Besök i Klaipėda/Memel (Litauisk resa, del 7/10)

Av Per Nilson.

Kring årsskiftet 2013/14 gjorde jag en tio dagar lång resa till Litauen. Syftet med resan var att lära mig mer om landet, dess historia, kultur och levnadsförhållanden. Under hösten hade jag läst på om Litauens historia, sevärdheter och moderna förhållanden. Resan resulterade i totalt tio artiklar som publicerats här på Kultur i öst:

*Något om Litauens historia (del 1)

*Vilnius 1900-tal (del 2)

*Huvudstadens helgedomar (del 3)

*Vilnius – en bildberättelse (del 4)

*Några kyrkogårdar i Vilnius (del 5)

*Det judiska Vilnius (del 6)

*Besök i Klaipėda/Memel (del 7)

*Promenad i Kaunas (del 8)

*Besök i Druskininkai – Litauens sydligaste stad (del 9)

*Litauiska läckerheter (del 10)

-------------------------------------------------------------------

Källor: Gordon McLachlan: Lithuania (Bradt Travel Guides Ltd, 2002); Per Högselius: Östersjövägar (Atlantis, 2007); Lithuania. 100 places to visit (Terra Publica); Ulla Lachauer: Paradiesstrasse. Lebenserinnerungen der ostpreussischen Bäuerin Lena Grigolit (Rowohlt Taschenbuch Verlag, 2009)

"Det finns inget trevligare sätt att anlända till Klaipėda på än direkt från Kurische Nehrung [Kuriska näset], vars nordspets lägger sig tätt inpå den gamla preussisk-litauiska staden […]" skriver Per Högselius i Östersjövägar [1]. Själv anlände jag klockan 11.25 på årets andra dag med tåget från Vilnius som jag stigtit ombord på fyra timmar och fyrtio minuter tidigare. Om Vilnius karakteriseras av barockens ständiga rörelse så är stillheten Klaipėdas främsta kännemärke: lugna, raka linjer, kullersten, korsvirke och hus som trots sin storlek ger ett intryck av lätthet och effektivitet.

Om namnet Klaipėdas ursprung råder delade meningar. Två uppfattningar har jag stött på. Förhåller det sig så som Gordon McLachlan skriver i Lithuania att det är en sammansättning av två ord i det språk som de första invånarna i området (en kurländsk stam) talade, nämligen klaip ("bröd") och ėda ("äta")? Det första ledet känner jag igen från slaviska språk (tjeckiska: chleb); det andra behöver ingen närmare presentation. Wikipedia (sökord: Klaipėda) är dock av annan uppfattning: det mest troliga är att ordet (av kurländskt ursprung) betyder ”jämn mark” (”klais/klait” (platt, öppen, fri) + ”ped” (fotsula, mark)).

Lietuvos žmonės (Alma littera, 2008)Lietuvos žmonės (Alma littera, 2008)

Vad gäller kartbilden kan Litauen med rätta kallas "Lilla Afrika", om än ett aningen sammanpressat och knubbigt sådant. Inte ens "Afrikas horn" saknas. På omslaget till boken Lietuvos žmonės (ovan) ser vi en mamma hålla upp sitt barn just på "Afrikas horn". Översatt till Afrika kan vi säga att jag reste från Moçambique till Mauretanien på några timmar. Ur ett europeiskt perspektiv hann jag med en resa mellan två kultursfärer: från det katolska Centraleuropa till den protestantiska och tyskt präglade östersjövärlden. Håller vi oss till dagens politiska karta, så lyder beskrivningen: en resa tvärs genom Litauen, från öst till väst.

 

Ånglok på järnvägsstationen i Klaipėda.

