med segrarmakternas beslut. Stadens nya befolkning kom i stor utsträckning från nuvarande västra Ukraina. Andra världskrigets slut medförde ju att Polen flyttades västerut – landet förlorade sina östra provinser till Sovjet och vann i stället de tyska områdena öster om floderna Oder-Neisse. Det tyska Breslau blev polska Wrocław. Bland de församlade på torget fanns säkert en del tyskar med rötter i staden (jag hörde tyska talas på gatorna), men flertalet av stadens nuvarande invånare, och därmed flertalet av de församlade på torget, har sina rötter i en trakt långt från Wrocław. På torget fanns också en utställning som uppmärksammade förflyttningen av den tyska befolkningen efter 1945. Bland annat visades en järnvägsvagn, avsedd för gods eller boskap.

2.2 Genom Polen, Slovakien och Ungern

Nästa dag körde vi österut. I Nowy Sącz köpte Jarek tågbiljett inför hemresan den 17 maj. När vi åkte genom staden sa Ulf att här fanns en mycket stor judisk befolkning före andra världskriget. Vi åkte förbi en synagoga som antagligen inte längre fungerade som sådan. Natten tillbringade vi i den vackra slovakiska staden Prešov. Följande morgon promenerade Ulf och jag i staden medan Jarek köpte biljett på stationen. Vi tittade på en stor och välunderhållen synagoga och gick längs en lång gata full av vackra renässansfasader. Allt var småskaligt och mänskligt. Inget hus det andra likt.

Två gånger under resan hade jag riktig Alexander Lukas-tur. Första gången i Prešov. När vi kom tillbaka till bilen påstod de andra att jag var den som hade nycklarna. ”Skämtar du?” var min fråga till Ulf. Jag hade ju stuckit handen i byxfickan då och då men aldrig tagit i några bilnycklar. Jarek och jag gick tillbaka till kaféet som Ulf och jag besökt. Vi hoppades att bilnycklarna skulle finnas där. Vi gick in på kaféet och fram till bordet där vi suttit: över en stolsrygg hängde min jacka och i fickan låg nycklarna. Vilken lättnad… Och en påminnelse om två saker: lägg tvärsäkerheten på hyllan – ”nej, nej, jag har inga bilnycklar” – och annat på minnet. Till exempel att du hade en jacka med dig när du gick ut och att bilnycklarna fanns i den.

Både i Prešov och under färden söderut till den ungerska gränsen såg vi rätt många zigenare. Jag tänkte på reportagen jag läst om de usla förhållanden som många zigenare i Slovakien lever under. Jag mindes bilderna från ett reportage i Vår Bostad och vad jag läst i det tjeckiska veckomagasinet Respekt. I den tidningen berättade en person som arbetar med att hjälpa landets zigenare om vikten av att förstå deras kultur och sätt att tänka. Så kan en zigenare reagera med skepsis när han får veta att han ska få betalt för sitt arbete i slutet av varje månad. Han säger: ”Om en månad, då lever jag kanske inte längre!” Bättre då att ge honom betalt efter varje arbetsdag, menade hjälparbetaren. Om de zigenare som avlönades på detta sätt hade han bara gott att säga. Bättre arbetare finns inte, hävdade han.

I Ungern. (Foto: Ulf Irheden)I Ungern. (Foto: Ulf Irheden)

3 Rumänien

3.1 Det gröna Maramureş

3.1.1 Från Satu Mare till Ocna Şugatag

Innan vi nådde den rumänska gränsen stannade vi till i den ungerska vinstaden Tokaj. Gränsprocedurerna var snart avklarade och vi kunde styra kosan mot Satu Mare där vi tänkte tillbringa första natten. Vi parkerade bilen och sedan dröjde det inte länge förrän den förste tiggaren dök upp, en pojke på kanske tio år. Han var envis. Vi bestämde oss för att ta in på hotell Dacia. Vid ingången stod en grupp tjejer. De erbjöd oss ”sex, massage” när vi gick förbi dem på väg in i hotellet. Ulf berättade senare att mannen som hjälpte oss upp med bagaget hade frågat honom om han ville ha flickor. Vi åt middag i den stora men tomma hotellmatsalen. Hotellet var gammalt och arkitekturen särpräglad. Matsalen liknade inget annat. När vi gick upp till våra rum stod en av tjejerna och väntade i den långa korridoren. Sorgligt, sorgligt.

Efter en kort promenad i Satu Mare satte vi oss i bilen för vidare färd österut mot Ocna Şugatag, där Ulf tänkte överraska Gavril och Maria, hos vilka han övernattade när han var i Maramureş för tio år sedan.i Vi stannade i en by och köpte mat i en välförsedd och alldeles modern livsmedelsaffär. Jag hade en känsla av att inte alla fyllde sina korgar lika väl som vi. Kassörskan log mot oss, det var väl inte varje dag hon fick besök av tre utländska män som pratar konstigt och beter sig lite fumligt. Ute på gatan såg vi några hästar och vagnar och människor som var omodernt klädda. Jag minns att jag tänkte: Oj, nu är vi i Rumänien! Vi stannade längs vägen och hade picknick. I byn Săpânţa, som ligger alldeles intill den ukrainska gränsen, finns en mycket speciell kyrkogård, kallad ”den glada kyrkogården”. Varje grav är försedd med en vackert snidad och målad tavla samt en kort text som berättar något om den döde. Efter besöket drack vi kaffe på ett intilliggande kafé. Där satt också några damer som talade franska. Snart började en av dem prata med oss; hon undrade vilket språk vi talade. Hon arbetade på ett barnhem i staden Deva. Vi fick ett informationsblad och på det fanns följande internetadress: www.casadecopii.com. En av kvinnorna var rumänska och arbetade på barnhemmet. De övriga var franska väninnor på besök.

Glada kyrkogården, Săpânţa.Glada kyrkogården, Săpânţa.

På vår väg österut hann vi också ta oss en titt på staden Sighetu-Marmaţiei. I en bokhandel där köpte jag Bărbaţi celebri care au trecut prin Sunne av Göran Tunström. Där fanns också en bok av Agneta Pleijel. Före andra världskriget hyste staden en mycket stor judisk befolkning och här fanns många synagogor. Fredspristagaren Elie Wiesel föddes här.

Maramureş natur är mycket vacker: gröna, höga kullar så långt ögat når. Tegarna på sluttningarna bildar ett fint lapptäcke. Här och där stiger en rökpelare mot skyn – kanske kommer röken från någon kolmila. I horisonten avtecknar sig blånande berg. Människor arbetar på fälten, man plöjer med en oxe. Häst och vagn är ett vanligt ekipage på vägarna. Ibland sitter flera personer på vagnen, ibland bara kusken. Emellanåt ser man en fårhjord och kanske en herde. Fram emot kvällen kom vi fram till Ocna Şugatag.

3.1.2 Hos Maria och Gavril i Ocna Şugatag

Det tog lite tid innan vi hittade till Gavril och Maria, de hade flyttat sedan Ulf var här sist. De blev mycket överraskade och glada. Vi kom överens med dem att vi skulle övernatta i deras gästhus. Det bestod av två trevligt inredda rum med kakelugn i det ena. Här fanns också toalett och dusch, dock utan varmvatten. Vårt värdpar hyrde ut rum redan för tio år sedan då Ulf bodde hos dem. De berättade om några spanjorer som bott hos dem. Gavril och Maria är jordbrukare. I ladugården som var sammanbyggd med gästhuset stod ett par kor. På kvällen bjöds vi på ţuică på terrassen framför boningshuset. Här fanns också en spis; tydligen lagade de mat utomhus sommartid.

