Böhmen - en tjeckisk-tysk historia: en pragresa i text och bild

Av Per Nilson (foto: P. Nilson, J. Malicki, Ö. Bakke)

I juni 2012 gjorde jag en resa till Prag tillsammans med en norsk kompis. Det var hans första besök i staden medan jag hade varit där många gånger tidigare.

Jag förberedde mig väl inför resan, läste på om historia och sevärdheter. Kanske var det valet av boende – ett rum på (Jan) Hus-huset (Husův dům) – som gjorde att jag denna gång intresserade mig speciellt för Prags och Böhmens historia. Låt oss allra först ta en titt på den! Därefter följer ett avsnitt med bilder från resan.

Jan Hus, den tjeckiske prästen som på 1300- och 1400-talen utmanade den katolska kyrkan och till slut dömdes till döden av konciliet i Konstanz 1415, är en mycket viktig gestalt i den tjeckiska historien. Böhmens historia är i mångt och mycket en tjeckisk-tysk historia – en historia om tjeckisk kamp mot det tyska men också om fredlig samlevnad. Jan Hus’ livsgärning inordnar sig i detta mönster. Men låt oss ta det från början!

Böhmen utgjorde tidigt ett hertigdöme inom Tyska riket. Hertig Václav I – som sedermera blev böhmiskt skyddshelgon, "Helige Václav" – uppmuntrade tysk mission och underkastade sig 929 den tyske kungens överhöghet. Det väckte ont blod bland Böhmens hedniska stormän. År 929 mördades Václav på uppdrag av brodern Boleslav.

År 962 uppstod det tysk-romerska riket ur det östfrankiska riket. Från ungefär år 1200 var Böhmen ett kungadöme under kejserlig överhöghet.

År 1419 reste sig tjeckerna mot den tyska kejsarmakten under ledning av husiten Zelivský. Tillsammans med en husitisk folkmassa begav han sig till Nya stadens rådhus vid Karlsplatsen (Karlovo náměstí). Det var Hus’ död på bålet i Konstanz som var den tändande gnistan. Väl framme vid rådhuset kastade upprorsmännen ut ett antal kejserliga ämbetsmän genom fönstret. Det var den första defenestreringen i Prags historia. Upproret var också inledningen på husitkrigen mellan husitiska och kejserliga trupper. Kriget var mycket blodigt och rasade fram till 1434. En orsak till konflikten var tjeckernas missnöje med den stora tyska invandringen till Böhmen – bland annat till Sudetlandet – under de föregående århundradena. Kejsarmakten avgick med segern. (År 1938 skulle Hitler göra anspråk på Sudetlandet, och västmakterna lät honom ta för sig efter att han lovat att nöja sig med detta territorium…)

Efter den jagellonske kungen Ludvig II:s död 1526 valdes Ferdinand av huset Habsburg till kung i Böhmen och Ungern. År 1558 blev han tysk-romersk kejsare (Ferdinand I). Från 1526 fram till 1918 var Böhmen ett av habsburgarnas arvländer.

I början av 1600-talet var tjeckerna missnöjda med det katolska förtrycket. Ett religiöst och nationellt uppror ägde rum. Två kejserliga ståthållare kastades ut genom ett fönster i Pragborgen. Det var den andra defenestreringen i Prag och upptakten till Trettioåriga kriget i Europa. Tjeckerna besegrades av kejserliga trupper vid slaget vid Vita berget (i Prags västra delar) 1620. En hårdhänt motreformation inleddes. Detta var barockens tid och de många barockkyrkorna som byggdes i Prag skulle vittna om katolicismens seger. Barocken var med andra ord den tyska, katolska kejsarmaktens arkitektur.

År 1806 upplöstes det tysk-romerska riket. Österrike blev en självständig kejsarmakt.

Under 1800-talet uppstod en nationell väckelse i Böhmen som kulturellt och andligt banade väg för den tjeckoslovakiska statens bildande 1918. Framträdande personligheter i den tjeckiska renässansen var bland andra språk- och litteraturforskaren Jungmann samt historikern Palacký.