Det första jag gjorde var att köpa returbiljett: redan 17.05 måste jag återvända till Vilnius. Det blev ett kort, alltför kort besök. När jag kommit ut från stationen och skulle korsa gatan upptäckte jag en staty: en kvinna som var på väg liksom jag. I den ena handen höll hon en resväska, i den andra ett barns hand. Barnet såg ut att gömma sig bakom henne. Min första tanke var: tyskar som flyr undan ryssarna i krigets slutskede. Jag har tagit reda på att statyn heter "Avsked" och restes i samband med Klaipėdas 750-årsjubileum. Den symboliserar flykten undan Röda armén 1944. När ryssarna intog Klaipėda i januari 1945 lär de ha stött på endast sex personer i hela staden.

Låt oss redan här stanna upp och bekanta oss lite grand med Klaipėdas/Memels 1900-talshistoria.

Memelområdet – en 140 kilometer lång och upp till 20 kilometer bred landremsa norr om floden Memel (litauiska: Nemunas) - utgjorde, fram till första världskrigets slut, den nordligaste delen av Ostpreussen (i sin tur den nordligaste delen av Tyskland). Memelområdet var en del av det så kallade Klein-Litauen ("Lill-Litauen") – ett område i norra Ostpreussen med stor litauisk befolkning. År 1919 hamnade Memelområdet under internationellt (franskt) mandat eftersom segrarmakterna ansåg att området till sitt ursprung var övervägande litauiskt och borde tillfalla Litauen. Dess 140 000 invånare tillfrågades inte. De "preussiska litauerna" hade emellertid inte så mycket gemensamt med litauerna i den republik som 1918 såg dagens ljus. De preussiska litauerna var ekonomiskt mer välsituerade och, i likhet med tyskarna, lutheraner och inte katoliker. Under århundraden hade man gått skilda vägar, och den etniska gemenskap som segrarmakterna hänvisade till var en illusion [2]. År 1923 erövrade Litauen Memelområdet, vilket skapade förbittring bland den tyska befolkningen. Vid en folkräkning 1925, där den etniska tillhörigheten kopplades till modersmålet, uppgav 43,5 procent av Memelområdets invånare att tyska var deras modersmål, 27,6 procent uppgav litauiska och 25,2 procent "klaipediska" [3]. År 1925 hade Klaipėda 35 845 invånare varav 30,5 procent var litauer [4]. År 1939 annekterade Hitler Memelområdet. Röda armén intog det 1945; innan dess hade de flesta memeltyskarna givit sig av. År 1948 blev området en del av den litauiska sovjetrepubliken och sedan 1991 ingår det i det självständiga Litauen. År 2011 hade Klaipėda 162 690 invånare. Litauer utgjorde cirka 74 procent, ryssar knappt 20 procent; tyskarna ryms inom gruppen ”övriga” (2,6 procent) [5].

 

Hus på Nėries-gatan.

Så fortsätter vi vår vandring ner genom Nya staden, längs Nėries-gatan.

Hus på Nėries- eller Donelaičio-gatan.

Även på Mažvydo-gatan, en tvärgata till Donelaičio-gatan, stötte jag på skulpturer. Jag tänkte att de hörde ihop med statyn framför järnvägsstationen, men om det förhåller sig så vet jag inte.

Hus på Mažvydo-gatan.

Klockmuseet på Liepų-gatan.

Från Tiltų-gatan kunde jag en bit västerut se de två höghusen som är formade som bokstäverna K och D. K:et står för Klaipėda och D:et för Danė, floden som rinner genom staden. Bara ett stenkast bortom dem börjar hamnen som ligger skyddad i lagunen (Kurisches Haff). Här vid sin spets kryper Kuriska näset nära fastlandet och medger endast en smal öppning ut mot Östersjön.

Vi står på bron över Danė som utgör en del av Tiltų-gatan. Här ser vi det berömda ”Meridianas”-skeppet, där det ligger förtöjt strax öster om bron. Åt andra hållet, nära Danės mynning i haffet, anlade Tyska orden på 1200-talet en borg som gavs namnet Memel. Därigenom kunde man kontrollera sjöfarten från Östersjön in i Kurisches Haff och vidare uppför Litauens vattenvägar (till exempel Nemunas), men också den viktiga överfarten från Kuriska näsets spets till det litauiska fastlandet. Memel kom att utvecklas till en blomstrande hamnstad. Byggandet av borgen i Memel var alltså en del av den kolonisation av Östersjö-området mellan floderna Nemunas och Wisła som Tyska orden inledde på 1200-talet. Den västra delen av området tvingades man dock avträda 1466. Den kvarvarande östra delen bildade år 1525 hertigdömet Preussen, i vilket Memel kom att ingå. Beteckningen "Ostpreussen" började användas efter Polens första delning 1772 när Preussen erhöll områden vid floden Wisłas mynning (Västpreussen). Mellan åren 1629 och 1635 lydde Memel under Sverige.