Varken Ulf, Jarek eller jag kan någon rumänska att tala om men på något vis lyckades vi ändå kommunicera lite grand med Maria och Gavril. Ulf och jag kan franska och det är en fördel. Franska och rumänska är ju båda latinska språk. Rumänskan har dessutom påverkats av de slaviska språken. Det latinska respektive slaviska inflytandet kan illustreras med ordet för ”tid” i frasen ”Vad är klockan?” Man kan använda oră (jfr italienska ora, franska heure) eller ceasul (jfr det tjeckiska ordet för tid, čas). Andra slaviska ord är till exempel bogat (rik; jfr tjeckiskans bohatý); vreme (väder, tid; jfr ryskans vremja, tid); văzduh (luft; jfr tjeckiskans vzduh), vesel (glad; jfr tjeckiskans veselý).

3.1.3 Vandring i ett grönt landskap

Följande dag gjorde vi en lång promenad i det intensivt gröna landskapet. Vi följde landsvägen till byn Budeşti som stoltserar med en fin träkyrka av det slag Maramureş är känt för. Promenaden bjöd på möten med lokalbefolkningen. Vid ett tillfälle hejdades vi av en bastant bondmora som kom utspringande från ett hus eller en trädgård. Hon berättade för oss om något intressant uppe i bergen, kanske hyrde hon ut rum där uppe. Bakom henne fanns ett vräkigt och stillöst hus som måste ha kostat mycket pengar. Vi döpte stilen till ”Murfatlar”.

En bondmora ville berätta något för oss. I bakgrunden ett ”Murfatlar-hus".En bondmora ville berätta något för oss. I bakgrunden ett ”Murfatlar-hus".

Senare under dagen slog en man följe med oss. Han talade franska och Ulf samtalade med honom. Mannen berättade att han arbetat en tid i Frankrike men nu återvänt hem. Han sade att han hade ett museum och föreslog att vi skulle göra ett besök där. Det gjorde vi. Det var dock inte fråga om ett museum utan en butik. Hustrun och dottern visade oss varorna. Här fanns massor av föremål tillverkade av ylle och andra textila material: kläder, väskor, dukar, bonader. Jag köpte några ulliga väskor. Budeşti var värt ett besök. Bygatan, en grusväg, kantades av trähus. Här fanns också höga portar med vackra sniderier.

Vi drack en öl i byns ölstuga som var en mycket enkel lokal och därefter gjorde jag ett besök i byns bibliotek mitt emot. Jag minns att vi strax därefter gick förbi en skola och att några barn knackade på rutan och glatt vinkade till oss.

Ölstugan i Budeşti. (Foto: Ulf Irheden)Ölstugan i Budeşti. (Foto: Ulf Irheden)

Till kvällen hade vi beställt middag hos Maria och Gavril. Marias mat var mycket god. Hon hade lagat ciorbă ardelenească (”transsylvansk soppa”) och sarmale (ett slags kåldolmar) och till det drack vi öl samt en och annan ţuică. Efter middagen gick vi in i ett tredje rum i gästhuset. Det var smyckat med dukar och väggbonader. Värdparet plockade fram en traditionell rumänsk skjorta samt väst och hatt. Detta fick jag ta på mig och så blev jag fotograferad.

Middag i gästhuset hos Maria och Gavril.Middag i gästhuset hos Maria och Gavril.

3.1.4 Träkyrkan i Bârsana

Nästa dag, efter frukosten, besökte vi marknaden i Ocna Şugatag. Ulf besökte kreatursmarknaden medan Jarek och jag tog oss en titt på allt det andra som gick att köpa: hattar, ostar, CD-skivor med mera. Snart var det dags att ta farväl av Gavril och Maria. Första anhalten blev Bârsana. Här finns ett antal vackra träkyrkor. Om jag har förstått saken rätt är allt detta nu ett nunnekloster. En nunna berättade för oss om Bârsanas historia. Här fanns tidigare ett ortodoxt munkkloster som dock upphörde. Klostret återinvigdes 1993, efter ett par hundra år, men denna gång som ett nunnekloster. De kyrkor och byggnader som nu finns på platsen uppfördes under 1990-talet. Träkyrkan i Mănăstirea Bârsana är 62 meter hög. Den nya träkyrkan i Săpânţa är 75 meter och den i Surdeşti 72. Dessa är de tre högsta träkyrkorna i Rumänien.

3.1.5 Mot Vişeu de Sus

Vi åkte vidare mot Vişeu de Sus. I byn Ieud stannade vi till för att ta oss en titt på den fina träkyrkan från 1300-talet. Vi parkerade bilen. Vädret var regnigt och grått. Här fanns ett par moderna och ganska stora hus, men byn såg ändå fattig ut.

Ieud.Ieud.

Vi började gå mot kyrkan som ligger på en liten höjd. Plötsligt öppnades en port i ett plank och två glada pojkar ställde sig i dörröppningen. Antagligen hade de hört oss prata och tyckte att det lät lustigt. Vi fotograferade dem och gav dem en slant.

Strax efteråt fick vi sällskap av en annan pojke. Och kort därpå av en kvinna. Hon förklarade för oss att hon hade tolv barn och att hennes man låg på kyrkogården. Kvinnan fick lite pengar och sedan sade hon till pojken att gå och säga till kyrkvaktmästaren att vi var på väg till kyrkan. Han gjorde som han blev tillsagd och kom sedan tillbaka till oss. Han fick en sedel av mig, inte mycket pengar för mig men säkert rätt mycket för honom. Pojken sade ”tack” och försvann snabbt. Ulf påpekade att han inte gillade att jag gav bort sedlar. Mynt räcker, menade han. Det är inte bra om människor blir beroende av tiggeri.

Kyrkan var vacker, här fanns många väggmålningar. När vi sett oss mätta på dem tackade vi vaktmästaren och skyndade ner till samhället – det hade börjat regna ordentligt. På den leriga vägen frågade jag Ulf: ”Liknar inte detta Indien?” (fast jag inte har varit där). ”Jo, det gör det faktiskt.” Vi gick in på ett kafé och drack något. Det var ett mycket spartanskt kafé med cementgolv och stora tomma ytor; som om någon hade satt ut bord och stolar i en enkel lagerlokal. Innehavaren var dock en mycket glad man. Väl framme i Vişeu de Sus tog vi in på ett hotell. Middag åt vi på en restaurang i staden. Jag åt en soppa gjord på inälvor, och det var sista gången.

3.1.6 Färd med skogshuggartåget

Nästa dag var vi uppe tidigt. Vi tänkte åka upp i bergen med skogshuggartåget. Varje morgon avgår ett tåg med skogsarbetare, och turister är välkomna att åka med. Vi klev ombord i en liten vagn och slog oss ner på träbänkarna. Sakta klättrade tåget uppför bergssluttningen. Vi fick sällskap både av rumänska skogsarbetare och några tjeckiska turister.

Planer smids i skogshuggartåget.Planer smids i skogshuggartåget.

Efter att ha åkt en bra bit steg vi av och började vandringen ner mot samhället igen. Det blev en lång promenad. Vi gick utmed den brusande floden. Vi tog oss över den på en svajande hängbro.

Solen sken och bergssluttningarna var intensivt gröna. Här och där låg någon enkel, grå trästuga. Vi mötte några glada barn och bjöd dem på lite godis. Jag använde kameran flitigt, naturen bjöd ständigt på nya scenerier och färgskiftningar som jag ville fånga.

3.1.7 Ukrainska byar

Väl tillbaka i Vişeu de Sus bestämde vi oss för att göra en utflykt med bilen till den ukrainska byn Poienile de Sub Munte som ligger mycket nära den ukrainska gränsen. Det blev ett spännande besök. Människorna tittade nyfiket på den främmande bilen när vi rullade in på bytorget och parkerade. Torget såg inte rumänskt ut. ”Mycket ukrainskt”, sade Jarek, vars båda föräldrar är födda i nuvarande västra Ukraina.