Under första världskriget, då tjeckerna stred på Österrikes sida, var det många som valde att byta sida. I Ryssland fanns tjeckiska legioner. Den tjeckisk-judiske författaren Karel Poláček har berättat om hur han, tillsammans med en kamrat, sprang över till den serbiska sidan vid fronten strax norr om Belgrad. Resten av kriget tillbringade de i serbisk krigsfångenskap. Ett annat exempel på tjeckisk avoghet mot Österrike och kejsaren ges i Josef Čapeks barnbok Hundens och kattens äventyr från 1929. I ett kapitel som handlar om Tjeckoslovakiens nationaldag den 28 oktober säger Hunden till Katten: "Jag vet bara att världen är bättre nu än vad den var förr, för då pågick ett stort krig och människor hade inte mat. Människorna var ledsna och olyckliga, därför att de hade en usel kejsare. Men nu är det tusen gånger bättre, för det är inte längre krig och människorna har en bra president som heter Masaryk.” Josef Čapek – bror till Karel Čapek (död 1938) – var demokrat och svuren fiende till nazismen. Han fängslades strax efter tyskarnas inmarsch i Prag i mars 1939 och dog i fläcktyfus i Bergen-Belsen strax före krigsslutet.

T. G. Masaryks arbete för en självständig stat bar frukt i och med Tjeckoslovakiens grundande hösten 1918.

Efter andra världskrigets slut fördrevs den tyska befolkningen, som bott i Tjeckoslovakien sedan århundraden tillbaka. Fördrivningen skedde enligt principen "kollektiv skuld". Även tyskar som aldrig varit nazister tvingades lämna landet. Under sin tid som tjeckoslovakisk/tjeckisk president tog Václav Havel avstånd från fördrivningen och det våld som den tyska befolkningen inte sällan utsattes för.

Med demokratins återkomst till Tjeckoslovakien och Havel som president kunde man återigen öppet diskutera det som hände efter andra världskrigets slut. I det kommunistiska Tjeckoslovakien och i DDR var sådana frågor tabu. Med den västtyske (sedermera tyske) presidenten Weizsäcker hade Havel en hjärtlig och mycket förtroendefull relation.

Böhmens långa historia som en del i det tyska riket har satt tydliga spår även i det tjeckiska språket. Så här skriver Nationalencyklopedin: "Oavsett var språket talas har det emellertid två varianter, en officiell (spisovná čeština ’skriven tjeckiska’) och en vardaglig (obecná čeština ’allmän tjeckiska’), som skiljer sig åt betydligt i såväl uttal, grammatik som ordförråd. Detta är en följd av tjeckiskans märkliga historia. Tjeckiska är det äldsta slaviska litteraturspråket; redan på 1300-talet fanns alla dåtida litterära genrer representerade. Efter 1620 förlorade tjeckiska sin status som officiellt språk, städerna förtyskades alltmer och tjeckiska blev ett skriftlöst allmogespråk. Under den nationella pånyttfödelsen under första hälften av 1800-talet introducerades tjeckiskan på nytt som skriftspråk men i princip i den form den hade före trettioåriga kriget."

Den så kallade allmänna tjeckiskan har många tyska lånord, t ex rychtyk (richtig), fotr (Vater), flaška (Flasche), fajfka (Pfeife), flek (Fleck), štempl (Stempel), štreka (Strecke), machr (Macher), šmakovat (schmecken), špacírovat (spazierengehen), švorc (schwarz).

Innan vi lämnar detta rent historiska avsnitt, låt oss kort återvända till defenestreringarna. Det talas ibland om en tredje sådan. Det handlar om Jan Masaryk, son till Tjeckoslovakiens förste president Tomáš Masaryk och utrikesminister 1945-1948. Han stannade kvar på posten efter kommunisternas kupp i februari 1948. En dag i mars 1948 hittades han emellertid död på marken nedanför ett fönster i utrikesdepartementet. Det är oklart om det var ett självmord eller om han mördades av kommunisterna.

Och nu dags för bilder från resan!

