Alsace/Elsass: Colmar och byarna ("Tysk vår: med tåg i tre länder"; del 6/13)

Text och bild: Per Nilson.

Denna artikel har två delar: först en text (I), därefter ett avsnitt med foton: Colmar och byarna i bilder (II).

Frihet, jämlikhet, broderskap. Bienvenue à Colmar!

I

Min dag började i Bern, den schweiziska huvudstaden, och slutade i Colmar. Två timmar med tåg skiljer de båda städerna åt. I Basel – där Schweiz möter Tyskland och Frankrike – bytte jag tåg. ”FRANCE” står det ovanför den port på Basels järnvägsstation bakom vilken all trafik till och från Frankrike sker. Jag gick igenom porten och fann mitt tåg. Strax efter klockan nio på morgonen var jag framme i Colmar. Jag såg fram emot att byta ut tyskan mot franskan ett tag.

Tre dagar i Alsace (tyska: Elsass) väntade. Alsace, ja, så heter den nordöstliga remsa av Frankrike som avgränsas av Rhen (Tyskland) i öster och Vogeserna i väster, den schweiziska gränsen i söder och den tyska i norr. Två nätter i Colmar och därefter en natt i Strasbourg stod på programmet.

Skillnaden är ganska slående: på den franska sidan av gränsen är bebyggelsen gråare, mer påver och sliten än i Tyskland och Schweiz där det mesta är tipptopp. Hos fransmännen – det är mitt intryck - byts inte saker och ting ut i samma takt som hos grannarna. Verkligen inget fel på det schackrutiga, murriga golvet på järnvägsstationen i Colmar – bra att det fått ligga kvar. Hos grannarna hade det nog brutits upp för länge sedan.   

Jag gick till mitt vandrarhem men fann att det var stängt och inte skulle öppna förrän på kvällen. Jag beställde något på en bar i närheten och frågade om de kunde magasinera mitt bagage under dagen. Inga problem!

Den historiska stadskärnan i Colmar är full av smala och krokiga gator, med bedårande korsvirkeshus i varje vrå. Det är en gammal stad (stadsrättigheter 1278) där praktfulla kyrkor, omistlig arkitektur och museer samsas med restauranger och bier- und wistuben (öl- och vinstugor). Bland kyrkorna märks framför allt Collégiale Saint-Martin - påbörjad 1235 och ett av de främsta gotiska byggnadsverken i Alsace – och Dominikanernas kyrka, påbörjad 1283. Martin Schongauers målning Maria i rosengård finns att beskåda i den senare kyrkan. Förutom målare var han gravör (kopparstick) och tecknare; han föddes i Colmar i mitten av 1400-talet och var verksam där. Höjdpunkter bland de profana byggnadsverken är Maison Pfister, Koïfhus (Gamla tullhuset), Maison des Têtes (Huset med huvudena) och Le quartier des Tanneurs (Garvare-kvarteret). Bland museerna är Unterlinden det främsta, inrymt i ett före detta dominikanerkloster. Det påstås vara ett av de mest välbesökta i Frankrike men så hyser det också en omfattande samling skulpturer och målningar från slutet av medeltiden till början av renässansen. Matthias Grünewalds mästerverk Isenheim-altaret (från början av 1500-talet) är museets främsta stolthet. En av stadens söner var skulptören Auguste Bartholdi (1834-1904). Bartholdi-museet är inrymt i hans födelsehem. Bartholdis mest kända verk är Frihetsgudinnan i New York. Hansi-museet ägnas åt Jean Jacques Waltz (kallad ”Hansi”) – en akvarellist, illustratör och karikatyrtecknare vars konst är intimt förknippad med Alsace.

Det var ingen lång kö framför receptionen när jag återvände till vandrarhemmet på kvällen – bara en person. Vi hamnade i samma sovsal och började snart prata med varandra. Jag uppskattade sällskapet, och det verkade vara ömsesidigt. Rumskamraten hette Jordan och var från Bulgarien. Han arbetade i London och var nu på väg tillbaka efter ett besök i hemlandet. Vi bestämde oss för att nästa dag göra en utflykt till några byar utanför Colmar.