Jag gick in i en affär och köpte en påse chips. Expediten log och tittade nyfiket på mig. Det gjorde också de som stod bakom mig i kön. Här blev man sedd! Denna känsla hade jag flera gånger på den rumänska landsbygden. Och det är inte så konstigt. Människor har inga pengar att resa för; de lämnar inte sin by för några längre utflykter, och utlänningar ser de kanske inte till så ofta. Vi lämnade torget och efter att ha gått förbi några hyreshus kom vi fram till kyrkan och därefter en bygata kantad av trähus.

Foto: Ulf Irheden.Foto: Ulf Irheden.

Foto: Ulf Irheden.Foto: Ulf Irheden.

De såg annorlunda ut jämfört med dem i Budeşti. Jag fick det intrycket att man hade det bättre ställt här än i Ieud. Husen var välskötta och prydliga och när jag fick tillfälle att titta in på en gård genom en öppen port såg jag arbetsredskap och människor som samtalade med varandra eller höll på med något arbete.

Då och då rullade en häst och vagn förbi. En man hade lagt ett par stockar vid vägkanten och hängav sig åt sin timmermanssyssla. Här rådde flit och ordning. Vi drack en kopp kaffe på ett kafé i centrum. På vägen tillbaka till Vişeu de Sus åt vi middag på en restaurang längs vägen.

Poienile de Sub Munte.Poienile de Sub Munte.

I närheten av Vişeu de Sus. (Foto: Ulf Irheden)I närheten av Vişeu de Sus. (Foto: Ulf Irheden)

3.2 Transsylvaniens tyska städer och byar

3.2.1 Mot Sighişoara

Nästa dag, lördagen den 14 maj, hade vi siktet inställt på Sighişoara. I kilometer var det inte så långt dit, men så lång tid det tog! Vi startade strax efter åtta på morgonen och var framme vid midnatt. Vägarna var bedrövliga, hålen i vägbanan djupa. Här gick det inte att susa fram. Vi åkte via Prislop-passet. På den högsta punkten stannade vi och njöt av utsikten. Snötäckta toppar och bergssluttningar i olika nyanser av brunt.

Foto: Ulf Irheden.Foto: Ulf Irheden.

Synagogan i Vatra Dornei.Synagogan i Vatra Dornei.

Via Vatra Dornei nådde vi staden Bistriţa (tyska: Bistritz; grundad av tyskar på 1100-talet). Den är en av de städer i Transsylvanien (tyska: Siebenbürgen) där den tyska kulturen och språket varit mycket starka under århundraden. Andra städer är Sighişoara (tyska: Schässburg; grundad av tyskar på 1100-talet), Braşov (tyska: Kronstadt; grundad av tyskar på 1200-talet), Mediaş (tyska: Mediasch; efter 1270 slog sig tyska kolonister ner här), Sebeş (tyska: Mühlbach; "Mahlenbach" omnämns för första gången 1245) samt Cluj (tyska: Klausenburg; grundad av tyskar på 1200-talet). Andra tyskar bosatte sig på landsbygden. Det stora antalet kyrkoborgar vittnar därom. Denna tyska befolkningsgrupp kallas sachsare och bor ännu kvar i Rumänien. Vid den rumänska folkräkningen 1930 betecknade sig 745 421 personer som tyskar. Efter 1989 inleddes en massutvandring till Tyskland. Enligt 1992 års folkräkning fanns det året 119 646 tyskar i landet. År 1997 uppskattades antalet tyskar till 80 000 – 90 000; i dessa siffror ingår också den andra stora tyska befolkningsgruppen i Rumänien, schwaberna i Banatet.ii Efter att ha druckit kaffe i Bistriţa fortsatte vi söderut. Vi pausade på en höjd med underbar utsikt över gröna dalar och sluttningar. Vi slog oss ner i gräset och betraktade fårhjorden en bit ifrån oss. Snart körde vi vidare.

Herina (Mönchsdorf), romansk kyrka byggd av siebenbürgensachsarna 1250-1260. På vägen mellan Bistriţa och Sighişoara.Herina (Mönchsdorf), romansk kyrka byggd av siebenbürgensachsarna 1250-1260. På vägen mellan Bistriţa och Sighişoara.

Att jag inte hade min plånbok med mig märkte jag först efter ett par timmar. Vi letade genom bilen, men förgäves. Det fanns väl två möjligheter: antingen hade jag glömt den på kaféet i Bistriţa eller så låg den, förhoppningsvis, kvar i gröngräset. Nu hade jag ställt till det igen. Vi åkte tillbaka till vår gamla rastplats och parkerade bredvid en annan bil. Vi började söka igenom gräset där vi suttit. Jag såg dock inte till någon plånbok utan tänkte: jag hade väldig tur med bilnycklarna, men den här gången... Mannen i den andra bilen kom nu emot oss och frågade om vi tappat något. En plånbok svarade vi. ”Är det den här?” undrade han. Han och hans fru och dotter hade hittat plånboken i gräset när de rastade. De hade tänkt lämna in den hos polisen. Mannen fick en ordentlig hittelön och det undgick dem säkert inte att jag satte mycket stort värde på deras ärlighet. Vilken lättnad jag kände, och vilken tacksamhet mot denna rumänska familj.

3.2.2 Sighişoara

Via Tîrgu Mureş kom vi så fram till Sighişoara. Det var redan sent på kvällen. Vi parkerade utanför hotell Steaua där Ulf ville bo av nostalgiska skäl. Det här hotellet hade inte renoverats eller snyggats upp på mycket, mycket länge. Men det gick att sova där. När vi checkade in satt tre kvinnor på en soffa intill receptionsdisken. De log mot oss och pratade med den kvinnliga receptionisten. Jag stelnade till och tänkte: nej, inte fler... Efter ett tag sade de hej till receptionisten och gick sin väg. Jag förstod att det bara var tre hotellanställda som just slutat sitt pass, kanske arbetade de i köket.

Sighişoara: Turnul cu ceas (tyska: Stundenturm), ”Tidstornet”.Sighişoara: Turnul cu ceas (tyska: Stundenturm), ”Tidstornet”.

Förmiddagen nästa dag tillbringade vi i Sighişoara. Utanför den ungerska kyrkan stod en grupp människor och pratade på ungerska. När gruppen decimerats till att omfatta endast tre äldre damer kom en tiggare fram till dem. Jag såg damerna öppna sina börsar. Sighişoaras gamla stadsdel ligger en bit upp på en höjd. Här ligger Bergkirche och det tyska gymnasiet.

3.2.3 Besök i byn Viscri/Deutsch-Weisskirch

På eftermiddagen åkte vi till Deutsch-Weisskirch eller Viscri som byn heter på rumänska. Här skulle Ulf hälsa på några personer som han bott hos under sin långa Siebenbürgenvistelse för tio år sedan. De visste inte att han skulle komma. Det är en ganska liten by; husen vänder gavlarna mot bygatan. Husen är vackra och välunderhållna, målade i milda färger. Här rådde stillhet. Vi parkerade bilen och vandrade upp mot kyrkoborgen.

Dessa borgar byggdes för flera hundra år sedan av tyskarna för att fungera som skydd mot osmaner, tartarer och mongoler. I borgen lagrade man ordentliga mängder förnödenheter och dit tog man sin tillflykt vid fara. Det finns många kyrkoborgar i Siebenbürgen, till exempel runt städerna Copşa Mică (tyska Kleinkopisch), Mediaş, Sighişoara och Braşov. Denna dag pågick en fest i byn. Människor var samlade nedanför kyrkoborgen och umgicks. Ungdomar bjöd på dansuppvisning och man inmundigade kaffe med tilltugg. Vi fortsatte upp mot borgen. Där stötte vi på byns driftiga borgmästare Caroline Fernolend. Hon blev mycket överraskad över att se Ulf. De båda blev stående i kyrkan och pratade, och jag lyssnade.