Vi har tagit oss över bron och befinner oss i Gamla staden med sitt kompakta rutmönster av långa, raka gator. Vi ser här Tiltų-gatan (Brogatan) som hette Friedrich-Wilhelm-Strasse fram till första världskrigets slut (eller möjligen ända till 1923).

I Gamla staden.

Tiltų-gatan.

Samma gata som på föregående bild. När detta foto togs hette gatan, som sagt, Friedrich-Wilhelm-Strasse. Kyrkan vi ser är den reformerta (numera riven).

På Teatertorget (Teatro aikštė) i Gamla staden visades bilder av det gamla Memel.

Teatern med statyn "Taravos Anikė/Ännchen von Tarau”, något av en symbol för Klaipėda så som Den lille havfrue är det för Köpenhamn. Den förra kom på plats 1912, den senare 1913. Simon Dach diktade om Ännchen von Tarau på 1600-talet. Det var för övrigt från en balkong på den här teatern som Hitler i mars 1939 i ett tal förkunnade att Memel åter tillhörde Tyska riket.

Senoji Hansa (Gamla Hansan) – en blygsam motsvarighet till krogen "Olde Hansa" i Tallinn enligt Per Högselius [6] – i närheten av Teatertorget.

Affisch som påminner om att det gått 90 år sedan Litauen lade beslag på Memelområdet (litauiska: Klaipėdos krašto). Den grön-vit-röda flaggan är "Lill-Litauens" (litauiska: Mažoji Lietuva) flagga.

Någonstans i Gamla staden, möjligen på Didžioji Vandens. Det är för övrigt på denna gata vi hittar "Lill-Litauens historiska museum" (nummer 6).

Detta vackra hus är fotograferat från den plats där Sankt Johannes-kyrkan en gång stod (Turgaus-gatan; Torggatan). Kyrkan skadades under andra världskriget och revs av ryssarna.

Tiltų-gatan, före detta Friedrich-Wilhelm-Strasse.

Återigen Tiltų-gatan.

Någonstans i staden. Är jag tillbaka i Östtyskland? undrade jag.

Härnäst styrde jag stegen mot de södra delarna av Gamla staden kring Turgaus aikšte (Marknadstorget), Aukštoji-gatan (med det fina gamla posthuset) och Daržų-gatan. Här finns många fina korsvirkeshus. Det är också här vi hittar Smedje-museet (Saltkalvių-gatan). Öster om Marknadstorget leder Sinagogų-gatan fram till den plats där synagogan tidigare stod. Här låg de judiska kvarteren. Något av allt detta är bevarat. När jag kom gående gatan fram såg jag plötsligt en stor järngrind som en kvinna höll på att stänga. Hon frågade om jag ville komma in och jag svarade ja. Jag befann mig nu på ett stort område; till vänster om mig fanns gräsmattor där gräset växte rätt högt; framför mig en långsträckt envåningsbyggnad och till höger om mig en mur med judiska namn här och var. Jag läste namnen och rörde mig i riktning mot huset. Jag gick längs den ena långsidan, till höger om mig ett högt staket bakom vilket det fanns en idrottsplats. Några barn spelade fotboll. På husets bortre gavel fanns en skylt som förkunnade att huset tillhörde stadens judiska församling, eller en judisk förening. Jag svängde runt hörnet och vandrade längs den andra långsidan. Genom ett av fönstren kunde jag se några män med kippa på huvudet sitta runt ett bord. Jag funderade på om jag skulle knacka på och försöka få en pratstund. Men modet svek mig. Nu vände jag blicken mot den gräsbevuxna delen av området. Längs en stig hade en rad stentavlor lagts ut. På dem kunde jag läsa judiska namn.

