Via Belgrad och Budapest (Resan till Cluj, del 1)

Text och foto: Per Nilson.

Förutom denna artikel resulterade resan till Cluj i ytterligare två artiklar här på Kultur i öst:

Något om Clujs historia (Resan till Cluj, del 2)

Cluj – en bildberättelse (Resan till Cluj, del 3)

----------------------------------------------

”Villig att ta vägen söderut” är jag alltsomoftast. Våren 2014 blev reslusten särskilt stark. Jag försökte stå emot men lyckades inte. Snart var målet bestämt: jag skulle resa till Cluj i Rumänien och hälsa på en bekant, Elena, som ett flertal gånger besökt Lunds universitet inom ramen för ett utbyte mellan de svenska och rumänska akademierna. När kommer du till Cluj och hälsar på? frågade hon mig varje gång hon var här. Nu kunde jag svara: den andra maj klockan 14.37.

Jag bestämde mig för att flyga till Budapest och ta tåget därifrån till Cluj. Att flyga ända till Cluj var inget alternativ eftersom det skulle bli mycket dyrt (den 21 december 2014 inleder dock Wizzair sina flygningar på rutten Malmö – Cluj). Att Budapest skulle få vara med på ett hörn i början och slutet av resan passade mig utmärkt. Jag skulle kunna besöka Rudas-badet, uppsöka ett torg uppkallat efter en kär ungersk författare, och lite till. Och så skulle jag få åka tåg – det färdmedel som jag egentligen föredrar. Efter att ha konsulterat en flygsajt på nätet fastnade jag för ett alternativ som visserligen innebar en omväg men en rätt lockande sådan: jag skulle mellanlanda i Belgrad både på ut- och hemresan, kanske skulle jag kunna ta mig in till centrum under några nattliga timmar innan det var dags att gå ombord på morgonflygen till Budapest respektive Köpenhamn?

Klockan 20.55 på Valborgsmässoafton avgick Air Serbias flyg till Belgrad från Köpenhamn. Väl framme på Nikola Tesla-flygplatsen bestämde jag mig för att ta mig till centrum. Jag tog en taxi och snart rullade vi över Branko-bron. På Branko-gatan (Brankova) såg jag huset där vandrarhemmet ”In old shoes” ligger och där jag bott under två tidigare resor. Till höger busstationen Zeleni venac. Chauffören släppte av mig strax efter busstationen och vi kom överens om att mötas på samma plats vid ett visst klockslag några timmar senare.

Jag befann mig i hjärtat av Belgrad. Några stenkast längre bort börjar gågatan Knez Mihailova, kantad av pampiga hus som rymmer affärer, kaféer och restauranger. Snart stod jag vid det stora, moderna och inte särskilt vackra ”Kulturni Centar Beograd”. Jag fick idén att uppsöka Skadarlija-kvarteren där jag aldrig varit tidigare. Jag frågade om vägen och det visade sig vara i närheten. Och mycket riktigt: snart nådde jag fram till den fridfulla, kullerstensbelagda Skadarska-gatan. Här finns många kaféer och restauranger. Skadarlija beskrivs som Belgrads bohemkvarter. Utanför restaurang ”Tri šešira” (Tre hattar) hörde jag ljuva toner, det lät som zigenarmusik. Jag gick in. Snart möttes jag av en ung kypare som undrade vad jag önskade. Jag frågade om jag kunde slå mig ner och dricka något och njuta av musiken. Han förklarade, under det att han lade sin hand på min arm, att det tyvärr inte var möjligt eftersom det pågick en privat fest. På vägen ut ur restaurangen växlade jag några ord med en annan kypare, energisk och skämtsam. Plötsligt dök en kvinna upp, kyparen frågade om jag ville köpa henne. Aningen chockad och undrande – skämtade han? – gick jag ut och satte mig vid ett av borden på restaurangens uteservering. Jag beställde en öl och fick en Nikšičko från Montenegro.

Snart gick jag vidare. Jag vek av till vänster, in på en mindre gata. Uppifrån en svalgång eller balkong hördes röster. Jag anade ett nytt vattenhål och bestämde mig för att undersöka saken. När jag kommit uppför trappan möttes jag av en grupp unga människor som hälsade glatt. Genom en öppen dörr trängde ljudet av röster och jag förstod att jag befann mig utanför en pub, uppenbarligen av det enklare slaget. Jag slog mig ner hos sällskapet. Några bröt upp, två killar stannade kvar, den ene hette Miloš, vill jag minnas. Jag ville bjuda dem på en öl och gick in för att beställa. Längs bardisken i ett litet rum trängdes gäster med glas i händerna. Jag beställde men fick veta att det var för sent; efter ett visst klockslag fick de inte längre servera alkohol. Besviken gick jag ut på balkongen igen. En av killarna hade en flaska med sig och jag fick smaka på innehållet, fruktbrännvin.