Caroline var borgmästare redan för tio år sedan, då var hon 32 år gammal.iii Hon berättade om de olika projekten hon arbetar med, bland annat behövs en vattenreningsanläggning i och med att allt fler skaffar sig badrum. Hon berättade om arbetet med att söka pengar från staten och olika fonder, vilket inte är alldeles lätt. Det framkom också att hon inte önskade ett rumänskt EU-medlemskap 2007; för den tyska minoriteten skulle det göra mer skada än nytta, ansåg hon. Karoline reser mycket och håller sig à jour med byutvecklingsfrågor. För inte så länge sedan var hon i Danmark på något slags kongress eller studiebesök. Hennes mamma berättade för oss att hon fått mottaga ett pris i Kraków för sitt arbete.

Efter samtalet med Caroline gick vi och hälsade på hennes mamma, Sara Dootz. Hos henne hade Ulf bott många nätter. Också hon blev mycket överraskad och glad. Hon var påtagligt rörd över det oförmodade besöket. Vi gick in på gården och befann oss mellan två huslängor som vände gavlarna ut mot bygatan. Vi gick upp på andra våningen i det hus som inte var bostadshus. Här hängde bonader med fromma ordspråk.

I ”storstugan” en trappa upp hos Sara Dootz: ”Gott steh uns bei, wenn auch das Schicksal uns bedrohe”, står det på gardinen.I ”storstugan” en trappa upp hos Sara Dootz: ”Gott steh uns bei, wenn auch das Schicksal uns bedrohe”, står det på gardinen.

Vi gick ner igen och in i bostadshuset. Vi kom in i köket, gult och ombonat, där Ulf suttit och ätit frukost många gånger. Vi tog farväl och gick ut på bygatan. Jarek ville ta det lugnt och satte sig därför på ett kafé som också fungerade som butik medan Ulf och jag gick för att fotografera kyrkoborgen från en plats utanför byn. När vi kom tillbaka till kaféet smakade det gott med kaffe. Här såldes också traditionellt hantverk, till exempel keramikvaror av märket Korond. Jag köpte två fina ljusstakar. Korond är en stad i Transsylvanien, och keramikvarorna tillverkas av den ungerska befolkningen där. I butiken fanns också textilvaror och annat. Butiken är ett led i byns ansträngningar att överleva och erbjuda försörjning åt sina invånare. På en port i byn hade man satt upp färgglada små anslag med samma text på fem språk (rumänska, tyska, ungerska, engelska, franska och holländska): ”Here we sell socs handmade from the women of this village”.

Deutsch-Weisskirch.Deutsch-Weisskirch.

Deutsch-Weisskirch.Deutsch-Weisskirch.

Slutligen gick vi för att säga hej då till Caroline. Därefter rullade vi ut ur byn. I utkanten av byn körde vi förbi zigenarkvarteret. Det såg fattigt och dystert ut. Många ”sachsare” har flyttat till Tyskland och i några av de tomma husen har zigenare flyttat in. Zigenarnas situation i Rumänien är svår, de befinner sig längst ner på samhällsstegen och föraktas av många. En nedsättande kommentar hade jag i färskt minne; den fälldes av en av tyskarna i byn. Även i en liten by lever sociala, etniska och ekonomiska gränser kvar – man blir inte ett. Det finns säkert många anledningar till det.

Återigen skumpade vi fram på de gropiga grusvägarna. ”Bom” lät det när vi körde ner i en grop och underredet fick sig en smäll. Plötsligt kom vi in i ett samhälle som såg eländigt ut. En hund sprang skällande ut på vägen och kort därefter kom många barn springande. Jag vågade inte ge gas, för hunden sprang omkring framför bilen. Barnen ställde sig nära bilen. Byn såg bedrövlig ut. När hunden hoppade åt sidan passade jag på att komma iväg. På ett annat ställe såg vi ett eländigt träskjul som knappt hängde samman, men ur skorstenen steg det rök. I Sighişoara åt vi middag. När det gällde restaurangbesök levde vi som kungar – priserna behövde vi inte titta på.

Ulf tillsammans med borgmästaren i Deutsch-Weisskirch, Caroline Fernolend.Ulf tillsammans med borgmästaren i Deutsch-Weisskirch, Caroline Fernolend.

3.2.4 Braşov - en transsylvansk storstad

Nästa dag åkte vi till Braşov. På vägen passade vi på att beskåda kyrkoborgen i byn Hărman (Honigberg). I Braşov, som en gång hade en stor tysk befolkning, styrde vi stegen mot Biserica Neagră, Svarta kyrkan, som är sachsarnas kyrka. Den var tyvärr stängd. Braşov är nu en storstad med hetsig och bullrande trafik. Förr fanns här en stor tysk befolkning; Kronstadt, som staden heter på tyska, grundades av Tyska orden på 1200-talet. Den som vill bekanta sig närmare med staden kan läsa Die Stadt im Osten av Adolf Meschendörfer, som är en av de främsta siebenbürgensachsiska författarna.

Braşov. I bakgrunden Svarta kyrkan (Biserica Neagră).Braşov. I bakgrunden Svarta kyrkan (Biserica Neagră).

3.2.5 Mot Mălâncrav/Malmkrog

Nästa dag, tisdagen den 17 maj, skulle Jarek ta tåget hem. Ulf och jag skulle fortsätta till byn Mălâncrav/Malmkrog. Jag satte mig bakom ratten, och det blev jobbigt! Minuterna tickade iväg och vi hade inte tagit reda på var järnvägsstationen låg. Ulf visste det på ett ungefär och vi såg också skyltarna till stationen men rätt som det var uteblev de och vi visste inte vart vi skulle köra. Att byta fil i den hetsiga trafiken var inte heller särskilt lätt. Vi parkerade bilen och så gick Jarek och jag till fots till stationen. Vi hann. Jarek steg på sin vagn med destination Kraków. Ett dygn senare skulle han vara framme i Wrocław.

Jag gick tillbaka till Ulf och så körde vi tillbaka till hotellet för att checka ut. Plötsligt hörde vi ett konstigt ljud. En förare på vår högra sida pekade på den bakre delen av vår bil. När vi kom fram till hotellet upptäckte vi att vi fått punktering. (Senare visade det sig att det var en hästskosöm som orsakat punkteringen.) Jag bytte hjul. Reservhjulet i kofferten var ett riktigt hjul, så när det väl var på plats tänkte vi inte mer på saken (att vi borde skaffa ett nytt reservhjul tänkte vi aldrig på). Efter att ha checkat ut från hotellet återvände vi till bilen; Ulf körde. Att köra bil i Braşov är inget nöje. När vi körde ut ur staden blev vi vittne till en krock: en bil körde rakt in i sidan på en annan bil. Myndigheterna försöker dock få bilisterna att lätta på gasen och köra klokare. En gång hade man placerat en totalkvaddad bil på en ställning utmed vägen; andra gånger såg jag stora skyltar som talade om hur många människor som omkommit vid just detta vägavsnitt.

Mălâncrav/Malmkrog.Mălâncrav/Malmkrog.

Vi körde via Făgăraş, Sibiu, Copşa Mică, Mediaş och Dumbrăveni. I Sibiu gjorde vi ett längre uppehåll. I Copşa Mică provianterade vi i en affär. I närheten av Dumbrăveni svängde vi in på en gropig grusväg. Efter kanske tio kilometer var vi framme i Malmkrog, en by med tysk, ungersk, rumänsk och zigensk befolkning.