Alldeles i närheten låg en kyrka med ett mycket modernt och rätt säreget utseende. Dess kyrktorn hade jag fått syn på tidigare under dagen på långt håll. Nu gick jag dit. Det var den katolska Maria-kyrkan (Šv. Marijos Taikos Karalienės Bažnycia på Rumpiškės-gatan).

Ingenting av allt detta – de södra kvarteren i Gamla staden, det judiska området eller Maria-kyrkan – kunde jag fotografera eftersom batteriet i kameran var slut och jag hade glömt att ta med mig det andra batteriet.

Jag återvände så sakteliga norrut, mot järnvägsstationen. På Tiltų-gatan gick jag in på ett antikvariat. Jag köpte en tysk bok samt några vykort. Jag fick en pratstund med den unga tjejen som arbetade där. Jag berättade om mina intryck, bland annat om det lugn som staden utstrålar. O, ja, svarade hon lite blygt (blygsel passar bra ihop med den här staden), jag var i Vilnius för inte så länge sedan men jag blev så stressad. Här är det annorlunda. Tiden flyter på ett annat sätt här.

Jag hann även med ett besök i en skivaffär som sålde begagnade LP- och CD-skivor. Expediten och jag var de enda i affären. Vänligt undrade han var jag kom ifrån. När han fick höra att jag kom från Sverige sade han: "Det är inte så långt bort." Jag talade om att jag ville köpa ett par skivor med bra litauisk musik. Efter det att jag förklarat för honom vilken sorts musik jag gillar, tänkte han efter en stund. Han valde ut två skivor och gav mig några korta smakprov från dem. Därefter skyndade jag vidare norrut, mot stationen.

Nej, Litauen ligger inte långt från Sverige, i synnerhet inte Klaipėda. Här finns ett torg med det svenskklingande namnet Karlskronos aikšte och stadens universitet samarbetar med högskolan i Kristianstad.

Trots att besöket var mycket kort, hade jag blivit fäst vid staden. Om jag hade haft mer tid skulle jag ha besökt Simon-Dach-Haus på Jūros-gatan 7, där "Verein der Deutschen in Klaipėda” (Tyskarnas förening i Klaipėda) har sina lokaler. Här finns bland annat ett bibliotek och en festsal för sång- och folkdansaftnar; hit kommer man för att deltaga i kulturella arrangemang. Simon-Dach-Haus (litauiska: Simono Dacho Namai) har en hemsida, www.sdh.lt/de, varifrån man kan klicka sig vidare till "Verein der Deutschen in Klaipėda”. Föreningen har över 400 medlemmar.

Snart satt jag på tåget tillbaka till Vilnius. En del av restiden ägnade jag åt att repetera avsnittet om Kaunas i den guidebok jag hade med mig. Dit skulle jag nämligen åka nästa dag. Och det blev en helt annan historia.

------------------------------------------------------------------

[1] Östersjövägar, s. 195

[2] Paradiesstrasse,  s. 166-67

[3] Piotr Eberhardt: Ethnic Groups and Populaion Changes in Twentieth-Century Central-Eastern Europe, s. 40:

http://books.google.se/books?id=jLfX1q3kJzgC&pg=RA1-PA40&dq=lithuania+census+1923+language&cd=7&hl=sv#v=onepage&q=lithuania%20census%201923%20language&f=false

[4] Artikel: "Die Bevölkerung des alten Memels"

av Albertas Juškas: http://lietuvos.istorija.net/kleinlitauen/juska.htm

[5] http://en.wikipedia.org/wiki/Klaip%C4%97da (Wikipedia; sökord: Klaipėda)

Wikipedia stödjer sig på följande källa: www.stat.gov.lt/uploads/Lietuvos_gyventojai_2011.pdf

[6] Östersjövägar, s. 198