 

Öyvind och jag bodde på Husův Dům (Hus-huset) på Jungmannova-gatan 9 i Prag. Ett dubbelrum med toalett och dusch kostade 1 760 tjeckiska kronor/natt (ca 650 kr). För frukost betalade vi extra. På fasaden står: "Centrum för de tjeckiska brödernas evangeliska kyrka". I mitten står Jan Hus med en kalk i handen. Ovanför ingången finns också ordet "kalich" (kalk). Husiterna ansåg att menigheten borde få del av också vinet, inte bara brödet, vid nattvarden. Därför kom de att kallas utrakvister (av latinets utraque "bådadera"). Till vänster på fasaden syns en bibel med de grekiska bokstäverna alfa och omega och till höger ett lamm med en fana. Om det hade stått något på den skulle det nog ha varit "Sanningen segrar". Hos "Tjeckiska bröderna" i Prag finns jämte pensionat för turister också samlingslokaler. "Tjeckiska brödernas evangeliska kyrka" grundades 1918 genom en sammanslagning av lutherska och reformerta kyrkor. Den ska ej förväxlas med "Böhmiska bröderna" (tjeckiska: Jednota bratrská; bokstavligen: 'brödrauniteten') som uppstod ur en pacifistisk gren av den husitiska rörelsen i Böhmen på 1400-talet. "Böhmiska bröderna" fick utstå svåra förföljelser.   

I receptionen på femte våningen sitter den vänlige Jaroslav Kolafa, som pratar bra engelska. Vid ingången till receptionen finns denna lilla tavla med texten: "Välkommen den som kommer med goda avsikter".

På en vägg i huset hänger denna plansch, med tysk text, om Jan Hus och hans gärning.

Frukostsalen.

Utsikt från takterrassen. I bakgrunden ser vi toppen av Nya stadens rådhus.

Bonad från 1915 som minner om att det gått 500 år sedan Jan Hus dömdes till döden av konciliet i Konstanz. Varken kalken eller parollen "Sanningen segrar" saknas.

En skylt på gården till Hus-huset minner om att det 1981 gått 200 år sedan kejsar Josef II utfärdade sitt toleransedikt som gav religionsfrihet åt lutheraner, reformerta och grekisk-ortodoxa; även judarnas rättigheter utökades. Tavlans text lyder: "Till minne av dem som bevarade arvet från reformationen i tider av förföljelse och som genom förkunnare från Ungern och Slovakien förnyade de evangeliska församlingarna."

Tjeckiska brödernas evangeliska kyrka har som symboler kalken och Bibeln.

I Sankt Nikolaus-kyrkan vid Gamla stadens torg huserar numera Tjeckoslovakiska husitkyrkan. Kyrkan bildades 1920, två år efter Tjeckoslovakiens grundande, genom en nationell utbrytning ur den romersk-katolska kyrkan. Bildandet av husitkyrkan var ett uttryck för den nya statens sökande efter en tjeckoslovakisk identitet. Dess förste president blev T. G. Masaryk. På kyrkans hemsida (www.ccsh.cz) kan man läsa: "Masaryk följde dess [kyrkans] grundande och betecknade den som en husitisk kyrka." Masaryk citeras: "Tjeckoslovakiska kyrkan är en husitisk kyrka."

"Sanningen segrar" står det på denna fana i Sankt Nikolaus-kyrkan vid Gamla stadens torg där numera Tjeckoslovakiska husitkyrkan firar gudstjänster. "Sanningen segrar" är en välkänd husitisk paroll. Hus skrev: "Sök sanningen, lyssna till sanningen, lär dig sanningen, älska sanningen, tala sanning, håll dig till sanningen och försvara sanningen ända in i döden". Tjeckoslovakiens grundare och förste president, Masaryk, valde just "Sanningen segrar" som sitt valspråk. Även Havel betonade sanningens betydelse. Som president yttrade han ibland följande mening: "Sanning och kärlek måste segra över lögn och hat".

"Det brinner, min sköna!" Titeln på Miloš Formans film är som gjord för denna dramatiska utsmyckning på ett hustak vid Gamla stadens torg.

Funkisarkitektur i närheten av Národní třída.