3.2.6 I Mălâncrav/Malmkrog med omgivningar

En bäck rinner genom byn, på båda sidor om den löper bygatorna. Också här vänder husen gavlarna mot gatan. Vi parkerade bilen och promenerade lite. För tio år sedan hade Ulf lärt känna en man från Tyskland som ofta var på besök i byn. Nu ägde han ett hus här. Före resan hade Ulf och mannen pratats vid i telefon och då bestämt att vi kunde bo i huset. Nyckeln fanns att hämta hos en kvinna i byn och Ulf hade fått hennes adress. Vi kunde dock inte hitta huset i fråga, så Ulf gick fram till några personer som satt på en bänk utanför ett hus och njöt av kvällsfriden. Han frågade var vi kunde hitta kvinnan med nyckeln. Omedelbart skickades någon i väg för att hämta henne. Vi berättade att vi kom från Sverige. ”Jaså”, sade en av kvinnorna, ”för några år sedan var här en svensk.” – ”Vad hette han?” ville Ulf veta. ”Herr Ulf”, sade kvinnan. ”Det är jag det”, svarade Ulf.

Sändebudet kom snart tillbaka med kvinnan vi sökte och så gav vi oss av till huset. Snart dök också två unga män upp; de kontrollerade om badrummet fungerade, men det gjorde det inte. Kvinnan förklarade en del praktiska saker för oss. Jag pratade lite med de två männen; de talade en sävlig och mjuk tyska. Snart var vi ensamma i vårt nya hus. Mobiltelefonen saknade täckning, så jag kunde inte skicka sms. Jag längtade redan efter civilisationen: tillgång till en vanlig toalett samt dusch. Allt detta fanns dock, i form av ett utedass samt en brunn ute på gården. Vi dukade fram maten vi köpt i Copşa Mică och åt.

Mălâncrav/Malmkrog.Mălâncrav/Malmkrog.

Nästa dag tänkte vi göra en utflykt till grannbyn Nou Săsesc (Neudorf på tyska). Vi bestämde oss för att gå till fots genom skogen. Efter ett tag stötte vi på några ilskna fårhundar som skällande närmade sig. Jag blev stel som en pinne, vände om och började gå i lugn takt. Till min stora lättnad hörde jag hur hundskallet alltmer avtog i styrka. Vi bestämde oss för att ta bilen till Neudorf.

Kolmila i närheten av Neudorf.Kolmila i närheten av Neudorf.

När vi närmade oss den asfalterade vägen mellan Mediaş och Sighişoara pep det till i min mobiltelefon – ett välkommet ljud. Jag hade fått sms från Jarek som nu åter var hemma. Vi stannade till på en bensinmack och köpte olja, för oljelampan på instrumentbrädan hade tänts kvällen innan. Vi passade på att handla lite i Dumbrăveni. I Neudorf hälsade Ulf på en gammal bekant vid namn Hans Schlager. Han är numera pensionär men arbetar också lite som präst. Vi satt i hans storstuga och jag lyssnade när Ulf och han pratade. Vi bjöds på hembryggt vin. Hans nämnde att byns präst var bland de första att ge sig av till Tyskland när gränserna öppnades efter revolutionen 1989. En herde överger sin flock, skulle man kunna säga. I Siebenbürgen har man haft svårigheter att rekrytera präster. Därför har det hänt att präster hämtats från Tyskland. Prästerna från det forna DDR hade Hans inte mycket till övers för – de var bara intresserade av att berika sig själva. Hans har en pension på en miljon lei (250 kronor)! Utan hjälp från anhöriga i Tyskland skulle han inte klara sig. Han har besökt Tyskland men skulle aldrig kunna tänka sig att flytta från sin hembygd. Han berättade också lite om sin barn- och ungdomstid som sammanföll med åren av nazistiskt styre i Tyskland. Även i Siebenbürgen fanns nazistiska ungdomsorganisationer, även här hölls parader och marscher och utövades påtryckningar. Efter pratstunden kring bordet besökte vi kyrkan.

Hans Schlager i Neudorf. (Foto: Ulf Irheden)Hans Schlager i Neudorf. (Foto: Ulf Irheden)

I Neudorf besökte vi också en man som nyss fyllt hundra år. Under sin vistele i trakten för tio år sedan hälsade Ulf ibland på hos honom. Mannen var dock inte längre klar i huvudet. Han togs om hand av en kvinna i sjuttioårsåldern. De två var nog släkt på något sätt men hur vet jag inte. Johann, som mannen heter, hade besök av sin son och svärdotter som numera bor i Tyskland. Svärdottern gav uttryck för sin besvikelse över att förändringarna till det bättre går så långsamt. Hon vill inte alls återvända till Rumänien. Hon störs mycket av korruptionen i landet – där den är utbredd, där far vanliga människor illa. Ett orättvist samhälle.

Skolan i Mălâncrav/Malmkrog.Skolan i Mălâncrav/Malmkrog.

Vi återvände till Malmkrog. Jag tog en kvällspromenad genom byn. Jag gick förbi en liten, igenbommad kyrka med en ungersk inskrift över kyrkporten. Dörren till ölstugan stod öppen och där inne skymtade människor; en naken glödlampa hängde ner från taket. Människor satt utanför sina hus och pratade. Några var i färd med att fösa kor och andra djur längs bygatan.

Morgonen därpå duggregnade det. Jag längtade efter en dusch och därför tog jag tvål och schampoo och handduk och gick ut till brunnen. Där klädde jag av mig, vevade upp den första hinken kallt vatten och hällde det över mig. Det var jätteskönt. När vi hade ätit frukost och lämnat tillbaka nycklarna satte vi oss åter i bilen. I dag skulle vi lämna Transsylvanien och rulla in i Banatet.

3.3 Hos slovaker och tjecker i Banatet

3.3.1 Timişoara

Vi åkte alltså västerut. Via Mediaş, Blaj, Sebeş, Deva, Lugoj samt vinstaden Recaş nådde vi på kvällen Timişoara. Vi tog in på ett hotell. Jag frågade mannen som var posterad vid entrén om det fanns någon öppen livsmedelsaffär i närheten. Han pekade på en affär och frågade samtidigt om jag ville ha en flicka. Vilken förbannad fråga. Fredagen ägnade vi åt Timişoara.

Piaţa Victoriei (Segertorget), Timişoara.Piaţa Victoriei (Segertorget), Timişoara.

I Timişoara möts öst och väst. Vid torget Piaţa Unirii ("Enhetens torg") ligger både en katolsk och en ortodox kyrka. På ett annat torg i staden står en staty av det tjeckiska helgonet Jan Nepomuk. På kvällen letade vi upp gatan där den ungerske prästen László Tökés’ bostad låg. Här i Timişoara inleddes de omvälvande händelser som ledde till Ceauşescuregimens fall. Tökés protesterade mot diktaturen och människor samlades runt hans bostad för att visa honom sitt stöd. I Timişoara beordrades militären att kväsa den upproriska befolkningen. Människor dödades. Husen runt stadsteatern är skottskadade. Ett antal städer i Rumänien har förlänats titeln ”Martyrstad”, bland andra Timişoara. Det stod på en skylt vid infarten till staden.

Tvåspråkig vägvisare till Gernik: byns namn anges överst på tjeckiska, därunder på rumänska.Tvåspråkig vägvisare till Gernik: byns namn anges överst på tjeckiska, därunder på rumänska.