Den dag som snart var förliden hade bjudit på ett möte med en gammal bekant, på en gatuskylt: ”RUE GUSTAVE ADOLPHE roi de Suède du 17e siècle” – Gustav Adolfs gata, kung av Sverige på 1600-talet. Hur hamnade han här? Förmodligen har det med det trettioåriga kriget att göra, då Sverige och Frankrike var allierade (svenskarna intog för övrigt Colmar 1632). Efter den westfahliska freden införlivades Alsace med Frankrike. 1871, efter Preussens seger över Frankrike, avträddes större delen av Alsace till Tyskland. Befolkningen var till största delen tyskspråkig men kände sig som fransk. Tysklands ansträngningar att förtyska Alsace gick trögt. Efter första världskriget blev Alsace åter en del av Frankrike. Efter det tyska anfallet mot Frankrike 1940 lösgjordes Alsace administrativt från Frankrike: tyska infördes som skolspråk, den manliga befolkningen tvingades göra tysk militärtjänst. Efter 1945 återgick Alsace till Frankrike. Det faktum att Gustav II Adolf – Frankrikes allierade - hedrats med en gata ska nog, ytterst, ses som ett uttryck för Colmarbornas identifikation med Frankrike.

Efter kriget har elsässisch – den tyska dialekt som talas i Alsace – tappat mark. Många tysktalande valde bort det egna språket. Man uppskattar att knappt hälften av dagens 1.9 miljoner invånare i Alsace åtminstone förstår en del elsässisch. Endast få talar dialekten regelbundet. Bland dem som är yngre än trettio är det nästan ingen som talar den. Dock finns entusiaster som försöker rädda språket från undergång. Teatergrupper framför pjäser på den lokala dialekten, språkkurser hålls.(1) Tvåspråkiga förskolor och skolor finns (om det är elsässisch eller högtyska som används vet jag dock inte). Att Alsace-borna i hög grad har tyska rötter vittnar namnen om – franskt förnamn och tyskt efternamn är mycket vanligt.

Nästa dag tog vi bussen från Colmar till den närbelägna byn Kaysersberg. Välskötta korsvirkeshus, tätt sammanträngda, i alla storlekar, färger och former. Byarna är äkta – inga medeltidsreservat. Vardagen går sin gilla gång, om än i en sagolik miljö. I Kaysersberg såg Albert Schweitzer dagens ljus; huset där han föddes är försett med en minnestavla. Ovanför byn reser sig en borg. Byn var medlem av Décapole, den medeltida sammanslutningen av tio städer i Alsace, vilka alla hade status som ”riksstad” i det tysk-romerska riket (Colmar var en annan medlem). Gatuskyltarna i Kaysersberg visar både det nuvarande – franska – namnet och det tidigare (angivet på elsässisch och franska). Exempel: Nuvarande ”Rue du collège” hette tidigare ”Drei Àhragàss – Rue des Trois-Epis”.

Nästa by på programmet var Riquewihr (Reichenweier). Vi missade dock bussen, varpå vi bestämde att vi skulle försöka lifta dit. Ingen var hugad att låta oss åka med, men med hjälp av sin mobil hittade Jordan en väg som ledde oss rätt, genom det mjukt böljande landskapet. Vinodlingar överallt. Någonstans ifrån nådde oss en svag klang av kyrkklockor.

Rätt som det var ledde vägen där vi gick rakt in i tät bebyggelse – vi hade kommit till Riquewihr. En informationstavla var försedd med upplysningen (eller kvalitetsstämpeln?) ”Les plus beaux villages de France” (De vackraste byarna i Frankrike). Jag slogs av stillheten, fågelsången och gränderna som – åtminstone här i utkanten av byn – inte uppvisade någon självmedvetenhet eller lust att spela på sin charm. Här liksom i de andra byarna kretsar mycket kring vinet. Vinhusen är många, möjligheterna till provsmakning och inköp otaliga.    

Korsvirkeshusen i den muromgärdade byn är byggda mellan 1200- och 1700-tal. Den som gör sin entré norrifrån möts först av La Porte Haute (från slutet av 1200-talet) och innanför den Dolder-tornet - klocktorn, vakttorn och stadsport - uppfört 1291. Därefter är man inne i byn. Trettioåriga kriget innebar hårda prövningar för Riquewihr. Byn är rik på sevärdheter; en turistbroschyr räknar upp nitton hus eller platser värda att titta närmare på.

Stärkta med var sin välfylld baguette fortsatte vi mot Ribeauvillé (Rappoltsweiler). På vägen passerade vi genom Hunawihr (Hunaweier).

Den lokala turistbroschyren från Ribeauvillé förtecknar 36 ställen av särskilt intresse. Staden har 5 000 invånare och är en av de äldsta medeltida städerna i Alsace. Huvudgatan, Grand-Rue, och dess tvärgator kantas av hus byggda mellan 1400- och 1700-tal. Över staden ruvar en slottsruin. Stadens mest anslående byggnad är Tour des Bouchers (Kötthandlarnas torn). Det uppfördes 1290 och byggdes till på höjden 1536.