Miloš och hans kompis förklarade, inte utan stolthet, att de själva producerat innehållet och att flaskan var gammal, från den jugoslaviska tiden. En av dem berättade något om sin tid i scouterna, eller var det pionjärerna? Vad han mindes minns jag inte men det var i alla fall inga otrevliga saker. Och så fick jag höra: inbördeskriget i Jugoslavien berodde på att de andra delrepublikerna inte ville vara med i Jugoslavien längre och att Serbien motsatte sig det. Ja, det är ju själva kärnan, tänkte jag. Jag undvek dock politiken som samtalsämne eftersom det lätt blir så laddat.

När de bröt upp slog jag följe med dem ett tag. Busstationen Zeleni Venac kom på tapeten och jag fick veta att namnet betyder ”grön krans” (vilket jag redan anat på grund av likheten med tjeckiskan: zelený vĕnec) och att det rör sig om något attribut i samband med ett krigiskt förflutet och att det gröna möjligen står för islam. Mer än så minns jag inte; jag har sökt på nätet men inte hittat någon förklaring.

När jag åter blivit ensam gick jag in på en nattöppen ćevapčići-servering. Några gäster satt kring borden, en ensam, dyster romsk man längst in i ett hörn, några män som pratade rätt högljutt och så en ensam kvinna vid ett bord nära dörren. Ljuden från teven – den serverade plastig underhållning och reklam – blandades med fräsandet från stekpannor och allsköns slammer bakom disken. Jag beställde något att äta, kanske en pljeskavica (ett slags hamburgare) eller en ćevapčići, av kvinnan bakom disken. Hon såg sliten ut, och spänd. En av männen flörtade med henne varpå hon vände sig till mig och förklarade på engelska att jag inte skulle tro honom, hon hade inget förhållande med honom.

Jag hade lagt min kamera på disken, och plötsligt märkte jag att den var borta. Jag såg mig omkring i rummet för att se om någon av gästerna hade norpat den. Och ja, kvinnan nära dörren kramade den i sina händer. Jag försökte ta den från henne men hon ville inte släppa den. Om jag inte hade lagt märke till det förr så gjorde jag det nu: kvinnan var inte vid sina sinnens fulla bruk. Hon pratade förvirrat. Jag lyckades slita åt mig kameran och sedan kördes kvinnan ut av de andra gästerna. Jag tyckte lite synd om henne. Senare märkte jag att något saknades på linsen, ett glas. Tror jag. Kanske var det kvinnans verk. Men det gjorde inte så mycket, jag var glad över att inte ha förlorat kameran; den gick fortfarande att använda och hursomhelst var det en mycket enkel och rätt gammal apparat.

Två unga killar kom in. Jag pratade lite med dem. Kvinnan bakom disken varnade mig: de är tjuvar.

Jag lämnade serveringen och begav mig till gågatan Knez Mihaila. Jag stannade vid ett bokhandelsfönster och hajade till när jag fick syn på en stor bild av Gavrilo Princip. Säga vad man vill om österrikisk maktpolitik men Princips dödliga skott mot tronföljaren Frans Ferdinand i Sarajevo var en terrorhandling, en terrorgrupps verk. Den grupp som Gavrilo Princip tillhörde ville skapa ett Storserbien, inlemma Bosnien (eller delar därav) i Serbien, vilket naturligtvis inte stöddes av Bosniens två övriga stora folkgrupper, muslimerna och kroaterna. Under 1990-talets jugoslaviska krig var de storserbiska planerna åter i arbete. Vad de innebar för Vukovar och Bosnien känner vi till. Med tanke på detta kändes bokhandelns tilltag rätt unket. Eller läste jag in för mycket? Kanske ska det enbart ses som en av otaliga påminnelser detta år om att det gått hundra år sedan första världskrigets utbrott?

Bland titlarna som visades upp i skyltfönstret fanns en bok med texter av Milena Jesenská, den framstående tjeckiska journalisten som pliktade med livet för sitt motstånd mot nazisterna. Det var naturligtvis hon som skulle ha förärats en stor bild.

Jag återvände till den plats där taxichauffören släppt av mig. Han var redan där och vi begav oss till flygplatsen. Dimman låg tät. ”Mgla” – det heter mlha på tjeckiska – försökte jag. ”Magla”, rättade chauffören mig.