3.3.2 Slovaker, tjecker och tyskar i Banatet

Timişoara är huvudstad i det historiska landskapet Banatet, eller Temesvárbanatet som det också kallas (Temesvár är det ungerska namnet på staden). Fram till första världskrigets slut tillhörde Banatet Österrike-Ungern. Därefter delades det upp mellan tre länder – Jugoslavien fick en del, Rumänien en annan och Ungern en tredje liten del (kring staden Szeged). Den serbiska delen av Banatet ligger i provinsen Vojvodina i nordligaste Serbien. Banatets huvudstad, Temesvár, hamnade i Rumänien. I den rumänska delen av Banatet finns slovakiska, tyska och tjeckiska minoriteter. Slovaker finns också i Bihor (område i västra Rumänien, norr om Banatet) samt i Bukovina i norra Rumänien (öster om Maramureş). År 1775 hamnade Bukovina under österrikisk överhöghet. Österrikiska undersåtar, till exempel polacker iv och slovaker, slog sig ner i Bukovina. Den slovakiska befolkningen i hela Rumänien uppgick enligt folkräkningen 1992 till 20 719 personer. Slovakerna kom till nuvarande Rumänien under andra halvan av 1700-talet och första halvan av 1800-talet. Flest slovaker finns i följande län (rum. judeţ): Bihor (8 852 enligt folkräkningen 1992), Arad (6 781; varav 4 425 i staden Nădlac) samt Timiş (2 311; Arad och Timiş län ligger i Banatet).

Vad gäller tjeckerna i Rumänien, så uppgick de enligt 2002 års folkräkning till 3938 personer. De bor bland annat i sex byar i trakten kring staden Moldova Nouă, som ligger alldeles vid Donau och den serbiska gränsen. Byarna är: Gernik, Rovensko, Bigr, Svatá Helena, Eibentál och Šumice. Tjeckerna kom till Banatet på 1820-talet. Deras uppgift var att kolonisera området och därmed på ett naturligt sätt värna Österrikes sydöstra gränsområden. Tjeckerna hade det gemensamt att de kom från västra Böhmen, från trakten kring Plzeň.

Också i grannlandet Serbien finns slovakiska och tjeckiska minoriteter. I december 2002 levde 59 021 slovaker i landet, de allra flesta i provinsen Vojvodina.v I det serbiska Banatet (den östligaste delen av Vojvodina) finns en tjeckisk befolkningsgrupp. Bela Crkva, som i folkmun kallas Weisskirch, är ett centrum för den tjeckiska minoriteten.

Återstår att säga några ord om den tyska minoriteten i det rumänska Banatet, om banat-schwaberna. De kom till området under 1700-talet efter det att österrikarna drivit bort turkarna. Tyskarnas uppgift var att bygga upp området. De nya tysktalande invånarna kom från Rheinpfalz, Rheinhessen, Trier, Lothringen och Franken och i mindre utsträckning från Bayern, Schwaben och de österrikiska alptrakterna. Efter andra världskriget rönte tyskarna i den rumänska delen av Banatet ett skonsammare öde än tyskarna i den jugoslaviska delen. Den senare gruppen utsattes för en mycket omild behandling och fördrevs medan många av tyskarna på den rumänska sidan kunde stanna kvar. Många skickades dock till Sovjetunionen för att under några år utföra tvångsarbete innan de tilläts återvända hem (alla kom inte tillbaka). I boken Der leere Himmel berättar Richard Wagner att antalet tyskar i mellankrigstidens Rumänien uppgick till 780 000, motsvarande siffra för Jugoslavien var 500 000. Efter 1954 fanns det knappt en enda tysk kvar i Jugoslavien.

3.3.3 Gernik - en tjeckisk by

Nästa dag var det dags att åka söderut – dags att hälsa på tjeckerna! Dagens mål var Gernik, den största tjeckiska byn. Via Moraviţa och Oraviţa nådde vi Moldova Nouă och Donau. På motsatta stranden ligger Serbien-Montenegro. Här fanns också en och annan skylt på serbiska. Vi körde utmed Donau på väg 57 och hoppades att det snart skulle finnas en avtagsväg till vänster mot Gernik (rum. Gîrnic). Längs floden satt människor och fiskade. Efter ett tag dök en avtagsväg upp men ingen skylt som förkunnade att det var vägen till Gernik. Vi upptäckte dock en karta en bit därifrån och enligt den tydde det mesta på att vi skulle svänga av här.

Vi möttes av ett vackert, böljande landskap. Vi körde genom två byar som inte fanns med på vår karta. När vi kommit till slutet av den andra, frågade vi en dam på trottoaren om detta var vägen till Gîrnic. Jodå, fortsätt bara! Vägen var mycket smal och gropig. En skylt uppsatt på ett träskjul förkunnade att vägen till vänster ledde till vår hett eftertraktade by. Vi började dock undra om det inte var alltför dumdristigt att köra här – vägen var gropig och underredet fick sig en smäll ibland. Vägen började bära uppåt och plötsligt var det stopp. Någon hade spillt ut grus på vägen och nivåskillnaderna på vägbanan blev därmed alltför stora. Hjulen slirade i gruset, men vi lyckades komma därifrån utan större problem. Vi visste inte hur långt det var till byn, kanske låg den bara runt nästa krök? Jag gick bort till ett hus och frågade ett par kvinnor som arbetade på en åker hur långt det var till Gîrnic. ”Några kilometer”, tror jag att de svarade. Jag pekade i riktning mot Gernik och frågade på rumänska ”Tjecker?” – ”Da, Cehi”, svarade de. Jag gick tillbaka till Ulf och vi bestämde att vi skulle köra tillbaka till närmaste rumänska by och försöka övernatta där. Strax innan vi kom fram mötte vi två cyklister som visade sig vara tjeckiska turister. De sade att det bara var några kilometer till Gernik och att vägen var farbar. Vi var dock av annan uppfattning. I den rumänska byn fanns inga övernattningsmöjligheter så vi fortsatte i riktning mot Moldova Nouă. Väl ute på asfaltvägen dröjde det inte länge förrän det dök upp ett pensionat på höger sida, alldeles intill Donaus strand. Värdparet och servitrisen satt på terrassen och åt solrosfrön. ”Låt mig få veta när ni tänker duscha, så ska jag elda i kakelugnen”, sade mannen. Vi åt middag på hotellterrassen, en härlig fiskrätt, och drack vin till. Det var en ljummen och stilla kväll, en och annan bil körde förbi nedanför terrassen. Jag hade berättat för våra värdar att vi nästa dag tänkte besöka den tjeckiska byn Gernik. Medan vi satt och åt stannade en bil framför pensionatet och en kille klev ur. Han kom fram till oss och berättade på tjeckiska att hans mamma kom från Tjeckien. Vi pratade lite grand om Gernik. Hans tjeckiska var inte alldeles lätt att förstå, men mötet fick mig att längta ännu mer efter morgondagen.

Morgondimma över Donau. (Foto: Ulf Irheden)Morgondimma över Donau. (Foto: Ulf Irheden)

Nästa dag, en söndag, steg vi upp tidigt och körde till den sista rumänska byn före Gernik. Där parkerade vi bilen och började vandringen upp mot byn.

Ringaren i kyrkan i den sista rumänska byn före Gernik kallar till gudstjänst. (Foto: Ulf Irheden)Ringaren i kyrkan i den sista rumänska byn före Gernik kallar till gudstjänst. (Foto: Ulf Irheden)

Vandringen upp mot Gernik har inletts.Vandringen upp mot Gernik har inletts.

Det blev en härlig tur; vägen bar uppför hela tiden. Snart hade vi en fantastisk utsikt. Vid vägkanten hade man med jämna mellanrum satt ut stenar. På var och en stod en siffra. På den första stod det 7, på den andra 6, på den tredje 5… Vi mötte en hästskjuts och några lantarbetare. När vi till slut såg skylten ”Gernik” mötte vi en man och en kvinna på väg ut ur byn. De hälsade ”Dobrý den” (”god dag”) och då förstod jag att de var tjecker. Kvinnan berättade att hennes mor bodde i byn. Det är svårt att leva där om man är gammal, där finns ingen läkare, sade kvinnan. Hon och hennes man bodde i Oraviţa, en stad vi passerat på vår väg hit från Timişoara. Vad spännande detta var! Vi befann oss vid porten till en tjeckisk by, ensligt belägen högt uppe i ett svindlande vackert landskap. Husen var i fint skick. Vägen delade sig och vi visste inte i vilken riktning byns centrum låg. Vi frågade en man och så fortsatte vi i den anvisade riktningen. Vi mötte några byinvånare, vi tittade nyfiket på varandra. Husen låg lite huller om buller. Det var rent och snyggt.