Funkis i närheten av Vinohrady-teatern.

En morisk karyatid på Morzin-palatset, Nerudova-gatan 5.

Jungfru Marie och Helige Karl den stores kyrka sedd från Vyšehrad. Kyrkan började byggas under Karl IV:s tid. Han var kung över Böhmen och tysk-romersk kejsare och levde på 1300-talet. Under denna tid var Prag centrum i det tysk-romerska riket. Böhmen upplevde en blomstringstid. Karlsbron byggdes och ett universitet grundades. Karl IV ville anknyta till Karl den store. Därför uppvisar denna kyrka likheter med Karl den stores kröningskyrka i Aachen (båda är åttkantiga).

Monument över Karl IV intill Jungfru Marie och Helige Karl den stores kyrka.

Om man står på Národní och blickar in i gluggen mellan Nationalteaterns gamla byggnad och nybyggnaden, ser man "Ginger och Fred-huset" till vänster och Mánes-tornet till höger.

Foto taget från "Lilla Eiffeltornet" på Petřín-höjden. I mitten Sankt Nikolaus-kyrkan med sin kupol och sitt torn. Bakom den Sankt Tomas-kyrkans spetsiga torn. Allra längst bort Wallensteinpalatsets trädgård. Sankt Nikolaus-kyrkan räknas som en av de finaste barockkyrkorna i världen. Arkitekter var far och son Dientzenhofer.

Wallensteinpalatsets trädgård. Wallenstein var en lysande fältherre på 1600-talet. Han försökte göra sitt palats så praktfullt att det överglänste Borgen (Hradčany) uppe på höjden. Wallenstein var inblandad i en rad maktkamper. Misstron mot honom var stor från många håll och det slutade med att kejsaren röjde honom ur vägen.

Sankt Tomas-kyrkan och bakom den Sankt Nikolaus-kyrkan sedda från Wallensteinpalatsets trädgård.

I år är det 60 år sedan två unga tjeckoslovakiska fallskärmssoldater i brittisk tjänst, Gabčik och Kubiš, sköt riksprotektor Heydrich i Prag. Om deras mod – och modet hos alla dem som hjälpte och gömde dem – och den ofattbara terrorn ("heydrichiaden") mot tjeckiska motståndsmän och deras familjer handlar denna utställning i Wallensteinska palatsets trädgård. Gabčik och Kubiš gömde sig i kryptan till en ortodox kyrka i Prag (Helige Kyrillos och Methodios kyrka). En annan tjeckisk fallskärmssoldat i brittisk tjänst, Karel Čurda, avslöjade dock för tyskarna var attentatsmännen gömde sig. Tyskarna omringade kyrkan men stötte på hårt motstånd. Flera tyskar dödades. Motståndsmännen visste att deras kamp var utsiktslös. I sista stund tog de livet av sig.

Wallensteinpalatsets trädgård med Hradčany i bakgrunden.

Ett gammalt sjukhus i hörnet av Apolinářská-gatan och Ke Karlovu-gatan.

I närheten av matematiska fakulteten på Ke Karlovu-gatan. I november 1989 fick studenter tillåtelse att genomföra en demonstration till minne av studenten Opletal som mördades av nazisterna. Deltagarna passade dock på att protestera mot kommunistregimen. Polisen ingrep med brutalitet. Detta var inledningen på Sammetsrevolutionen som kulminerade i och med att Václav Havel svor presidenteden i slutet av december samma år.

Vinohrady-teatern där Karel Čapek var verksam en kort tid.

Utsmyckning på hustak vid Václavplatsen.

Tavlan på Melantrichova-gatan 14 (tyska: Melantrichgasse) berättar att den tyskspråkige författaren och journalisten Egon Erwin Kisch – även kallad "Den rasande reportern" – föddes i detta hus. På samma gata (nummer 7) bodde journalisten (och sedermera författaren) Lenka Reinerová (1916-2005) en tid som ung. Hon kallas "den sista författaren i Prag som skrev på tyska". Hon kände Kisch och har berättat om honom i sina böcker, till exempel Das Traumcafé einer Pragerin som jag översatt och givit ut på mitt förlag, perenn (Drömmarnas kafé). I Prag, på Ječná-gatan 11, finns Prager Literaturhaus – ett museum över den en gång så livaktiga tyska litteraturen i Böhmen. Lenka Reinerová var en av initiativtagarna till museet (http://www.prager-literaturhaus.com/).