Byarna runt Colmar är många fler än de fyra vi besökte. Vissa slutar på -wihr: Mittelwihr, Rorschwihr, Bennwihr, andra på -heim: Ostheim, Eguisheim, Turckheim. Men där finns också Illhaeusern, Guémar, Thannenkirch, Zellenberg, Aubure, Rodern, Saint-Hippolyte…  

Från Ribeauvillé tog vi bussen tillbaka till Colmar. Jordan skulle resa vidare men vi hade upptäckt att våra resplaner delvis sammanföll. På måndagen skulle vi båda vara i Heidelberg. Vi bestämde att vi skulle träffas på vandrarhemmet där.

På järnvägsstationen i Colmar sa vi "på återseende!". Tidigt nästa morgon var det min tur att lämna Colmar. Strasbourg var målet - ett stenkast bort i det lilla Alsace, eller som de säger här: s' klane Elsass.   

(1)

Se artikel på SRF 1:s hemsida 2018.04.24 (schweizisk radio):

https://www.srf.ch/radio-srf-1/radio-srf-1/mundart-elsaesser-dialekt-vom-aussterben-bedroht

----------

II

Colmar och byarna i bilder

Unterlinden-museet, före detta dominikanerkloster.

-----

Unterlinden-museet. År 2016 invigdes ”Nya Unterlinden”.

-----

Unterlinden-museet, innergård.

-----

Frihetsgudinnan i Colmar.

-----

Maison des Têtes (Huset med huvudena). Här hittar vi Bourse aux Vins, Vinbörsen. Colmar är centrum för handeln med alsaceviner.

-----

Loppmarknad utanför Dominikanernas kyrka.

-----

Collégiale Saint-Martin.

-----

Stork på taket till Collégiale Saint-Martin. La cigogne är en symbol för Alsace.

-----

Koïfhus (Gamla tullhuset). Byggnaden stod färdig 1480. Bottenvåningen tjänade som magasin och skattekontor för import- och exportvaror. En trappa upp sammanträdde de deputerade inom Décapole, det handelsförbund (bildat 1354) som omfattade tio ”riksstäder” i Alsace (”riksstäder” var städer med speciell status i det tysk-romerska riket). Colmar var en av dem. Även stadens styrelse sammanträdde här. Senare har huset haft andra funktioner.

-----

Marché couvert – saluhallen, byggd 1865.

-----

La petite Venise – Lilla Venedig. Båtturer erbjuds.

-----

Lunchen den första dagen bestod av en fylld baguette. Jag satt på ett torg varifrån jag kunde vila ögonen på huset ovan. En bit bort satt ett par och drack lite vin. Plötsligt kom de över till mig och undrade om jag ville smaka.

-----

Kanske kan man få sig en tarte flambée/Flammkuchen eller korv med surkål här. Sauerkraut - surkål - heter på franska choucroute (-croute av tyskans -kraut). I Alsace säger man också sürkrüt.

-----

Maison Pfister till höger (med burspråket). Uppfördes 1537 av en rik köpman. Det tidigaste exemplet på renässansarkitektur i Colmar. Under några decennier på 1800-talet ägdes det av familjen Pfister, därav namnet.

-----

Floden i Kaysersberg.

-----

Bro i Kaysersberg, befäst 1514.

-----

Borgen i Kaysersberg i bakgrunden.

-----

Vandring mellan Kaysersberg och Riquewihr.

-----

Den som äntrar Riquewihr norrifrån har två portar att ta sig igenom. Först: La Porte Haute.

Därefter: Le Dolder. Den första tvärgatan till vänster efter porten är Rue des Juifs (Judarnas gata). I slutet av den reser sig La Tour des Voleurs – Tjuvarnas torn (fängelse).

-----

Del av stadsmuren i Riquewihr (intill La Porte Haute).

-----

Rue du Général de Gaulle, Riquewihr.

-----

Riquewihr.

-----

Stadsmuren i Riquewihr, sedd från Steckgraben som löper längs utsidan av den östra stadsmuren.

-----

Vinfirma i Hunawihr.

-----

Église des Sœurs de la Divine Providence (1200-talet), Ribeauvillé.

-----

Tour des Bouchers – Kötthandlarnas torn – i Ribeauvillé.

-----

Ribeauvillé.

-----

Colmar utanför den historiska stadskärnan. Så olikt Freiburg som ligger bara drygt 50 kilometer österut. Vive la différence!