Snart hade vi nått fram till kyrkan och efter den låg ölstugan. Härligt! På uteserveringen satt en pratglad gammal man. Jag förstod inte så väl vad han sade, men mannen pratade på och verkade nöjd. Ulf och jag slog oss ner och strax gick jag in i ölstugan och köpte öl. Jag pratade med en man som arbetat i gruvan i Moldova Nouă. Gruvan var inte lönsam och människor permitterades. Jag gick ut till Ulf igen och när vi suttit där ett tag kom en grupp unga män och slog sig ner vid bordet bredvid. Snart hade jag inlett ett samtal med dem och flyttat över till deras bord. De är som hämtade ur en gammal film av Miloš Forman, sade Ulf. De var klädda i svarta byxor och vit skjorta. De hade varit i kyrkan och tog nu igen sig på ölstugan. De berättade att de var arbetskamrater på Gerniks fabrik, Bobbintronic.vi

Ulf ville träffa borgmästaren och intervjua honom. Jag frågade killarna var jag kunde hitta honom. De svarade att han nog var i den andra ölstugan. Rätt som det var kom han dock gående på gatan tillsammans med sin bror. De kom fram till oss. Ulf och jag presenterade oss och det bestämdes att vi skulle komma hem till honom – han bodde mittemot – om en halvtimme. Vi drack upp och bestämde med killarna att vi skulle ses igen senare på eftermiddagen på stadens fotbollsplan där man brukade träffas och spela fotboll om söndagarna.

Hemma hos borgmästaren, som egentligen är vice borgmästare, bjöds vi att sitta ner vid ett runt bord i ett ombonat rum. På bordet stod kaffekoppar och en flaska tjeckisk rom. Efter ett tag kom svärmodern in med en god tårta. Teven stod på och ur den strömmade rumänsk folkmusik. Borgmästaren, som heter Václav Piecek (på sitt visitkort har han dock också en rumänsk namnvariant: Ventel Piecec), berättade att alla invånarna i byn har tjeckiskt ursprung, med undantag för ett fåtal (kanske bara några enstaka) ingifta. Många människor i de tjeckiska byarna har valt att ge sig av till Tjeckien. Sådana planer hade också borgmästaren och hans familj men efter två veckor var de tillbaka i Gernik. Gamla och sjuka föräldrar och längtan tillbaka gjorde att de valde att återvända. Vad behövs allra mest i Gernik? En upprustning av vägen till Moldova Nouă, svarade borgmästaren. Efter pratstunden gick vi ut. Vi gick över vägen och ställde oss framför kommunkontoret. Ulf fotograferade mig tillsammans med borgmästaren.

Foto: Ulf Irheden.Foto: Ulf Irheden.

Också han tänkte bege sig till fotbollsplanen senare på eftermiddagen. Vi tackade för pratstunden och hade nu ett par timmar framför oss på egen hand.

Skolan i Gernik. Tavlan har både tjeckisk och rumänsk text.Skolan i Gernik. Tavlan har både tjeckisk och rumänsk text.

Vi gick in i kyrkan, en enkel vit byggnad. På en bänk utanför satt tre vänliga gamla damer, iförda vackra, lite ålderdomliga kläder. De var mycket pratglada men tyvärr förstod jag inte så mycket av vad de sade…

Tiden gick och det började bli dags att bege sig till fotbollsplanen. Vägen bar uppför. Här och där satt människor och pratade framför sina hus. Vi hejdades i vår framfart av två äldre män som var mycket pratsugna. Inte heller dem förstod jag särskilt väl. Men något förstod jag. Det handlade om livet i byn och problemen man hade: många byinvånare har flyttat till Tjeckien och flera hus står tomma. Vi berättade att vi var på väg upp mot den gemensamma samlingsplatsen och sade hej då. Efter en rätt lång promenad – byn är långsträckt och hade år 1992 862 invånare – kom vi till slut fram. Vi befann oss på en vidsträckt, gräsklädd platå som delvis upptogs av en fotbollsplan. Några barn sparkade boll, en grupp vuxna stod och pratade.

Har Pavel Nedvĕds föräldrar lattjat med trasan här?Har Pavel Nedvĕds föräldrar lattjat med trasan här?

Ulf och jag slog oss ner en bit därifrån och började äta vår medhavda lunch. Rätt som det var dök ett bekant ansikte upp – en av killarna vi pratat med på ölstugan. Han slog sig ner en stund hos oss. Han berättade stolt att den tjeckiske fotbollsstjärnan Pavel Nedvěds föräldrar kommer från Gernik. De flyttade dock till Tjeckien och där föddes Pavel. Vi pratade lite om skolan i Gernik. Undervisningen sker både på rumänska och tjeckiska. Jag undrade om han ville flytta till Tjeckien. Nej, detta var hans hem, han ville inte flytta härifrån. Jag undrade om han brukade bege sig till någon större ort, till exempel Moldova Nouă, för att gå på bio och roa sig. Nej, blev svaret. Ibland åker han till en större ort för att handla. Efter ett tag gick han bort till sina kamrater och snart följde vi hans exempel. Vi träffade borgmästarens bror som leder byns orkester. Några bilar stod parkerade här, man umgicks och någon drack en öl. Jag frågade var Rovensko, den tjeckiska grannbyn, låg och fick det utpekat för mig. Jag hade läst att man kunde vandra mellan Gernik och Rovensko på smala vägar. Platån låg mycket vackert, omgiven av gröna bergssluttningar. Så var det tyvärr dags att säga hej då. Vi gick tillbaka samma väg som vi kommit.

Foto: Ulf Irheden.Foto: Ulf Irheden.

Foto: Ulf Irheden.Foto: Ulf Irheden.

De båda gamla männen satt kvar och vi stannade till hos dem för att avlägga rapport. När vi åter hade börjat röra på påkarna kom en Dacia full med passagerare susande uppför backen. Bakom ratten satt borgmästaren. Vi berättade att vi tyvärr måste ge oss av och så sade vi hej då. En bit längre ner i byn, mittemot byns andra ölstuga och Bobbintronic-fabriken, öppnades plötsligt en port och en man kom ut. Han undrade nyfiket vilka vi var. Vi sa att vi var från Sverige, men kanske sa detta honom inte särskilt mycket. Han pekade på ett stort och vackert utsmyckat hus i närheten och berättade att det stod tomt sedan de som bott där flyttat till Tjeckien. Även till denne man måste vi säga ”na shledanou” (adjö).

Foto: Ulf Irheden.Foto: Ulf Irheden.

Tyvärr var båda ölstugorna stängda, det hade inte varit dumt att proviantera lite inför nedstigningen till den rumänska verkligheten. I utkanten av byn hade vi ett sista samtal med en byinvånare, en vänlig gumma i gammalmodiga, vackra kläder.

Foto: Ulf Irheden.Foto: Ulf Irheden.

När Ulf frågade om han fick ta ett foto kastade hon ifrån sig käppen som hon använde när hon vallade korna. Ulf lät förstå att han ville att hon skulle ha käppen i handen och gumman lydde. Hennes kor betade fridfullt på en sluttning. Vi berättade lite om oss och hon något om sig. Varje månad lyfte hon en pension på en miljon tre hundra tusen lei (cirka 320 kronor). ”Na shledanou!”

På väg ner från Gernik kunde vi njuta av denna utsikt. (Foto: Ulf Irheden)På väg ner från Gernik kunde vi njuta av denna utsikt. (Foto: Ulf Irheden)

När vi nästan var nere i den rumänska byn stötte vi återigen på de tjeckiska cyklisterna. Jag avundades dem inte – de hade en sju kilometer lång uppförsbacke framför sig. På kvällen satt vi åter på hotellterrassen med blicken vänd mot floden och Serbien. Jag hade en stark känsla av att ha varit med om något mycket speciellt och minnesvärt.