Några timmar senare, klockan nio, landade jag i Budapest. Det var första maj.

Någonstans i Budapests centrum.Någonstans i Budapests centrum.

Från flygplatsen bar det av mot centrum – först med buss och sedan vidare med tunnelbanan till Keleti pu, ”Östra järnvägsstationen”, den största av Budapests tre viktigaste järnvägsstationer, belägen i Pest, det vill säga på Donaus östra strand. Under tunnelbanefärden satt jag mittemot några barn som reste i en vuxens sällskap. Vi fick ögonkontakt och jag skojade lite med dem; de tittade på mig och kommenterade inbördes det hela. När de skulle stiga av pratade den vuxne med ett av barnen varpå denne vände sig mot mig och fick fram ett blygt men klart och tydligt ”goodbye”.

På Keleti pu passade jag på att köpa biljett till Cluj i Rumänien, dit jag skulle resa följande dag.

Jag påbörjade promenaden till vandrarhemmet på Wesselényi utca i Erzsébetváros (”Elisabetstaden”). Jag gick längs Rákóczi utca i riktning mot Donau. Jag hade ingen lust att rota fram någon karta utan frågade i stället en man var jag skulle ta av till höger för att nå fram till Wesselényi utca som löper parallellt med Rákóczi utca. I stället för att förklara vägen slog han följe med mig. När vi nådde fram till Yep Hostel ville jag tacka honom för hjälpen. Jag gick in i en affär och köpte något att äta och bjöd honom på det; han fick också lite pengar. Att han inte var född under en lycklig stjärna hade framgått under promenaden.

Utsikt mot gatan från vandrarhemmets sovsal:

Utsikten mot gården från vandrarhemmets svalgång var av ett annat slag:

Där Wesselényi utca och Dohány utca möts ligger den magnifika ”Dohány-gatans synagoga”:

Vi befinner oss i de gamla judiska kvarteren belägna mellan Király utca (fd Majakovszkij utca) och Dohány utca. Här finns flera synagogor men judarna är numera mycket få. Från november 1940 var Ungern allierat med Tyskland. Fram till våren 1944 var judarna i Ungern förskonade från deportationer, de tvingades dock leva under diskriminerande lagar. Tyskarna var missnöjda med ungrarnas bristande vilja ”att lösa den judiska frågan”. I mars 1944 besattes Budapest av tyska trupper, en tyskvänlig regering installerades. Deportationerna av judarna i landet inleddes. Över 400 000 judar sändes med tåg från Ungern till Auschwitz (många av dem hade flytt till Ungern från andra länder) innan de ungerska myndigheterna i juli avbröt deportationerna. Med undantag för Budapest fanns det vid det laget knappt några judar kvar i landet. Efter det att Horthy, Ungerns auktoritäre ledare under mellankrigstiden, abdikerat i oktober 1944 och de fascistiska pilkorsarna på tyskarnas initiativ tagit makten intensifierades deportationerna och mördandet i Budapest. Hösten 1944 upprättades ett getto i staden, och synagogan på Dohány utca gjordes till huvudingång. Mördandet pågick till januari 1945 då Röda armén intog staden.

Nästa dag, den andra maj, var jag uppe tidigt. Avfärd klockan 6.40 mot Cluj, Rumänien, från Keleti Pu. Under min promenad fick jag syn på huset med den höga spiran (på Erszébet Körút 9-11) där det legendariska New York Café är inrymt.

New York Palace i morgonljus.New York Palace i morgonljus.

Några minuter senare var jag framme vid Keleti Pu:

Tidigt på eftermiddagen den sjätte maj var jag tillbaka i Budapest. På kvällen följande dag skulle jag flyga hem via Belgrad.     

Jag hade bokat in mig på ett nytt vandrarhem, strax intill Keleti Pu. Föreståndaren var en ung kille som flyttat till Budapest från en stad i Maramureş i norra Rumänien som jag besökt under en resa 2005. Maramureş tillhörde fram till 1920 Ungern och ungrarna utgör i dag dess största etniska minoritet.

Vandrarhemmets svalgång:

Dagens uppgift bestod i att ta mig till Kosztolányi tér och fotografera för mitt bokförlags räkning, Bokförlaget perenn. I februari 2015 ger jag nämligen ut en roman av Dezső Kosztolányi, Lärkan. Läs mer om den på www.perenn.com.

På Kosztolányi-torget (Kosztolányi tér):

När vi ändå befinner oss på kulturens område: här ytterligare några namn jag stötte på i gatubilden:

Béla Bartók-gatan (Kjell Espmarks roman Béla Bartók mot Tredje riket står på min läslista).