Melantrichova-gatan 14 med dess berömda björnportal – huset på vilket Kisch-tavlan är uppsatt.

Jan Hus-monumentet på Gamla stadens torg. Monumentet uppfördes efter Tjeckoslovakiens bildande. Mariafiguren avlägsnades. Den hade prytt torget i många år men passade inte tjeckerna. Den representerade den katolska kejsarmakten som efter segern 1620 farit fram så hårt mot protestanterna och genomdrivit en sträng motreformation. Vad passade då bättre än ett monument över Jan Hus som satte sig upp mot den katolska kyrkan och fick plikta därför med livet? I sin utmärkta lilla bok Mitt älskade Prag skriver Ivan Klíma: "[…] Jan Hus, en framstående predikant och författare, en man med ovanlig moralisk styrka. Hans lära genomsyrades av en strävan efter att försöka finna det för den kristne mest väsentliga. Gång på gång kom han fram till att det var ett liv i sanning. Sanningen kunde man finna inte bara i Skriften, utan också i förnuftet som stödde sig på personliga erfarenheter. För denna sanning skulle man våga ta risker, till och med vara beredd att dö. Det var en omstörtande åsikt för sin tid och den avvek alltför mycket från kyrkans sätt att tänka och uppträda." (s. 23-24).

"Vi förblir trogna" står det på denna segervissa tavla. Den gjutna handen med sitt klara budskap, uttryckt i två ord, kan man se på husväggar på olika ställen i Prag. "Vi förblir trogna" var namnet på en anti-nazistisk motståndsgrupp som verkade i protektoratet Böhmen-Mähren 1939-1942.

På många ställen i Prag finns skyltar som minner om händelser under andra världskriget. På denna står: "Här föll fyra hjältar under de revolutionära striderna i maj 1945."

Vinodling på Vyšehrad. Utsikt över Vltava.

Porten till Sankt Petri och Pauli kyrka (Kostel svatého Petra a Pavla) på Vyšehrad. Örnen symboliserar den tid då Böhmen var ett hertigdöme. Böhmen som kungadöme (från ca 1200) symboliseras av det krönta lejonet.

På Vyšehrad-kyrkogården vilar många framstående tjecker, däribland den lärde förfalskaren Hanka. Han skulle kunna kallas "Böhmens Macpherson". Under lång tid trodde många att Václav Hanka verkligen hittat två forntjeckiska handskrifter –"Rukopis královédvorský" och "Rukopis zelenohorský" – men senare visade det sig att det var fråga om förfalskningar utförda av Hanka. På Hankas gravmonument står: "Nationerna dör inte, så länge språket lever".

Antonín Dvořáks grav på Vyšehrad-kyrkogården.

Öyvind och jag framför Karel Čapeks och Olga Scheinpflugovás grav på Vyšehrad-kyrkogården.

Čapeks grav är försedd med symboler för de fem delar som mellankrigstidens Tjeckoslovakien bestod av. I mitten det krönta lejonet (Böhmen); i nedre vänstra hörnet den rutiga örnen (Mähren); i nedre högra hörnet den svarta örnen (Schlesien); i övre vänstra hörnet dubbelkorset som står på ett berg (Slovakien); i övre högra hörnet Karpato-Ruteniens tudelade symbol: liggande staplar som bildar gulblå ränder (till vänster) och en björn (till höger).

Fästningsvallar på Vyšehrad. I bakgrunden Sankt Petri och Pauli kyrka.