3.3.4 Arad

Nästa dag, måndagen den 23 maj, körde vi längs Donau till staden Orşova. Med oss i bilen hade vi servitrisen på pensionatet. Denna dag skulle hon åka till Orşova och hon hade frågat om hon kunde få åka med oss. Och det gick ju bra. Dessutom var hon representant för den serbiska minoriteten – ännu en minoritet fogades därmed till vår samling, tack för det! Från Orşova gick färden norrut till Arad via Caransebeş, Lugoj och Timişoara. I Arad stannade vi två nätter. Här fanns en lång gata med ganska många praktfulla hus. I ena ändan av den låg vårt hotell och strax bredvid Stadsteatern där man spelade en pjäs av Jonas Gardell. Den andra kvällen promenerade vi i kvarteren bakom teatern. Här fanns en hel del mycket vackra, ståtliga hus, men tyvärr i dåligt skick. Vilka trivsamma kvarter det kunde bli här om husen renoverades!

3.3.5 Nădlac/Nadlak - slovakiskt centrum

På tisdagen åkte vi till staden Nădlac (Nadlak på slovakiska) som har 8 000 invånare. Hälften av dem är slovaker. Staden ligger alldeles intill den ungerska gränsen. Det var en trivsam liten stad med många planteringar. Här var rent och snyggt. Vi gick in på ett kafé och jag tilltalade servitrisen på tjeckiska och fick svar på slovakiska. Stadens slovakiska kyrka är protestantisk. Efter kyrkobesöket gick vi till det slovakiska bokförlaget och kulturcentrat "Ivan Krasko". Man höll till i trivsamma, moderna lokaler. Vi presenterade oss och berättade om vårt intresse för Rumäniens minoriteter. Vi samtalade med en rätt ung kvinna och blev bjudna på kaffe. Jag fick lyssna ännu mer koncentrerat än vanligt, för jag är helt ovan att samtala med någon som talar slovakiska. Efter alla år med tjeckiskan har jag fortfarande problem med hörförståelsen, och inte blir det lättare av att samtalspartnern talar slovakiska. Skillnaden mellan tjeckiska och slovakiska är ungefär lika stor som den mellan svenska och norska.

Kaffet drack vi ett rum fullt av böcker som förlaget givit ut. Jag frågade om det gick att köpa böcker och det gjorde det. Jag köpte verk av slovakiska författare från Rumänien, bland annat novellsamlingar av Dagmar Mária Anoca, Pavol Bujtár och Pavel Rozkoš. Dessutom köpte jag boken ”Tady byl samej les” (Här var bara skog) som innehåller korta berättelser om de sex tjeckiska byarna i Banatet. Jag fick även med mig några skoltidningar från Gernik, som trycks här i Nadlak på förlagets tryckeri, samt ett häfte som vittnar om det kulturella utbytet mellan slovakerna på ömse sidor om den serbisk-rumänska gränsen. I Pivnica i Vojvodina hölls under en januarivecka 2005 den fyrtionde upplagan av sångfestivalen "Stretnutie v pivnickom poli" med deltagare från både Rumänien och Serbien (även några slovakiskor från Ungern och Kroatien deltog). Årets festival innehöll 34 nummer. Undrar hur Miroslav Juraj Bélas låt ”Tebe sviti slnko a mne ani mesác” (För dig skiner solen, för mig skiner inte ens månen) lät? Vi besökte tryckeriet samt redaktionen för tidningen ”Naše Snahy” (Våra strävanden), en månadstidskrift med tyngdpunkt på samhälle och kultur utgiven av ”Demokratiska förbundet för slovaker och tjecker i Rumänien”. Detta förbund har en representant i det rumänska parlamentets ena kammare (där finns 18 sådana representanter för olika minoriteter). På redaktionen träffade jag poeten Adam Suchanský, men tyvärr förstod jag knappast något av vad han sade.

Grundskolan i Nădlac/Nadlak.Grundskolan i Nădlac/Nadlak.

Tryckeriet på Vydavatel’stvo Ivan Krasko.Tryckeriet på Vydavatel’stvo Ivan Krasko.

4 På hemväg

Efter detta trevliga besök åt vi lunch på en slovakisk restaurang. Därefter körde vi norrut mot Oradea, där vi inhandlade flytande souvenirer. Detta var mitt andra besök i staden, första gången var 1996. I Oradea såg vi en kvinna med ett mycket otäckt handikapp. Hon gick på alla fyra; kroppen var vriden på ett sådant sätt att den nedre halvan var vänd uppåt och den övre halvan nedåt. Hon ropade något där hon gick, antagligen tiggde hon. Jag såg en kvinna gå fram till henne och ge henne något. När vi var färdiga med Oradea, som har några kända byggnader av judiska arkitekter, styrde vi kosan mot Ungern och staden Debrecen som är ett protestantiskt fäste i Ungern. Här övernattade vi. Skillnaden mellan Ungern och Rumänien vad gäller levnadsstandard var slående. Ungern är mer modernt, byggnaderna mycket bättre underhållna.

Nästa dag var det torsdag. Färden gick norrut. Via den ungerska staden Miskolc, de slovakiska städerna Rimavská Sobota, Martin och Žilina nådde vi på kvällen den tjeckiska småstaden Jablunkov. Här övernattade vi på ett trivsamt litet hotell. Middag åt vi på en restaurang där servitrisen delade ut gratislotter. När det sedan var dragning vann Ulf ett ficklampsset. Maten var mycket god och kostade lite. På fredagen fortsatte vi norrut. Vi besökte staden Tešín/Cieszyn som ligger i både Tjeckien och Polen. Via Ostrava och Bruntál nådde vi så gränsstationen Międzylesie och åkte in i Polen. I staden Kłodzko som har en miniatyr av Karlsbron i Prag åt vi kvällsmat innan vi fortsatte. Övernattade gjorde vi i Kamienna Góra.

På lördagen fortsatte vi resan norrut. Vi åkte med kvällsfärjan från Świnoujście och var framme i Ystad på morgonen. I Lund sa jag hej då till Ulf och så återstod den sista biten till Hässleholm. Precis som för tre veckor sedan spelade jag skivan ”The Deep End” med den norska gruppen Madrugada på hög volym; den bästa låten, ”The lost Gospel”, hade blivit något av en resesignatur för mig och den spelade jag flera gånger. Så svängde jag till slut åter in på min parkeringsplats på Ljungdala. Allt hade gått väl. En mycket intressant resa var till ända.

Per Nilson
2005.07.01

i Se artikeln ”Vårfest med romerska anor i Europas glömda hörn” på www.kulturiost.se. Välj rubriken "Möten med människor och platser" och klicka därefter på "Tema Rumänien".
ii Källa: www.siebenbuerger.de/sbz/landundleute/index.html (klicka på ”Geschichte der Deutschen in Rumänien”)
iii Se artikeln ”Men Sara stannar kvar…” på www.kulturiost.se. Välj rubriken "Möten med människor och platser" och klicka därefter på "Tema Rumänien".
iv Orter med polsk befolkning i Bukovina är bl. a. Nowy Sołoniec (rum. Soloneţu Nou), Kaczyka (Cacica), Radowce (Rădăuţi)
v Källa: The Slovak Spectator nr 31/2004 (www.slovakspectator.sk/clanok-16975.html)
vi En längre artikel om Gernik och några av de andra tjeckiska byarna, ursprungligen publicerad i det tjeckiska veckomagasinet Respekt, finns att läsa i svensk översättning på www.kulturiost.se. Välj rubriken "Möten med människor och platser" och klicka därefter på "Tema Rumänien".