På det hus där Café Astoria är inrymt finns en minnestavla över Sándor Petőfi, som räknas som den allra främste ungerske poeten.

Nästa dag, den sista i Budapest, stod två saker på programmet: besök på det legendariska New York Café samt Rudas-badet, ett av flera turkiska bad som staden stoltserar med. Här New York Café: 

New York Café är legendariskt och beundrat av många, säkert med rätta, men mig lämnade det oberörd. Jag beställde en kaffe, drack den snabbt, och var ute på gatan igen.

Jag tog mig till fots ner till Rudas-badet, som ligger vid Donaus strand på Buda-sidan.

Strax innan jag steg ut på Elisabetbron som tog mig över floden, från Pest- till Buda-sidan, fick jag syn på en av Budapests mest berömda restauranger, Mátyás Pince:

Från bron kastade jag lystna blickar mot Rudas-badet och dess kupol, som från utsidan inte ser så mycket ut för världen. Uppe på Gellértberget Frihetsmonumentet:

I närheten av brofästet på Budasidan ligger Elisabetplatsen (Erzsébet tér) med en staty över kejsar Frans Josefs hustru, Elisabet. Hon lärde sig ungerska och tillbringade långa perioder i Ungern. Hon älskades av ungrarna som kallade henne Sissi. Det var ett återseende: några dagar tidigare hade jag mött henne på innergården till Evangelisk-lutherska kyrkan i Cluj, Rumänien. Här ser vi henne i Budapest:

Alldeles bakom Rudas-badet reser sig Gellértberget:

Rudas-badet är inte bara ett bad utan en kulturinstitution, en byggnad av stort historiskt värde. Under resans två korta anhalter i Budapest missade jag det mesta av stadens sevärdheter men det fanns en som jag bara inte fick missa: Rudasbadet. En kompis hade talat sig varm för detta delvis ångande tempel. Under ett besök i staden hade han en tidig morgon lämnat barn och blomma och begett sig till Rudas. Njutningsfullt hade han stigit ner i den stora bassängen. Ovanför sig hade han inget tak utan ett himlavalv i form av en kupol; i dess mitt en öppning genom vilken vårmorgonens ljus strömmade in och sköt en stråle rakt ner i bassängens mitt.

Efter att ha bytt om och bundit om mig ett tarzanskynke – två vita tyglappar som hängde ner fram- och baktill – lämnade jag på allvar den hektiska och bullrande staden bakom mig. Jag klev in i ett tyst, stort rum med gamla bastanta, varma stenväggar och ett rogivande, mjukt ljus. I mitten en stor bassäng och runtomkring ett antal mindre, kanske fyra, med olika temperatur på vattnet. Jag steg ner i den stora bassängen. Till vänster om mig låg en äldre man förtöjd vid bassängkanten. En annan man kom långsamt simmande och lade till bredvid. De hälsade tyst på varandra och inledde ett samtal.

Baden i bassängerna varvade jag med besök i de två ångbasturna som verkligen gjorde skäl för namnet. Alltför snart måste jag dock bryta upp, jag hade ju ett flyg till Belgrad att passa. På Elisabetbron vände jag mig om och tog en sista titt på Rudas-badet. I sin bok Budapest. Europas hjärta skriver Clas Thor om den turkiska värld som badet utgör: ”Under sin långa ockupation av Buda och Pest byggde turkarna, som var muslimer, minst nio praktfulla bad. De tjänade som mötesplatser, hälsobad och rituella bad inför bönestunderna i de drygt 20 moskéerna. Två av baden, Rudasbadet och Királybadet, undgick att helt förstöras under återerövringen av Buda och Pest 1686. Enligt gamla uppteckningar ska det som gömmer sig under Rudasbadets ärggröna koppartak vara ’så underbart, att det i hela världen ej har sin like’.”

Utsikt från Elisabetbron:

Några timmar senare befann jag mig återigen på Ferenc Liszt-flygplatsen. Hemresan via Belgrad hade påbörjats. Natten i den serbiska huvudstaden tillbringade jag denna gång på flygplatsen. På morgonen lyfte Air Serbias flyg till Köpenhamn. Min serbisk-ungersk-rumänska åttadagarsresa var till ända.

 

Källor:

Clas Thor: Budapest. Europas hjärta (Ordfront 1986)

Levande historia:

http://www.levandehistoria.se/raoul-wallenberg-1912-1947/tyskland-rensar-ungern-pa-judar

United States Holocaust Memorial Museum:

http://www.ushmm.org/wlc/en/article.php?ModuleId=10005264