Den helige Václavs staty på Václavplatsen är en plats med stor dragningskraft för olika manifestationer. I samband med Havels död i december 2011 var ryttarstatyn omgärdad av skrivna hälsningar, blommor och tända ljus. Men så är också den helige Václav Böhmens skyddshelgon. Här är det organisationen Člověk v tisni ("Människa i nöd") som för andra året i rad genomför aktionen "Dagen för berättelser om rättslösheten". Syftet är att informera elever i grundskola och gymnasium om den moderna tjeckoslovakiska historien. Aktionen äger rum den 27 juni, den dag som utsetts till "Minnesdagen för kommunismens offer". (Det var den 27 juni 1950 som politikern Milada Horáková avrättades av kommunisterna efter en skådeprocess. Horákovás parti var Tjeckoslovakiska nationalsocialistiska partiet, ett demokratiskt parti som, namnet till trots, inte hade något med tysk nationalsocialism att göra. Horáková var under andra världskriget verksam i motståndsrörelsen men greps av Gestapo och dömdes till döden. Straffet verkställdes dock inte utan omvandlades till livstids fängelse.)

Staty över språk- och litteraturforskaren Josef Jungmann på Jungmannovo náměstí. Jungmann var en mycket viktig person inom den tjeckiska nationella väckelsen på 1800-talet. Han utarbetade bland annat ett tjeckiskt-tyskt lexikon. Även historikern František Palacký, en annan förgrundsgestalt inom den tjeckiska renässansen, har en gata uppkallad efter sig, nämligen den gata där han föddes (en tvärgata till Jungmannova-gatan).

 

Öyvind på filosofiska fakultetens servering. Rödvinet (tjeckiskt?) föll inte denne frankofil på läppen.

Mamacoffee på Vodičkova-gatan 6. Ett funkishus med stora fönster. Här kan man dricka rättvisemärkt te och kaffe.

En kväll hade Öyvind och jag stämt träff med två hässleholmare på genomresa, Bo och Stina Wendt, samt Ginka från Bulgarien och Jarre från Polen. Här ser vi hässleholmarna och Ginka. Hemma för henne är Plovdiv, även om hon under större delen av året bor i Prag där hon undervisar i bulgariska vid universitetet. 

Frukost på "Zlatý kříž" – en delikatessbuffé ("lahůdky") på Jungmannova-gatan. Öyvind och jag åt tre mackor var och drack en kaffe och en te. Pris: 150 tjeckiska kronor (ca 55 kr). Här serveras smörgåsar och sallader. Man erbjuder ett stort urval av vin, öl, rökt kött, ost och sötsaker. Man står vid höga bord och äter. En underbar institution i Prag.

Ginka äter en balkansk rätt, gjuvets, på Na Slamníku ("På Halmmadrassen"; Wolkerova 12, i närheten av den underbara Stromovka-parken).

Lunchpaus på Vyšehrad. Till vänster Jarre, till höger Öyvind.

Lunch med Ginka och Jarre på restaurang Kulový blesk (Sokolská 13, mycket nära metrostationen I. P. Pavlova). Jag äter gulasch med brödknödel (houskový knedlík). Restaurangen erbjuder en rad ölsorter, bland annat från Únětický-bryggeriet.

Affär där man kan köpa rättvisemärkta varor (Jungmannova-gatan).

Den svenska deckarvågen sköljer över Prag med full kraft. I ett skyltfönster till en bokhandel såg jag namnet Torsten Pettersson, som jag aldrig tidigare träffat på. I tunnelbanan gjordes reklam för en bok av Leif G W Persson.

Med denna pastorala idyll avslutar jag min bildberättelse om Prag. Vi befinner oss i Hjortgraven (Jelení příkop) bakom Hradčany. Fridfullheten tar dock abrupt slut när man kommer fram till den livligt trafikerade Chotov-vägen (eller Klárov) strax norr om Wallensteinpalatset och dess trädgård.

Allra sist några ord om en plats som jag på grund av fotoförbud inte har några bilder från, förutom i mitt eget huvud, nämligen Pinkas-synagogan vars väggar är helt täckta med namnen på de 77 297 tjeckoslovakiska judar – män, kvinnor och barn – som mördades av nazisterna. Synagogan är helt tom – förutom de vackert och omsorgsfullt skrivna namnen. Ett besök i Pinkas-synagogan är ett måste för varje besökare i Prag. Lova mig att du går dit!